Monday, May 31, 2010

Shrapnel

Efter sommarlovet mellan första och andra ring byttes halva vår klass ut. Bort åkte nästan alla killar, det var bara jag och Marcus kvar. De andra skulle till USA. Jag hade redan varit där ett par gånger så jag stannade hemma. (Det här är vad man kallar historierevisionism). Men några nya skulle in: Karlstad-Kjell, Henrik 2, Håkan och franskalärarinnans son.

Franskalärarinnans son hade lång rock och inga öron. Istället för öron hade han tejpade freestylehörlurar där öronen brukar sitta på vanliga människor. Det visade sig efter några veckor att han visst hade öron, de satt - hör och häpna - under hörlurarna!
I hörlurarna spelades det hårdrock under 22 av dygnets timmar.
Franskalärarinnans son snusade och kallade sig själv brillmongo. Det kändes befriande på något sätt. Inte så många andra på vår skola snusade och ännu färre uppvisade någon form av självironi.

Franskalärarinnans son och den inte fullt lika mystiske Karlstad-Kjell kallade mig för Bon Jovi. Det var lite roligt. Jag har även hört att jag gick under smeknamnet Vargen. Inte fullt lika komiskt, men det är alltid trevligt att någon bryr sig tillräckligt mycket om en för att hitta på ett öknamn – i synnerhet om det är tjejer som kommit på det, vilket jag tror att det var.

Franskalärarinnans son hade varit i Frankrike ett år. Vilka historier han berättade, när han väl börjat tala (det vill säga ytterligare någon vecka efter att jag upptäckte att han hade öron.) Historier om det där märkliga landet som luktar vitlök och, inte minst, där förolämpningar är ett tecken på djup tillgivenhet! Något han och jag annekterade och fortfarande förädlar.
Jag tror att han hade han gått i skola i Frankrike, men det han beskrev var mer av ett korståg i hårdrocksorkestern Judas Priests tjänst, i ett laglöst och efterblivet rockland. Vad mycket nytta han hade gjort! Han hade sagt till de centraleuropeiska slackerkillarna att Glenn Tipton var mycket coolare än Thurston Moore. Det är inte bara sant, det här var i en tid då nästan en hel värld (även den efterblivna franska rockvärlden) hävdade precis det omvända. Ett pionjärarbete!
Att slå vett under baskern på franska haschtomtar med en baguette kräver sin man. (Det är inget syftningsfel i den förra meningen: Det är så här, franskalärarinnans son använde sig möjligen av en baguette och haschtomtarna, liksom alla andra grodätare, bar hela tiden omkring på en under armen.)

På våra franskalektioner hade vi inte hans mor som lärarinna (hur skulle det ha sett ut?), utan en annan franskalärarinna med väldigt röda läppar – nästan lika röda som (den första) franskalärarinnans sons Chipie-jeans. De var mycket snygga. Jag var lite avundsjuk. (På jeansen för guds skull!)
På de här lektionerna skulle jag vilja hävda att vi bläddrade i senaste numret av Guitar World, satt med fötterna på bänken och diskuterade funkmetal med den blaserade uppsluppenhet som fransmän med en Gitanes i ena mungipan diskuterar Sartre på ett trottoarkafé.
Tyvärr hade det varit osant.
Franskalärarinnans son lyssnade på Queensrÿche i ena hörluren och på lektionen med andra örat. Själv satt jag i feberfrossa och försökte att under inga omständigheter få några frågor. Jag blev svettig på överläppen av franska (något som franskalärarinnans son så här i efterhand ofta smyger in i bisatser). Mitt aparta och undflyende beteende ledde till att jag fick ungefär varannan fråga som ställdes av lärarinnan med de väldigt röda läpparna och hennes influgne alldeles autentiske lille fransman till side-kick. Åh, så fransk han var; i pagefrisyr och kravatt, med talfel och dubiös sexuell läggning. Alltid redo att avlossa en spydighet, till de latent seglarskobeklädda flickorna längst fram i klassrummets stora munterhet.

Så här kunde det låta:

- Henri(k), pouvez-vous s’il vous plait nous dire ce que vous avez accompli au cours de l’été?

Då var franskalärarinnans son min sufflör och med svajig röst, men med föredömligt rullande ”r” svarade jag:

- Bien sûr, Monsieur La Crotte, j'ai couché avec une fille dans une tente à Lysekil. Il a été tout ce que j'ai toujours rêvé ce serait!

Jag är evigt tacksam för det. Det bör ha besparat mig ungefär ett kvarts sekel i terapi. Dock känner jag mig fortfarande tvungen att smutskasta Frankrike så fort jag får chansen och det beror mycket mer på den fånige lille jycklaren i page som plågade livet ur mig under mina franskalektioner, än min hårt konstruerade anglofili. Jag gillar ju egentligen Frankrike.
Så, nu är den ute. Den mest genanta utav hemligheter.

När vi inte läste Guitar World eller åkte till Bengans och köpte cd-skivor under håltimmarna så pratade vi musik. Vilket rikt liv, tänker ni och ja, precis så var det. Jag spelade gitarr i en ganska hemsk grungeorkester, med svårartad Frank Zappa-psoriasis på vår kritvita musikaliska hud, och såg det som mitt livs mål att få med franskalärarinnans son i vårt band. Han hade nämligen visat prov på en utmärkt musikalitet. Satte man en bandlös bas i hans händer, spelade han tre veckor senare bandlös bas som han aldrig gjort något annat än att låta sina händer fara upp och ned över olika objekt i höfthöjd.
Satte man honom bakom ett trumset fick han Phil Rudd att framstå som Animal i Mupparna. (Ah, interna musikskämt!)
Satte man honom framför en mikrofon så reciterade han undermålig gravallvarlig lyrik, som man med fördel själv kunde ha förlöst under kvidande pubertala ångestsejourer, med en sådan myndig stämma (för att inte tala om det utsökta Oxbridge-uttalet) att stor komik uppstod.


Jag överdriver inte om jag säger att en livslång vänskap tog sin början under den här tiden. I alla fall är det så jag vill att det ska vara. Jag vet inte hur jag hade klarat av att navigera i dagens informationssamhälle om inte franskalärarinnas son fortsatt att vara min sufflör när det kommer till datorer (egentligen alla förbannade tekniska apparater), tv-program, filmer, böcker och, naturligtvis, musik.

Men att reducera vår vänskap till att endast gälla de här ytliga sakerna vore dumt. Få människor har lärt mig mer om att vara stark i svåra situationer. Ingen jag känner är lika obehindrat rolig, utan att aldrig någonsin bli flamsig. Ingen annan har funnits där och sagt rätt saker precis när jag har behövt höra dem.
Ibland funderar jag på vad i hela världen han får i utbyte av mig. Nu får han i alla fall den här texten.
Snart har vi känt varandra i 20 år Erik. Det är fortfarande bara början!

Sunday, May 30, 2010

Billy Liar

Jag tror att vissa av er som läst de här texterna under knappt två månader vet vart jag varit på väg. Troligtvis innan jag visste det själv.

När jag i mars 2006 flyttade tillbaka till Göteborg efter ett par år i väldens mest trendkänsligt nervösa och - faktiskt - urtrista stad, var det med en känsla av att aldrig mer vilja lämna den stad som alltid för mitt inre illustreras av kranarna i solnedgång sett från lejontrappan i Brunnsparken. Fast på ett tråkigt arbete, instängd i ett rum var jag ändå glad att äntligen "ha hittat hem". Hem till personer jag älskade - vänner, föräldrar - saker jag älskade, alldeles för förutsägbara för att nämna här.

Den våren mötte Göteborg mig i all sin paradoxala prakt. Den lilla stora staden som ömsom slår sig för bröstet med sin göteborgsanda, socialliberialism, göranjohanssonism, blåvitthybris för att i nästa stund hänfalla åt bakrusigt självtvivel då det blir tydligt att staden inte är ens Skandinaviens hjärta - än mindre den nordeuropeisk evenemangsstad den hoppas varje gåbng den tvångsmässigt arrangerar ett nytt friidrotts-EM eller låter någon rultig före detta Take That-medlem spela tre kvällar i rad i betongbunkern. När bilfabriken går dåligt. När det rosa nöjesfältet inte slår besökarrekord. När stadens enda dagstidning, Lill-Pravda, blir så trött och ointressant som bara den kan bli, oavsett vilken del man väljer att slå upp.

Ändå gick jag och cyklade jag på stadens gator och insöp dess atmosfär med ett omisskänligt välbehag. Det här var, till skillnad mot vad jag trodde ett fåtal år tidigare, trots all min stad. Det är en vacker stad när träden återfår sina löv och den eviga nederbörden från regnperioden oktober till april ger vika under några få förstulna dagar. Husen var vackra. Allén likaså, liksom flickorna, barerna och till och med spårvagnarna.

Nu är det fyra år senare och hur mycket jag än välkomnar sommaren i vår stad kan jag inte kväva känslan av att jag återigen vill härifrån. Jag är inte fullt lika skadeskjuten och paranoid som när jag lämnade Göteborg för Stockholm - inte fullt lika övertygad om att alla här vill mig illa. Jag känner bara att det inte finns något här att stanna kvar vid.
Det är lite som Damon Albarn sjöng i en låt på det glada, förlåt - manodepressiva, 90-talet i en låt (Tracy Jacks) från det årtiondets odiskutabla soundtrack, Parklife:

"I'd love to stay here and be normal, but it was always overrated."


Jag vet inte vart jag vill. Inte när och inte vad jag ska sysselsätta mig med där. Jag oroar mig naturligtvis för min närmast patologiska oförmåga att vara ensam om, jag säger - OM, jag någonsin skulle omvandla mina anakronstiska vuxenfantasier till verklighet.

Vart skulle jag flytta? Ett lika ironiskt som fuktskadat Glasgow, som egentligen bara är ett överdimensionerat Göteborg med lite roligare skoaffärer - och betydligt bättre indiska restauranger? New York, St. Petersburg (i Florida naturligtvis! Duh!!), San Diego, Ajaccio, Bournemouth eller Malmö? Det går ju inte. Det går ju bara inte.
Att kokettera om sin rotlöshet är en sak, att göra slag i saken och lämna den här på gyttja byggda skitstaden en annan.

Förresten har jag aldrig känt mig mer som en kommunist tidigare i mitt liv än idag. Jag kan lugna er oroliga där ute (Erik) med att det är något övergående.
Men när Claes Elfsberg i diarréspräcklig slips presenterade nästa inslag i kvällens Rapport där Viktoria och Daniel tog i mot handblåsta glas i bröllopspresent från svenska folket, kände jag plötsligt att stormningar av bastiljoner och offentliga giljotineringar kanske inte är en så pjåkig idé trots allt.

