Monday, June 28, 2010

Bloemfontein

Mm ah. Vilken utmärkt dag att inta en ny hållning. Att så ett ödmjukhetens frö och bara se framåt. Från och med nu ska jag bete mig vuxet. Inse vad som är viktigt och inte störa upp mig på småsaker. Så de bortskämda engelska primadonnerna till multimiljonärer åkte ur VM under förnedrande omständigheter? Hm, vad gör det om hundra år! Mot Tyskland? Det var väl trevligt att detta sympatiska land präglat av god smak och fantasifull erotik fick revansch efter två världskrig! Och Markoolio spexar och står i hos Lotta på Liseberg? Vad kul för barnen! Han är verkligen barnens favorit – att göra underhållning som appellerar till barn är verkligen det svåraste som finns! Vorsprung durch Kindertechnik!
Snart är det val och jag ska möta med den apatin det förväntas av en vuxen svensk man. Vad mysig han verkar, den där Peter Eriksson och Reinfeldt har verkligen snälla ögon och Mona och Maud, starka kvinnor som säger som det är! Lars vet inte hur väl han vill. Ska Jan Björklund ta hjälp av Bert Karlsson för att piffa upp Folkpartiets osexigt obeslutsamma appeal? Det kan verkligen behövas! Och det är skönt att någon som Göran verkligen sätter värderingar kring kärnfamiljen i centrum. Någon som säger det vanligt folk tycker: att psalmer framförda på tramporgel är det mest värdefulla det svenska skolväsendet kan lära ut.
Kommer det inte någon ny Sällskapsresan-film snart? I 3-D? Åh, vad roligt att Christian Olsson är frisk! Jag har alltid uppskattat tresteg, det är en sådan mångfacetterad sport! Skulle man trots det inte kunna uppfinna en ny vintersport: Tresteg med skidor och gevär? Jag tror Sverige skulle fira fantastiska triumfer i en sådan gren. När ska Madeleine gifta sig? Det var så trevligt med ett prinsessbröllop! Lila mazariner och folkfest! Alla kan göra ett misstag, ta nu tillbaka den där Jonas. Han är hemskt stilig den där Jonas. Ja, och Jonas Gardell är så rolig! Mellanmjölkens land - Det är Sverige han menar! (Tiss-tiss) Och livet är en schlager och Mark är väl mysig – som ett pansexuellt mumintroll och…

Förnuftig bloggläsare (Fb): Men nu är du ju så där raljant igen! Har du inte lärt dig någonting?

Henrik Edberg (HE): Va!? Jag tycker verkligen allt det där nu! Hur ska jag kunna ändra mig om jag inte gör träflis av alla gamla käpphästar?

Fb: Är du allvarlig nu?

HE: Mmm…

Fb: Vad trevligt! Mina varmaste lyckönskningar till ett fortsatt positivt och ocyniskt liv… Du ska se hur mycket bättre allting känns när du verkligen koncentrerar dig på rätt saker!

HE: Tack. Ja, det känns redan bättre. Jag känner mig som en helt ny människa. Nu ska jag bara intressera mig för relevanta saker, som mördarsniglar och bilbarnstolar…

Fb: Men du har väl ingen trädgård… och inga barn, eller ens en bil? Är du säker på att du inte fått ett sarkastiskt återfall nu?

HE: Petitesser! Sådant kan jag väl inte låta stå i vägen för det som verkligen är viktigt här i livet. Nu ska vi se… Att det ska vara krångligt att montera den här bilbarnstolen i ugnen…

Fb: Skärp dig. Apropå ungnar: Har du kommit verkligen kommit över Tysklands utskåpning av England i fotbolls-VM? Är du säker på att det inte är något du behöver gå i terapi för? Jag tycker mig ha sett en del antigermanska tirader på Facebook från din sida.

HE: Självklart. Jag tyckte teutonerna spelade ett frejdigt anfallsspel! Polen hade inte en chans! Jag menar England… Härskarfolket var väl värda att vinna matchen… VEM kunde se att Fat Franks halvvolley var två kilometer innanför den tyska gränspostering… förlåt, mållinjen. Det går ju så fort i den moderna fotbollen. Schnell, raus, achtung som de festliga oktoberfestivalfirarna själva säger! Hög tid för mig att krypa till korset (nej, Gud nej, inte DET korset!) och lyfta på tyrolerhatten inför deras maskinellt själfulla fussball.

Fb: Men du… Varför bryr du dig om vad några tafatta engelsmän som tjänar lika mycket i timmen som du gör på en månad och lallande med en boll? Det är väl trots allt en lek?

HE: Helt riktigt! Det gör jag inte. Jag dansar just nu runt midsommarstången, Crazy Frogs version av Små grodorna håller verkligen ända till jul!

Fb: Vad vill du? Jag trodde du ville vara normal så att någon skulle kunna börja tycka om dig och kanske i förlängningen få varmare känslor för dig, ja, kanske till och med börja älska dig…

HE: Är det inte så här man gör då?

Fb: Nej Henrik, det är det inte. Du måste visa att du är en mogen man med vuxna intressen som både kan ta ansvar och låta en potentiell ”henne” få leva sitt egna liv. Respekt och personlig mognad i symbios med ömsesidig förståelse är ledord här. Det är inte att raljera över människors dumhet och sprida ironiska kommentarer åt höger och vänster.

HE: Hm. Men jag är ju snäll och kärleksfull också? Jag är inte bara cynismer och påklistrad nordbrittisk chauvinism…

Fb: Hur har du tänkt att någon någonsin ska få reda på det? Hur den riktiga Henrik är?

HE: Twitter?

Fb: Nej, nej, nej… Du måste komma till insikt, kanske genom mindfulness, om vad du har för inneboende kvaliteter. Vad du ska lyfta fram och vad du ska… hur ska jag säga… arbeta med.

HE: Det finns ingen chans att någon tycker om mig som jag är då?

Fb: Vill du bli omtyckt av killarna med dyra sneakers och hip musiksmak eller vill du bli älskad av en kvinna som ser en framtid med dig och som vill försöka starta en familj med dig?

HE: Är det Adidas-sneakers? Jag när en hatkärlek mot Adidas, å ena sidan är de tyska…

Fb: …Henrik! HENRIK!! Hör du vad du själv säger nu?

HE: Ja men… det gör ju så ont att tänka på det andra…

Fb: Jag tror inte att det finns några olösliga fall Henrik, men du har verkligen en hel del att arbeta på.

HE: Det har varit stressigt på jobbet… Men jag antar att det inte är det du åsyftar…

Fb: Nej…

HE: Den här kvinnan du talade om tidigare. Är hon, ehm, vacker?

Fb: Den h y p o t e t i s k a kvinnan som skulle kunna tänka sig att leva med dig? Är det verkligen viktigt hur hon ser ut?

HE: Nej, det är insidan som är viktigast…

Fb: Hm… Verkligen…

HE: Svarade jag rätt nu? Jag känner att jag är något på spåren. Det handlar om att tycka som alla andra men samtidigt vara frisinnad och individualistisk!

Fb: Nej.

HE: Det handlar om… att… hitta… hjälp mig - Jag famlar i mörkret här.

Fb: Det handlar om att tycka om sig själv så pass mycket att någon annan kan tycka om dig också. Att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Att glädjas åt andras framgångar och vara ödmjuk i den egna framgångens stund. Att välja glädje. Att se till de små sakerna livet. Att ta alla chanser. Att lära sig något av varje dag. Att se möjligheter. Att utmana sig själv. Attta självuppoffrande löpningar för att dra isär försvaret, att göra andra bra så som Henke Larsson alltid gjorde.

HE: Det sista handlade om fotboll va? Inte om mig?

Fb: Ja, jo, jag drogs med av tidens melodi… Låt inte det ta udden av kontentan av det jag försökte säga.

HE: Nej, det ska jag verkligen försöka att inte göra.

Fb: Säkert?

HE: Mm.

Friday, June 25, 2010

Bohuslän

Nu är tiden mogen. Idag, på midsommarafton, måste vi prata om mitt
absoluta favoritämne: "Osvensk stämning".
En sak som aldrig slutar att fascinera mig är hur vi svenskar har ett
närmast tvångsmässigt behov av att inte vara annorlunda. Ändå
vaknar vi ibland upp ur vår tv4-koma och känner: ”Nej, nu får det vara nog med konformitet… Om man skulle ta och bete sig lite oorganiserat och hetsdiskutera politik på en uteservering? Det är ju ändå så de gör på kontinenten.”
Osvensk stämning (registered trademark).

