Friday, April 30, 2010

Salt Of The Earth

Man vet att man kommit upp lite i åren när man med fjärrkontrollen i handen, nyss hemkommen från en dag på jobbet, fastnar framför Go’kväll på SVT.

Just det händer mig fler gånger än vad jag egentligen har lust att erkänna. Häromdagen kan jag känna att det var befogat.

Programledaren, som jag tror lystrar till det grandiost enfaldiga tilltalsnamnet Beppe, är precis så mysrufsig i håret och intetsägande (vilket människor födda tidigare än, säg, 1950 naturligtvis misstar för charm) att hans väg mot julvärdskap i SVT torde vara utstakad och sanktionerad av Arne Weise och Gud själv (om de nu inte händelsevis råkar vara samma person.)

I tisdags intervjuade han en oansenlig liten kvinna med torrt utseende och trist namn. Hon hade tydligen skrivit en bok.

Jag kvävde en gäspning men tyckte tydligen att det hela verkade tillräckligt lovande för att jag åtminstone inte skulle bläddra vidare bland kanalerna.

Den oansenliga lilla kvinnan berättade att hon började skriva små lappar och stoppa i bakfickan när hon stod på ett fabriksgolv på ett stort företag och gjorde monotona och själsdödande arbetsuppgifter. Hon skrev om sina egna och sina arbetskamraters drömmar. Någon hade sitt rockband, någon annan ville cykla (oklart var någonstans) och den gråa lilla musen själv ville bli författare. Alla drömde de för att stå ut.

Så långt kändes väl inte mitt val av kanal så där jättelyckat – men återigen överraskade jag mig själv, där här gången genom att lägga undan fjärrkontrollen och invaggad i Beppes handkrämslena puttrighet fortsätta titta.

Kvinnan, som visade sig heta Maria, berättade hur hon gått ut skolan med toppbetyg och känt sig tvingad av omgivningen att ”göra något av det”. Efter fyra år på läkarlinjen hoppade hon av och började jobba inom verkstadsindustrin. 20 år jobbade hon där. Som fyrtioåttaåring debuterade hon som författare.

Det var väl det som behövdes för mig. För hur mycket jag än har en förkärlek för hopplösa underdogs som misslyckas med att realisera sina drömmar, så krävs det en person som reser sig från rännstenen (nu börjar jag låta som om jag ska demonstrera imorgon, det ska hjag INTE) för att mitt hjärta verkligen ska börja slå snabbare.
När Maria Hamberg berättar om den kostymklädda sprätten som med en blick som stirrar rakt igenom dem som han frågar på fabriksgolvet: "Finns det ingen här?"
Och de personerna som får frågan svarar: "Nej, det gör det inte" och reducerar sig själva till betydelselösa hologram, någonstans där är jag säker på att jag kommer läsa Maria Hambergs Drömfabriken och jag har redan bestämt att jag gillar den.

Tack Beppe Starbrink (Beppe! Starbrink!!) och SVT Umeå.

Wednesday, April 28, 2010

Too much too late

Idag vill jag prata lite om musik.
I synnerhet gamla transvestiter som musicerar. Nej, inte sådana som heter Christer och Lasse och mimar till schlagers utklädda till Lena Philipson och Anna Book. Utan New York Dolls som ikväll spelar på Sticky Fingers. De två som lever i originaluppsättningen i alla fall: David Johansen och Sylvain Sylvain.

Det finns många roliga omdömen om New York Dolls. Någonstans har jag läst beskrivningen att New York Dolls lät som en gäng dekadenta slynglar som lärt sig några Rolling Stones-riff på väg upp på scenen.
Morrissey har sagt att Dolls var ett band som räddade fem heroinister från en tröstlös karriär inom hotellcatering.
Min gode vän Erik brukar referera till New York Dolls som glamrockens Velvet Underground och aldrig vara sen att påpeka att de var/är jävligt rôtna.
Han har fel, men han har ändå en poäng.
När jag växte upp på 80-talet tyckte jag mycket om den glam(hård)rocks-revival som svepte över världen(!): Poison, Guns N’ Roses, Faster Pussycat, D’Molls, Hanoi Rocks och Dogs D’Amour.
Deras anfäder var artister som Aersomith, Kiss, Slade, Sweet och Alice Cooper. Även de här artisterna tyckte jag mycket om. Men den fränaste influensen var alltid New York Dolls. De var tuffast. Rock n’ roll-myten är skissad helt efter New York Dolls riktlinjer.
Självfallet älskade jag New York Dolls som tonåring, men jag såg dem mer som en tuff accessoar vars namn man skrev på sin Salomon-ryggsäck, än en välljudande orkester, till skillnad från exempelvis… W.A.S.P.

Någonstans i början av 90-talet dog den tuperade och sminkade gladhårdrocken i samma stund som ett Kurt Kobain och hans kompisar från Seattle drog på sig flanellskjortan och berättade att de mådde ganska dåligt. Det är skillnad att sjunga om att man mår rätt visset i flanellskjorta och att göra det i damunderkläder. Men den största skillnaden var faktiskt att David Johansens texter var mycket mer subtila och underhållande än Kurt Kobains.
Men jag följde Kurt och hans gelikar och brydde mig inte om glamrock längre. Inte tills jag började lyssna ohälsosamt mycket på Morrissey någon gång 1992. I nästan alla intervjuer som jag läste med honom framgick det att han varit ordförande i den engelska New York Dolls-fancluben under 70-talet och han tog varje tillfälle i akt att tala om hur briljanta de var. Just det: Var, för Dolls släppte bara två riktiga plattor innan vansinnet, drogerna och livsstilen hunnit i kapp dem och bränt ut dem. De splittrades 1975, efter bara tre år. Då hade två av bandets trummisar dött.

Under 90-talet lyssnade jag på allt som Morrissey spelat in, läste alla böcker och artiklar jag kunde hitta om honom och The Smiths och tog alla hans skarpt formulerade åsikter om… tja, det mesta, på absolut största allvar – förutom hans militanta vegetarianism och hans märkliga fäbless för det där gamla bandet som såg ut som prostituerade.
Under 90-talet dog också Dolls Keith Richard-figur Johnny Thunders efter år av självutplånande leverne som får Pete Dohertys excesser att framstå som sävliga och förnuftiga. Det gick mig spårlöst förbi.

1998 var jag på semester i USA. I New Orleans hittade jag ett exemplar av New York Dolls självbetitlade debutalbum för $ 3,98. Omslaget var väldigt fint. Johnny Thunders har rullskridskor på sig och bandet såg häpnadsväkande uttråkade ut i en skabbig soffa. Jag köpte den.
Nu berättar jag inte det här i första hand för att skryta om att jag har varit i New Orleans, utan istället för att man när man är på semester är lite mer… eh, avslappnad och mottaglig för nya impulser.
När jag satt med min cd-freestyle och lyssnade på skivan i hotellets swimmingpoolavdelning på tionde våningen med utsikt över staden genom stora panoramafönster framstod allt det som tidigare varit bökigt, slarvigt och fånigt med New York Dolls som fullkomligt briljant.
Texterna var extremt roliga och musiken kaxigt självsäker trots att den inte alltid var så välspelad. Jag köpte ganska många skivor under den där semestern, men jag lyssnade ändå nästan bara på New York Dolls.
De två plattorna de släppte i mitten av 70-talet tillhör både mina absoluta favoritskivor.

2004 återförenades New York Dolls efter 19 år. Det var tre originalmedlemmar kvar i bandet. Strax efteråt dog originalbasisten Arthur Kane i cancer.
Ändå bestämde de sig för att fortsätta spela. De har efter 2004 släppt två nya skivor varav One Day It Will Please Us Even To Remember This från 2007 faktiskt är riktigt, riktigt bra.

Det finns många artister man betar av och går och ser långt efter deras storhetstid är förbi när de bara är en tom skramlande ravioliburk på östeuropeiska motorvägar, men Dolls är faktiskt inte ett av dem. Dolls låter, med YouTube som källa, bättre än någonsin. (Jag vet, Erik, att du skulle säga att det inte säger någonting).
Därför hoppas jag på en högtidsstund ikväll på Sticky Fingers. Och jag tror faktiskt inte att jag kommer bli besviken.