Friday, May 28, 2010

Strutter

I mitt pojkrum i Torslanda skedde en tyst revolution, till ett högljutt och tuperat soundtrack. I smyg tog jag ned planscherna på den svarta Lamborghini Countachen, regalskeppet Vasa, Björn Walldegård(!) samt Ronnie Peterson i sin svarta Lotus. Upp sattes bilder på sminkade män i spandexbyxor. Ja visst - Kiss, men även Vinnie Vincent’s Invasion, Ratt, Poison och W.A.S.P. Sedan åkte även världskartan, den märkliga argentinska pilbågen och bolas-kulorna, Arsenal-halsduken och det signerade inramade fotografiet på Pat Jennings ned. Kvar från tidigare hängde snart bara planschen över New Yorks skyline och Spitfire- och Tomcat-flygplanen i taket.

Jag vet inte om mina föräldrar oroade sig för att jag hade vuxna män i kvinnokläder och smink på väggarna. I min värld var det hela förstås gravt heterosexuellt. Jag tänkte helt enkelt att det var så här tjejer ville att snubbar skulle se ut – som de själva. Jag vet förresten fortfarande inte hur tjejer vill att killar ska se ut. (Ett rön gör gällande att det varierar, men med min svartvita världssyn har den typen av teorier inget existensberättigande. Jag tror att tjejer gillar killar som ser ut som idioter – men framför allt killar som beter sig som idioter, men nu var det inte det som det här skulle handla om.)

Efter ett tag började jag och en vän leta efter Kiss-bootlegs i stadens, vid tillfället flertaliga, konstiga skivaffärer, förutom Dolores vid Heden, låg det en på Chalmersgatan och Pet Sounds låg bakom det då nya skära Sheraton.

Det här var ju, som ni förstår, innan internets tid; ändå lyckades vi – Daniel och jag – komma i kontakt med andra Kiss-fanatiker i Wien, Scranton och Sundbyberg. Jag minns inte riktigt hur, men jag tror vi köpte stencilerade Kiss-fanzine och läste annonserna i tidningar som Faces, Metal Hammer, Rocket och Kerrang där folk sålde Kiss-memorabilia från 70-talet, vilket vid den här tidpunkten (1986) framstod som stenåldern.

Vi beställde kassettband från vår ”vän” i Österrike. Med usel ljudkvalitet och egentillverkade omslag. Var de för fula (de var de oftast) gjorde vi våra egna genom att klippa, klistra och sedan skicka med mamma så att hon fick kopiera dem i några exemplar på jobbet. Det fanns ingen genväg till det perfekta Kiss-nörderiet.

Vi beställde allt möjligt. Mycket affischer, i synnerhet sådana från den svenska 70-talstidningen Poster.

Snart var hela mitt rum väggar, dörrar, garberober och en liten del av taket helt fyllt endast av Kiss-affischer från deras sminkade period 1973 till 1983. Där fanns den kompletta tecknade affischserien på varje medlem, där varje plansch pusselliknande passade in i nästa, som kommit med originalutgåvorna av Kiss-medlemmarnas soloskivor från 1978. Bredvid dörren hängde en gigantisk Kiss Army-plansch som jag hittat i San Francisco, mitt hjärta stannade nästan när jag fick syn på den i en t-shirtaffär nära Fisherman’s Wharf, den röd/gul/svarta Kiss Army-logotypen flankerades av ett flertal mindre bilder från den vansinnigt fräna Love Gun-turnén 1977. Den var oerhört otymplig att föra med sig hem över Atlanten, men när den väl var uppsatt var det uppenbart att det varit värt allt besvär. Där fanns naturligtvis också affischen (från Poster) där Paul, Gene, Ace och Peter poserade på kanten av ett skyskrapstak med Manhattan bakom sig (länge min personliga vision av absolut bildlig skönhet och konstnärlig fulländning) och vid huvudändan av min säng – min allra första Kiss-plansch – den som följde med Dynasty-plattan från 1979 – där Ace Frehley ser så obegripligt cool ut att man faktiskt tror att han är från yttre rymden – ändå ser man bara ansiktet på honom.

Att ha hela sitt rum tapetserat med judiska män i kabukisminkning har även vissa nedsidor (yes, really!), förutom det faktumet att rummet blir väldigt mörkt (det såg jag nog snarare som en fördel vid närmare eftertanke), närmare bestämt att jag minns att jag hade en mystisk återkommande dröm om att jag vaknade på morgonen, det var helg, mina föräldrar var vid frukostbordet, pappa läste tidningen och mamma rostade bröd. Mamma var sminkad till Gene Simmons och pappa till Peter Criss. Jag sa ju att det var märkligt. Eftersom som ni som känner mig väl vet, var Ace Frehley och Paul Stanley mina favoritmedlemmar i Kiss. Jag undrade alltid – och undrar fortfarande – var de var medan Gene och Peter åt frukost i ett radhus i Torslanda? Sparade mitt undermedvetna dem åt mig: Var jag Ace och/eller Paul..? Jag vill minnas att jag var mig själv i drömmen.
Antagligen vaknade Paul på ”bortaplan” och Ace i rännstenen, det var därför de inte kunde Weetabix med mig, Gene och Peter.

Ett annat betydligt större problem var att det inte gick att lyssna på någon annan musik än Kiss i rummet. Det kändes ”fel”. Som om Gene grimaserade lite extra från bilderna på väggen när jag var otrogen och lyssnade på Ratt, Ace såg mer yr ut än vanligt när jag spelade Van Halen och Pauls brösthår krullade sig lite extra av – förmodar jag – ilska, när Billy Idols Whiplash Smile hamnade på skivtallriken. Peter var typiskt nog den enda som verkade oberörd.

I vuxen ålder har jag märkt av liknande tendenser. Inte så att något på mina väggar motsätter sig mitt val av musik. Men när exempelvis ett förehållande (av värde) tar slut går det inte att lyssna på något annat än The Smiths och Morrissey i några månader.

Att ha Morrissey som förebild i relationsfrågor är naturligtvis ungefär lika begåvat som att anlita Stevie Wonder som bilskolelärare, men samtidigt är det här ju vid en tidpunkt då introspektion, självömkan, bitterhet och inte minst självnedvärderande är det enda som fyller ens svullna huvud, inte konkret problemlösning. Den har redan misslyckats när man nått det här stadiet.

Jag har fler exempel:

Jazz går bara att lyssna på på sommaren.

P1 går bara att lyssna på i köket.

Hårdrock går bara att lyssna på i sällskap med Erik och Åke.

Disco går bara att lyssna på om ingen vet om det.

Grannarna som bråkar går inte att lyssna på alls.

Nick Cave går bara att lyssna på när man är full.

Fågelsång går bra att lyssna på jämna veckor ojämna dagar mellan 07.00 och 07.45.

Kent (och deras löjliga morbröder i Depeche Mode) går bara att lyssna på om det leder till att man eventuellt får ligga med en tjej – men bara man slipper att diskutera deras pekoral till sångtexter.

Lasse Winnerbäck borde få stryk.

The Killers är världens genom tiderna sämsta band (“Are we human or are we dancers” är för övrigt den mest pregymnasiala lyriken någon haft det sällsynt dåliga omdömet att sjunga in i en mikrofon).

Melodifestivalen är en musiktävling för folk som inte gillar musik.

Bob Hund är Stefan & Krister för folk med universitetspoäng.

Så ska det låta sammanfattar allt som jag avskyr med Sverige, med människor i allmänhet och vuxna män i hästsvans som spelar saxofon i synnerhet.

Lasse Kronér håller på Blåvitt. Programledarskap för Doobidoo, samt medverkan i programmet, borde bestraffas vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Musik som framförs av svarta människor är alltid bättre än den som framförs av vita människor – i teorin. I praktiken förhåller det sig ofta tvärtom. Och, nej tyvärr, Lenny Kravitz helt avskyvärd. Jag vet inte om det är tillräckligt för att avfärda mulattrock helt och hållet, men jag tror det.

The Cure är inte musik, det är något man sitter i ett tyst urologväntrum för att förhoppningsvis få bukt med.

Saint Etienne, däremot, går att lyssna på när som helst!

Oj, ursäkta mitt Tourette-utbrott. Det brukar bli så när jag diskuterae musik. Nu glömde jag helt av vad som var poängen med det här inlägget. Jag tröstar mig med att det inte brukar finnas någon poäng i mina inlägg på den här bloggen.

De är mer som installationer, ni vet: Blod i bassänger och östtyska kvinnor som kissar i brödrostar. Och, Jocke Berg, försök nu inte sno den meningen till någon text. Jag har ögonen på dig.

Just det. Kiss var det ju det handlade om. Fast jag har inget mer att säga om dem, just nu.

Thursday, May 27, 2010

Never clever

Det kan omöjligtvis vara värt det. Så vad gör vi? Vi fortsätter som ingenting. Viker upp kragen, marscherar vidare i motvinden och säger att vi inte ångrar någonting. Det är ju enklast så.

Någon gång lovade jag någon ”allt”. Men ”allt” var inte tillräckligt. Det är sällan det. Inte förrän i efterhand då hälften av ”allt” framstår som en önskedröm. Men vi ångrar ingenting. No, Sir.

Jag ångrar mig nu. Gör du – av inverterade anledningar?

Vad jag hatar handfasta saker, har gjort det så länge jag kan minnas: Från träslöjd till logik, från Bob Dylan till handlingsplaner.

Så det jag saknar i mig själv letar jag efter i andra. Erbjuder ”allt” till dem som inte är värda det. Ihåliga hjärtan. Avfärdar dem som är värda det. Kan ni förlåta mig – ni som var värda det, men tröttnade?

Den hemskaste stunden var inte när jag insåg att jag aldrig skulle kunna förklara för dig. Det var när jag insåg att det inte skulle spela någon roll ens om jag skulle lyckas förklara.

För varje gång som du berättar för mig hur fri du är tycks du mig mer fast i ett mönster. Men vem är jag att ifrågasätta tvångsmässighet.
När en oförutsägbar människa gör något oförutsägbart, är det inte då inte i själva verket högst förutsägbart?
Är impulsivitet egentligen brist på fantasi. Inget frågetecken.

Det är svårt att fortsätta kämpa med bakbundna händer, men vem eller vad bakband oss? Vi själva? Eller vänners förväntningar?