Naturligtvis lyckas vi aldrig fullständigt lösgöra oss från de plattityder och allmogefloskler vi matats med sedan barndomen, i synnerhet inte när det med så här tätt mellanrum ägt rum ett kungligt bröllop och nu vankas äktsvenskt midsommarfirande. Så, vad gör svensken som både vill spränga de protestantiska ramarna och på lagom kitschigt sätt hylla våra fattigsvenska traditioner?
Enkelt! Servera sill i asiatisk cross-kitchenform, lite chili, lite
lime, tamari och koriander. Det behöver inte vara svårare än så. Grappa i nubbeglasen. Blommor i håret, dans kring japanska platt-tv:n (som självfallet visar hur Nudie-jeansklädda mediamänniskor firar en traditionell svensk midsommar på Skansen – med tunnbröd, gräslök och iPad) och ett trendängsligt finger i luften.

När den svenska sommarnatten sänker sig över skärgårdsidyllen och myggorna hovrar som stridshelikoptrar kan sedan de lite mindre nogräknade av oss röra oss rytmiskt till musik. Dansa är ett alldeles för riskabelt projekt när den festligaste promillehalten uppnåtts, det är det förresten oavsett vilken promillehalt vi har i blodet. Lite grekisk strandraggardisco eller zigensk tvåtaktspunk om vi vill vara riktigt mustiga. Och det vill vi ju.
Kanske bjuder vi på oss själva.
Med största sannolikhet bjuder vi på charterlitern Johnnie Walker.

Kanske är det så att osvensk stämning i själva verket är det svenskaste vi har. Det tror jag.

För jag, aldrig en femtioöring bättre än det jag kritiserar, emigrerar metafysiskt till den fuktskadade ön och blir det lager-
monster i fotbollströja jag alltid velat vara.

The French surrender early, the Italians rely on past glories and are punished, the Yanks arrive last minute and England are left to fight the Krauts.
Come on Ingerland!

Thursday, June 24, 2010

Rantorget

Det är ingen kvar där ute. Det finns viktigare saker att göra. Saker
som ger någonting, som inte bara sliter itu.
Inne där ljusen lyser och skenet från tv:n spelar över taket - jag
ser det genom fönstret - pågår vardagen.
Det är en bra föresats att tänka att man vänjer sig. Förr eller
senare måste det ju ske. Jag rundar hörnet på huset och låtsas som
att jag inte har en aning om vad som väntar där. Ingenting, visar det
sig. En tom gata, parkerade bilar och samma dystra trottoar i en ny
riktning.
Jag går vidare för att slippa ta itu med det som stelnar där hemma.
I en kastrull och i mitt minne. Inte här. Här kan jag hålla det
borta, medan jag går. Det är bara ibland jag tänker på honom och –
vad värre är – den exakta punkten där era kroppar möts. Kanske just
nu. Men antagligen inte. Alltid en tröst.

På den tiden jag tackade nej till allting försvann jag från andra
människors medvetande, när jag sedan tackade ja försvann något i mig själv.
Nu vill jag vara ensam med all skam, fast jag önskar att du gick bredvid. När jag var yngre var alla pinsamheter förknippade med att förlora ansiktet inför okända människor. Nu är det bara när jag anar viskningarna från dem som jag känner som jag känner mig pinsam.

Det hade varit konstigt att höra din röst igen efter all tid som
passerat. Det är så mycket som hänt i resten av världen, och i ditt
liv. Jag är också annorlunda. Jag har diskmaskin nu.
Jag såg din mor på spårvagnen. Det är över ett halvår sedan nu.
Hon var sig lik och vi låtsades att vi inte kände igen varandra,
åtminstone gjorde jag det. Så som man gör. Det är enklast så.
Snart är det tio år sedan den elfte september. Tänk att ett datum
bara betyder ett tillfälle bland alla elfte septembrar som varit. Då
kommer vi fråga våra vänner: ”Minns du vad du gjorde när du fick
reda på det...” Jag minns – Jag ringde dig. Jag vet inte varför. Det
var ju helt ologiskt. Du lät trött och misstänksam. Men jag talade
sanning den gången.
Är det en efterhandskonstruktion om jag säger att det kändes symboliskt?

På Vasagatan på den tiden jag fortfarande bodde västerut i staden såg jag er på parkbänken. Det var höst och jag antar att han inte tagit fram sina svarta läderhandskar för säsongen, även om jag inte minns om han var barhänt. Jag vet inte hur många gånger som jag har drömt om de handskarna kring min hals, jag vet bara att en gång är för många gånger.
Sedan på Aschebergsgatan, i gymkläder, från en spårvagn på väg mot upplösningen av ett annat förhållande skulle det visa sig, såg jag er Det moderna paret struttandes med självklar auktoritet.
Inte alls som vi.

Nu när vardagskvällen snart går över i natt och gatorna avfolkats, sånär som på människor som inte vill stryka sina skjortor utan i stället fortsätta stryka omkring i tillvarons marginal, blir jag påmind om den ödslighet vi båda mindes från vår barndom. Du hade lärt dig omfamna och uppskatta den, men jag – alltid en dramaqueen – skydde den som pesten. Anklagade den för alla mina tillkortakommanden. Ett ensamt barn i ett rum fullt med vuxna, lagom tyst, nyklippt och i sina bästa kläder. Tala bara när du blir tilltalad. Säg tack för de fina presenterna. Ät inte upp allt godis på en gång. Försök att sitta ordentligt på stolen. Vi ska åka hem snart. Nej, du har inte så ont i huvudet att vi måste åka nu. Du får skylla dig själv som satt i dig allt godis. Fråga själv om du får titta i boken om Första världskriget. Det får du säkert om du är försiktig. Har du tackat för presenterna?

Nu kan jag bestämma själv. Kryssa i rutan för eget initiativ när jag vill. Vilken lycka. Men varför är allt fortfarande så ödsligt? Är det för att jag bestämt mig för att det är det? Är det min inställning det är fel på? Är det för att jag tänker för mycket, på fel saker? Hur skulle jag kunna sluta med det? Det var ju så jag överlevde. Alltid en dramaqueen. Det är ju så jag överlever.

I hallen lyser lampan som vi köpte på Ikea. Gul och – som för att inbjuda till ett nödrim – inte särskilt vacker. Tar av mig skorna som varit på Graceland. Man kan ta pojken från Torslanda, men man kan inte ta Torslanda ur pojken.

Monday, June 21, 2010

Drottningholm

Har ni gissat vad dagens inlägg kommer att handla om?
Ni har antagligen rätt till hälften: avstampet får ske i det kungliga bröllop som de flesta tycks ha haft en åsikt om.

Flera av er som läser här har vädrat olika åsikter i ämnet på Facebook. Så även jag. Men jag vill inte skriva om bröllopet i sig, eller ens om den masspsykos som jag störde mig på igår.
Jag vill inte heller tycka till om det är rätt eller fel att glädjas åt de unga tus spirande kärlek.

Istället tänkte jag ägna mig åt (surprise, surprise) lite självreflektion och försöka bena ut varför jag stör mig på att folk firade bröllopet och varför jag stör mig på andra utslag av, i brist på ett bättre ord, folklighet. (Ni vet att jag hade velat skriva vulgaritet här, eller hur?)

Jag diskuterade en sak med en vän häromdagen; Låt oss måla upp följande scenario:
Du sitter i en bil tillsammans med ”gamla” vänner, sådana du inte träffar särskilt ofta längre. Ni har inte något gemensamt längre förutom en historia av vänskap och den ligger tio, kanske 20, år tillbaka i tiden. Nu är ni fem stycken som ska ”ha kul” som på den gamla goda tiden igen. En av vännerna har föreslagit att ni ska åka till en fästning och se Rhapsody In Rock. Alla i sällskapet tycker att det är en utmärkt idé, förutom du. Du har känt dig tvungen att tacka ja för att inte svika den gamla vänskapen, naturligtvis är dina vänner medvetna om ditt motvilliga accepterande av den föreslagna förströelsen. Vilket föranlett flera skojfriska kommentarer av typen: ”Du är förstås lite för fin för det här, men du kanske kan försöka att göra ett undantag och ha lite kul med oss andra i populasen!”
Nu sitter du i mitten av baksätet medan folk sjunger med i Peter Jöback-hitsen på bilstereon och dricker självlysande cider med smak av vingummi/saltgurka. Du känner dig ensammast i världen.

