Wednesday, December 12, 2012

Musik. Ja, musik

Det kanske inte var det här inlägget de flesta hade väntat på. Mer jäkla musik. Förmodligen bryr ni er inte. Det gör ni rätt i. Livet är alldeles för hektiskt för att orka bry sig om musik. Eller inte. Eller, så behöver man inte tycka så mycket. Jo. Fast nej.
Jag har, min vana trogen, redan jollrat på Facebook och Twitter om årets bästa plattor. Varför inte här också? Ni skulle bara veta hur många geniala inlägg som jag har skrivit i mitt huvud strax innan jag somnat sedan vi sågs här sist. Gôrmånga. Skitsmarta. Och så blev det en jäkla lista... Med musik ni inte hört talas om... Än mindre bryr er om. Ja, sådan är jag. En besvikelse that keeps on giving!
På Twitter finns tolv favoritskivor. Ni är exklusiva - ni får 20 stycken. Men Spotify-listan innehåller bara tio. Lite jobb får ni göra själva.
Och, just det, innan ni börjar kritisera det faktum att Sophia Knapp och Lana Del Rey till synes är de enda kvinnliga artisterna på listan hoppas jag att ni känner till att en hel radda av banden innehåller kvinnliga såväl som manliga medlemmar. Genus är viktigt.
På tal om kvinnor: Varför var Frida Hyvönens platta från i år en sådan besvikelse? Var den ens det? Jag tror inte den är sämre än någon av hennes tidigare. Det var jag som inte var "där" i år. Bat For Lashes och First Aid Kit hamnar också precis utanför listan. Och Michael Kiwanuka. Stackars Kiwanuka. Stackars Meshuggah också.

20. Lana Del Rey "Born To Die"
19. Elephant9 with Reine Fiske "Elephant9 with Reine Fiske"*
18. Alcest "Les Voyages de l'Ame"
17. Fibes, Oh Fibes "Album"
16. Sabbath Assembly "Ye Are Gods"
15. Van Halen "A Different Kind of Truth"
14. Heavy Blanket "Heavy Blanket"
13. BMX Bandits "In Space"
12. Sea Of Bees "Orangefarben"
11. Goat "World Music"
10. The Time And Space Machine "Taste the Lazer"
9. Paul Weller "Sonik Kicks"
8. Bobo Stenson "Indicum"*
7. Sophia Knapp "Into the Waves"*
6. Spiritualized "Sweet Heart Sweet Light"
5. Dexys "One Day I'm Going To Soar"
4. Cheval Sombre "Mad Love"
3. High On Fire "De Vermis Mysteriis"
2. Lightships "Electric Cables"
1. Saint Etienne "Words And Music"

*= Finns ej på Spotify

Omdömen? Nej, inte den här gången. Kanske senare. Lyssna själva istället:

http://open.spotify.com/user/henrikedberg/playlist/3BeqJKM1YVkaBvOKvUnY58

- Posted using BlogPress from my iPad

Thursday, September 20, 2012

Jag har installerat Runk eeper i min Android och ska börja blogga om min löpning

Några av mina bättre vänner har följande avundsvärda undermedvetna levnadsstrategi: De gör ett val – sedan koncentrerar dig sig hårt på att övertyga sig själva att de har gjort rätt. Ibland, ytterst sällan, krackelerar fasaden och de drabbas av grubblerier. Dessa grubblerier, som kan jämställas med den troende människans religiösa dubier, delar de oerhört sällan med sig av till någon annan. De svettas ut dem som man gör med en besvärlig febertopp.


Jag avundas det här förhållningssättet till livet och vår existens oändliga val, tvång, halvval och direkta hotfullheter.