Ett sista försök. Något som verkar förnuftigt. Något som saknar passion. En konstruktion. All värdighet instängd i en ask och satt i bokhyllan, inte förlorad som förr, men satt på plats – obrukbar. Och jag organiserade alla mina känslor för dem som inte gillade mig då och som inte gillar mig nu. Mest som en kul grej. För att se om jag kunde. Jag kunde. En sista gång.

Jag tar avstånd från allt du berättar. Det gör mig illamående. (Det du berättar eller att jag tar avstånd ifrån det? Jag vet inte.)
Jag borde inte älska dig längre. Så jag bestämmer mig för att inte göra det. Så. Bestämt.

Varför gör det fortfarande ont att titta på dig? Varför är jag fortfarande lycklig när du vill tala med mig?

Och någon jag känner frågar mig: ”Är det för att du inte har velat ge någon flicka ett barn?”
Vilken rolig formulering! ”Ge(!) någon flicka(!) ett barn(!)” Och vilken rolig innebörd! Snart. Snart roligt
.
Någon jag inte känner säger: ”Endast de riktigt dumma är lyckliga”. En banalitet. En kliché. Men varför ekar orden där jag är nu, där det inte finns några väggar.
Dum och lycklig eller smart och olycklig? Lycklig, tack.

I ett hotellrum på tjugofjärde våningen. Du var vacker. Neonljus, dobbel och geschäft nedanför. Aldrig var jag närmare himlen, solen – mitt i Vintergatan; längre från rännstenen, kontorsstolen, skolbänken, parkbänken, fotbollsläktaren, replokalen, radhuslängan, sjuksängen, arbetslösheten, hopplösheten – Kapplandsgatan.
En efterhandskonstruktion, bien sûr.

Deras ansikten glider in i varandras. Hur många är de? Tre. Fyra. Fem?

I ett rum med väggar av furu. Vad finns det egentligen att säga om olika slags friktion? Portugal-England går till straffar. Vernon God Little. Det är sommar, sedan nyår, sedan sommar igen, sedan aldrig mer. Men det regnade i Glasgow.

Innan och efter: Start, stopp, sedan tre år. ”Hej igen”. Tre veckor. Vi sover hela dagen och pratar sedan om hur det skulle ha kunnat ha varit och hur det SKA bli. Bedrägeri. Trolöshet. Ett utelämnat ”s” och ett sms. Konferensrum. Alla ord var lögner förutom dem i min telefon nu. Det försäkrar du mig om, åtminstone till hälften.

Fler där projicering och fantasi förde historien framåt helt och hållet. Där det tog slut innan det hann börja. Längst fram formade någon annan mina ord, först på franska sedan på engelska. Ytterligare någon annans ståtligt prunkande släktträd mot mitt egna lövlöst adelsfria – på ett kalhygge ensamt placerade. En annan från norr, i dörröppningen, på parketten, med ett täcke kring överkroppen.

En sjunde, som kanske är hundra, som jag inte vill minnas.

Rött, gult, grönt: Kör.

Wednesday, May 26, 2010

Finisterre

Ni vet hur det är.
Man har bråttom till jobbet, sliter ut cykeln ur cykelrummet, smutsar ned byxorna på kedjan, hinner inte pumpa däcken, cyklar nästan över en liten hund och hundens lilla tant vid Gullbergsån.
Vid Ullevi cyklar man mot rött, får böter av två cykelhjälmsbeklädda poliser som tar sitt arbete på väldigt stort allvar. Vid Gamla Ullevi blir man nästan påkörd av en Opel Ascona av 1980 års modell. Vid Drottningtorget fastnar man med framhjulet i ett spårvagnsspår, i slow-motion färdas man över styret, airborne at last, för att landa på framtänderna just när ens Icaros-karriär tagit sina första stapplande steg. En sekund senare ligger man under en spårvagn. I ett töcken vaknar man i en ambulans. Automatkarbinsbeväpnade män med rånarluvor kapar ambulansen. De kör den till Säve. Där släpar de ut en, talar hetsigt på ett lätt komiskt språk, skjuter en i knäskålarna, tänder eld på ambulansen och försvinner in i skogen på lätta motorcyklar. Man ligger kvar i diket, lyssnar på fågelsången, undrar var man tappat sin mobil, tänker på Serbiens bidrag i schlagerspektaklet - i synnerhet frisyren, sedan tänker man inte mer. Solen skiner och man är enledigad. Inga fler tankar.
Ni vet inte hur det är?
Inte jag heller. Jag vet bara att det hade varit att föredra framför den dagen jag har haft idag.

Tuesday, May 25, 2010

Fleksnes and the City

Får jag lov att bli en smula personlig för en stund?
Tack.

Jag är förmodligen den mest gravt sentimentala människan som inte sjungit doo wop under en lyktstolpe i Harlem - eller Masthugget - en sen sommarkväll, under en olycklig kärleks sovrumsfönster.
Jag gråter förvisso nästan aldrig till filmer eller böcker som berör mig, eller ens till de där sångerna som jag håller allra närmast hjärtat - om jag inte druckit lite för mycket cognac (eller folköl för den delen) i samband med lyssningen, men jag uppskattar alla *harkel* Kulturyttringar som säger något om vårt liv och jag formligen älskar dem när den säger något om hur vi vill att våra liv skulle vara. De som får oss att tycka lite bättre om den där personen som stirrar tillbaka på oss i badrumsspegeln.
Nostalgi är något annat. Något jag inte riktigt vill kännas vid. Nostalgi är kontraproduktivt när det gäller i stort sett *jättestor harkling* Konst. Visserligen det intressant hur vissa sånger eller böcker kan få oss att känna nostalgi över en svunnen tid vi inte ens levt i, vi kan kalla det "Lex Sista natten med gänget", men i möjligaste mån bör nostalgin hållas borta från allt skapande, precis lika mycket som de förhatliga begreppen - och i vissa fall: idealen - tidlöshet, förnuft, konsekvens och äkthet.

Kulturyttringar som får oss att känna något, även om det är fabricerat (som all konst egentligen är) är minst lika värdefull som sådan som får oss att tycka något. Kan konsten förändra världen? Klart att den kan. Den gör det hela tiden.
Kan en ostig ballad med en före detta Westlife-medlem få slut på all svält i världen eller en helt humorbefriad ny skiva med Mikael Wiehe avsätta den borgliga regeringen? Nej, det kan de - tyvärr, respektive, som tur förmodligen är - inte.

Från rödvinsmosiga svenska proggagitatorer med framtiden bakom kan steget till chicka kvinnor på Manhattan som diskuterar brasiliansk vaxning och Marc Jacobs synas vara ganska långt. Nu vet jag inte om det är det som diskuteras i Sex & the City-filmerna - jag gissar bara.

Sex & the City kan ses som feminismens slutgiltiga triumf. Filmerna och tv-serien som föregick dem har slutligen gett kvinnor rätten till att:
1. ”Nerda” över saker på ett sätt som män tidigare har haft patent på
2. Givit tummen upp för kvinnliga promiskuösitet (som män tidigare... bla-bla) och
3. Gjort det okej för kvinnor att vara smarta, roliga och självständiga (så länge de klär sig i Marc Jacobs, såklart).
Med andra ord: Man (och kvinna) borde lyfta på kepsen och salutera Sex & the City fyrfaldigt och högljutt.

Men.
Det ska jag naturligtvis inte göra.

När jag råkade ta del av informationen om att en väns vän ska ta med sin tonåriga dotter på bio och se Sex & the City 2 blev jag ganska djupt illa berörd. Mer så till och med än om jag hade hört att hon hade tänkt ta med sin dotter på norsk Black Metal-konsert för att efteråt, eventuellt, raka en get och slentrianbränna en kyrka. (Mest som en kul grej, då.)
För någonstans är inte SATC den hypermoderna marknadsanpassade feminism de flesta av oss hoppas på. Någonstans är idealen som målas upp, trots goda avsikter från manusförfattarna (nåja), en börda att bära för unga kvinnor. Åtminstone tror jag det.
Det finns nämligen ingenting i filmerna eller tv-serien som får dem att tänka och ifrågasätta sakernas tillstånd. Allt är färdigpaketerat och klart.
Det finns däremot en massa saker som man som tjej måste leva upp till om man vill vara som Samantha et consortes.

För män, eller unga pojkar, med dålig kännedom om kvinnor (plus sig själva och resten av universum för den delen) tror jag att programmet gör mer otjänster (för deras kvinnosyn) än vad pornografi gör. SATC har ju någon slags legitimitet och sett till hur många kvinnor som uttrycker sin uppskattning inför SATC, jämfört med porr, är det fullt möjligt att tro att filmerna ger en fullt realistisk bild för hur kvinnor tycker och tänker.
Jag tror inte det är så bra. Jag tror till och med att det är en utomordentligt usel manual för hur unga kvinnor borde leva sina liv.
Väljer man det levernet själv, så visst, go ahead. Men gör man det för att man tror att det är så det måste göra blir det lite skrämmande.

Men å andra sidan är det väl lite korkat och inte så lite typiskt att ett skenbeläst miffo till medelålders man ska tycka till om något som inte riktar sig till honom.
Kan jag inte bara se filmen som en och halv timmas lättsam underhållning då?
Nej, det blir ju ännu värre. Tar man bort de pseudofilosofiska aspekterna blir ju filmen om möjligt ännu värre.
All film, tv, litteratur och musik måste inte skapas under förutsättningarna att ”livet hänger på det” - den måste bara lura oss att den är gjord under de premisserna.

Monday, May 17, 2010

Paradise Garage

Häromdagen sa jag till en kollega som råkade ha haft det tveksamma nöjet att läsa den här bloggen: ”När jag skriver om musik är det egentligen en förevändning för att skriva om kärlek och när jag skriver om fotboll så är det ett annat sätt att skriva om tillhörighet och sammanhang”.

Lite högtravande kan tyckas, men i efterhand blev jag ändå lite arg att jag inte lyckats skriva de orden här på bloggen utan bara slängt ur mig dem på en altan i solskenet, under en kafferast.

Nu har jag skrivit dem på bloggen.

Det här var efter att min kollega/vän/bundsförvant sagt att jag säger att jag inte ska skriva om fotboll och musik och sedan uteslutande skriver om just de två sakerna.

Am I really that obvious?
Klart att jag är.

Jag har inte så många tankar i huvudet som inte någon mer eller mindre (oftast mindre) genial låtskrivare plitat ned och - ackompanjerat av några maj-ackord och, kanske, lite trumma – sjungit med vek vit, eller stor svart, stämma.