Vi stannar här för en stund.

Vad är det som just har beskrivits? Är det jag som desperat försöker hitta en ny orsak att raljera över Svenne Banan-aktiviteter? Nej, inte i första hand.
Det som uppstår, visserligen övertydligt beskrivit, är företeelsen av att vilja vara med, vara vanlig och samtidigt känna att det inte finns en chans att någonsin kunna höra hemma i det där vanliga.
Personligen hamnar jag nästan dagligen i dylika situationer – naturligtvis inte lika utstuderade som det uppdiktade exemplet ovan (Ni vet att jag valt ett skorpionbad framför att gå på Rhapsody In Rock, och ja, här menar jag att bada med Klaus Meine, sensuellt visslandes Wind Of Change, endast iklädd badmössa i ett trångt badkar).

Egentligen är jag inte en person som aktivt odlar en ”motvals kärring-approach” till allt i livet. Jag vet att vissa av er inte tror mig nu, men det är faktiskt inte så. Jag njuter inte av att tycka tvärt om i alla upptänkliga frågor. Jag gör det ofta, men det är – faktiskt – inget som jag eftersträvar.
I grund och botten – och jag är säker på att jag skrivit om det här tidigare på bloggen - har jag ganska traditionella, för att inte säga konservativa, drömmar och förhoppningar. Jag hade till exempel gladeligen sällat mig till fru-och-två barn-och-Volvo-kombi-skaran. Jag kan tänka mig att åka till Toscana på semester, komma hem med en flaska olivolja och berätta för alla som vill – och inte vill – höra om det ”hur den gör mirakel med en vanlig brödskiva”. Jag gillar fotboll. Jag vill kyssa kvinnan jag älskar mitt i julhandeln på femte avenyn på Manhattan när vi ”unnat oss” en weekend där; och jag hade skämt bort mina barn, om jag haft några, på jularna OCH gärna sagt den magiska frasen ”Nä, nu ska pappa gå iväg och handla kvällstidningen…” för att sedan komma tillbaka som en rödkindad skäggig tjockis. Och då menar jag inte att jag skulle gått på en bender och supit ned mig i fyra dagar för att sedan vingla hem, utan ja, ni fattar… jultomtegrejen.
Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt att erkänna att jag skulle kunna tänka mig att fredagsmysa! Jag skulle förstås inte använda det ordet för det bryter ju mot att lagar och regler om vett och etikett som finns, det är till och med värre än att stoppa kniven i munnen när man äter, men innebörden skrämmer mig inte.

Ni ser själva. Jag ÄR Svenne Banan.

Varför när jag då ett hat mot vissa folkliga ting? Vi skulle här kunna räkna upp hur många som helst men vi kan nöja oss med de vanligaste och mest aktuella: Schlagerfestivalen, IFK Göteborg, kungabröllop, Så ska det låta och innehållslösa floskler som statusuppdateringar på Facebook.

Först och främst skulle jag vilja säga att det inte nödvändigtvis handlar om elitism. Till viss del gör det det, men det är inte huvudanledningen.
Det är bristen på kritiskt tänkande som stör mig. Den jovialiska acceptansen av dumhet och medelmåttighet. Att göra det bästa av situationen, skulle man kunna säga, eller för att bli riktigt vulgär: Att gilla läget.

Jag hatar att ”gilla läget”. Det är betydligt värre än att ge upp. Att ge upp sker efter en analytisk process där man direkt eller indirekt kommit på att det man sysslar med är att slåss mot väderkvarnar. Jag är, och här tänker jag faktiskt smickra mig själv, inte en person som ger upp speciellt enkelt. Jag är ganska lojal och pliktskyldig, ändå känner jag att det faktiskt är helt okej att ge om, ta ett nytt helhetsgrepp, slänga ur sig något cyniskt och gå vidare, istället för att gilla läget.

Att göra det bästa av situationen är nämligen nästan aldrig att gilla läget. Det är vår förbannade plikt att ifrågasätta sätta saker som är uppenbart fel. Visst, vi befinner oss ofta i en beroendesituation, till exempel i vårt yrkesutövande, där det inte går att säga ifrån uppåt, men det finns andra sätt. Man kan i alla fall alltid vara ärlig mot sig själv och inte jamsa med.
När det kritiska tänkandet åker ut genom fönstret och vi bara sällar oss till flaggviftande undersåtar som hyllar den ytterst märkliga anakronism som kungahuset utgör är vi på en stig som åtminstone inte jag tänker vandra.

Utan ifrågasättande har man plötsligt en Hitler vid makten, vald av folket, som duperat massorna med enkla lösningar, karisma och populism.

Nu tycker ni att jag tar i och det kanske jag gör, men betänk en stund mekanismerna kring hur Hitler kom till makten. Ni får göra det själva. Jag är inte Peter Englund som tänker servera det i klubblazer och chinos och med ett underfundigt leende på läpparna, tillsammans med några pikanta detaljer om kungens morfar.

På samma sätt är det med Melodifestivalen. Det som provocerar mig är den fullkomligt okritiska hållningen. Tanken att ”Det här är det bästa vi kan få” och ”Det här är vad vi vill ha” därför att media smäller upp det som om det är årets viktigaste populärkulturella händelse och folk köper det, rakt av. Makalöst! 85 procent av bidragen är rent objektivt ren skit (nej, nej, det finns inget diskussionsutrymme här) och folk vet om det! Men när det är det som serveras på bästa sändningstid är det väl lika bra att gilla läget!

Det är om inte riktigt lika provocerande som ett demokratiskt nazistiskt maktövertagande åtminstone en smula sorgligt.
När man verkligen brinner för något, investerar oerhört mycket känslor i det, (musik till exempel) är det provocerande att något man själv placerar högt upp på en närmast trojansk häst (som man vill smuggla in i mediokra skivsamlingar) är det hemskt när musiken reduceras till lallig fredagsunderhållning. När Markoolio och ett brådmoget Wahlgren-barn får feeling till en Beatles-låt eller när Christer Sjögren reducerar Elvis till ett humoristiskt kakmonster i sparkbyxor som sjunger trevliga låtar som mormor kan nynna med i.

Samma sak är naturligtvis högst applicerbart på fotboll. När ansiktsmålande miffon som bara glädjs när det går bra för Sverige, eller IFK Göteborg, kallas för De Riktiga Supportrarna i media, utan att leva med resultaten twentyfour-seven så är det ett hån mot oss som aldrig har fotboll långt från dagdrömmarna. Kalla det tragiskt alla dagar i veckan om ni vill – men om ni själva brinner för matlagning och jag slår mig för bröstet om hur briljant jag är på att röra ihop en pulverbearnaise (den blir ännu godare om man spetsar den med ketchup!)och talar om för alla att den minsann smakar minst lika bra som på en Guide Rouge-restaurant vet jag att ni kommer förakta, om inte mig, så åtminstone mitt uttalande.

I förlängningen, om vi återgår till Rhapsody In Rock-exemplet, så ligger provokationen i att den trevlighet, välvilja, normalitet – kalla det vad ni vill – som byggts upp inte är genuin. Den är påklistrad och falsk. Den maskeras som empatiskt och välvillig, men den är det motsatta. Jag ser mig själv som en empatisk människa. Visst, jag kan falla ut i cyniska haranger, men jag bryr mig väldigt mycket om de människor som står mig nära och – faktiskt – andra människor också. Det vet jag att ni som läser det här också gör.

Att bry sig om andra människor är inte samma sak som att trycka ned trevlighet och floskler i halsen på dem. Den finns ingen omtanke i det, det är snarare ett sätt att förenkla världen och andra människor för sin egen bekvämlighets skull. Så att man kan fortsätta att inte reflektera.

Och sedan som ett slutord måste jag bara få kommentera prinsessbröllopet en sista gång. När eventuella glädjetårar framför prinsessbröllopet utmålas som en värdemätare på hur romantiskt lagd eller kärleksfull man är, är det något som jag inte skriver under på. Säg ett vänligt ord till din granne, din partner, din medmänniska i kollektivtrafiken eller en arbetskamrat istället. Victoria och Daniel klarar sig alldeles utmärkt utan krokodiltårar framför tv:n med hela munnen full av lila mazarin och missriktad välvilja. Bröllopet var säkert oerhört vackert, skam vore det väl annars med tanke på prislappen, men om du gäspar framför Facebook-bilderna från när dina vänner gifte sig kanske du kan sätta det hela i proportion. Vi må drömma om sagobröllop. Vi kommer aldrig få uppleva det för vi är inte födda i rätt familjer.