Själv attackerar jag problemen på följande högst oadekvata vis: Jag funderar, blir cynisk. Jag gör sedan motvilligt ett val som jag är övertygad om är fel – eller som jag inbillar mig att jag är tvingad att göra. Sedan gruvar jag mig – i år – över att jag gjort fel val. Självömkande tröstar jag mig sedan med att valet är oåterkalleligt och att jag får svettas ut det – som en febertopp – i resten av mitt liv.

Dessutom är jag besatt av tiden. Tiden som passerar, tiden som man aldrig får tillbaka, tiden som brinner ut. Det är en paradox, eftersom jag är en mästare på prokrastinering. Min uppfattning av en väl tillvaratagen dag var upp i myndig ålder att sova till klockan 12, lyssna på tre skivor, titta på idiotisk tecknad tv, lyssna mer på en skiva till, duscha, gå hem till Pusjkin och spela kort och lyssna på musik till 04:30.

Tiden hotar, den är en rusande vrålande motor, plötsligt slänger någon i en växel och man är fem år äldre. Inget förändras dock. Midjemåttet går upp och ned och man tycker att ens vänner lyckas bättre och bättre i den charad som har en tendens att likna den gamla svenska såpoperan Svenska hjärtan. Artister upphör att vara coola, bra, livsviktiga, snygga, fräna och reduceras till att bli ”duktiga”. Peter Jöback är duktig och hans julskiva är trevlig.

Längtan att kunna köpa en Chicken Vindaloo mitt i natten på Manhattan falnar och man oroar sig mer för prostatan, barnomsorgen och om man ser tjock ut i sina beiga chinos.

När blev jag en man som bär chinos? Glasögon? När började jag bry mig om vilken matvaruaffär jag handlar i: ”Jo, Ica är ju mycket fräschare än Coop, men jag gillar verkligen Coops Änglamarksprodukter! Hemköp i Nordstan är så klaustrofobiskt – dessutom är det konstant lamadjursfestival i kassakön, men Willys är ju inte så illa längre. Lidl har ett par riktigt privärda produkter! Jag köpte en cheddar där som…” Please feckin’ kill me.

Jag brukade gilla läsk och chips och vingummin. Jordnötssmör. Det var hela min jävla kostcirkel. Nu tänker jag på sockerinnehållet. Inte mer än 10 kolhydrater på 100 gram!

Begrav mig i ett radhus, bind fast mig i mysfåtöljen och spärra upp mina ögon, Clockwork Orange-style, framför X-Factor. Jag vill också pornografiskt mysäcklas av den televiserade dumheten – Gunilla Persson, Chippens fru, Idol-mongot som sjunger som en ängel (ja, som ett IFK-fan från Lindome), danska gravida 16-åringar. Låt mig tycka som alla andra! Varför tar vi emot somalier istället för att skicka fler mediokra idrottsmän till OS? Skandal! Jag vill rasa. ”Jag är inte rasist, men…”

Vad har Glenn Hysén att säga om saken? Anton Hysén då? Varför har inte Linda Rosing och Carolina Gynning knullat i min tv på 20 minuter? Jag grät när jag fick höra att Carolina Klüft lagt av. Rhapsody in Rock, 79 kronor på Statoil? Ja tack! Jag måste bleka mina tänder och börja springa. Jag älskar att springa. Jag ska springa Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon. Då blir den i golvet tappade spegeln hel.

Jag vill känna samhörighet. Till varje pris.

Thursday, August 9, 2012

Oh, Carol

Jag föraktar mig själv lite för vad jag nu ska skriva.


Nätverket 50/50 ondgör sig, i en obligatorisk artikel i dagens Göteborgs-Posten, över det faktum att 75 procent av artiserna på Way Out West är män. Jag vet att jag kommenterat det här tidigare. Jag vet att jag borde släppa det. Jag vet att yadda-yadda-yadda för-ett-gott-skäl.

Men vi gör så här istället. Lite interaktivitet, du som läser det här kan göra det själv eller du säga till en vän att göra det: Sätt ihop en egen fiktiv festival där 50 procent av musikerna som framträder ska vara kvinnor. Titta på Way Out Wests hemsida och räkna hur många artistnamn som deltar.