Albert Camus utsaga ”Jag har fotbollen att tacka för allt jag vet om moral och etik” är det närmaste ett credo jag har i livet – åtminstone i teorin – fast i ärlighetens namn har fotbollssupporterskapet lärt mig minst lika mycket om omoral, oetiskt språkbruk, skygglappsseende och fanatism, men det hör inte riktigt hit.

Men nu gör vi så här: Vi lämnar musiken och fotbollen (och även de haltande teorierna om vad som är roligt för att det egentligen inte är roligt och tvärt om) åtminstone för ett tag, och ägnar oss istället åt sådana saker man SKA skriva om på en blogg.

Låt mig tänka lite. Jag gör en lista, så bestämmer vi oss sedan. Okej?

Politik
Mat
Smink

(Läser man bara begynnelsebokstäverna i förslagen ovan blir det PMS. Det var lite roligt, tycker jag.)

Semesterskildringar
Etnografi
Xenofobi

Vi gör så här:
Jag börjar med att citera det här festliga uttalandet från kd-kvinnan Annelie Enochson angående varför hon inte ville gå med i Regnbågsparaden som hölls igår:

"Men paraden handlar om att främja en viss livsstil och att etablera en homo-norm istället för dagens hetero-norm."

Tänker ni samma sak som jag?

Att det låter ganska spännande med etableringen av en homo-norm?
Jag hoppas bara för alla HBT-personers skull (och vi heterosexuella) att den här nya normen som vi alla måste anpassa oss till, äntligen gör att människor som Morrissey, Carol Ann Duffy, Oscar Wilde, Karin Boye, Stephen Fry, Julie Burchill, Alan Bennett och Ellen DeGeneres (jo, hon är toppen) sprider sitt snille och sin förträffliga smak överallt i samhället och inspirerar alla människor, oavsett sexuell läggning.

Det vore ju alldeles fasansfullt om den här nya normen innebar femtioelva deltävlingar av Schlagerfestivalen och att Christer Björkman utses till en av Sveriges mest inflytelserika kulturpersonligheter i Se&Hör, Alexander Bard är med i varenda debattprogram i tv och pratar om legaliseringen av droger samt att varenda unga lesbiska kvinna ger ut ett seriealbum om sin ledsamma barndom och sitt ännu mer ledsamma förhållande till gothrock.

Jaha, det är så vi har det nu? Där ser man.

Förresten hörde jag att GB-glassgubben gifte sig på Liseberg igår med sin GB-glassgumma. Vigselförrättare var Nasim från Bolibompa. Vittnen var några hundra barn, med – får man anta – sina kärnfamiljsföräldrar, framför stora scenen. Amy Diamond sjöng. Det var säkert hjärtskärande vackert och inte alls ett cyniskt kommersiellt spektakel för att komma åt barnens veckopengar. Det delades ju för sjutton ut gratis glass!

Ja, vad säger man?

Jag tror valet av dag och GB-glassgubbens regnbågsmönstrade byxor kan vara en ledtråd till att det hela är ett skenäktenskap. Om ett år, när GB Glace (vad är det för stavning egentligen?) är mogna för sanningen (den Nya Homo-normen!) kommer gårdagens äktenskap upplösas och GB-gubben ”komma ut ur frysboxen”.
Strictly Ben & Jerry.



--------------------------------

Post Scriptum Epicus Doomicus Metallicus:
Erik: För din skull känner jag också att jag i det här sammanhanget borde nämna Rob Halford. Så varsågod:
Rob. Halford.

Friday, May 14, 2010

Kalamazoo calling

Som ni kanske märkte igår så kan storartad poplyrik bli lite platt när man skriver ned den och berövar den dess kontext. Utan Gladys röst och musiken runt omkring låter väl de textrader som jag högtidligt citerade igår lite löjeväckande, eh, idag.

Men samtidigt, på lokal med min vän Ola, kom vi igår, med en annan låt spelandes i barens undermåliga högtalarsystem på störande trevlig volym, gemensamt fram till att nedan (okej, jag tvingade Ola att hålla med) är rockhistoriens mest gripande och djupsinniga stund:

Baby!
Baby!
Baby!!
Baby!!
BABY!!
BABY!!!
Oooooooh –ooooooh-ooooooh!!!


Ja, jag vet. Heavy shit. Tänk över de här orden en stund. Eller, det är ju snarare ett ord och ett skrik då vanliga ord inte längre räcker till.

Färdiga? Är ni lika djupt berörda som jag?

Vet ni vilken låt det är? Ni ska få en ledtråd. Vartannat ”baby” sjungs av av Bobby Hatfield och nästa av Bill Medley. Den ena sopran och den andra bariton.
Ni har hört låten i varenda ostigt sentimental tv-serie och varenda film där Med Ryan spelar en charmigt förvirrad thirty-something, som trots att hon är singel när filmen börjar genom hela filmen har en gravt post-coital frisyr. På huvudet.

Låten är You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ med The Righteous Brothers. En låt som alla har hört. (Alla som har hört Tom Cruise sjunga den i Top Gun har dessutom automatiskt blivit vapenvägrare och det har inget med texten att göra.)
You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ är ett välregisserat tre-och-en-halv-minuters drama, producerat (i ordets mest kommersiella och ursprungliga betydelse) av mördaren och kvinnomisshandlaren Phil Spector några år innan han tappade spelkulorna för gott.

Det finns inget i låten som egentligen är äkta och autentiskt på det där skäggiga och skenbart djupsinniga sättet som vi numera vill, nej – kräver, att all rockmusik ska vara. Det är en galen producent och låtskrivares försök att få en hit och två sidosatta blåögda soulsångares desperata försök att återerövra kändisskapet.
Ändå får alla som någon gång blivit fastspänd i en bergodalbanevagn och skjutits i väg mellan kärlekens Matterhorn-toppar och dess bottenlösa (Mora) träskdalar (Finns det träskdalar? Påminnelse till bloggaren: Kolla upp det innan du lägger upp skiten på bloggen) en klump i halsen och ett löjligt igenkännande flin på läpparna när Bill och Bobby duellerar i att sjunga ”baby” på ett så hjärtskärande sätt som möjligt.

Till slut ger Bobby upp, han kan ju inte skänka mer tyngd och innebörd till nämnda ord än vad han redan gjort och skriker bara ”Ooh” lagom länge.
Det är väl där han går vinnande ur duellen. Vinnande för att han lyckas komprimera känslan av att inse att ens Stora Kärlek slutat älska en, att man är dömd att promenera på det här jordklotet ensam, att kärleken är en ondskefull och nyckfull konstruktion, samt att ljudsätta just den stund då något som aldrig någonsin kommer att gå att laga brister inuti en – till ett enda utdraget enstavigt tjut.

Det - ladies and gentlemen - är poesi.

Vän av ordning vill säkert påpeka att sångduellen fortsätter efter Bobbys ooande. Bland annat sjunger B&B växelvis ”I need your love” några gånger i slutet av låten. Det är lite synd, men det gör egentligen ingenting. Crescendot har ändå nåtts precis innan dess och den halvhjärtade bekännelsen när låtens huvudperson kvider att han behöver hennes kärlek är bara diktens motsvarighet till att i verkligheten gråta sig till sömns och krama den kudde som fortfarande luktar av hennes parfym, samtidigt som man tyst, tyst upprepar hennes namn för sig själv.

--------------------

Post Scriptum Wikipedium:
On 5 November 2003 Hatfield died at the Radisson Hotel in downtown Kalamazoo, Michigan, apparently in his sleep. In January 2004 a toxicology report concluded that an overdose of cocaine had precipitated a fatal heart attack.[1] The Sun reported of Hatfield's death with the front page headline of: "You've lost that livin' feeling".[2]

Jag vet inte vad som är mest tragikomiskt. The Suns rubrik eller det faktum att han dog den 5 november.

Thursday, May 13, 2010

Where Peaceful Waters Flow

Förlåt. Det var dumt. Jag lovar att aldrig lova det igen.

Det är slut med koketterandet om att jag inte ska skriva om musik här.
Vissa dagar är musiken ens enda riktiga vän och vissa sällsynta sötsura dagar är det en enda låt som behövs för att agera pacemaker, snuttefilt och samtalspartner.

Idag och igår har jag lyssnat ungefär 30 gånger på Gladys Knight & The Pips låt Where Peaceful Waters Flow. Det är en ganska förutsägbar ballad som befinner någonstans mellan soul, country, gospel och den allra krispigaste 70-talspop, med en ganska förutsägbar text där Gladys vill lära oss med krossade hjärtan att le igen och, tror jag, gå med oss någonstans där vattnet inte är kolsyrat.

Where Peaceful Waters Flow är med på en skiva som heter Imagination som ursprungligen gavs ut 1973. Jag har haft den skivan på cd i ungefär 12-13 år. Jag har gillat skivan sedan jag köpte den, men när jag satte på den igår ikväll berodde det bara på att jag råkade få syn på den och tänkte att "Hey, här är en platta som inte direkt gått på heavy rotation på några år, är det dags för dig och mig nu, Gladys?"
Att den innehöll ovan nämnda låt hade jag igen aning om. Jag hade inte kunnat nynna den eller nämna en textrad, förutom då kanske gissat att titeln sjungs, från den låten om någon frågat mig i förrgår.

Where Peaceful Waters Flow är inte den ultimata poplåten. Det är ett populärt påstående att den perfekta poplåten inte skrivits än, men trots det envisas begynnande tunnhåriga män med hornbågade glasögon att leta efter den och mindre tunnhåriga män och kvinnor med hornbågade glasögon att försöka komponera den.

Nu är det ju bara så att den perfekta poplåten visst existerar. Det finns till och med hundratals, kanske tusentals, perfekta låtar. Den perfekta låten är ambulerande. Det är tillfället som avgör vad som är den ultimata låten. Att precis rätt låt sätts på vid ett tillfälle då alla dina sinnesintryck multipliceras, rytmen blir ett med dina hjärtslag och texten talar bara till, eller om, dig. Det kan vara på ett dansgolv eller hemma i soffan en regnig novembereftermiddag med en kopp te i handen, eller när du kör i 120 på en soldränkt motorväg, bara för att beta av klyschorna. Det kan vara när som helst, och det kan - nästan - vara vilken låt som helst. Det finns som alla musikälskare vet naturligtvis en viss objektiv sanning om vad som är bra musik, det gör verkligen det, men det är synd att trycka ned det i halsen av någon som får feeling av, säg, U2:s allra rysligaste stadiumexcesser. Just idag känner jag mig generös och jag tror att det är Gladys förtjänst.

För att vara perfekt har Where Peaceful Waters Flow en något för svag refräng och The Pips visserligen oantastliga röster används bitvis till ett lite trött körarrangemang. Men det här är musikanalytikern i mig som talar. De här sakerna är fullkomligt irrelevanta. I alla fall idag.