Allra sist vill jag säga: Tack till Sara och Ola för er input i ämnena ovan. Tack Erik för att du alltid har rätt, även när du inte har rätt. Tack Annika för vältaliga och väl underbyggda åsikter, även när de skiljer sig från mina. Tack Ida, Elin och Anna för att ni läser – om ni fortfarande läser.

Thursday, June 17, 2010

Kungstorget

En sommar i stadsmiljö: Parkbänkar och glass. Endast a-lagarna
håller rutinerna vid liv, men till och med de verkar lite mer
uppsluppna än vanligt. De uttråkade expediterna i de pliktskyldigt
öppna affärerna. Cyklandes planlöst med min plastkasse från en av de affärerna dinglandes från styret.
Kanske ska jag gå ut ikväll? Dricka på en pub. Ingen uteservering
för mig – inte själv. Jag vill sitta i ett hörn osynlig mot de
murriga tapeterna, trygg i vetskapen om att livet pågår någon
annanstans. Kanske sms:ar jag dig. Sedan tar jag cykeln hem, känner
den svalkande vinden i ansiktet, och blir bara en smula sentimental
där Fattighusån blir Gullbergsån.

Men inte än. Jag ska vara i solen en stund. Ha solglasögon fast det får mig att se ut som en birollsfigur i en polisserie från 70-talet som blir ihjälskjuten redan i andra akten. Kanske cykla i Slottskogen. Titta på flickorna, vars ben rör sig inbjudande under kjolarna när de vallar sina barn, hundar eller tatuerade pojkvänner.
Jag har med mig en bok som jag vet att jag kommer att läsa samma mening i om och om igen utan att komma vidare, distraherad av sommaren som snurrar omkring mig. Den kastar frisbee, spelar fotboll, åker inlines och har picknick på en filt. De lätta stänken av vatten från dammen, när vinden ligger på åt mitt håll, skänker en svalkande men något ohygienisk sensation över mina armar och mitt ansikte.

En cabriolet spelar turkisk popmusik för hela gatan. Bakom ratten en blå Boss-piké och Greta Garbos solglasögon. Träden på Linnégatan har trotsat vintern och överlevt, som om inget har hänt, precis som människorna. Takeaway-latte i pappersmuggar och systemkassar på väg mot samma mål som jag. En yngling i bar överkropp får feeling när han försöker imponera på sitt anhang av flickbekanta utanför 7-Eleven, grimaserar, refererar, imiterar. Ögonen på den näst sötaste av flickorna tindrar. Hon suger i sig allt han säger och gör, tillsammans med röken från en Marlboro Light. Ikväll kommer de att älska till Bob Marley. Någon slags kamphund sliter i sitt koppel när han får vittring på sin egen dödlighet.

Dagar som den här är hungern sekundär. En flaska ljummet kranvatten duger gott. När en spårvagn rasslar förbi räknar jag hur många somrar jag bör ha kvar – och hur många somrar det var sedan du älskade mig. Sedan leder jag cykeln sista biten för jag vill inte cykla på någon som fortfarande har framtiden framför sig. Det finns inga moln på himlen. Det finns inga telefonmöten där lysrören blinkar upprört i taket medan novemberregnet gråter över fönsterrutorna. Det finns inga byten i Falköping, klädd i kostym och slips, huttrande av kyla och nervositet. Från och med nu finns bara här och nu. Jag men inget Du.

Wednesday, June 16, 2010

Norwich

 
Henrik Edberg ser på tv. Henrik blir arg. Han tycker alla på tv är idioter. Varför inskränka sig endast till dem på tv? Just det! Henrik blir desillusionerad (det är ett ord han använder när han inte vill skriva cynisk och/eller bitter).
Människor är botten, tänker Henrik. Lite gladare nu för han har tagit sig ett järn och satt på fin musik som inte populasen har hört talas om, än mindre hört.
Varför tycker ingen om mig, tänker Henrik. Det är nästan så att han njuter av att tänka det. Det är ju för att folk är som på tv! Idiotiska. Henrik tycker inte han är idiotisk. Eller, jo det tycker han, men inte på samma sätt som de andra... Idioterna med stort i. 
Vissa tycker kanske lite om honom ändå tänker han - och den meningen får honom att känna sig som huvudpersonen i en barnbok - men han är ändå minsann omöjlig att älska. Det är ett väldokumenterat faktum. Nu går Henrik och kissar, nynnar lite på vägen till toaletten. Bam bam-bam paff. Kretinerna är kvar på tv- skärmen när han kommer tillbaka, men de är fråntagna sin röst. Det spelar ingen roll hur mycket de gestikulerar och står i när Henrik har en fjärrkontroll. Han har inte hunnit sakna dem under den korta stunden han var borta men han vet att han skulle göra det om de plötsligt försvann helt.
Ute på Henriks balkong lyser kvällssolen. Går man dit kan man höra och kanske få en glimt av människor som har fest. De har roligt också. Det är vulgärt att ha roligt, tänker Henrik, men är lite ledsen att han inte är bjuden. På avstånd kan man höra trafiken. Det är idiotiska människor som är på väg till idiotiska ställen i fordon av olika typer. Oftast en Volvo kombi. Bara idioter köper en Volvo, tänker Henrik, som aldrig köpt någon bil alls. Men han praoat i volvofabriken vid samma tidpunkt som han "gick och läste". Ja, Henrik är konfirmerad. Idiotiskt. Henrik ryser lite lätt av obehag vid tanken på bilfabriken och Torslanda församlingshem. Han beslutar sig för att inte tänka mer på det.
Henrik går till köket. Han öppnar kylskåpsdörren. Han fyra sorters olika senap men känner sig inte mycket lyckligare för det. Jag undrar om en femte skulle göra susen, tänker Henrik. Han är för rolig. 

Pascagoula

Vet ni en sak?
Det blev inga upplopp på gatorna och ingen proteststorm i min mailbox kring det jag skrev häromdagen om ytlighet och skönhet. Inte ens brandfacklan att den enda förmildrande omständigheten för fula människor är om de har pengar tog fyr.

En person svarade. Hon hade mycket mer genomtänkta tankar i ämnet än vad jag hade. Hon borde skriva ned dem på en blogg.

Låt mig bara säga att det där med pengar var dumt skrivit, väldigt dumt. Det är sådana saker som sker om man inte är försiktig när man obemärkt försöker att glida mellan egna seriösa åsikter och att slå hål på allmänt accepterade floskler.

När det gäller skönhet skulle jag vilja säga att det är upp till var och en att bestämma vad som är ytligt. Att söka skönhet i konstnärliga ting (”åh nej, ska han styra traktorn dit nu igen!?”) har ingenting med ytlighet att göra. Att lyssna på en låt för att musiken och texten är vacker är inte ytligare än att lyssna på en låt för att den är intressant, svår, djup och har ett ”budskap”. Det samma gäller naturligtvis litteratur och film. Vi behöver inte levereras viktiga djupsinniga sanningar och djuplodande analyser i tid och otid. Vi behöver få våra liv beskrivna i sång, text eller bild. För att känna att vi inte är ensamma om de sömnlösa nätterna och de märkliga tankarna som bubblar i våra huvuden. Att vi inte heller är ensamma om att känna tristess, glädje, ångest, eller att vi alla har haft högtflygande drömmar som krossats likt grillchips på golvet på ett mellanstadiedisco.

Vi lever i en tid då det djupa har blivit ytligt och det ytliga djupt. Tillåt mig att få exemplifiera, trots tidigare misslyckade försök:

Ekonomi är viktigt. Det vet ju alla. En gång i timmen, minst, kan man se ekonominyheter i någon av de markbundna tv-kanalerna. Det räcker inte med vad nyhetsankaret ger för information verbalt om nyemissioner och kvartalsrapporter, det måste även rulla textremsor i övre OCH nedre delen av rutan med aktie- och valutakurser.
Är det här av allmänintresse? Det är vad vi fostras att tro. ”Dow Jones stängde minus 0,1”
Jaha. Vad bra. Eller dåligt.
Jag är inte helt säker. Men han som talar om det är så svårt vattenkammad att det bara måste vara viktigt.