För ytterligare fördjupning i ämnet rekommenderar jag:
Nina Antonias biografi Too Much Too Soon
Den eminenta dvd:n All Dolled Up
New York Dolls självbetitlade debutalbum nedladdad i er mobiltelefon/iPod, eller på cd. Helst båda.
New York Dolls andra platta Too Much Too Soon på röd vinyl (Jag har letat i källaren efter mitt exemplar för jag hade så gärna velat ha det signerat av David Johansen och Sylvain Sylvain, dock utan att hitta den)
Och naturligtvis, ett besök på Sticky Fingers (efter Häcken-GAIS på Rambergsvallen).

Tuesday, April 27, 2010

Insult To Injury

Det går ett tv-program på Kanal 5 (eller om det är Kanal 9) som heter De kallar oss roliga. Programmet ska vara ett tråkigt program om humor. Henrik Schyffert och Klara Zimmergren är programledare.

Jag tyckte det här lät toppen, ett tråkigt program om humor! Nästintill genialt, för jag gillar dokumentära program om komiker. Särskilt gillar jag när den gamla klyschan att roliga människor är tråkiga och deprimerande privat besannas: Den gråtande clownen och att komedi är granne med tragedi. Woody Allen sa det väl bäst i det ofta återgivna citatet: ”Komedi = Tragedi + Tid.”

Själv tycker jag om att på en lekmannanivå analysera komedi dessutom tycker jag att Henrik Schyffert och Klara Zimmergren normalt sett är bra.
Alla mina favorit tv-serier är komediserier.

I det enda programmet jag har sett åkte Henrik Schyffert omkring med Gösta Ekman i en limousine och ställde försök till seriösa frågor med en andäktig flåsighet. Ekman, som antagligen kände sig både överlägsen och underlägsen Schyffert gjorde sitt bästa för att svara seriöst, genomtänkt och, ibland ­- då det blev riktigt plågsamt att titta - kul.

Jag försökte tycka att det var toppen i en halvtimme. Jag satt förväntansfull som en masochist innan ett lönesamtal och väntade på att det skulle bli tråkigt på ett bra sätt.
Men det mest intressanta som hände var att de åkte och köpte korv i en korvkiosk. Jag orkade inte ens se färdigt programmet. Och jag slutade räkna hur många gånger Schyffert använde ordet Mysigt när jag, eller han egentligen, kommit upp till 83 gånger, efter ungefär 20 minuter.

Jag ska försöka förklara varför jag blev så besviken. I min bok finns det inget som skulle kunna bli så roligt som att göra ett tråkigt program om något roligt. Alla ingredienser i en komedisoppa som jag skulle älska finns med redan i den programförklaringen. Det är upplagt för torrt iakttagande och psykologiska utläggningar om självhat, narcissim och hemska barndomsminnen om mobbing och underlägsenhet. Comedy Gold, med andra ord.
Inte ens att göra ett roligt program om något tråkigt har lika stor potential att bli fantastisk underhållning. Det sagt så är ju The Office den västerländska kulturens största konstnärliga höjdpunkt någonsin. Kanske en trist och förutsägbar åsikt, men inte desto mindre sann. Jag har för övrigt som vana att se om de två säsongerna plus julspecialavsnittet av The Office en gång varje år och det blir faktiskt bättre varje gång.
Apropå The Office finns det fler exempel på tråkiga analyser av något roligt. På Göteborgs-Postens kultursidor kunde man i januari läsa en artikel med den eggande rubriken "Nytt skratt när allt ont hänt". Den name-checkar både Ricky Gervais och Larry David och borde sådeles vara fantastisk.
Det är den inte. Den är fullkomligt obegriplig.
Om någon som läser det här, mot mina rekommendationer, har lust att läsa den så får ni hemskt gärna förklara för mig vad den egentligen handlar om.
En sommardag när solen skiner och det är 30 grader varmt ute ska jag skriva en riktig tråkig text om humor som är rolig. Det här var bara början. Ännu tråkigare ska det bli!

Wednesday, April 21, 2010

The Old Man's Back Again

Inom vissa områden är jag väldigt konservativ, för att inte säga reaktionär. Jag kan inte ens skylla på åldern för i själva verket blir jag faktiskt mindre konservativ ju äldre jag blir. Men när det gäller vissa saker – oerhört viktiga saker som bör handskas med med silkesvantar – är det viktigt att förändringar inte sker för fort, och inte ens gradvis för den delen. De ska inte förändras alls. Cirklar rubbas, regeringar faller, barn gråter och bomber faller om man river upp värdegrunder och ändrar på viktiga fundament för hastigt. Låt oss undvika det. För kommande generationers skull.
Som ni nu med allra största säkerhet redan har förstått kommer nedan text att handla om slipsknytning.

När man har passerat kisslukten och dragspelskakafonin i tunneln mellan centralstationen och Nordstan och kommer in i geschäfttemplet möts man allt som oftast av ungdomar som ligger utspridda lealöst över trapporna och i gångarna. De har ofta långa luggar, svarta kläder och påminner mig om seriefiguren Nemi, i alla fall killarna. Tjejerna drar lite mer åt Vicky Pollard i Little Britain.
Jag har inget emot ungdomarna. Som den besserwisser jag är skulle jag väl i och för sig vilja döma ut deras musiksmak fullkomligt, men en person som är 17 år har alltid rätt i en debatt om popmusik med en 36-åring, så det vore lönlöst.
Deras kläder och att de väljer att fördriva en stor del av sin inte allt för dyrbara tid i nedgången till en illaluktande och larmande mardröm har jag inga reservationer mot. Även folk i min ålder hängde i Nordstan i tonåren, även om det var utanför McDonalds vid utgången mot Brunnsparken; och ännu mindre nogräknade personer hängde vid korvkiosken på Torslanda torg, i röda Volvo 240:s med tonade rutor och dekalen ”Svensson – skratta inte: Din dotter ligger i baksätet!” i bakrutan.

Det enda som verkligen stör mig är deras sätt att knyta sina slipsar på. Förvånansvärt många av de ungdomarna som hänger i Nordstan bär slips. Ibland har de inte ens skjorta, men en slips knuten i en överhandsknop, dinglandes över t-shirtens mer eller mindre explicita självmordsbudskap, kan man ge sig tusan på att det har.

Och det stannar inte här. I övrigt normala människor i min egen ålder (och till och med äldre) har annamat den stil som marknadsförts av det oheliga triumviratet emo-ungar, Jack&Jones och Fredrik Ljungberg.
Män på väg till en begravning med en slarvigt knuten slips och uppknäppt skjorta. Män på väg till jobbet på advokatbyrån och Paul Smith-kavajen nonchalant slängd över axeln, perfekt struken skjorta och oklanderliga pressväck på kostymbyxorna, nyputsade italienska skor – men runt halsen en slips buren som vore den en haklapp. Kvinnor i farten, karriärcoach eller psykiater, med en take-away-latte i vänsterhanden, en Burberry-filofax i höger hand, men i stället för den före detta obligatoriska Hèrmes-scarfen: en illa knuten slips från Brothers konkurrerandes med Efva Attling-halsbandet (Carpe Diem!) om att dra uppmärksamheten till bysten.
I sanning upprörande.

Varför har man slips om man inte kan, eller ens vill, knyta den? Ja, jo, jag är inte helt aningslös, jag kan förstå nordstadskidsen vilja att annektera pappas Tråkattiralj Nummer Ett och göra punk av den… eller något. Men vuxna människor?
Jag förstår inte det. Om man ska klä sig fint är det tusen gånger bättre att hoppa slipsen och knäppa upp översta skjortknappen än ackompanjera klädseln med en slarvigt knuten slips, hur snygg slipsen i sig än må vara.