If loneliness surrounds you
And rainclouds always hang around you
And waking up each day gets you down
And if the life that you live seems hollow then maybe
What you need is someone to turn your world around


Det är efter de här textraderna som Gladys erbjuder sig att gå på promenad med mig och lära mig le. Idag är det precis vad jag behöver tro på. Att det finns någon någonstans som vill göra det. Tills hon dyker upp och knackar på min dörr har jag Gladys underbara röst, det underbart sparsamma gitarrspelet som slingrar sig runt de sprött utströdda pianoackorden, den nonchalanta elegansen i trumspelet och orden - Orden - som sjungs så att de blir ett fullt dugbart substitut för en lite för lång kram av någon man håller av.
Det duger fint.


Now if the sunshine hurts your eyes, boy
Then it's time for you to realise, boy
Beyond this moment lies a better day

Wednesday, May 12, 2010

En sjöman till häst är ingenting

Systembolagets blåa och lila kassar bärs in på kontoret i en strid ström efter fredagarnas lunchraster.
När man möter en kollega som inhandlat spirituosa, tillhör det kontorshyfs att ge dem en menande blick och kläcka någon form av lustifikation.

Ett vanligt exempel är:
”Ja, då var helgen räddad, ser jag!”

Vill man vara lite mer originell kan man, när kollegan sätter ned kassarna och innehållet klirrar till, säga:

”Helgmålsringning!”

Här krävs det viss timing, eftersom man inte kan säga nämnda fras utan att flaskor i påsen slår emot varandra. Det kan därför vara bra att hålla sig det första exemplet tills man känner sig trygg med den milt humoristiska effekten, för att sedan – när tillfälle väl ges – kunna leverera helgmålsringningskommentaren med den chosefrihet som krävs för ett lyckat resultat.

Gör man inte något alls, utan bara står tyst så känner sig ofta inköparen en smula generad. Det beror på att han eller hon är orolig att uppfattas som alkoholiserad och känner sig då nödgad att uppvisa en humoristisk syn på alkoholen som tyder på en avslappnad och sund inställning till förtärandet av densamma. Följande milt självironiska exempel har visat sig vara populära:

”Här kommer jag med en påse gott!”

eller den lite mer avancerade:

”Var snäll och håll upp dörren – här kommer en livsviktig leverans!”

Vad man absolut inte får göra i de här fallen är att inte bemöta kommentarerna med, i minsta fall, ett leende. Kommer man inte på en lustighet att svara med, är det viktigt att man åtminstone söker ögonkontakt och ler. Påsbäraren är nämligen oerhört sårbar vid det här tillfället när kommentaren just har fällts. Att ignorera den kommer oundvikligen leda till att personen i fråga kommer diskutera händelsen med sin partner och/eller sina vänner senare på kvällen. Historien kommer då inte vara fördelaktig för den som valde att ignorera kommentaren.

”Jag träffade så-och-så i hissen när jag varit och köpt vinet idag och när mina påsar klingade till så sa jag något om det men den torra tråkbollen – han (eller hon) är garanterat en godtemplare som aldrig får till det i sänghalmen – ignorerade min kommentar helt och hållet! Så jävla svenskt!”

Att bli beskylld för att vara svensk till sättet är något paradoxalt den värsta förolämpningen inom det svenska språket. Man bör ta speciellt illa vid sig om man råkar ut för kommentaren, därför att:

1. De som säger den är alla tragiska människor med tråkiga jobb. Säger en kollega det till dig betyder det att du löper stor risk att vara ganska tragisk och med allra största säkerhet har ett urtrist arbete.

2. Därför att det tydligen är brottsligt att sänka personen som yttrar meningen med en rak höger. Istället får man försöka hålla tillgodo med att, flera timmar efter mötet då kommentaren fälldes, komma på vad man borde sagt: ”Du är naturligtvis så kontinental att du borstar tänderna i getlöpe” eller ”Människor som du får socialdemokratin att framstå som erotiskt laddad.”


Så le och spela med istället. Det är nyckeln till både all framgång i det professionella livet samt till allt välbefinnande över huvud taget.

Tuesday, May 11, 2010

Blank Generation

Visst är det intressant vad man väljer att kommunicera via Facebook? De som känner mig vet att jag har en väl inarbetad nisch av Facebook-missbruk som går ut på att analysera andras statusuppdateringar och ägna en oförlåtligt stor tankeverksamhet åt att komma på egna. Eller, det sistnämnda är inte riktigt sant. Det brukar inte alls ta särskilt lång tid men jag anstränger för att, och det finns ingen förmildrande omskrivning att ge här, verka så intressant som möjligt.

Ju mer nöjd jag är med en statusuppdatering desto större är chansen att ingen kommer att kommentera den eller trycka på gillar-knappen. Det är ganska frustrerande. Skriver jag däremot att solen skiner idag följt av tre utropstecken, kan man ge sig den på att folk både kommer lajka brallorna av sig och kommentera det hela med, ja, muntra – för att inte säga – extatiska tillrop.

Nu förstår ju jag det här egentligen. Det finns olika sunda förhållningssätt till Facebook och det finns antal mindre sunda. Själv så klockar mitt förhållande in under det osunda (i den mån att jag är så pass aktiv att man kan misstänka att jag, för att återkomma till den fras jag älskar allra mest att hata, den där jag/du/någon ”borde skaffa ett liv”) och det lätt uppmärksamhetstörstande.

Andra människor väljer att inte vara så aktiva på Facebook. Att inte skriva något, utan att bara skaffa vänner och, tja, vad man nu gör sedan. Andra visar upp sitt liv på Facebook. Eftersom min dragning är försiktigt narcissistisk har jag full förståelse för så kallat Facebook-blottande. Själv vill jag inte vara så privat att jag avslöjar massa detaljer om mig själv, ännu mindre vill jag framstå (eller rättare sagt: bli avslöjad) som tråkig. Återigen måste jag formulera om det jag just skrev. Tråkig har jag nog inget emot att vara, men fantasilös och (wait for it…) vanlig vill jag inte vara.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför man varje torsdag måste tala om att det är fredag imorgon, eller för den delen att man just kokar te, tittar på tv eller ogillar regnoväder. Det är makalöst ointressant.

Jag har med tiden förstått att anledningen till att göra det är att framstå som positiv och lyckad. Det är viktigt. De flesta har ju en mängd skolkamrater från förr som Facebook-vänner och då vill man ju inte gärna framstå som ett freak, utan man vill visa upp sin trädgård och sin son och dotter i matchande Barcelona-fotbollströjor. Även det här accepterar jag till fullo. Man transporteras ju på sätt och vis automatiskt tillbaka till det där skoldiscot där man nervöst stod och stampade i ett hörn och sög på sin Zingo medan man sneglade på den där tjejen man inte vågade bjuda upp till Alphaville, nu när man blivit vän med henne på Facebook. Troligtvis har hon tre barn och en villa med en snubbe som vågade bjuda upp till Forever Young.
Forever Young, indeed.
Ett par väl valda semesterbilder med barnen är ju då ett högst välbehövligt: "Kolla, jag blev inte lika misslyckad som ni trodde att jag skulle bli! Jag har allt det här!"

Refererar man på Facebook sitt egna tråkiga livs vardagssysslor legitimerar man ju dem samtidigt. Det blir intressant och viktigt om man någon läser det man skriver. När andra vet vad man gör så sker det ju på riktigt. Det är mycket som är på det här sättet i våra liv. Om ingen vet vad vi gör, tycker eller vill så är det lätt att tycka att det är irrelevant. Så fort någon vet att vi reser mycket, tycker om poesi eller vill bli astronaut så fylls de här sakerna med ytterligare mening och drivkraften till att ägna oss åt dem förstärks. Vi lever i andras ögon.

Nu är det ju löjligt av mig att vara smakdomare för vad som är koscher och inte att skriva på Facebook. Egentligen är det ju ett oväsentligt forum och att ha något annat förhållningssätt till det förutom "anything goes", är direkt barnsligt. Men jag tillhör dem som tror att allting egentligen kan vara intressant (med undantag naturligtvis för de närbesläktade områdena naturvetenskap och rollspel). Allt beror på hur man skriver om det. Det handlar om stilistik och om att, som jag varit inne på tidigare, i möjligaste mån undvika klichéer. Nu har man visserligen inte utrymme att berätta en historia i en Facebook-statusuppdatering, men man kan ha något intressant att förmedla. Har man likt mig problem med att vara intressant, kan man försöka vara rolig. Är det också svårt (vilket det är), kan man åtminstone försöka vara lite originell.
Är det ett självändamål?
Ja, jag tror faktiskt att det är det.

Saturday, May 8, 2010

Only To Other People

När jag började skriva texter till den här bloggen var det min intention att inte skriva om musik eller fotboll. Självklart var inte meningen att jag inte skulle referera till de båda ämnena över huvud taget, för det hade jag inte klarat av.
Men tanken var att det inte skulle finnas några fotbollsanalyser eller mästrande musiksmakspropagerande.
Det finns många andra ställen där man kan läsa om sådant.
Jag föll till föga när jag skrev om New York Dolls i förra veckan. Men tanken med den texten var egentligen inte att jag skulle lyfta fram den gruppens briljans (den är ju högst diskutabel) utan snarare - och här misslyckades jag nog kapitalt - skriva om en grupp som jag var alldeles för ung för att uppskatta när det begav sig och som jag sedan fick se på ålderns höst (deras och min!). Rock n' rollen som pensionsförsäkring, eller något.

Nåväl.

Vill ni veta vad jag önskar mig mest allt? Inte? Spela med nu, för sjutton. Tack. Om ni insisterar ska jag berätta det.
Det är inte att Tv4 ska producera Banktjänsteman söker fru, även om det kanske är vad jag skulle behöva.

Det är inte heller att få skrapa en trisslott i nämnda kanal och vinna en hiskelig massa miljoner. Det hade varit trevligt, men om det hade betytt att jag var tvungen att, latent kissnödig och svettig på överläppen, sitta i kulisserna och höra Lasse Magnusson intervjua Niklas Strömstedt eller höra Stefan Sauk prata om sin medverkan i Let's Dance, är det högst tveksamt om det hade varit värt det.

På måndag är det inte ens att på något mirakulöst sätt, till slut, kunna bli vuxen med allt det jag tänker att det innebär. Vi behöver inte gå in på vad det är, jag tror ni förstår det utan att jag skriver det i klartext.