Samtidigt räcker det tydligen inte med 47 inhemska deltävlingar av Melodifestivalen och att även länder som Kazakstan får lov att skicka sina versioner av Shakira eller Red Hot Chili Peppers till finalen. Två kvaltävlingar och en final räcker inte heller här för svenska folkets oerhörda musikintresse ska mättas. Nej, nej.
Christer Björkman måste även samla en stinkande konkokt av avdankade svenska schlagerprinsessor (vilka samtliga får prinsessan Lillian att framstå som ytterst parant) samt olika schlagerexperter från våra dokumenterat musikaliskt efterblivna nordiska grannländer till elva paneldebattsprogram.
Där ältar de tävlingsbidragen från alla länderna; talar om att de nordiska bidragen är bäst, att fransyskan är bäst klädd och att Irland har stor chans att vinna efter som det kanske-kanske är dags för en ballad i år.
Sedan vinner ett land vi inte vetat fanns om de inte äcklat ur sig en etnotintad technolåt i mjukpornografisk koreografi.
Bert rasar, Aftonbladet och det mytomspunna Svenska Folket (förtidspensionerade snedseglare från Dorotea, Årjäng och Simrishamn, samt mindre nogräknade barnfamiljer) vill att Sverige drar sig ur efter som inte den ABBA-pastisch vi skickade föll det hemska Nya Europa i smaken… i år heller!

Tydligen finns det alltså ett behov av att analysera och dissekera den från början uppsåtligen ytliga musiktävling (för folk som inte gillar musik) vars enda syfte var att spraka och glittra lite småkorkat i direktsändning.

Tidigare har jag skrivit att man själv måste få bestämma vad som är viktigt – oavsett om det ses som ytligt eller ej. Ingen annan har rätt att tala om för mig vad som är ytligt. Det är helt okej med mig att man odlar ett galet intresse för rumänska näsflöjtar eller baljväxters enzymsammansättning.
Jag gillar bara inte när det blir masspsykos och media dikterar folks åsikter. Jag har inga som helst problem med att folk tycker att fotboll är helt ointressant. Jag föredrar till exempel människor, likt min vän Erik, som bara gäspar och är genuint ointresserade av fotboll framför dem som börjar odla någon slags löpsedels-engagemang för Zlatan eller Messi. Vuxna människor som målar sig i ansiktet, eller blåser i plasttrumpeter så att det låter som en miljard bin för en hätsk diskussion genom varsin kazoo, vid landskamper (eller ännu värre när några muskelmonster ska springa eller hoppa högt och långt, ibland med skidor och gevär) har jag inte heller något till övers för.

Kärleksfulla hälsningar
Er tillgivne Henrik

Tuesday, June 15, 2010

384 Kings Road

Åh, allt jag hade velat säga till dig!
Jag lyckas komprimera ned det till ett knappt hörbart "Hej" och ett blygt leende i hissen. För feg för att söka ögonkontakt.
Men vad är oddsen på att allt skulle ha förvandlats till Tom Hanks och Meg Ryan om jag hade vågat tala från hjärtat? Jävligt höga, för att tala klarspråk.
Det här är verkligheten; Det är juni, det regnar och är tolv grader varmt och ett lönnfett miffo tilltalar dig i hissen. Med svettpärlor gnistrande i pannan och ett psykopatleende. Skrynklig skjorta, oputsade skor. Glöm det.

Bättre att hålla käften. Resten av livet. Kärlek är för dom, som
han sjöng - den där övervintrade gamle punkaren. Alla komplimanger
som uttalats - och menats - blev betydelselösa bolster som kom för
nära lågan. All ilska och alla tillfälliga förebråelser för
evigt tatuerade över mitt ansikte.
Men, vad hade jag velat säga? Om jag hade vågat. ”Du är den vackraste
kvinna jag någonsin sett, den mest intelligenta, roligaste, mest
bedårande, fängslande”? – ”Att få vara med dig, tala med dig, skänker
stunden en mening jag aldrig tidigare har varit i närheten av i mitt liv”?

Det tragiska är att jag har sagt allt det där; Det föll platt till
marken, slutade andas för en stund och pep sedan ut genom bakdörren
med svansen mellan benen. Tyst, så tyst. Ingen skada skedd. Livet går
vidare. Sjön är full av fisk.
Rutten fisk, förvisso, som flyter i land, medan jag sakta glider från stranden i en båt utan åror.
Om jag hade fötts i en annan tid, hade allt varit annorlunda då – eller exakt likadant? Om jag uppfostrats till självförtroende. Om jag fötts vacker? Rik? Förståndshandikappad?
Önsketänkande alltihop.

Att göra det bästa av situationen – En kortfattad manual:
Vakna. Le. Säg ”God morgon” till dig själv. Säg till badrumsspegeln ”Idag är en ny dag. En dag fylld av utmaningar och MÖJLIGHETER”. Duscha. Ät en fiberrik och fettsnål frukost. Gå eller cykla till din arbetsplats. Go postal.

Stryk eventuellt den sista punkten ovan och fortsätt istället med att upprepa de övriga stegen livet ut. Glöm inte att också (1) äta ofta (ta gärna några extra morotsstavar från lunchen och ha som mellanmål under eftermiddagen), (2) motionera så fort tillfälle ges och (3) tycka att Peter Settman ”bjuder på sig själv”.

Följer du de här enkla punkterna kommer du att leva ett långt och lyckligt liv.


Varför gjorde inte jag det så enkelt för mig? Varför fortsatte jag att leta på fel ställen? Varför letade jag överhuvudtaget?
Ställd framför vardagens stålblå exekutionspluton skulle jag bara ha lett och visslat en schlagermelodi.
Varför ville jag något annat? Det här ”andra” var oftast inte något extraordinärt. Inte alltid Kalifornien, juli, fräknar och Du. Lika ofta var det Sally Jesse Raphael, kokkaffe och Shell-raffinaderiet i motljus. Och Du. Alltid Du.

Jag vet att det aldrig skulle fungera. Det är så vansinnigt uppenbart när jag tänker på det. Du är nöjd med det du har. Att ta bilen till Ale en onsdag och prata och sedan är resten av veckan fullt godtagbar. Lite drinkar i grön belysning varannan helg. Snacka med Anders som jobbar med IT. Han tycker du är snygg. Han vill ligga med dig. En Kent-konsert.
För mig går tiden baklänges, eller så står den stilla. Väntar på en annan dag. Ingen ambition. Ingen framåtrörelse. Kan du hjälpa mig med det?
Jag kan också lyssna på P1 och äta knäckebröd med hushållsost. Tvätta, stryka och laga mat.
Det är det andra jag inte klarar av.

Tiden är en konstruktion för att hålla vansinnet i schack. En usel konstruktion. En väggklocka som tickar alldeles för högt på väggen i en pensionärslägenhet i ett 60-talshus. En fickalmanacka där varenda dag har samma innehåll, korta minnesanteckningar, bara vädret skiljer sig åt. Och i vår stad inte ens det.

Det blir vad du gör det till. Åh, allt som jag hade velat trycka ned i halsen på dig!

Monday, June 14, 2010

Tupelo

Genom eld och svavel, ut ur elden och ner i Duka-woken, med mössan käckt på sned, med benen i kors, stiff upperlip, garden under hakan, håller fortet, backar inte ned, på den åttonde dagen, genom helvete och högt vatten, i rännstenen med blicken fäst mot stjärnorna, smeker med vänsterhanden och slåss med den högra, biter handen som föder, tappad bakom en vagn, förlorar ett slag men vinner kriget, under Jolly Roger,
häradsbetäckare, entreprenör, uppställd och räknad, uträknad, återuppstånden, ställd framför er…

Mina damer och herrar; Det är inte utan viss stolthet In A Silent Way högtidligt presenterar: The Undisputed Heavy Weight Champion of the World… God’s own…
Little Caesar from Little London…

Okej vi skiter i det.
Så, jag är tillbaka.

En sak som jag slås av förbluffande ofta är hur man (vanligtvis) mellan 30 och 40 står mellan två val. Antingen söker man efter något som är ”viktigare än en själv”; en anledning att äntligen ta några steg tillbaka för att ägna all sin uppmärksamhet mot någonting annat än sig själv. Efter år av studier, självrannsakan, jobbsökande, partnersökande, sökandet efter kickar och så vidare orkar man helt enkelt inte längre vara självcentrerad längre.
Det är då man skaffar barn. Det verkar så oerhört skönt att ha någon (eller några) andra att sätta i första rummet och bry sig om mer än vad man bryr sig om sig själv. Att komma hem från jobbet och känna att vad som än hänt under dagen, vilka förnedringar man än utsatts för, så är det aldrig viktigare än de små där hemma.