Jag vet inte vad man ska göra åt det här. Kanske är det en övergående modenyck. Men jag blir ändå en smula oroad, det här har pågått i flera år nu. Kan inte polisen göra något? Ta med dem till stationen och ge dem en varning – nästa gång blir det böter för förargelseväckande beteende.
Finns det inget utskott i EU som arbetar med sådana här frågor? Kan man åberopa Lex Bryan Ferry? Kanske kan bara vänligt sinnade medborgare som jag dela ut ett gult kort till överträdarna?
Jag ser inte bara problem, som ni märker, utan även möjligheter.

Tuesday, April 20, 2010

Bobby Jean

När jag var liten hade jag en kamrat som var två år äldre än mig. Egentligen var han bara drygt ett år äldre eftersom han var född i slutet av året och jag född i början av näst- nästföljande år. Men eftersom man som barn delas in i årskullar var han två år äldre. Egentligen spelar det ingen roll. Han var lite äldre, helt enkelt.

I radhusområdet som vi växte upp i var han ganska annorlunda jämfört med oss andra barn. Vi spelade fotboll, lekte röda-vita rosen, lekte krig, cyklade och åkte vattenrutschkana, badade, sprang barfota och kastade kula, På vintern kastade vi snöboll och åkte snowracer. Det är i alla fall så jag i vuxen ålder minns utomhusaktiviteterna, sett genom nostalgins bedrägliga filter naturligtvis.

Henrik (som han hette) var helst inomhus och ritade – helst detaljerade genomskärningar av Torlines englandsfärjor, lyssnade på musik, spelade trummor och byggde avrättningsplatser där legogubbar blev giljotinerade. Det sista må låta lite suspekt, men det var det inte. Jag skulle vilja säga att det var kreativt. Kreativt och ganska coolt av en åttaåring.

Henriks föräldrar var lite mer akademiska än de flesta av våra andras föräldrar där i radhusområdet. De flestas föräldrar var tjänstemän, kontorister, eller hade vad som kan betecknas som klassiska arbetaryrken. Området byggdes i mitten på 70-talet. Det var nästan bara barnfamiljer. Föräldrarna var i 25-30-årsåldern och de flesta hade två till tre barn, när de köpte ett litet radhus längst ut på Hisingen för att realisera sina drömmar om – och här får jag akta mig för att inte låta raljant – normalitet, lycka och konformitet. De flesta lyckades väldigt väl med det.

I min värld var Henrik lite mer inspirerande än mina andra kamrater. Jag hade ganska många vänner, men vi var mest bekymrade om att äga identiska Salomon-handskar och, icke att förglömma, ryggsäckar av samma fabrikat.

Det kändes som om han förstått något som inte alla hade gjort. Han älskade rockgruppen Kiss, och naturligtvis började jag också göra det i samma stund som han visade mig skivomslaget till Creatures Of The Night. När nålen föll ned på vinylen i hans föräldrars vardagsrum och jag satt och dinglade med fötterna från laminofåtöljen var det uppenbart att något viktigt just skulle ske. Det här var inte vanlig musik och de fyra personerna på omslaget var verkligen inga vanliga människor. Ur deras ögon lös ett vitt sken och de var, som de flesta känner till, sminkade till oigenkännlighet.

Henriks föräldrar flyttade med sina två söner till en villa någon kilometer eller två bort när jag var i tioårsåldern. Vi fortsatte att ses om än inte riktigt lika ofta som när vi bodde ett stenkast ifrån varandra. Och i hemlighet fortsatte Henrik att vara min största förebild ända fram till gymnasiet.

Jag vet inte hur många val jag gjort i mitt liv på grund av honom som jag inte skulle gjort om jag inte sett upp till honom och om jag inte tagit hans åsikter på allra största allvar.

Jag hade inte läst franska på högstadiet och gymnasiet (vi var tre killar på hela Torslandaskolan som gjorde det i vår årskull), jag hade inte sökt till en privatskola inne i staden till gymnasiet, jag hade överhuvudtaget antagligen misskött mina studier mer än vad jag gjorde (jag var visserligen inte någon mönsterelev, men de ämnena jag gillade: svenska, engelska och musik gick jag in helhjärtat för), jag hade inte börjat spela musik själv, inte börjat skriva låtar, inte blivit besatt av New York, inte läst en massa böcker, inte tyckt som jag gjorde, och gör, om ett stort antal saker.

I den röda villan där Henriks familj nu bodde var man alltid välkommen. I köket hängde en tavla av Lennart Jirlow (fortfarande idag blir jag glad av Lennart Jirlows tavlor). Man fick alltid mackor och pepparkakor, även om det inte var jul.

I källaren stod Henriks stora gula trumset. Han var redan tidigt en oerhört skicklig trummis. I källaren såg vi Hemma värst på video och pratade om musik. Ibland spelade vi ett brädspel där man åkte omkring i London. Henrik och jag älskade stora städer. Kartor, tunnelbanestationer, skyskrapor och gator. Folkmyller, rök ur gatubrunnar, barer, taxibilar, helikoptrar och Kojak i en stor brun Oldsmobile. Stål, glas och betong.

Frågan var aldrig om vi skulle lämna Göteborg och Sverige för New York, London eller Los Angeles. Frågan var när. Stockholm hade ungefär lika stor dragningskraft på oss som Archangelsk. Köpenhamn var lite bättre, det låg åtminstone åt rätt håll.

När Henrik tog studenten 1991 var jag på hans mottagning, sedan drev vi ganska hastigt ifrån varandra. Jag vet att Henrik fortsatte spela trummor. Sedan några år tillbaka lyssnade han nästan uteslutande på jazz, en resa han naturligtvis även fått in även mig på. Han flyttade till Skåne och gick på Skurups folkhögskola.

Under mitten av nittiotalet hördes vi av sporadiskt. Jag ägnade det mesta av min tid åt att spela gitarr och skriva låtar i ett band, gå på fotboll, umgås med min flickvän och läsa fristående kurser på universitet. Tyvärr allt som oftast just i den prioritetsordningen.

Efter ett par år bodde han i en etta vid Heden, strax bakom den skivaffär vi brukade ruinera oss i under de tidiga tonåren. Vi återupptog kontakten och (mitt minne sviker mig, men det borde ha varit 1997) hastigt och lustig var vi väldigt goda vänner igen.

Sommaren 1998 var en bra sommar. Jag och min flickvän var i USA tillsammans med mina föräldrar och jag och Henrik umgicks mycket. Vi var ute i hans föräldrars nya hus alldeles vid havet, tittade på båtarna från balkongen, drack öl och pratade om musik.

Henrik klagade på att han hade ont i knäet. Vi trodde det berodde på att han spelade så mycket trummor, som jazztrummis trampar man ju ganska hetsigt på hi-haten.

En vecka var inte Henrik hemma när jag ringde. Vid en cykeltur i staden stannade jag och ringde på hemma hos honom vid Heden, men ingen öppnade.

På kvällen ringde Henrik. Han berättade att han hade fått cancer. Jag minns att jag hade svårt att formulera några meningar till svar. Jag minns lugnet i hans röst, men också rädslan och ångesten. Jag minns min egen panik. Frågorna jag ville ställa, banala frågor som ”Du kommer väl bli bra?” men att inga ord kom fram.

Jag besökte aldrig Henrik på sjukhuset och jag föraktar mig själv för det. Jag ringde någon gång i veckan och när han var hemma hos sina föräldrar hälsade jag på några gånger. Jag minns att han efter en cellgiftsbehandling sa att en bit färsk gurka smakade väldigt starkt. Jag minns när han sa att han skulle bli tvungen att amputera ett ben, men att han trodde att han skulle bli bra. Jag minns att han grät. Att jag ville gråta, men inte kunde, inte förrän efter vi hade lagt på luren. Och mest av allt minns jag att jag en sen kväll under ett långt telefonsamtal berättade det jag skrivit om här ovan. Det om hur han varit min förebild när vi var barn. Det om hur han varit den bror jag aldrig haft. Sedan grät jag. Då var Henrik lugn och sa ”Jag vet.”

Den vintern kom jag hem från en spelning på Jazzhuset en sen vardagskväll. Den röda lampan på telefonsvararen blinkade ilsket. Det var Henriks mor som bad mig ringa upp henne. Klockan var alldeles för mycket för att göra det direkt.