På måndag vill jag att GAIS vinner mot IFK Göteborg. Det är allt jag vill. Jag vet att jag är oerhört förutsägbar, men det är sant. När GAIS lyckades vinna ett allsvenskt derby mot IFK förra gången var jag i Italien. Innan dess var det 18 år sedan, tror jag, och då låg jag i influensa och kunde inte ens lyssna på Radiosporten.

Ni får skratta åt det om ni vill. Ni får säga den underbart djupsinniga frasen att jag borde "skaffa mig ett liv" till mig om ni vill. Det gör inget. Skicka i så fall bara en manual i punktform hur man gör.
Vinner GAIS på måndag bjuder jag på det - och på rosévin och middag på min balkong i sommar när som helst. Säg bara till när du vill komma.

Hallå? Ha-llå..?

Thursday, May 6, 2010

Exile on Wadmansgatan

När jag var liten och gick på Liseberg med mina föräldrar hände det ibland att vi efter besöket köpte pizza i en liten pizzabutik på Wadmansgatan. Bilen stod nämligen parkerad på Heden och Wadmansgatan ligger, för den som inte vet det, vid Heden. I skarven mellan 70- och 80-tal var fortfarande pizza en ganska exotisk maträtt (det viktigaste ”pålägget” var ju en – alltid en – ananasring).
I pizzabutiken på Wadmansgatan fick man om man var barn en blå klubba. Det här tycks ha varit legio på pizzerior, för jag har minnen av att man även fick det på Högsbo pizzeria på Högsbogatan.
En solig sommardag med Liseberg, pizza och godis var naturligtvis en närmast fulländad dag när man var fem-sex-sju år gammal.

Det skulle vara lite överdrivet att hävda att den korta och relativt anspråkslösa Wadmansgatan är min Champs-Elysées eller Fifth Avenue, men det är få gator som jag i större skala förknippar med positiva känslor än den gatan.
Det finns fler anledningar. Anledningar jag berört i tidigare texter. Dolores skivaffär låg (på 80-talet) runt hörnet på Engelbrektsgatan, min vän Henrik bodde ett tag en kort bit därifrån. Min egna korta fotbollskarriärs mest triumfatoriska ögonblick utspelade sig på en grusplan på Heden då jag som anfallare i Torslanda IK gjorde tre mål när Torslandas p-74:or slog GAIS diton med 4-1. (Kanske förklarar det något om min personlighet att jag avskyr alla spelare som gör på mål på GAIS. Gör man tre stycken i samma match renderar det en placering någonstans mellan Markoolio och Pol Pot på min föraktlista, i alla fall ett tag.)

Jag har trott att jag har varit kär i en flicka från Wadmansgatan två gånger. Första gången som jag trodde det bodde hon visserligen inte där. Hon är inte heller uppvuxen där, men hon bodde där som nyfödd. Nu bor hon där igen – på andra sidan gatan.

Flickan från Wadmansgatan är inte mitt livs stora kärlek. Hon är vad jag (egentligen inte) skulle vilja kalla mitt livs stora, helt egentillverkade, kärleksprojekt. Hon är den teori som så ofta i livet är fullt omöjlig att omvandla till praktik. Det är henne man kan skriva låtar om och drömma om – hur allting skulle kunna ha varit, men inte är. (Märkte ni hur jag skrev ”man” istället för ”jag” i den meningen? Det gjorde ni säkert.)
Hon gör inte ont som ett fåtal andra flickor gör. Ibland funderar jag på om hon ens finns på riktigt, eller om min fantasi har uppfunnit henne under för många sömnlösa nätter i rad.
Hon är något att projicera alla storslagna idéer om kärlek – och – alla grandiosa nederlag inom samma område på.

Två gånger har hon hastigt och lustigt uppenbarat sig i mitt liv för att sedan försvinna lika fort, men följaktligen lite mer olustigt, igen.
Detaljerna i sig är ointressanta.

Spenderar alla män – med för mycket tid att tänka – dagar (och nätter) åt att fundera på gemensamma beröringspunkter med någon som i det stora hela är helt irrelevant, när ens liv slutligen kommer sammanfattas?
Ovan historia om min barndoms wadmansgata och flickan som jag knutit samman med gatan är ju fullkomligt fabricerad. Ja, alltså, den innehåller ju inga direkta lögner men att knyta samman lisebergsbesök i barndomen med damer som fantasin placerat på någon slags vinglig piedestal, är kanske en smula långsökt.
Det finns andra beröringspunkter, mindre förfärdigade, mellan henne och mig. Men även de är egentligen iklädda tillfälligheternas trista objektivitet – om man väljer att ta några steg tillbaka och iaktta dem i nykter klarsyn.

Det finns inga tecken i skyn på att det borde ”vara vi”.

Det är bara år av lyssnande på popmusik som vid två tillfällen fått mig att vilja att det skulle vara så. För hon är den perfekta huvudrollsinnehavaren i alla de popsånger med bitterljuv text som människor som jag envisas med att plåga oss själva med. Inte de verkligt sorgliga låtarna, de som ligger i fosterställning på badrumsgolvet och sjungs av medelålders män från Manchester med oviss sexuell läggning, utan dem som sjungs av Frank Sinatra med ett snett leende i mungipan från en scen i Las Vegas – de snygga, lyxiga låtarna.

Till skillnad mot vad ni kanske tror, så hoppas jag inte att flickan från Wadmansgatan kommer att läsa det här. Det skänker mig inte någon tillfredsställelse att tänka på att hon skulle kunna göra det.
Ni som eventuellt läser det här, om ni inte slutat att läsa och nu sitter och misstroget ruskar på huvudet för att jag jämställde GAIS motspelare med förhatliga finlandssvenska buskismusiker och kambodjanska tyranner, kommer kanske tro att jag är hopplöst förälskad i henne. Det är jag inte.
Det är jag inte.

Det är jag inte.

Wadmansgatan är min Beale Street och jag tänker inte förklara vad jag menar med det.

Wednesday, May 5, 2010

Motorhead

Ni vet hur det är.
Synrubbningarna börjar redan innan lunch. Vatten och koffein hjälper inte – inte mat heller. Axlarna är uppdragna, spända och ömma. Käkarna är ihopbitna. Det pulserar i tinningarna. Du har svårt att koncentrera dig, känner ett abstrakt obehag och en oproportionerlig stor stress. Du tar två Ibumetin 400 mg till.

Alla ljud låter som om du hör den under vatten. Bokstäverna hoppar på datorskärmen framför dig. Du fryser men är varm på samma gång. Ett lätt illamående gör att du ställer dig upp och går till toaletten. Du spolar kallt vatten i ansiktet. En suddig figur stirrar på dig i spegeln.Du torkar dig med åtta pappersservetter. Mer kaffe. Mer vatten.

Du skickar e-mail men stavar fel, du kan inte formulera dig. De enklaste budskap går inte att få fram. Halva huvudet känns stumt. Det rycker i ögat. Munnen är torr.

På en halvtimme blir allt värre. Det känns som om skallen sitter fast i ett skruvstäd. Illamåendet är helt omöjligt att bortse ifrån nu. En kollega säger att du är blek. Du mumlar något till svar. Omöjligt att arbeta nu så du säger att du måste gå hem för dagen.

I hissen ser du din spegelbild igen och du är grön i ansiktet. Gatan utanför luktar avgaser och ljuset sticker i dina ögon. Alla ljud skär i öronen. Du vet inte om du vågar åka spårvagn – så du börjar gå. Det känns som du kommer att spy om du tar vagnen. Du tar ändå vagnen vid nästa hållplats för du orkar inte gå. Det luktar hund på spårvagnen och den står kvar på hållplatsen i en evighet. Du kramar krampaktigt stolpen närmast mittutgångarna. Vid nästa hållplats hoppar du av. Du spyr bakom ett träd. Ingen har sett dig. Du går sista biten hem. I ett töcken.

Tar hissen. Att gå i trappan är en för stor ansträngning och varenda fysiska ansträngning oavsett hur liten får dig att spy upp lite i munnen. Du sväljer vad som finns kvar av carbonaran för andra gången idag, bara av rörelsen som hissen gör.

Du tar av dig skorna utan att böja dig ned och slänger jackan på golvet. In i duschen. Det enda som hjälper lite. Varmt vatten och mörker. Du duschar i en timme. Ånga överallt. När du går ur duschen spyr du igen. In i sovrummet och ned under täcket. Du kan inte ligga still, det känns som någon stuckit en slö kniv i bakhuvudet på dig. Nacken värker, skuldrorna värker. Det är för ljust i rummet. En hund skäller utanför. Du undrar om du har några öronproppar i lådan i hallen, men orkar inte gå och se efter.

Det går inte att sova. Du hallucinerar och reciterar låttexter tyst i huvudet, den här: ”… You don’t have to tell me/ Message received / Loud and clear, loud and clear…” gång på gång. Du vänder dig om igen och hör hur någon stönar. Det är du själv. Loud and clear.

Du önskar att någon kunde ligga tätt intill och hålla om dig. Inte säga något, bara ligga still och hålla om dig. Men det finns ingen.

Du spyr i en blå plastspann som du har varit förutseende nog att ta med in i sovrummet. Bara magsyra nu – gult och beskt. Du dricker lite vatten, men spyr upp det 15 sekunder senare, tätt följt av mer magsyra.

Sängen är våt av svett. Du lyssnar på dina egna andetag. Du tänker på läkarböcker från 1700-talet med illustrationer där sjuklingar töms på blod med hjälp av en borr. Du önskar att någon kunna borra ett hål i ditt kranium och tömma det på allt innehåll. Du ligger helt stilla i en halvtimma. Går till badrummet igen. I spegeln ser du hur flera blodkärl i ansiktet brustit av allt kräkande. Du funderar på att dricka vatten direkt från kranen men vågar inte. Du letar efter fluortabletter för att få bort smaken av blod och magsyra i munnen.

Sängen är kall nu. Allt snurrar och du känner dig svag. Du känner hur du till slut börjar domna bort. Hoppas att somna. Du har vant dig vid smärtan i huvudet nu. Det finns inget kvar att spy upp. Du ligger still och försöker blunda. Du tänker att migränen är din äldsta vän. Den kan vara borta i månader, men den kommer alltid tillbaka. Den känner dig - den gillar dig.

Du somnar efter 45 minuter.

Du vaknar efter en timme och är hungrig. Smärtan ligger som en manet över vänster del av pannan, sträcker sig över örat och tinningen och bak i nacken. Men den är något svagare än innan. Du reser dig och går till kylskåpet. Dricker jordgubbsfil ur förpackningen. Tillbaka till sängen. Helt still.
Det har börjat skymma ute.
Du tittar inte på klockan.
Du tittar upp i taket.