Eller, om man inte lyckats skaffa barn, så får man hitta nya sätt att odla sin självupptagenhet på. I mitt fall, som framgår med all önskvärd tydlighet, ytterst motvilligt. Man kan börja skriva en blogg där man låter sin mest narcissistiska sida fullständigt löpa amok över sida efter sida.
Men det räcker ju bara en bit. Det är ju egentligen samma sak som man gjorde när man bad morsan sy på ett W.A.S.P.-tygmärke på jeansjackan i fjärde klass, när man skrek sig hes på en fotbollsläktare eller när man köpte skivor eller böcker för att de utgjorde en slags manual för vem man var – eller ville vara.
Problemet var ju bara att ingen annan var det minsta intresserad av man ville förmedla. Ingen ville läsa ens manual. De hade ju fullt upp med sina egna. Eller så festade de väl och lät baksmällan komma senare.

Det här har jag ju skrivit om så många gånger att jag börjar låta som en vinylskiva som hakat upp sig. Det är dags att närma sig pudelns kärna ännu mer. Att erkänna den mest pinsamma av alla hemligheter (Nej, inte att jag gärna skulle vilja besöka Bretagne):

Underförstått är det så att man genom att skriva en blogg på det sätt som jag har gjort gärna vill ge sken av att vara en tänkande person, kanske till och med – och det här svider att skriva – en djupsinnig person! (Ni hör ju själva). Det där var obehagligt att skriva men ju mer man tänker på det desto mer uppenbart är det.
Varför skulle jag lägga upp massa skit på nätet om inte jag tyckte att jag hade något att säga? Här har jag ju maskerat det hela, som brukligt är, genom ideliga utsagor om att allt jag skriver här är trams och att inget är på allvar. Fullt medveten om att det kanske får precis omvänd effekt – att någon tycker ”Det där var ju rätt bra skrivit!”. Vilket naturligtvis är det som jag har eftersträvat hela tiden.
Fortfarande har jag inte avslöjat någon pinsam hemlighet, bara så att ni vet. Den kommer här:

När man indirekt då sålt in sig själv som en djupsinnig, smart, romantisk, kulturell, intellektuell eller rolig person kanske det överraskar vissa att jag egentligen är universums mest ytliga person. Några av er som läser det här kanske vet om det. Ni kanske tror att det är en pose. Som den kulturnihilism jag alltid odlar innan jag blir pretentiös, för att ha ryggen fri. Så är det inte. Jag är extremt ytlig.

Jag tror inte på något här i världen förutom skönhet. Om ett ting är vackert har det oerhört mycket högre värde än om det är användbart eller praktiskt.
Dess värre har jag lärt mig att samma sak är applicerbart på människor: En vacker människa är mycket mer betydelsefull än en intelligent, kunnig eller rolig person. Det enda, verkligen enda, som kan vara en förmildrande omständighet för en alldaglig eller ful människa är att han eller hon är rik.

Det är hemskt. Jag tycker inte om att det är så här. Jag hade kunnat göra det enkelt för mig och klaga på den ytlighet som medier överöser oss med. Hur alla som syns (och hörs!) i media är docksöta bimbos samt tribaltatuerade muskelmän (och en och annan nikotinfri Marlboro-man vid namn Ernst).
Men det är inte media som har duperat mig, eller någon annan. (Glorifieringen av dumhet är en annan sak, den kan vi skylla på media – och det kommer jag snart göra på bloggen). Det har med biologi att göra. Grymt jobbigt. Jag avskyr som jag tidigare skrivit all form av naturvetenskap.

Jag vet vad ni tänker. Det spelar väl ingen roll hur en nobelpristagare ser ut? Nej, det gör det förvisso inte – när det kommer till anletsdrag eller rectus abdominis. Men hade det varit okej om nämnde nobelpristagare mottagit priset ur Hans Majestäts hand iklädd bermudashorts, Dokken-t-shirt och propellerkeps?
Intelligens, briljans och till och med karisma får vid viktigare tillfällen, det vill säga sådana som sker med andra människor närvarande, alltid underordna sig ett välordnat yttre, på ett eller annat sätt.

När människans slutar att ”göra sig fin” träder hon ur den mänskliga gemenskapen och blir både fri och, i förlängningen, utstött.
(I en väldig massa sammanhang innebär visserligen ”att göra sig fin” precis tvärt om, att göra sig ful: Marilyn Manson-konserter och science fiction-konvent är bara toppen av ett isberg.)

Att vara fri är som vi alla känner till djupt otillfredsställande.

Thursday, June 10, 2010

Marklandsgatan

Det är nu dag tre efter Henriks frivilliga försvinnande. Bloggen har sent igår kväll haft kontakt med Henrik via SMS. Han vill inte avslöja var han håller sig gömd, men han låter hälsa att han under omständigheterna mår bra. 
Han lovar också att snart, mycket snart, vara tillbaka här på bloggen.

Idag fortsätter vi med våra samtal med människor som känner Henrik. Igår talade vi med några av dem som Henrik envisas att kalla sina vänner. Idag har oturen kommit till andra människor som snubblat över honom i livets terränglopp.

Henriks mor, 61, Eriksberg:
Redan som barn var Henrik en mycket gladsint och generös person. I vuxen ålder har han fortsatt att se möjligheter istället för problem. Alltid positiv, alltid glad. Det är väl kanske därför som Henrik alltid varit så omtyckt av personer i hans närhet; Pojkar har velat vara honom och flickorhar velat vara ihop med honom.
Det här med namnbytet tror jag inte man ska lägga alltför stor vikt vid. Henrik har alltid haft en räv bakom örat!

Henriks far, 64, Eriksberg
Henrik var ett mycket tyst barn. Ingen hörde honom någonsin prata innan han fyllde 17 år. Innan dess kommunicerade han genom att skriva på lappar och nicka entusiastiskt när man viftade med en chipspåse, en LP-skiva eller annan stimuli framför honom.
Men han var alltid mycket väluppfostrad så som tysta barn är. Vi skämdes nästan aldrig över honom och det har vi fortsatt att inte göra. 

Britt-Marie, 57, Flen
Jag var Henriks lärarinna i första klass och jag minns honom mycket väl. Det var uppenbart att det aldrig skulle bli någoting av honom. När jag hörde att han hoppat av skolan vid 14-års ålder och mönstrat på ett skepp under panamask flagg blev jag därför inte ett dugg förvånad. 
Jag har inget enskilt minne som höjer sig över de andra. Vad jag minns är ett synnerligen ointelligent barn med en oerhört enfaldig uppsyn allra längst bak i klassrummet.

Ex-flickvän som bett om att få vara anonym, 35, Przemysl:
Jag minns inte personen Henrik alls. Det var väldigt länge sedan och han hade inte direkt vad man kan kalla en vinnande personlighet. Jag minns att hans namn stod på brevinkastet på den dörr jag bodde bakom i några år - vilket rimligtvis borde ha inneburit att han bodde där också - men jag är som sagt inte säker. Hade han problem med vikten och en enfaldig uppsyn? Det hade han? Ja, då kanske jag minns vissa lösrykta fragment. Inget av betydelse. Men jag hoppas att han har det bra vad han än befinner sig och att han har möjlighet att få vistas utomhus åtminstone en halvtimme om dagen.

Stevie Morrissey, 51, Los Angeles:
Henrik Edberg? En underbar människa!
Jag känner honom väl. Hade det inte varit för honom och för andra snart 40-åriga heterosexuella män som gillar fotboll och öl hade jag snart inte haft någon publik kvar alls. De 20-åriga tjejerna som skär sig i armarna har en tendens att gifta sig, skaffa barn och bli vuxna. 
Så tack Henrik, för dina fortsatt anala(!) intressen och din aldrig sinande självömkan!

Dennis Ulvholt, 42, Solna:
Ah, Henrik... Där har vi en kille som inte kunde leva upp till omgivningens förväntningar. Det fanns inget ont i honom, men inte heller någon framåtrörelse. En under-achiever om jag någonsin mött någon. Synd att hans klena psyke och enfaldiga uppsyn skulle sabotera för så många andra. Det fick ju mig om inte annat att se väldigt dum ut och det gillade jag INTE! Men med det sagt vill jag ändå, storsint som jag är, ta tillfället i akt att lyckönska honom med vad han nu företar sig i framtiden: Du har det inuti dig, let it rip, broder!