Jag minns att jag inte kunde sova på hela natten.

Dagen efter gick jag zombieaktigt till min dåvarande arbetsplats. Jag gick och talade med min chef, lånade telefonen i rummet intill och slog numret.

Jag minns att fastän jag visste vad hans mor skulle berätta för mig så skakade hela rummet rent fysiskt när hon väl sa orden. Jag kunde inte sitta ned. Jag kunde knappt stå upp heller.

Hon berättade att han lyssnat på Chet Baker i sin cd-walkman och det sista han sagt innan ha somnade in var: ”Mamma, jag är lugn nu.”

Strax efter begravningen, som jag i det närmaste har förträngt, pratade jag med Henriks mor igen och berättade om vad hennes son betytt för mig. Det var svårt. Men det kändes bra.

En stöt av obehag far fortfarande igenom mig när jag tänker på att jag inte besökte honom på sjukhuset. Jag vågade inte. Ännu mer olustigt känns det att jag inte hållit kontakten med hans föräldrar och i synnerhet att jag inte vet exakt var han är begravd, jag har letat många gånger på den kyrkogården i vars kyrka begravningen hölls utan att hitta hans namn, kanske är han begravd i en minneslund. Kanske på en annan kyrkogård.

Nu har det gått elva år sedan och jag har fortfarande inte kunnat förmå mig att plocka upp telefonen och ringa hans föräldrar och fråga.

Men det betyder inte att jag inte tänker på Henrik. Jag kan inte ens börja beskriva alla olika situationer då han fortfarande dyker upp i mitt medvetande – de är alldeles för många. Men det är nästan alltid bra stunder. Stunder då jag önskar att han var med, eller tänker på vad han skulle ha sagt om han varit det.

Monday, April 19, 2010

Lars

Jag har sett Lars Norén två gånger på kort tid. Alltså, inte pjäser av honom, utan själva Lars Norén - den lille farbrorn.
En gång på Bromma Flyghamn (som jag har lärt mig att det heter) och så alldeles nyss, idag, på Göteborgs centralstation. Lars Norén har en Prada-ryggsäck och, tror jag, matchande Pradaskor.

Jag gillar Lars Norén. Jag har sett en pjäs av honom på Göteborgs stadsteater (det kan ha varit Tiden är vårt hem) när jag gick på gymnasiet och några andra som har gått på tv. Sedan gillar jag hans dagböcker som kom ut i bokform för ett par år sedan. Jag har inte läst dem, men jag gillar dem. Ibland är det inte svårare än så.

Nu när det känns som vi känner varandra - jag och Lars - vi har trots allt flugit med samma försenade flygplan och fått ögonkontakt på centralstationen, tror jag att jag ska gå och se hans pjäs på Stadsteatern - Orestien efter Aiskylos. Jag ska definitivt läsa En dramatikers dagbok. Det såg jag på Lars att han ville att jag skulle göra. Han behövde inte säga något. Vi har en sådan där vänskap där tystnaden aldrig blir pinsam.

Bathos, bathos

På den tiden jag fortfarande trodde på kärleken, valde jag även att tro på den mytomspunna företeelsen Kärlek Vid Första Ögonkastet.
Kanske därför att detta fenomen symboliserade det oproblematiska och det vackra som helt plötsligt bryter vardagens monotoni och cynism och förser den svartvita värld människor som jag går omkring i med pastellfärger och klockspel.
Kanske för att det gör livet lite enklare att leva om man tror att man kan möta sitt livs kärlek i kön på Pressbyrån en tisdag i januari eller i en bar medan Loleatta Holloway sjunger Cry To Me i högtalarna.

Man inleder ett samtal eftersom båda har beställt samma drink (Bellini). Av misstag snuddar hennes hand min när hon tar emot sin växel. Hon skrattar blygt åt ens klumpigt formulerade första skämt. Hon stryker bak den där rödlätta hårstrimman som hela tiden ramlar ned i hennes ögon gång på gång. Hon slänger blickar mot sina vänner som sitter vid bordet i hörnet, men hon stannar kvar och hon återvänder efter att hon har besökt damrummet. Med påbättrad make-up och hon vågar titta mig i ögonen nu. Hon ler och hon säger saker som man inte ens behöver anstränga sig för att lägga på minnet; Man gör det automatiskt, för att hon är Hon och det hon säger är det enda som någonsin spelat roll. Allt som formulerats tidigare, allt som hänt i ett tidigare liv har lett fram till den här stunden. Allt innan var bara en repetition. Och i den tidiga morgonen ligger man ensam i sin säng med ett fånigt leende på läpparna. Minnet av hennes röst blandas med fågelkvittret utanför fönstret. Man kramar sin mobiltelefon med hennes sista sms som man läst 25 gånger. Det där hon skriver att hon vill ses igen, så snart som möjligt – kanske redan på söndag, om det går. Om jag vill förstås. Och att hon minns min lukt och önskar att jag var där, men ändå att det är bra att vi inte gick hem tillsammans. För vi kommer ju ses igen. Vi måste ses igen.

I kön på pressbyrån står bara tanter som pratar med sig själva och betalar sina cigaretter med femtioöringar.
Och Loleatta Holloway spelas aldrig på de barer jag frekventerar. Där spelas Stone Roses, Oasis Rock n’ Roll Star och The La’s. Antagligen är det där felet ligger. Män i limiterade Adidas-sneakers och CP Company-jackor gillar inte väna discoballader från 70-talet. De gillar bredbent mansrock med drogreferenser.

Och jag har ju det där i mig också. Den där fåniga manligheten och den stereotypa anglofilin som bara män hänger sig åt: Chips som smakar som att sätta tungan på plus- och minuspolen på ett niovoltsbatteri, ljummen öl som smakar som den vridits ur en sliten tweedkavaj med läderlappar på armbågarna och regntung himmel över tröstlösa industristäder där det enda sättet att slippa fabriksgolvet är att bli fotbollsstjärna eller att bilda världens bästa band.

Men jag hade bytt bort allt jag byggt upp för att göra mitt liv lite mer lätthanterligt för att få spela någon betydelsefull roll i någon annans liv. Någon som är värd det. Och det är här feltänket tar sin början.
För jag har hört det tusen gånger: Man kan inte älska någon förrän man älskar sig själv.
Så fort man slutar leta, så står hon där.
Att som man sluta leta och tro att det ska lösa sig av sig själv är att som kvinna sluta kämpa på arbetsmarknaden och tro att man kommer befordras.
Vissa saker händer inte av sig självt, hur mycket man än tycker att man förtjänar det.
Att älska sig själv. Jag jobbar på det, men det känns lite vulgärt. Lite självhjälpspampflett möter självbedrägeri på förenklingens dansgolv. Dessutom är det ju roligare att vara vad engelsmännen (och ett fåtal älskvärda amerikaner) kallar self-deprecating.
Fast man får inga damer på det sättet.

Vad man får är uppslag till låttexter, vatten på sin kvarn och en dov bultande huvudvärk.

Friday, April 16, 2010

If I was a carpenter

Mitt emot matsalen där jag oftast äter min lunch under arbetsdagar ligger ett betonggrått sjuttiotalsmonument av samma typ som det jag själv sitter i när jag äter nämnda lunch.
De båda husen i det allra mest centrala av Göteborg ligger på var sida om vad som antagligen är Göteborgs fulaste och tristaste gata. I de båda husen sitter människor som jag och arbetar i kontorslandskap. I vanliga fall.

I det andra huset renoverar de just nu kontorslokalerna. Från matsalen ser jag hur ett helt våningsplan är helt tomt förutom en ensam hantverkare.
Hantverkaren har öppnat fönstret och står och röker. Han är i femtiofemårsåldern och utstrålar den pondus och erfarenhet som män i hans ålder – och med hans yrke – brukar göra.
När han rökt färdigt sin cigarett tittar han ned på gatan fyra våningar under honom och släpper sedan fimpen mot asfalten nedanför. Den singlar genom luften och när den träffar marken sprider den röda glöden hastigt ut sig över en kvadratmeter på den trista gatan, för sedan tvärt slockna. I bankomaten rakt under fönstret där hantverkaren stod alldeles nyss tar en man ut en femhundralapp. Han märker inte det miniatyrfyrverkeri som en kort, kort stund pågår en liten bit bakom honom.