Tuesday, May 4, 2010

Defenders of the Faith

Idag återkommer jag till uppgången från gångtunneln mellan Centralstationen och Nordstan i Göteborg.
Och till ungdomarna som sitter där. Imorse satt där fem ungdomar tätt, tätt intill varandra på höger sida när man kommer ur tunneln.

De sa inget. De satt bara där. Klockan var inte ens 08.30 en tisdagmorgon. De såg ut som de ungdomar som hänger där alltid ser ut – uttråkade. Som vuxen vill man gärna se det som något tragiskt att de sitter där. Har de inget bättre för sig? Borde de inte vara i skolan? Vet era föräldrar om att ni är här?

Ändå syntes det genom all pubertal tristess att de hade ganska trevligt. I deras egna ögon verkade de vara de sista överlevarna efter apokalypsen. Förbi sprang vi tragiska vanliga, mer klädsamt uttråkade, människor på väg till jobbet.

Speciellt en tjej fick min uppmärksamhet. Jag tittade inte på henne i mer än några sekunder, men jag fick känslan av att hon kanske inte kommer gå den framtid till mötes som hennes föräldrar hoppades på dagen hon döptes, tog sina första steg på köksgolvet eller log det där leendet som förevigades på ett dammigt fotografi.
Det här är mina förutfattade meningar som talar.
Hon hade all den vilsna, dystra, trotsiga stolthet i uppsynen som otyglade ungdomar brukar ha. Jag fick en känsla av att hon kommer kommer göra sig illa en dag. Jag hoppas att jag har fel.

De här ungdomarna manifesterar sitt utanförskap – bär det på kavajslaget – och gör sitt bästa för att visa hur uttråkade de är och hur lite de bryr sig. Men en dag kommer de se tillbaka på de här morgnarna och säga att det var bland de bästa i deras liv.
Gemenskapen, tidlösheten, ungdomen.

Kanske är det därför ölgubbarna fastnar på parkbänken. Vänskapen, sammanhållningen, bejakandet av det faktum att människan är ett flockdjur. Är det bortkastad tid att umgås med andra människor och fördriva tid? Är det mer bortkastat än att gå till en arbetsplats för att tjäna precis så mycket pengar så att man kan betala hyran, köpa mat och åka på semester en gång om året?

Ja, det är det väl. Men vi som upprörs när vi passerar dem är också till viss del avundsjuka på deras mod att välja som de gör. Att prioritera samkväm framför framgång. För vad har vi för framgång att stoltsera med? Alla våra små triumfer… 700 kronor i löneförhöjning, en ledig dag i solen, en tom komplimang från någon överordnad och alla våra personliga små tragedier - hårda ord, tallrikar som slängs i väggen, ett flyttlass.

I vårt land älskar vi att kokettera över hur dåliga vi är på att umgås. Vi tittar på sydeuropéerna och deras sätt att kunna umgås med familj och vänner över en sju timmar lång åttarätters måltid en vanlig sketen tisdagskväll. Underkläderna hänger på tork över gatan, ett musettedragspel spelar en melankolisk melodi, skotrar knattrar hemtrevligt över kvarteret och mormors mustiga tomatsås överträffas endast av hennes mustiga skratt. Åh, om vi kunde ha det så.
Men nej. Tacos och Så ska det låta. Chipsfabrikanterna dikterar våra helgnöjen. Alla vill bryta sig loss, skaffa en egen familj, fira högtider ensamma i radhuset i förorten – det ska bara vara jag, frugan och de två barnen, ja och så hunden (hon ska snart ha valpar!). Vi kan stå på egna ben. Så vi ska stå på egna ben.

Vi hatar våra grannar. Äckliga städdagar. Idioter som inte kan sortera soporna. Arga lappar. Kan ni inte se att behållaren för färgat glas är överfull? Ställ då inte en påse med flaskor i hörnet av soprummet! Din mamma jobbar inte här. Parkera inte din bil där det är brandväg, dumjävel. Plocka upp efter hunden (hon har precis fått valpar!). Borra inte i väggen efter klockan 22.00. Vem fan borrar i väggen klockan 08.00 en söndag? Grilla inte på balkongen. Släng inte fimpar vid entrén. Håll ordning på era ungar. Er katt skiter i sandlådan. Se till att ta kol på era mördarsniglar, de kommer över i vår trädgård.

Måste dina föräldrar hälsa på i påsk? Din systers man dricker för mycket. Deras barn är ouppfostrade. Jag vill att det bara ska vara vi.

Så vad kommer vi sakna om vi någonsin får den tveksamma lyxen att kunna se tillbaka på våra liv från ett välmenande, men deprimerande, ålderdomshem?

Övertid och telefonmöten. Tveklöst.

Monday, May 3, 2010

Hanging on the telephone

Varje morgon då vädret tillåter det passerar jag Odinsplatsen till fots vid ungefär klockan 08.15. Odinsplatsen är rondell med ett gatukök vid namn Stop Drive In och en parkeringsplats. Där finns också en thairestaurang, två tobaksaffärer och en guldsmedesbutik med det fantasifulla och lätt hånfulla namnet Göteborgs Förlovningscenter. Odinsplatsen förbinder den före detta skabrösa gatan Friggagatan (Göteborgs enda storstadsgata; med porrklubbar och motorcykelaffärer, brukade Erik säga, men det var förr) med den inte fullt lika schaviga (men nästan) Odinsgatan. Söderut från Odinsplatsen går Folkungagatan. En gata som är mest minnesvärd för att samma kinakrog som serverade sensationellt äcklig kinamat när jag gick på gymnasiet ligger kvar där än, och den är fortfarande usel, jag har prövat.

Vad som är lite ovanligare är att en telefonkiosk finns på Odinsplatsen. Jag vet inte när ni tänkte på att ni såg en telefonkiosk senast, men de är inte särskilt vanliga av ganska lätt uträknade skäl. Kommer ni ihåg underhållningsprogarammet på tv4 från 90-talet där två männsikor skulle gömma sig i en telefonkiosk och sedan skulle folk tipsa "jägarna" om var de befann sig. Jag tror Hjalle och Heavy gömde sig i en kiosk och de är förmodligen kvar där än.
I vilket fall ser inte telefonkiosken ut som jag kom ihåg dem. Man kan inte stänga en dörr bakom sig för att prata ostört. Det är bara tre glasväggar och ett tak. Det påminner om en väldigt liten busskur.

De senaste dagarna när jag på väg till jobbet passerat telefonkiosken på Odinsplatsen har det stått en snubbe i den. Han har inte pratat i telefonen. Han har stått och rökt och med yviga gester hållt någon slags monolog. Framför hans fötter har det stått två folköl, olika folköl, jag vet det för jag har lagt märke till att det varit olika märken på ölen varje dag. Jag har bara sett honom bakifrån, men han står där och är mitt uppe i en hetlevrad debatt, men telefonluren hänger i klykan. Bakifrån ser han ut som Charles Bukowski.

Om jag inte hade vetat att Charles Bukowski var död skulle jag ha hoppats att det var han som stod och så att säga improviserade fram en ny bok i telefonkiosken på Odinsplatsen. Det hade var tufft. Nu är jag inte ens säker på att killen är författare, men han ser ut att ha samma intressen som Charles Bukowski, och ett av dessa intressen är inte att byta nedkissade jeans.

Spänd och förväntansfull inför morgondagen undrar jag om han kommer vara där imorgon igen. Han är aldrig där jag går hem från jobbet. Kanske blir han bortkörd av någon som vill använda telefonen. Kanske har någon varit på The Phone House, som också ligger på Odinsplaten, men kommit på att det är billigare att ringa i telefonkiosken än att köpa en ny mobil. Kanske har denne någon just köpt två ringar på Göteborgs Förlovningscenter och näst intill ruinerat sig själv.
Kanske är är det det som Charles dividerar om i telefonkiosken varje morgon - flickan som lämnade honom vid altaret eller slängde ringen i vredesmod och flyttade till Limoges och gifte sig med en Jean-Pierre.

Någonstans ska ju män med krossade hjärtan stå och försöka bringa ordning i sin söndertrasade värld, så varför inte på Odinsplatsen?

Myrmidons Of Melodrama

Ni vet hur det är.
Det är lördagskväll och du har gått ut för att gå en sväng. Trött på tv:n och trött på dig själv lämnade du disken odiskad, tog på dig din enda stukna skjorta och gick ut. Du daskade på dig en smula aftershave. Planen var att promenera, lyssna på musik, få lite frisk luft, nya idéer, lite energi, se ljusen från staden. Men du har druckit en flaska vitt framför tv:n och tankarna kretsar inte kring det du hoppades att de skulle göra. Du löser inga problem. Inga nya infallsvinklar eller strålande uppslag uppenbarar sig. Det enda du har är en längtan efter att inte vara själv.

Innan du förstått det själv har dina fötter styrt dig mot en bar. Om det var för tio år sedan skulle det ha varit en bar där du hoppats träffa någon du kände. Nu vill dina fötter att du går någonstans där chansen att du träffar någon du känner är minimal.
Nu står du framför dörren och tränger dig förbi rökarna. Du hör sorlet och skratten, dov bas, klirrandet av bestick. Trummor och glas.
Allt känns mjuk och brunt när du närmar dig baren. En barstol. En öl, tack! Du fingrar på din telefon i fickan. Det är varmt. Bardisken är klibbig. Öl-växel. Växel-öl. "Sätta det på nota? Nej, jag ska bara ha en eller två."

Du tar upp din telefon. Skickar ett sms till en vän. Något kul. Väntar på svar. Tittar dig omkring. Lokaliserar damerna men maskerar dig med din telefon. Skickar ett meddelande till ett ex. Något kul. Något som får ditt liv att framstå som kul. En lögn.

Hon där är inte så illa. Halva ölen nu. Svar från kompisen: "Vad gör du?" Du svarar inte, stoppar ned telefonen i fickan. Tittar på tv:n i hörnet. Ljudet avstängt, men fotbollsresultat på text-tv. Djurgården förlorade. Nöjd och leende. Leende för att hon ska se det och det gör hon. Hon pratar med sin vän men har sett dig. Bra.
Fula kläder men sött leende. Eller tvärt om. Inte någon för snygg. Det måste finnas något mänskligt där. Vackra kvinnor skrämmer dig. Dessutom ser de rakt igenom dig. Hon där duger. Hennes vän är snyggare, men det måste vara en vigselring på hennes vänstra ringfinger. Orkar inte med det. Dessutom är det den andra som sett dig. Okej.