Inte så svårt?

Okej.

Men reglerna är så här: 50 procent av ALLA musiker på scenen ska vara kvinnor alltså inte bara de i rampljuset. Att hitta 50 procent kvinnor som sjunger är kanske inte så svårt, men i den här festivalen ska 50 procent av alla gitarrister, basister, trummisar, klaviatursspelare, DJ:s, vilka instrument ni vill vara kvinnor.

Okej. Sätt igång. Kommentatorsfältet här nedan är öppet! Spread the Word!

Jag ska inte säga att er festival (glöm inte att den ska sträcka sig över fyra dagar och innehålla lika många artister som Way Out West gör!) kommer bli ganska kass.

Ni kanske har järnkoll. Sheila E är ju given, eller hur. Hur får ni hit Carol Kaye förresten? Världens bästa elbasist. Hon är 77 år gammal. Ni känner väl till Carol Kaye? Inte? Vad genant.

Tuesday, August 7, 2012

På hur många sätt kan man uppskatta en person som hoppar?

Mats Nyström – denna tv-sportens Fjant (Fjant, som trollet i Trolltider i tomteskogen) – till Mats Olsson – musikjournalistikens Leif GW Persson fast med populistiska tv-soffåsikter om idrott:


”Mats, varför har du tidigare uppskattat Isinbajeva så mycket?”

Vi stannar där. Mats O:s svar är ointressant. Naturligtvis är det ointressant. Av två skäl:

1. Svaret är uppenbart

1½. På hur många sätt kan man uppskatta en stavhoppare?

Svaret är uppenbart där att Jelena Isinbajeva fram tills alldeles nyligen har varit en fullkomligt överlägsen idrottare i en tämligen endimensionell idrott. Hon har sedan 2003 28 världsrekord, 2 OS-guld, 2 VM guld och EM guld. Lägg därtill ett antal guld från olika tävlingar inomhus vilka inte värderas lika högt.

DÄRFÖR, Mats N; har folk som är intresserade av stavhopp uppskattat Isinbajeva så mycket…

Carolina Klüfts man höll på med stavhopp. Kommer ni ihåg det. Patrik heter han. Han misslyckades, svor, bröt stavar och gjorde sitt bästa för att synas snett bakom sin gulligulliga flickvän, sedermera fru. Få uppskattade honom. Förutom Carolina då, får man anta.

Återigen: En stavhoppare uppskattas för hur högt hon eller han hoppar med den där jävla staven – Ännu mer uppskattas de om de hoppar högst på tv-sända stora mästerskap – samt gärna flera mästerskap i rad!

Mer magi än så finns det inte. Jag är ledsen. Är man djupt nere med stavhoppet (vilket ingen av Facebooks nationalistiska flaggviftarsupportrar är) kan man naturligtvis uppskatta hennes perfekt tajmade löpningar, hennes sätt att sätta i staven och, eh ja, svinga sig högt upp i luften och – occasionally – över ribban. Jag antar att man till och med kan uppskatta hennes landningar, men då tror jag att vi närmar oss beachvolleyboll-estetik.

Måste jag dissa friidrott? Ja. Det är en osund och fascistoid kroppsdyrkan som ligger till grund för den sortens idrott, sedan får ni säga vad ni vill.

En fotbollsspelare kan uppskattas av tusen anledningar. Att han gör mål, att han är teknisk, hans passningar, löpningar med eller utan boll, hans nickar, försvarsspel, räddningar… Du kan vara 1.60 eller 2.10 och vara en bra fotbollsspelare. Det kan du inte vara om du springer 100 meter.

På fredag klockan 23.59 avgår Gårdakvarnens buss till Sundsvall på lördag eftermiddag. 39 personer hade igår tecknat sig för att åka med när Allsvenskans bottenlag möter tråk-gifarna på plastmattan i Sundsvall. GAIS kommer naturligtvis förlora. Magsura människor som jag kommer twittra om renskändare.