I vårt grå hus får man inte röka i fönstren. Jag har visserligen aldrig fått information om att det är förbjudit, men jag har dragit den slutsatsen av det faktum att ingen någonsin har gjort det vad jag har sett. Dessutom är rökarna förvisade till små glasburar med en fläkt i taket. Där inne trängs de och ser oftast ut att ha det väldigt trevligt, om än i en ganska otrevlig miljö.

Jag har inget emot hantverkare. Min enda invändning mot dem är, som säkert alla andra också har erfarenhet av, deras något suspekta tidsuppfattning. Om en hantverkare ska utföra ett arbete i ens bostad så brukar de vara häpnadsväckande abstrakta i beskrivningen av det klockslag då de ska dyka upp. Jag har ofta avundats det faktum att de får lov, och vågar, att lämna så pass oprecisa direktiv som de gör. Oftast kommer de enligt förhandsinformationen någon gång mellan måndag och fredag vecka 16, någon gång mellan klockan 07.00-15.00. ”Om ni inte har möjlighet att vara hemma vid det här tillfället ser vi gärna att ni är det ändå.”
Det är naturligtvis förmätet av mig att poängtera att de sedan i själva verket kommer antingen klockan 06.30 eller 17.00. Vecka 22. Men det är med viss beundran som jag ändå väljer att göra det.

När jag var ung och gick på rockkonserter så brukade vi vara väldigt tidigt på arenan eller klubben, för att komma allra längst fram för att njuta av att bli pressade mot kravellstaketet och kanske om vi hade tur få några stänk av de långhåriga halvgudarna med gitarrers svett- eller salivstänk på oss.
När vi stod där framme och trängdes, lika kissnödiga som törstiga, drömde vi om vad som skulle ske om bara någon timme. Den där timmen hade en tendens att bli väldigt lång. Särskilt efter att ett fullkomligt uselt förband fjantat runt och vi väntade på de verkliga hjältarna. En timme blev två. Två timmar blev tre och en halv.
Svunna tiders rockhjältar närde nämligen samma förakt mot klockan som hantverkare gör. Dessutom rökte de ofta cigaretter som dansade en kort stund på scengolvet efter att någon solglasögonklädd kråsskjorta dragit några snabba bloss på dem, nonchalant slängt den framför sig för att ge sig hän åt ett fräsande gitarrsolo.

Nu för tiden, när rock n’ roll är en familjeanlägenhet som bäst avnjuts i tv-soffan och Ozzy Osbourne är ”classic rock”, så börjar alltid konserterna på utsatt tid. Det råder strängt rökförbud.
Skivbranschen är i kris och rockbanden är tvungna att turnera för att ha råd att behålla helikoptern och huset med smaragdbetäckta badrummet. Då är det bäst att visa publiken tillbördig respekt. Ingen Jack Daniel’s på scenen, inga cigaretter, inget spottande och inga svordomar.
Det är naturligtvis urtrist.

Tur då att vissa saker aldrig förändras. Hantverkarna – 10-talets enda riktiga Rockers.

Communication Breakdown

Alla ord och alla argument som likt bisvärmar surrar över internet. I tv, radio och tidningar. I böcker. På bussar och tåg. Över koppar med latte, glas med öl och tallrikar med fil och müsli. I hissar och vid kaffeautomater. I telefoner och e-mail. I ditt huvud innan du somnar. Artikulerade med myndig stämma eller gråten i halsen. Formulerade som brandtal eller osäkert trevande spekulationer.

Överallt vill någon göra sin sak gällande. Överallt vill någon skapa ordning i all oreda, rätta till alla missförstånd, få alla att fööörstååå, oavsett om det gäller Lady Gagas klädsel på en röd matta någonstans eller vårbudgeten. Och alla har de rätt. Så in i bänken rätt att ingen annans argument ens är värde att lyssna på, än mindre att läsa.
En partiledardebatt i tv är egentligen som två rivaliserade fotbollsklackar som sjunger under en fotbollsmatch. Inga glåpord, eller ens argument, skulle kunna få den andra sidan att ändra sina åsikter och byta sympatier.
Allt är bara ord.
Ord, ord, ord – rakt ut i rymden – i ett svart hål – i vakuumet mellan tanke och handling. En handling som nästan aldrig genomförs, och gör den det så omformuleras frågorna, beslut rivs upp. Debatt, dialektik och svordomar. Utredningar tillsätts, konsulter och sakkunniga.
Fler ord. Mannen På Gatan, Den Tysta Majoriteten, offer för skrivbordsprodukter, offer för maktmissbruk, offer för byråkrati.
Fler ord, fler åsikter.

Jag har inga åsikter längre. Jag la dem i en tom PET-flaska och kastade den i Göta älv. Mina åsikter har siktats vid Vinga (oh boy, oh boy), guppandes i havet. Oanvändbara och isolerade. På väg att sjunka när dess skyddande hölje krackelerar.

Vad som skrivs på den här bloggen är trams och joller helt utan substans. I de bästa stunderna är det ett kort utdrag ur verkligen – ett ”snapshot” – i andra stunder är det tafatta försök till humor.
Ibland är det ingenting. Bara ord. Som nu.

Thursday, April 15, 2010

How to be reasonably good

Man sjösätter en rad olika personliga projekt i sitt liv. Målsättningar man vill uppnå och saker man vill göra innan man ikläder sig träfracken.

Under tonåren kretsar de här målen kring möjligheten att eventuellt kunna inmundiga rusdrycker samt, ja, låt oss vara ärliga: sex (för första gången).

Mellan 20 och 30 är projekten väldigt individuella. Man försöker att hitta sin plats i ett större sammanhang. Många reser. Till Indien. Man slutar kanske att äta kött. Man vill tjäna sin första miljon.
Kort sagt fortsätter barndomens identifikationssökande, men i många fall med den skillnaden att man försöker vara unik istället för att tillhöra en grupp.

Mellan 30 och 40 blir målen mindre vidlyftiga, men oftast mer konkreta. Man bestämmer sig exempelvis för att läsa alla sju delar av På spaning efter den tid som flytt innan man fyller 40 (Jag är fullt medveten om att det här är tredje texten på mycket kort tid som jag refererar till nämnda bok, alltså kan ni fullt riktigt dra slutsatsen att jag själv har det målet. Jag har snart läst ut del två, om ni undrar). Eller så skaffar man en kolonilott och odlar rabarber för att komma närmare naturen och därmed sitt eget innersta väsen. Kanske.

För några år sedan när jag var i trettioårsåldern bestämde jag mig dock för ett ännu mer abstrakt mål. Jag skulle bli En God Människa.
Bidragande orsaker till den här märkliga längtan kan nog härledas till ett par olika omständigheter.
Till skillnad mot vad man skulle kunna tro så spelade inte Nick Hornbys roman How To Be Good (2001) [En god människa(!) på svenska] alls särskilt stor roll i beslutet. Trots att tiden då jag läste den sammanfaller väldigt väl med när jag drog upp riktlinjerna för mitt projekt. Vet man dessutom om hur min igenkänningsmätare gick i taket när jag läste samma författares Fever Pitch, men framförallt High Fidelity, har man nog svårt att tro att det inte hänger samman.
Men det gör det inte. Tror jag.

Istället kan man, som så ofta, härleda min önskan om personlig rekonstruktion till ett krossat hjärta och ett kraschat långvarigt förhållande.
Dessutom visste jag inte riktigt hur jag skulle omsätta mina drömmar i praktiken. Jag talar här i första hand om utbildning och arbete. Och jag flyttade från Göteborg till Stockholm.
Jag tvivlade på mitt eget omdöme.