"En likadan till, tack!"
Visakortet nu. Du skriver under kvittot. En ny öl framför dig. Du tar upp telefonen igen. Inga meddelanden. Kollar Facebook. Inget nytt. Engelsk nittiotalsrock i högtalarna. Ingen lyssnar. Inte du heller. Men du vet att du har skivan.

Kollar in de två väninnorna. De har satt sig vid bordet vid fönstret med nya drinkar – Mojitos. Du missade när de köpte dem. Vigselringen reser sig och går mot damrummet. Hennes vän plockar upp sin mobil och börjar sms:a. Du funderar på att gå över. Du sväljer några gånger. Försöker komma på samtalsämnen, försöker hitta en anledning. Det finns ingen. Ölen framför dig är halvtom, inte halvfull.

Hon har slutat sms:a nu. Och du hoppas att hon ska titta upp mot dig. Hon rör förstrött med sugröret i drinken, tar upp en myntakvist med fingrarna och stoppar den i munnen. Ser hon dig i ögonvrån? Du vänder dig ett fjärdedels varv på barstolen. Du vill inte stirra.

Mannen bredvid dig pratar finska. Han luktar läder. Han har någon slags tribalmönster på den svarta långärmade t-shirten. Han beställer öl till sig och rött vin till sitt damsällskap. De pratar med varandra men skrattar inte. Låter inte arga heller. Bara allvarliga. Ett paket Marlboro Lights sticker upp ur hans byxficka. Han betalar med en skrynklig femhundralapp. Tar tillbaka tre hundralappar, knölar ned dem i bakfickan och låter växeln ligga kvar: en femtiolapp, en femkrona och två enkronor. Han har tänt cigaretten innan han hinner ut genom ytterdörren. Den blonderade flickan bär ölen och vinet.

Ölen är slut och du vet att du borde gå hem. Måste bara gå på muggen först. Tittar mot bordet med väninnorna. Nu är bara Vigselringen där.
Du går mot herrtoaletten. Det luktar skarpt av rengöringsmedel och urin. Ett ölglas står på handfatet. Pissrännan är fylld av portionssnus. Du ställer dig i hörnet vid den. I andra hörnet står en kille i tjugoårsåldern och vinglar. Han sjunger något för sig själv. Engelsk nittiotalsrock. Du väntar tills han är färdig. Du läser klottret framför dig på väggen: telefonnummer, könsord, en tag, ett halvt om halvt bortslitet klistermärke för Syndikalisterna.
Du gör vad du kom dit för. Tvättar händerna. Struntar i värmetorken, torkar av händerna på baksidan av jeansen.

Utanför dörren stöter någon till dig i ryggen. Du vänder dig om. Det är tjejen från bordet. Hon har öppnat dörren till damtoaletten i ryggen på dig. Hon ler och säger något urskuldrande. Ingen fara. Du ler också. Ni går båda mot baren, hamnar bredvid varandra vid bardisken. Mer folk nu. Ingen av er får kontakt med bartendern. Du frågar vad hon ska ha. En Cosmopolitan till sin vän och en Smirnoff Ice till sig själv. Hon heter Jossan. Du heter inte Jossan. Du presenterar dig. Hon ser ut att vara 35, men är förmodligen 31.
Du beställer en Smirnoff Ice, en cosmopolitan och en Staropramen. Visa-kort, underskrift och ett tack från Jossan. Det är lugnt.

Du följer med till deras bord. Vigselringen tittar misstänksamt upp på dig när du sträcker fram hennes drink. Hon hälsar med ett slappt handslag. Hon presenterar sig men du minns inte vad hon heter. Hon låter sin drink stå kvar på bordet och går ut och röker.

Du pratar med Jossan. Ni pratar om att det är skönt att det är helg. Vad ni jobbar med. Vad hon gillar att göra (åka skidor, åka till Barcelona, vara med vänner). Ni pratar om att gå på gym. Att ha körkort men ingen bil. Ni pratar om att läsa deckare. Ni pratar om hennes syster som har tre barn (Kevin är Jossans favorit, han är fem och ett halvt) och bor med sin man i ett hus utanför Tranås.

Vigselringen är tillbaka nu. Hon ser uttråkad ut och sitter med sin telefon. Säger att hon ska jobba imorgon - men Jossan kan stanna om hon vill. Jossan säger att hon kan gå. Vigselringen säger att hon visst kan stanna, men utan någon övertygelse i rösten. Du frågar om Jossan vill ha en Smirnoff Ice till. Jossan är tyst men Vigselringen säger ja. ”Trevligt att träffas”, säger du till Vigselringen. ”Det samma”, svarar hon knappt hörbart och utan att titta på dig. Du köper två Smirnoff Ice och återvänder till bordet där Jossan letar efter något i sin handväska.
Hon tar flaskan och säger tack. Tar upp ett Lypsyl ur väskan och applicerar ett lager på sina läppar.

Ni pratar om vad man ville göra när man var yngre och vad man vill göra i framtiden, men inte om vad man gör.
Ni pratar i en timme.

Jossan borde gå hem. Det är sent. Hon ska träffa en kompis tidigt imorgon. Hon bor bara några kvarter bort. Du säger att du också borde hem och sova.
Ni tar era jackor och reser er. Du går bredvid henne men ni säger inte mycket. Till slut säger du att ni kan ha sällskap en bit på vägen, för säkerhets skull. Ni säger inget mer. Vid hennes port får du en kram. ”Tack för drinkarna. Vi kanske ses igen.”
”Tack själv, tack för sällskapet.”

Hon försvinner in, ljuset tänds i trappuppgången. Du vänder dig om. Det är kallt. Du drar upp kragen. Tar fram hörlurarna. The Shangri-Las. Skoskav. Du går rakt ut i gatan utan att se dig för. Du blir inte överkörd, gatan är tom. Du går hemåt medan Mary Weiss sjunger om hur hon aldrig lär sig. Du ler. Det duggar lätt.

Saturday, May 1, 2010

Louder Than Bombs

I den engelska komediserien Nathan Barley från 2005 spelar den alltid briljante Julian Barratt en thirty-something-kolumnist vid namn Dan Ashcroft. Dan arbetar som skribent på den infantila och självutnämnt hippa tidsskriften sugaRAPE. Tidningens redaktion består av kompletta idioter som cyklar omkring på plastleksakscyklar för barn och spelar en version av sten, sax och påse som heter cock, muff or bumhole. Alla är de väldigt upptagna med att vara inne, ironiska och "på".

Trött på de här idioterna som omger honom och den om möjligt ännu mer enerverande Nathan Barley som driver hemsidan Trashbat.co.ck (vilket ska utläsas Trashbat dot cock - "registered on the Cook Islands") som publicerar provocerande trams och förnedrande tävlingar, skriver Dan en vitriolfylld artikel om hur Idioterna som "förr bara stirrade in genom fönstret, nu är inne i huset".

Naturligtvis älskar de som Dan menar är idioter artikeln och han lyfts, mycket motvilligt, fram som cool sanningssägare och får smeknamnet The Preacher Man.

I ett avsnitt av serien surfar Dan på Trashbat.co.ck och fastnar framför ett onlinespel där ryska lodare tvingas genomföra tävlingar och hotas med vapenförsedda före detta KGB-agenter. Bland annat tävlas det om vem av lodarna som snabbast kan dra ut sina egna tänder med stora tänger. I ett annat "tävlingsmoment" ska deltagarna cykla på barncyklar med de beskjuts.
Dan vinner £3000 på att satsa på rätt lodis gång efter gång.

Jag tänker på det avsnittet av Nathan Barley när jag ser M.I.A:s så omtalade video till låten Born Free.

För er som mot förmodan missat uppståndelsen kring videon till Born Free kan jag tala om att det är en cirka tio minuter lång video där amerikansk polis bryter sig in hos folk, misshandlar dem och för med sig vissa av dem i en fångtransportsbuss. Vad de bortförda alla har genemsamt är att de är rödhåriga. En ung rödhårig flicka skjuts sedan i huvudet på nära håll, och i närbild, av en polisman när de rödhåriga vägrat springa genom öknen dit de förts.
De börjar då naturligtvis springa över vad som visar sig vara ett minfält. Återigen får man i närbild bland annat se hur en person sprängs efter att ha trampat på en mina och kroppsdelar flyger i luften.

Där Nathan Barley är satir som ifrågasätter inte bara vårt sätt att post-Jackass se folk som skadar sig som underhållning, utan även behandlar spel- och dobbelhetsen, förutom så klart det faktum att människor dehumaniseras i underhållningens namn, är M.I.A:s video tydligen ett viktigt politiskt inlägg, trots att den helt saknar dessa ingredienser.
Den franske regisören Romain Gavras som regiserat Born Free har inte bara snott konceptet helt från Chris Morris som skrivit Nathan Barley, utan även berövat det från humor.

När provokativa saker berövas sin humor blir de viktiga politiska inlägg. Problemet är bara att där Nathan Barley får en att skratta och tänka, sedan må illa, skratta, må mer illa, tänka och sedan tänka ännu mer; är Born Free visserligen en djupt obehaglig video vars budskap inte bara är ganska självklart, det lämnar inte heller särskilt mycket utrymme för eftertanke.
Born Free sparkar in öppna dörrar. Naturligtvis kan man se videon som ett inlägg mot polisstaten USA, mot rasism eller om det möljligtvis är Israels behandling av palestinier som är måltavlan. Man påminns om de övergrepp som skett och fortfarande sker mot människor. Om det får någon att vakna och se saker man inte visste om så är det något bra. Frågan är om de verkligen finns. I så fall är det väldigt unga människor och för dem är ju videons övervåld olämpligt i vilket fall.

Jag kan inte riktigt kväva tanken på att idéen bara var att göra en "tuff" video till en "tuff" låt. Visserligen är musiken knappt hörbar då den hela tiden som låten pågår dränks av skrik, slag och explosioner. Musikens roll är till och med mindre än den brukar vara i en genomsnittlig reklamfilm.

Men det här tror jag inte stör varken M.I.A. eller Gavras. De har fått den uppmärksamhet de var ute efter. En ganska tradig låt har klätts i extravagant kostym. Kulturskribenter har äntligen hittat ny relevant populärkultur med något att säga och 40-åriga hipsters har fått en ny(-gammal) favoritartist.

Vill ni se var jag, likt Gavras, stulit mitt koncept ifrån kan ni läsa den här ledaren från Svenska Dagbladet, som min vän Erik skickade till mig.
Vill ni se videon får ni googla själva eller gå in på valfri brittisk tidnings hemsida.