De här 39 personerna har inga blodsliga band till någon i fotbollslaget GAIS. Det är inte Johnny Holm eller några morsor från Bjärehalvön vars döttrar rider.

Samtliga 39 borde tilldelas en medalj av Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, samt, tvingas att göra en större sinnesundersökning. Men det är där passionen ligger.

Inga bussar avgår till tävlingar i stavhopp, judo, ridning eller curling drygt hundra mil bort. Inte om inte släktingar till de tävlande arrangerar dem. I synnerhet inte om laget ligger sist i fucking curling-allsvenskan eller vad det kan heta.
Den här typen av nationalistiskt flaggviftande som folk ägnar sig åt när en person vi aldrig hört talas om vinner en gren vi aldrig brytt oss om tidigare BARA FÖR ATT PERSONEN TÄVLAR FÖR SVERIGE är värt förakt.

Att säga att alla idrotter är värt lika mycket utrymme i media är som att säga att Markoolio är värd lika mycket uppmärksamhet inom musikvetenskap som Beethoven. Och, ja, det är fotbollen som är Beethoven här.

Friday, August 3, 2012

Tänk om.

Jag hörde alldeles nyss den mest upplyftande och sunda historia – och samtidigt, sett ur ett egoistiskt perspektiv, djup deprimerande utsaga – som de här trötta öronen hört på länge.


Två kollegor till mig talade om London. En av dem umgås med en familj där föräldrarna är svenska, men numera engelsmän och de två döttrarna födda tidigt 80-tal är engelska medborgare. Dessa döttrar har läst ämnen som historia och filosofi på universitet, fristående kurser i sådant de tyckt varit kul. Den ena arbetar just nu som butiksansvarig i en Ralph Lauren-butik i New York och den andra på brittiska turistrådet i Dubai.

Min andra kollega (ung sommarvikarie född 1989) fyllde i att han hade flera vänner som arbetar i London och sa: ”På deras arbeten betyder inte VAD man läst så mycket, vid anställningsintervjuer tar de oftast in personer som de tycker verkar smarta!”
Vilket enastående osvenskt tillvägagångssätt. Jag blir alldeles häpen. Jag blir glad och ledsen på samma gång. Här – i Göteborg, en nedlagd hamnstad med grava lillebrorskomplex är nepotism A och O. Du kommer ingenstans utan kontakter. Det är marginellt bättre i Stockholm – men där finns det åtminstone oerhört mycket fler arbetstillfällen att söka.

I Sverige bygger vi människan efter arbetsplatsen. Vi skiter fullständigt i vilka kvaliteter en människa har, utan vi bestämmer vad vi vill ha, hur det ska vara – sedan låtsas vi att en sådan människa finns och tvingar den nyanställde att låtsas brinna för sina idiotiska arbetsuppgifter.

Tänk att de vågar göra tvärtom? Använda sig av personers bästa sidor för ett företags vinning! Det borde vara så självklart, fast jag har fortfarande inte hört talas om något svenskt företag som vågar göra så. Visserligen har jag mest rört mig i strängt reaktionära och kompetativa branscher där det mest handlar om att sänka sina medarbetare för egen vinning.

Tänk en arbetsgivare som vågar tro på sina anställda. Som på allvar vill utnyttja deras kvaliteter och få dem att prestera så bra som möjligt och inte bara fjättra dem!?

Är det möjligt i Sverige? Förmodligen inte. Här hatar vi människor som är bra på något. Alla ska ha det lika halvbra – lika mediokert. De som tillåts vara bra på något ska vara det inom starkt begränsade och kontrollerade regelverk. Affärsmannen. Virituosen. ”Duktiga flickan”.