Sern Ovehede, 108, Linnéstaden:
Jag minns inte Henrik personligen. Men jag har hört att han var en av alla de killar som sprang omkring på sociologiska institutionen och institutionen för journalistisk och stelopererad mansrock med Born To Run under ena armen och Le Monde under den andra. Hade han varit lite mer öppensinnig, kanske diggat Neil Youngs Harvest eller någon fräsch altcountrysnubbe som Ryan Adams, kanske jag hade kunnat komma ihåg honom. Nu är han bara ett diffust ansikte i mängden. Det känns som om han aldrig riktigt tagit klivit fullt ut och tjackat den kompletta Dylan-katalogen. Utan den blir grabbar av hans sort lätt vilsna och förvirrade. 
Det han skrivit på bloggen är visserligen bitvis intressant, jag tänker då i synnerhet på Cohen-inlägget, men det saknar helt den livserfarenhet som ett intensivt lyssnande på Dylan ger. Tyvärr. 
Själv har jag åldrats med det dubbla bara genom att lyssna på Desire nonstop sedan igår kväll!        

Wednesday, June 9, 2010

Torslanda

Eftersom Henrik fortfarande är försvunnen har bloggen idag ställt ett par frågor till hans vänner, eller i vissa fall folk som känner igen honom eller som han är skyldig pengar. 
1. Är du förvånad över Henriks namnbyte till en outtalbar symbol? Varför/varför inte?
2. Vad har Henrik betytt för dig i allmänhet och för den poststrukturaliska poesins renässans i synnerhet?


Kire Vibnalle, 36, Majorna:
1. Jag är inte förvånad. Jag tror inte att någon är förvånad, däremot tycker jag att det är ledsamt och lite onödigt. Men ett namnbyte till en symbol tycks vara hisingspojkars lösning på allt.
2. Svår fråga... Han har väl betytt en del. Jag vill helst vänta med att svara på den frågan tills alla papper ligger på bordet. Gör de det redan? I så fall måste jag säga att han betydde en del när det gällde att införa de lite mjukare värdena på fotbollsläktaren, det där när han gick på Gaismatcher med påskliljor i bakfickan på jeansen och reciterade Oscar Wilde när resten av mobben skrek könsglosor. Men det är ju trots allt 15 år sedan nu.

Elin Sydväst, 35, Kortedala

1. Ja och nej. Mest nej, men lite ja också. Han verkade så nöjd med allt senast jag träffade honom... Och så går han och gör något sådant här. Lite barnsligt. Eller?
2. Han har betytt jättemycket! Kanske inte för mig eller någon poesi-revival, men djur och barn tycker mycket om honom!

Oakie R; 36, Värsta Förorten

1. Jag är chockad. I vår bekantskapskrets är det jag som sköter namnbytena, ingen annan. Jag tycker det känns som ett hån. Jag pratade med Prince sent igår kväll svensk tid och han är lika upprörd som jag är.
2. Jag vill inte prata om vad han eventuellt har betytt. Just nu vill jag bara att han kommer tillbaka och ber alla drabbade om ursäkt.

Idaho E, 29, Skatås
1. Jag är positivt överraskad. Jag tycker att det är bra att han äntligen gör något.
2. Jag vet ju att Henrik hemskt gärna ser sig själv som en förnyare av flera genrer inom den moderna poesin, men ska sanningen fram så tror jag inte att  hans slarvigt nedkrafsasde ord på några servetter har betytt ett smack.

Arsenal-Hola, 32, Örgryte

1. Jag tycker att det är bra att han släppt ner garden. Vill han byta namn till en obegriplig symbol så får han väl göra det. Live and let live liksom.
2. Det är för tidigt att säga. 

Erika Cecilsson-Berghall, 29, Kungsholmen:
1. Men guuud så dumt! Det är allt jag har att säga.
2. Henrik har haft ett ganska stort inflytande för mig när det gäller att jag har omvärderat en del rumänsk 90-talspoesi. Han var tidigt inne på hela Fin du siècle-prylen, i synnerhet EM Cioran, men utöver det tycker jag att han är något av en trähatt.

Andrej Pusjkin, 37, Hisingen:

1. Vad har han gjort sa du? Hm... Ja. Jag har känt Henrik länge och det är väl inte helt oväntat att han skulle göra något sådant här. Hela hans uppenbarelse skriker ju efter uppmärksamhet. Det är som man säger: "I de lugnaste vatten..."
2. Han betydde en del förr. Men det är länge sedan han kändes riktigt relevant. Det är väl hela det här effektsökeriet med ett namnbyte ett bevis på så gott som något.

Marianne Pence, 27, Kungshöjd:
1. Way to go, Henrik! Jag tycker det är toppen att han skakar av sig de bojor som ett urtrist namn som Henrik Edberg ändå för med sig. Nog för att han inte är en jättekul kille, men så tråkig som sitt gamla namn tycker jag inte att han är.
2. Henriks närvaro har alltid betytt många goda skratt. Det är dock viktigt att poängtera att jag han är betydligt enklare att skratta åt, än med. Men det är så han vill ha det, har han sagt.

Sern Ovehede, 54, Linnéstan:

1. Jag känner inte Larsch/Henrik personligen men jag har följt hans gärning på avstånd. Jag tycker det känns väntat. Det är sådant man gör när man har problem med att hitta en personlig röst. Se på Bruce Springsteen, han bytte namn till Larsch Winnerbäck, färgade håret rött och började sjunga på stockholmska - fastän han är från Linköping, New Jersey - och det fungerade ju utmärkt för att revitalisera hans karriär.
2. Han har refererat till ett par Springsteen-låtar här på bloggen och dessutom skrivit ett inlägg om Leonard Cohen. Det ska han ha kredd för. Det är viktigt. Men att han aldrig har skrivit ett ord om Tom Waits tycker jag är oförlåtligt. Waits blir ju bara viktigare och viktigare med åren. Vissa forskare vid Institutionen för bredbent vit rockmusik vid Umeå universitet har ju till exempel kommit fram till att Waits nu är mer intressant och viktigare än både Pink Floyds sena 70-talsplattor och Ulf Lundells romaner tillsammans! Så långt vill inte jag riktigt sträcka mig, utan mer kött på benen, men det är en intressant tes. Att skriva om kultur som det har försökts göra på den här bloggen och inte nämna Waits 2010 är snudd på tjänstefel. Men vem vet, kanske kommer the Artist Formerly Known As Henrik tillbaka från sin exil med en lång välskriven text om den remastrade specialutgåvan av Swordfishtrombones?
Då tror jag att många hade haft lätt att förlåta honom.

Tuesday, June 8, 2010

Paisley Park


Henrik Edberg skulle hemskt gärna ha velat skriva något glatt på
bloggen idag. Något om sommaren, solen som skiner över öppna landsvägar och flickor som sminkar sig i backspegeln.
Nu gick det inte att genomföra. Arrangören beklagar det inträffade
djupt och inhandlade biljetter återköps på inköpsstället.
I ett kort pressuttalande skriver Edberg:
"...mitt tålamod tog helt enkelt slut."
Exakt vad han menar med det har ingen kunnat förklara, allra minst han själv.

Men upprinnelsen till det inträffade ska enligt hittills obekräftade
källor vara en sen kväll i början på juni då Edberg sågs komma
gående på Stampgatan. När han passerade skylten vid kyrkogården
där det står "Tänk på döden" ska han ha brustit ut i ett närmast
maniskt skratt.
Skrattet ekade ännu mellan husen på den folktomma gatan när han i
sävligt tempo passerade Svingelns spårvagnshållplats.
Den sista iaktagelsen av den Henrik Edberg vi alla känner och, i
ärlighetens namn, tycker är lite sådär skedde i höjd med
Gullbergsån. Där ska han ha utbrustit med affekterat teatral stämma:

"Det var inte här Världens Sista Romantiker bakbands och sköts i
bakhuvudet från nära håll av dokusåpakändisar, kvällstidningarnas
rubrikmakare och människor med pyttesmå hjärtan, men det var här han
återuppstod!"