För att få en effektiv uppstart på mitt nya liv tyckte jag att det vore en bra idé om jag skulle försöka vara snäll. I begreppet snäll lade jag egenskaper som omtänksamhet, artighet, lydighet, uppmärksamhet, hjälpsamhet, generositet och ärlighet. Det sistnämnda kan framstå som något motsägelsefullt eftersom ärlighet ofta är ett problem i sammanhanget eftersom man då säger en massa obehagliga sanningar om folks andedräkter och färgen på deras nya jumper, men jag tänkte att jag säkert skulle klara den sojabiffen genom min storslagna sociala kompetens! Ärlighet svarvar längst.

Som vidsynta personer säkert redan har förstått så uppstod en lång räcka problem när jag lyckades upprätthålla idealen som vars fundament mitt nya leverne lutade sig mot; Vilket jag för övrigt inte lyckades med i en sådan frekvens som jag hade önskat. Exempelvis så kommer med snällhet automatiskt mesighet, obeslutsamhet, handlingsförlamning, lägg därtill det faktum att vissa människor faktiskt föraktar snällhet eller försöker utnyttja den.

Utan att gå in på detaljer, de är fullkomligt ointressanta, kan jag föga förvånande bekänna att mina planer om att bli En God Människa gick käpprätt åt Hisingen. Inte så mycket på grund av andra människors oförstående, som på grund av mina egna tillkortakommanden som filantrop och Moder Teresa-imitatör, känner jag mig tvingad att tillägga.

Vad som är viktigare, och som jag lärde mig – the snäll way, är att det kanske inte ens är särskilt önskvärt att sätta upp ett sådant mål. Det är bättre att ha konkreta pyttesmå mål som att tjäna tillräckligt mycket pengar för köpa en Bentley och en villa i Bel-Air, eller att försöka bli chefredaktör för tidningen Chef.

Att vara snäll räcker inte långt. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att genomföra. Åtminstone var det det för mig.
För genom att värna om andra glömmer man lätt sig själv. Och även om det kan framstå som väldigt klokt att behandla andra som man själv vill bli behandlad är det ändå den största besvikelsen som finns när man inte blir det.
Att värna om sig själv – att lära sig klara sig själv – är det före detta flockdjuret Homo Sapiens svåraste uppgift. Men någonstans, hur förbittrat det än låter, är jag övertygad om att det också är den allra viktigaste.

Är det då egoism jag förespråkar? Verkligen inte. Jag förespråkar inte heller exploateringen av någon annan individ. Vad jag talar om är att försöka inse att vidlyftiga mål och personligt förverkligande egentligen inte har något med lycka att göra.
Lycka är för övrigt inte en naturlag, men det är en annan historia.

Wednesday, April 14, 2010

First we take Manhattan (then we take Kungälv)

Till min stora glädje läser jag på gp.se att Leonard Cohen kommer till Scandinavium den 12 augusti i år.

Cohen, som fyllde 103 i vintras, har satt en 13-årsgräns för tillträde till konserten. Det är för att de 8000 ensamma mammor i 47-årsåldern, som förväntas klä sig i lila sjalar och stora halsband för att hylla sin idol, ska slippa låsa barskåpet där hemma och istället kunna ta med sina tonåringar på konserten så att som, Inger Sjödin, 46, Torslanda, beskriver saken:
– Äntligen kunna erbjuda min son Pierre en kulturell upplevelse som vida överstiger dem han får av att sitta och knappra på den där datan varje kväll.

– Leonard Cohen tilltalar ju ett så brett spektra av människor, jag känner både en bibliotekarie och en gymnasielärarinna som älskar honom lika mycket som jag. Dessutom är han ju vansinnigt tjusig för sin ålder, säger Inger och skrattar förtjust.

Vad många inte känner till är att Leonard Cohen vid sidan av att vara tjusig för sin ålder och sprida spännande buddhistiska pseudofilosofiska visdomar även sjunger! Det har han gjort enda sedan slutet av 60-talet menar vissa obekräftade källor.

Det är dock inte därför som Inger, hennes son och två väninnor ska gå på konserten:
– Nej, det är så besvärligt med musik hemma. Jag lyssnar aldrig på musik. Jag tycker det räcker med att se på Så ska det låta på fredagarna, eller det där underbara programmet med Lasse Kronér. Där tar de liksom udden av det där gapiga och skrikiga elementen som alltid förstört rockmusiken. När Christer Sjögren eller bröderna Rångedal sjunger Beatles är det mycket mer behagligt att lyssna på de fina bitarna, än när den där hemske långhårige drufsen med runda glasögon gjorde det.

– Jag tycker inte om Leonard Cohens musik. Jag vet inte ens om jag någonsin har hört den. Jag, Pierre och mina två väninnor ska ha matchande orangea öronkåpor för att i möjligaste mån hålla ute oväsendet. Vi går i första hand på konserten eftersom Leonard Cohen är en sådan enigmatisk och viktig person, han ju till exempel både varit buddhistmunk och slutat röka… dessutom är han ju vansinnigt läcker, säger Inger.

I en tid då popmusik reducerats till något man använder som ringsignaler på sina mobiltelefoner är det glädjande att en viktig och progressiv artist som Leonard Cohen tar sin solkiga kostym på ännu en tur runt jorden.
Kanske är det därför prestigetyngda Populärmusikinstitutet i Basel nyligen har utsett Leonard Cohen till 1900-talets näst mest prominenta populärmusikaliska artist (På första plats hittar vi Serge Gainsbourg och på tredje plats Nana Mouskouri).

Tuesday, April 13, 2010

You've Got Another Thing Comin'

Somliga dagar, när solen skiner över industristaden jag (inte) valt att bosätta mig i, kan det hända att jag funderar över hur mitt liv hade sett ut om jag gjort andra val än dem jag – bevisligen – har gjort. Det här tänker jag på när jag går till jobbet (åker spårvagn eftersom månadskortet fortfarande gäller), går hem från jobbet (spårvagn igen) och sedan sitter i min lägenhet och tittar på solkatterna som reflekteras i köksfönstret ännu klockan 17.42.

Jag kommer aldrig fram till något för jag saknar fantasin att kunna visualisera något annat än dammet på bokhyllorna och diskmaskinen som borde tömmas.
Nu ljög jag.

Är man gammal eller ung när man är 36 år? Det beror vem du frågar, säger den förnumstige. Jag frågar mig själv. Och jag vet inte.

Du är så gammal som du känner dig, säger den patologiskt fryntlige.
Nej, säger jag, det där är en innehållslös floskel som endast ytligt berör ett ämne som du inte orkar ta tag i, därför förenklar du och hänvisar till sunt förnuft, gott humör, inget dåligt väder bara dåliga kläder.
Men, någonstans vet jag att du gör helt rätt.

Marcel Proust skrev att problemet med klichéer inte är att de nödvändigtvis är osanna.
Problemet är att de inskränker vår förmåga att uppleva och känna saker själva och istället gör det så som det beskrivits av andra.
Även de vackraste omskrivningarna som faller inom klyschfållan inskränker vår upplevelse av något potentiellt berikande.

För att ta ett konkret exempel ställer sig en beskrivning av klassisk musik ”där tonerna dansar likt älvor över en sommaräng” i vägen för själva njutandet av musikstycket.

Förresten är ju nästan all klassik musik (konstmusik är den korrekta beskrivningen fick jag lära mig en gång i tiden) till och med mer pompös än min utläggning ovan, och bör därför undvikas helt och hållet. Oavsett om älvor på sommarängar uppenbarar sig på dina näthinnor eller ej. Gör de det kan kanske ett besök på närmaste avgiftningsklinik vara ett behjälpligt alternativ.

Vill man odla en exklusiv musiksmak rekommenderar jag istället Snooks Eaglin, Erik Enocksson eller irakisk Heavy Metal.

Det är lätt känna att livet pågår på andra sidan ett fönster av skottsäkert glas. Alla andra upplever saker, skapar saker.
Meningsfulla saker.
Viktiga prememorior, avancerade scheman, intrikata lösningar, djupsinniga ex-jobb, spa-weekender, generationsromaner, trädgårdar i engelsk stil, mat med en smak av toscansk sol, besiktningar, hedgefondspekulation, kretskort, abstrakt konst, äktenskapsrådgivning, Bellinis på en yacht i solnedgången, ett penthouse på Upper East Side, yoga, proaktivitet.
Barn.