Att ta tillvara på ”vanliga människors” kvaliteter ska inte göras – Det tillåter inte jante.
I Sverige får alla lov att utbilda sig på universitet och högskola, men utbildningen värderas sedan inte överhuvudtaget så länge den inte är extremt konventionell och pekar med hela armen i en särskild kritstrecksrandig riktning.

Wednesday, August 1, 2012

Silly Wasn't I?

Igår:
– Varför lyssnar du på så hög musik i din hörlurar, frågar Jenny.
– Eh. Vet inte… Måste… Eh… *sänker volymen*

Idag:
– Vad är det för elände du lyssnar på, frågar kollega.
– Hörs det?
– Jaa! *skratt*
– Det hörs ända hit, säger annan kollega.
– Du förstör din hörsel, säger tredje kollega.
– Jag vill inte höra mina egna tankar…
Fjärde kollega ler.

Innan iPods och iPhones, eller ännu hellre innan cd-walkmen eller kassett-walkmen. Vilken hemsk tid. Jag vet, för jag orkade inte alltid bära omkring på otympliga spelare och diverse ljudbärare.
Tvungen att lyssna på snorande, hostningar, harklingar och värst av allt: plattetyder. Jag vill inte höra bilar. Jag vill inte höra hundar. Jag vill inte höra prasslet av Metro eller vilken som är nästa hållplats. Jag vill inte höra vad du gjorde i helgen. Jag vill inte veta vad du ska göra i helgen. Jag vill inte veta var du köpt din tröja (Ullared, no doubt). Jag vill inte höra om Spanien, inte om Chamonix, inte om vädret, din middag eller dina barn. Jag känner inte dig och jag vill fortsätta så.

Du skulle inte tycka om mig ändå.

Jag ser inte på OS. Jag ser inte på schlagerfestivalen. Jag ogillar Glenn Hysén. Fel, jag ogillar alla Hyséns. Jag tycker inte att det känns skönt efter man har tränat. Jag tycker inte våldtäktsmän ska avrättas. Jag tycker inte vi ska hjälpa svenskar först. Jag tycker inte att det inte finns något dåligt väder. Jag tycker inte att Zlatan är ett geni. Jag tycker inte att Kent, Coldplay, The Cure, Depeche Mode, U2, Laleh eller Leonard Cohen säger ett smack om mitt liv. Jag tycker att Anna Ternheim och Marcus Krunegård är obegåvad. Jag tycker att böcker om – och fascination för – massmördare avslöjar dålig smak. Jag tycker att bilder på din lunch är tämligen ointressanta. Jag tycker att Carolina Klüft är en usel förebild för unga flickor. Jag tycker att Charles Bukowski är en utmärkt förebild för unga pojkar.
Jag skäms när jag tänker på saker som jag sagt och gjort.

Du skulle inte tycka om mig alls.

Jag vill lyssna på Sharon Forrester.

Fröken Forrester

Tuesday, July 31, 2012

Sista fotbollsinlägget med gänget

Fotbollen är grym. Det är mycket mer lidande och ångest än glädje och eufori. Floskler, klyschor och kliché.


Ett bottenlag har inte bara sina nerver emot sig, de har domaren, publiken och själva fotbollen som tycks rulla annorlunda för dem.
Det återstår 13 matcher i Allsvenskan 2012, det innebär 39 poäng att spela om och GAIS har idag sex poäng upp till kvalplatsen.

Jag är övertygad om att GAIS kommer åka ur Allsvenskan. Det är inte slentrianpessimism, jag talar av erfarenhet. Lag som ligger sist när två tredjedelar av säsongen har spelats klarar sig i 99 fall av 100 inte kvar i divisionen.

Varje gång jag tänker på GAIS i år får jag en minnesbild från 1996 i huvudet. 1995 hade klubben överraskat de flesta och tagit en tredjeplats i Söderettan och därmed en kvalplats till Allsvenskan där GAIS mötte Norrköping i två matcher. 1-1 hemma och 1-2 (om jag minns rätt) borta gjorde att GAIS fick spela kvar i Söderettan 1996, men, trodde alla, som ett givet topplag.