Inte jag. Jag gör samma saker som jag gjorde när jag var 17. Jag höjer volymen och har musiken i ryggen. Så länge den ljuder kommer ingen åt mig.

Det är, har jag upptäckt, fullt möjligt att leva hela sitt liv utan att känna efter vad man EGENTLIGEN vill.
Vad vi gör är nästan alltid styrt av andras förväntningar, eller snarare våra egna förväntningar på oss själva utifrån hur vi tror de korrelerar med hur resten av världen fungerar.

Om jag börjar låta som Kay Pollack nu får ni sparka mig på vänster knäskål nästa gång vi ses. Hårt.
Till skillnad från Kay är jag konstant upptagen med att oroa mig för hur jag uppfattas av andra, med att passa in men ändå vara så där lite lagom intressant och annorlunda. Det går inte en dag utan att jag oroar mig för att dö ensam och bortglömd. Naturligtvis är det därför jag publicerar det här på den här återvändsgränden i utkanten av bloggosfären.
Den dagen man lever fritt och naturligt och livnär sig på sin egen ekologiskt odlade raw food är jag säker på att man slutat bry sig om så väl Larry Davids genialitet och om huruvida Albert Ayler är relevant musik våren 2010.
Det vore ett öde värre än döden
(Har jag hört någonstans)

Monday, April 12, 2010

Mal viveur

Jag hade tänkt att på bio. För första gången i mitt liv tänkte jag gå på bio ensam. Förra gången jag var på biograf såg jag en animerad vuxen barnfilm om en räv, tillsammans med en kompis och hans flickvän (eftersom jag ser mig själv som en modern man borde jag kanske skrivit: två kompisar eftersom jag även är god vän med flickvännen, men då hade det inte framgått att de två har ett förhållande… Vad det nu spelar för roll?) i påskhelgen. Den var bra. Filmen om räven alltså.
Nu vill jag gå på en film om den väldigt franske bon-viveuren Serge Gainsbourg.
På förhand kan man räkna vad jag vet om Gainsbourg på ena handens fingrar:
• Han var av ryskjudisk börd.
• Han rökte kopiösa mängder Gitanes.
• Han har sluddrat ekivoka förslag till Whitney Houston i fransk direktsänd tv.
• Han har gjort en låt där han låter som en kåt, men väldigt sömnig, tiger tillsammans med Jane Birkin som imiterar Brigitte Bardot, men låter som en dräktig kissekatt.
• Han har gjort en annan låt med den något dubiösa titeln Lemon Incest tillsammans med sin då knappt tonåriga dotter Charlotte. Charlotte gör nu för tiden av förklarliga skäl märkligt pretentiös, men inte oangenäm, popmusik tillsammans med den anakronistiska amerikanske artisten Beck.

Anledningen till att jag vill gå på bio är egentligen inte att jag är så vansinnigt intresserad av att se en film där det röks kopiösa mängder Gitanes, självmytologisering växer ikapp med skäggstubben och det idkas älskog i badkar – allt på ett väldigt franskt sätt. Naturellement.
Istället beror det på det tvångsmässiga förhållandet jag har till fotbollslaget GAIS.
Där tappade jag två av tre läsare av den här bloggen. Bokstavligt.
Låt mig förklara, nu när ändå ingen läser längre: Varje gång GAIS spelar en match på bortaplan, jag är numera för lat att åka på bortamatcher som spelas längre bort än, säg, Bor(ing)ås, brukar jag ligga med min dator på magen och lyssna på radiosportens direktreferat av matchen på webben och blänga ilsket på text-tv.
Vad viktigare är: GAIS brukar alltid förlora när jag gör det här. De få gånger då jag totalt lyckats förtränga det faktum att GAIS spelar seriematch brukar dock GAIS vinna. Förra gången det hände var den 15 augusti 2008 (nu måste jag tala om att jag har kollat upp det här datumet och alltså inte är fullt så Asperger-aktig som man skulle kunna tro) då Hammarby-GAIS slutade 2-4.
Den 15 augusti 2008 var jag på fransk restaurang och tittade på när frankofila vänner åt sniglar och coq au vin medan jag själv nöjde mig chèvre, lammfärsbiffar och crême brûlee, för er som för anteckningar över lämpliga trerättersmenyer på La Bouffe på Viktoriagatan.
Som den vidskepliga varelse fotbollssupportrar är tänkte jag att GAIS vinner om jag skiter i matchen idag och tar baguetten under armen, sätter baskern käckt på sned och går och tittar på film om 1900-talets STÖRSTE (varför vara blygsam när man kan vara fransk?) artist!

Men.

Vännerna från rävfilmen har bråkat. Verklighetens par alltså. Den av de båda som är mer min vän än den andra behöver någonstans att sova i natt. Vi ska prata, dricka grappa och kanske lyssna på webbradion när GAIS får stryk av Örebro.
Vi skulle ju ha kunnat gå på bio tillsammans, men… för det första har jag upptäckt att filmen börjar antingen en kvart innan jag slutar arbetet eller samtidigt som matchen är slut. Dessutom var ju hela grejen med att se filmen att jag skulle gå själv.
Jag skulle inte köpa en begagnad bil av två killar som går på fransk film tillsammans. Det känns lite… opålitligt.

Det får bli Gainsbourg senare i veckan. Je reviendrai peut-être dans le sujet.

Style Council, del 1

Vad säger ditt klädval om din personlighet?
Vi börjar grundkursen nedifrån med vad du väljer att stoppa dina fötter i.
Teknologtoffla, Dr. Martens eller ökenkänga. Se där, några enkla exempel att skärskåda personlighetsdrag med.

Teknologtofflan talar om att du jobbar på en it-avdelning, att du inte bryr dig så mycket om ditt utseende, blir alldeles för full på firmafesten och att du beskriver din humor som ”helt sjuk” (det betyder att du gillar Sällskapsresan 2: Snowroller och Two and a half men). Du lyssnar förmodligen inte särskilt mycket på musik – men du ser väldigt mycket fram emot Iron Maiden eller Metallicas konsert på Ullevi nästa sommar. Alltid nästa sommar.
Den kvinnliga bäraren av teknologtofflan är alltid en korpulent dam på 47 år. På arbetet och vid sociala tillställningar är hon alltid på ett anmärkningsvärt jovialiskt humör. Hon har ett smittande och högljutt skratt. Hemma i tvårumslägenheten serverar hon alltid färsk fisk och leverpastej till katten Nisse, på likadan tallrik som hon själv äter sin middag på.
På fredagar tänder hon levande ljus, lyssnar på Leonard Cohen, dukar extra fint åt Nisse (och sig själv) och unnar sig en ask belgiska praliner framför en dokumentär om postmodern schweizisk arkitektur på Kunskapskanalen, med ljudet mutat så att Leonard sjunger bara för henne. På semestern båtluffar hon gärna i den grekiska övärlden, eller plockar hjorton i Norrland. Hjortron innehåller dubbelt så mycket c-vitaminer som apelsiner.

Dr. Martens-bäraren (vi talar här om höga kängor med stålhätta) använder gärna kängorna som en motpol mot resten av klädseln, i alla fall om när det rör sig om kvinnor. Åtminstone två av följande klädesplagg, som med fördel ackompanjerar Dr. Martens-kängan, är rosa: tröjan, kjolen och/eller strumpbyxorna. Det här beror på att bäraren vill uppnå en kontrast. Den kontrasten ska förmedla: Jag är en komplex person av tudelad natur. ”Jag är å ena sidan gullig och å andra sidan hård. Framförallt är jag känslig.” Förmodligen lider du av lättare borderline-syndrom. Du lyssnar på Depeche Mode, The Cure och för att accentuera den mjukare sidan lyssnar du lite ironiskt på Tom Jones när det är fest. En fest du först är väldigt entusiastisk på (så länge My Delilah och It’s Not Usual snurrar i stereon) men det slutar dessvärre alltid med att du gråter i köket så att maskaran lämnar långa streck på kinderna. Brytpunkten kommer alltid strax efter att Madonnas Like A Virgin spelats och du rökt din fjortonde cigarett på balkongen.
Den manlige bäraren bör vi egentligen lämna därhän. Det är en lite för ledsam figur. Kängorna kombineras alltid med semimilitära kläder, vilket för ett otränat öga kan se ut som om du bär snickarbyxor och en fågelskådarjacka. Vore det inte för den iögonfallande frisyren skulle man kunna tro att det rörde sig om en bärplockare, eller en tysk campare. Frisyren (rakad på sidorna och där bak med antingen snedbena eller mohawk) signalerar emellertid att vi har att göra med en människa som när ett närmast sjukligt intresse för andra världskriget-parafernalia och aggressiv elektronisk musik med sitt ursprung i Benelux-länderna, eller med fördel - självfallet: i Tyskland. Vi pratar här om Tyskland med 1942 års gränsdragningar.
Dr. Martens-kängans favoritnummer är 13 och favoritfärgen är svart, trots fäblessen för skärt som den kvinnliga arten odlar.

Clark’s ökenkängor bärs av människor som tycker att de fattat något som inte alla andra har begripit. Kvinnor som bär dem har alla läst 220 poäng konstvetenskap på universitetet och varit ihop med minst två fransmän och en peruan, medan den manliga bäraren är lite mindre akademisk, men inte ett dugg mindre intellektuell om du frågar honom själv. Han har sin vinylsamling klanderfritt sorterad efter genre. Sedan 2006 lyssnar han mest på reggae.
Han förlorade oskulden vid 24 och ett halvt års ålder.
Han har läst exakt 124 sidor av första delen av På spaning efter den tid som flytt. Hon har läst den två första delarna, men tycker inte att det var värt att fortsätta eftersom tonen i böckerna är småborgerlig.
Både den kvinnliga och den manliga bäraren är vegetarianer. Inte av någon ideologisk eller hälsomässig anledning, utan mest för att det känns rätt.
När Clark’s-bäraren går på fest belägrar de genast stereon, även om festen hålls hos 80-åriga faster Agda. När han eller hon bläddrat igenom utbudet av skivor med ett överseende leende, slutar det alltid med att Elvis Suspicious Minds ljuder ur högtalarna. Huvudpersonen hytter då lätt med höger pekfinger i luften och upprepar tyst för sig själv mantrat: ”Världens bästa poplåt – piuh, piuh, världens bästa poplåt…”
Clark’s-bärarna har aldrig varit på gym och saknar fullständigt bollsinne – i själva verket koketterar de ofta och gärna om hur otränade och osportiga de är. Ändå när de alltid, åtminstone de manliga bärarna, paradoxalt nog ett självuttalat gigantiskt intresse för West Ham United och fotbollshuliganer. Både den kvinnliga och manliga bäraren förklarar gärna för alla som vill lyssna att riktiga skinheads inte är rasister – tvärtom.

Sunday, April 11, 2010

Awaydays

Jag var på fest häromdagen (Skratta inte!). Det var en trevlig tillställning med trevliga människor och ett aldrig sinande utbud av popcorn och Kexchoklad.
Vid ett tillfälle så samlades vi fyra män runt en liten quizbok utgiven av fotbollsmagasinet Offside. Så där som män på fest som inte vågar tala med damer gör.
Det lästes högt ur boken och ställdes frågor av typen: "Vilket engelskt fotbollslag sjunger: No one likes us, we don't care" och "vilken ryss vann skytteligan i VM år blaha-blahi?". Efter att boken gått runt ett varv och frågor ställts och svarats på sa den som sist haft boken i sin hand och ställt frågorna:
­- Jag trodde jag var bra på värdelöst vetande, men ni är banne mig värre...
Trots att det var oklart vilka av oss han syftade på (det hade tillkommit ett par personer, läs: män, under frågesportens gång) kände jag mig manad att lite vänskapligt light-humoristiskt svara:
- Fotboll kan väl inte klassas som värdelöst vetande?
- Jaså, hur många gånger har du fått ligga på grund av de här kunskaperna?
- Eh...
-Hur många gånger har du fått höjd lön på grund av dem?
- ...Aldrig, svarade jag knappt hörbart och stirrade dumt ned på mina strumpor.

Jag skulle kunna skylla på den huvudvärk som jag drogs med hela kvällen och som fick mig att lämna kalaset i förtid strax efter ovanstående episod utspelade sig, men jag ska inte göra det.
Jag kan bara konstatera att jag aldrig försökt utnyttja mina kunskaper om Millwall och Oleg Salenko i de syftena som efterfrågades
.
Varför? Ja, det kan man fråga sig. Det kanske kommer fungera alldeles ypperligt. Nästa gång är det jag som seglar upp till den saltaste damen i baren och rabblar Tranmeres laguppställningar under tidigt 90-tal och på nästa lönesamtal ska jag presentera mina funderingar kring 4-6-0-uppställningen som bevis på min förmåga att tänka outside the box.

There's No Place Like Sverige Today

Den eviga paradoxen. Att ömsom se ned på den konforma normaliteten och människorna som till synes gladeligen ger sig hän den, för att i nästa stund avvundas de här personerna. Den okomplicerade nöjsamheten, de små kraven på underhållning och lycka. Facebook-statusuppdateringarna som lyder "TGIF" och berättar om promenader i solsken och middagar som avnjutits i stearinljussken. Tv4 och Spotifyinbjudningar. Färgglada slipsar som signalerar en måttfull craziness och semestrar med skidåkning.

Någonstans var det ju det där man ville fly från. För alla de där år sedan i den urtrista, urbota vanliga medelklassförorten. Men man har det i blodet. Det signalerar trygghet. Hur mycket än hjärnan föraktar tacomys på fredagar och schlagerfestivalyra så har man det ändå ingraverat under huden.
När Tv4 gör ett underhållningsprogram där människor uppträder (inte helt olikt sjölejon) med Bert Karlsson som smakråd och domare, med Markoolio och en vuxen människa som utan problem går med på att kalla sig Tobbe Trollkarl, är det en sadistisk programdirektörs högst konstnärliga version av helvetet på jorden. Det är all dålig smak rullad i tjära och fjädrar och presenterad för en fredagsmysande tv-publik under den ondskefullt geniala devisen: "Ge människor vad människor vill ha".

Nåja, det finns större problem här i världen en den långsamma lobotomi som tv4 utövar på det svenska folket. Upplyftandet av dumheten till ideal genomsyrar idag hela medievärlden. Är det inte Bert Karlsson som bräker ut sitt kulturideal eller agerar vanligt folks Janne Josefsson, så är det ungdomar som dricker sprit, hånglar och jämför tatueringar. Du vet att du vill titta. Så fan heller. Eller? Bara lite.

Sajfaj

I mitten av 80-talet var jag en sådan där kille som förklarade för tjejer att det fanns både bra och dålig hårdrock. Det skäms jag naturligtvis för idag.
Den vuxna varianten av det här, som jag stött på ett flertal gånger de senaste åren, är att någon med ett glas vin i ena handen och ett förnumstigt höjt ögonbryn förklarar att "det både finns bra och dåliga deckare". Eller, "spänningsromaner", om man verkligen är in-the-know.
Jag tänker inte argumentera för eller emot riktigheten i ett sådant uttalande. Det enda jag vet är att när jag hör det, får det mig att aldrig vilja läsa någon deckare igen.

För inte så länge sedan fick jag höra en variation av det här: Det finns både bra och dålig science fiction, löd uppdateringen av den gamla floskeln jag själv gjorde mig skyldig till för ungefär 25 år sedan.
Science Fiction?
Det kan ändå inte stämma.

I min värld är att säga att det både finns bra och dålig science fiction som att hävda att det både finns bra och dålig hundbajs.
Bra hundbajs ligger i en plastpåse i en papperskorg. Har du hundbajs i din bokhylla är jag tämligen säker på att det är något dåligt, i alla fall är det en smula osmakligt.