Så blev det inte. En tung säsong slutade med degradering till landets tredjedivison. Minnesbilden jag talade om är från Ruddalen efter en förlust mot Frölunda då gaisklacken riktar all sin ångest och vrede mot domaren. Som vanligt i liknande situationer, bör tilläggas. Jag minns inte varför och jag minns inte vad Frölunda vann med. Jag minns inte hur många matcher som återstod av säsongen, men jag minns att det gick upp för mig och förmodligen de flesta andra gaisare på plats att GAIS skulle komma att åka ur serien.

GAIS dåvarande tränare, den supersympatiske Bengt-Arne Strömberg, försökte lugna upprörda supportrar som halvhjärtat försöker ta sig över staket in på planen, eller åtminstone gör sitt bästa för att sparka sönder det samma efter slutsignalen. Jag hör i minnet honom säga: ”Vi kommer ordna det här! Jag lovar! Vi grejar det här!”

Vi visste att han ljög. Jag tror att han själv visste att han förmodligen ljög också.

Det kändes likadant på Rambergsvallen igår. För vad som kändes som tionde gången i år förlorar GAIS i slutminuterna eller på övertid. Övertid förresten, i nionde(!) övertidsminuten gör Häckens Waris Majeed 3-1 och firar målet genom att springa fram till gaisklacken gestikulera yvigt och visa upp t-shirten han bär under den gulsvartrandiga matchtröjan: ”Allah Akhbar” i svart text på vit bomull.

Jag är ateist. Jag skiter i om människor tror på treenigheten, Allah och Muhammed eller Gamla Testamentet. Folk får tro på vad de vill. De bör inte göra det, men de får göra det. Det är lite som rökning – osunt men tillåtet.

Hisingen Hardcore
Poängen är alltså inte att Allah Akhbar skulle vara mer provocerande än, exempelvis, ”Jesus rockar Bankeryd.” Poängen är att alla elitfotbollsspelare vet att man inte springer fram till motståndarsupportrar och firar ett mål. Det är, vare sig det är rimligt eller ej, ett sådant beteende som föder upplopp, slagsmål, skadegörelse eller ”bara” klassiskt läktarhat.

Waris Majeed fortsätter några minuter senare, efter att slutsignalen ljudit, att demonstrativt springa fram till GAIS lagkapten Fredrik Lundgren i uppenbart syfte att provocera honom när Lundgren är på väg fram till gaisklacken. Wajeed gestikulerar återigen yvigt mot gaisklacken. Hans egen klick, 14 inflyttade smålänningar, en trumma och en stackars student i en getingmaskot-kostym har han inte en tanke på att fira segern med.

Men, åh, tänker ni: Vilka rasistiska glåpord utsattes in Waris Majeed för av gaispöbeln tidigare under matchen? Här är det ärliga svaret som jag kan svära vid vilken imaginär gud som helst: Inga. Zip. Null. Nada.
Det buades när han föll, tämligen enkelt (en kraftigare spelare hade inte fått straff) i en duell med GAIS nyinbytte målvakt Henri Sillanpää och ordnade en (förmodligen) – trots allt – riktig dömd straff åt sitt lag i 87:e matchminuten.

Ibland tänker jag att jag verkligen inte hoppas att min son blir fotbollsintresserad. Jag tänker det inte för att jag skäms över fotbollspublikens beteende. Visst, det babianhane-vrålas, svärs, spottas och sparkas på staket. Men det är fotbollsspelarna som är de verkligt usla förebilderna. Dessa bortskämda, överbetalda, illojala, konstant fuskande opportunister.

Inget av det jag vill lära min son om ärlighet, lojalitet och rättvisa finns att hitta på en fotbollsplan.