I pressmeddelandet har Edberg bifogat en bild (ovan) vilket föranleder experter att misstänka att Henrik Edberg inte längre vill kännas vid sitt födelsenamn. Likt Prince före honom tros han ha bytt namn till en symbol.
Ingen är i dagsläget säker på hur symbolen ska uttalas. Men enligt etnologen och rockmusikforskaren Sern Ovehede, ska den troligtvis uttalas: Lars, med ett lätt läspande sch-ljud.

Artikelförfattaren har förgäves sökt Henrik Edberg för en kommentar.

Monday, June 7, 2010

Monterey

Vid randen av havet tar sig alltid sorgen en annan form. Där är den mer påtaglig, men också mer hanterlig. Inte längre en dov molande värk mellan fyra sovrumsväggar.
Kanske är det så enkelt att man blir en smula ödmjuk inför det faktum om hur obetydlig man själv är, som man där tvingas acceptera. Jag vill inte måla med breda penslar och beskriva hur en storm och de plågade vågornas vita gäss illustrerar kaos inombords.
Det är snarare oförändligheten som ger upphov till de här känslorna. Hur vissa miljöer ser precis likadana ut som för hundra, eller tusen, år sedan och med allra största sannolikhet kommer att se likadana ut om hundra år – oavsett vad jag eller någon annan människa företar oss – eller vad vi tycker och tänker.
British Petroleum kanske har en annan åsikt i ämnet, vad vet jag.

Jag känner människor som älskar att tala om hur de måste leva nära havet. Jag är inte en av dem. Havet är inte per definition en katalysator för positiva känslor för mig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar öppet vatten, saltstänk och skrikande måsar.
Fan, Beach Boys är ju till och med mitt favoritband.
Men jag känner inte att jag är tvungen att bo vid havet till varje pris. Inte på det där sättet som det beskrivs av slentrianromantiker, där havet alltid representerar Friheten och regn alltid är en metafor för vemod, kärlek är att bli gamla tillsammans under en promenad under höstlöven och med en stråkkvartett sentimentalt gnidande i bakgrunden.

Blå himmel är vad jag vill ha. Det är min schablon. Blå himmel och sommar i en stad. En solbränd kvinna i en gul klänning som tittar på mig med ögon som säger: ”Jag vill aldrig lämna dig”. Måttliga mängder alkohol. Jag vill spela mina favoritlåtar hela natten med balkongdörren öppen. Jag vill prata om allt som är roligt, om allt som är svårt, om böcker jag läst, om min uppväxt, men framför allt vill jag höra henne prata om sig själv, om livet, om vad som helst. Bara jag får höra hennes röst. Bara jag får lägga mitt öra mot en hennes bröst och höra hennes hjärta slå, mellan orden hennes läppar formar.

Har man upplevt riktig kärlek en gång, eller kanske till och med ett par gånger, antar jag att man får vara nöjd, även om det vackra tog slut.
Det har jag gjort. Så jag behöver aldrig vara riktigt ledsen. Det kommer alltid en ny sommar, en ny blå himmel, en ny fotbollssäsong, en ny skiva med en låt som Sweet Days Waiting – som jag under en period inte kan sluta att spela igen och igen. Och igen.
Jag tänker spela den låten varje kväll innan jag går och lägger mig hela den här sommaren.
När det inte räcker till kan jag drömma om en kvinna i en gul klänning som slår blå dunster i mina röda ögon.

För några år sedan brukade jag promenera halva nätterna när jag inte kunde sova. Högsbogatan, Kungsladugårdsgatan, Älvsborgsgatan och tillbaka. Ganska ofta gick jag upp på Älvsborgsbron mitt i natten med endast någon enstaka långtradare och kanske en förlupen taxi som snabbt förbisusande sällskap. Jag brukade stanna mitt på bron och titta ut över staden, eller om jag gick på andra sidan, ut mot hamninloppet. Svart vatten under mig. Svart himmel ovanför mig.
Det låter kanske dramatiskt, som om jag funderade på att svinga mig över relingen. Men det gjorde jag inte. Jag kände ett lugn när jag stod där. Som om jag kunde kontrollera den sovande staden. Som om det svarta ovan och under var så mycket starkare än det svarta inuti.

Sunday, June 6, 2010

Bonifacio

Jag skulle vilja inleda det här inlägget med en varning. Jag kommer i texten under skriva om kiss (och då menar jag inte det mediokra rockbandet som jag älskade som barn) och hänfalla till vad jag själv tycker är det fjompigaste som finns: Könsrelaterade olikheter. I uttryckets mest grundläggande betydelse, vilket ni kommer märka om ni fortsätter läsa. Vilket ni inte ska göra, om ni är lagda åt det pryda hållet.

I krig och kärlek är allt tillåtet, är det sagt.

Det låter bra. Utan att börja återge Prousts syn på klichéer som för evigt förstört min uppskattning av ordspråk och bevingade ord, så kan vi väl i det här undantagsfallet för en stund låtsas att det är så.
Jag funderar på vilken av mina relationer jag ska jämföra med gerillakrigföring i norra Mekongdeltat och vilken flicka som jag, likt Lord Nelson till fransmännen, förlorade ett öga till i strid.

Det får nog bli så att jag inleder den här texten utan jämförelser mellan krig och kärlek. Jag har ju trots allt aldrig ens gjort lumpen.
Vad är det egentligen som åsyftas när man säger att allt är tillåtet? I krig finns det ju exempelvis massor av saker som inte är tillåtna. Man får inte beskjuta fallfärmshoppare medan de är i luften och man får inte arkibusera folk som viftat med vit flagg. Men det görs ju ändå, har jag hört. Ni märker här kanske att jag bygger min tes efter tunga empiriska studier av filmerna Örnnästet och Kellys hjältar.

I kärlek får man inte ränna efter någon annans fru eller flickvän. Eller, ja, man får väl det, men man ska inte göra det. Man får inte vara otrogen, om inte båda parter slutit ett märkligt avtal där man säger att det är okej.

Framför allt får man, om man är man, absolut inte glömma att fälla ned båda toalettringarna efter att man har kissat. Det är att jämföra med riktigt tungt landsförräderi. Jag, som inte vill vara en toalett-quisling, har inga problem med att fälla ned ringarna. Det sker automatiskt, utan att jag ens behöver tänka på det. Om jag någonsin ställs framför Sankte Per och han frågar mig vad jag har gjort som har varit gott i mitt liv, så har jag åtminstone det att lägga i rätt vågskål.

Men jag har märkt en sak. Kvinnor som älskar att raljera över hur män urinerar över hela badrummet ("Om ni ändå kunde vattna blommorna med samma entusiasm som ni väter ned badrumsgolvet!")

Vet ni varför de här toalettbesökens pansargeneraler vill att vi infanterister fäller ned toalettringen... Vänta låt mig omformulera det hela: Kvinnor vill inte att män ska stå upp och kissa, inte så mycket för att vi inte kan rikta strålen åt rätt håll som av anledingen att de inte vill att vi lyfter på sittringen överhuvudtaget. Undersidan av densamma är nämnligen besudlad av den saken som vi beskylls för att inte kunna kontrollera utsläppet av på ett tillfredställande sätt när vi står upp. I klartext: Undersidan av sittringen är, allt som oftast, en snuskig bakteriehärd vars uppkomst vi män helt kan svära oss fria från ställda framför skranket.

Det här är inte propaganda. Det är en absolut sanning som man upptäcker när man lever tillsammans med en kvinna. Har det någonsin tidigare föresvävat mig använda den här kunskapen som psykologisk krigsföring för att bryta ned motståndskraften hos en dam?
Nej. Det finns en viss militärisk hederskodex som gör att man inte gör det. Nu när jag skrivit om det här inser jag att jag har gjort mig ännu mer omöjlig på kärlekens slagfält.

Skulle en kvinna jag hyser något som helst romantiskt intresse för någonsin läsa det här vet jag att jag är stämplad som krigsförbrytare, för alltid.

För att inte lämna er med en fadd smak i munnen skulle jag vilja byta spår helt så här i slutet och säga:

Jösses vilket fint musikår det varit hittills i år!

Vill ni veta vilka årets hittills bästa skivor är? Vill ni inte det får ni sluta läsa här, om ni inte redan har gjort det.

1. Tracey Thorn - Love And Its Opposite
2. Teenage Fanclub - Shadows
3. Steve Mason - Boys Outside
4. Tunng - And Then We Saw Land
5. Sade - Soldier Of Love
(och här knyter jag något krystat ihop säcken!)

Saturday, June 5, 2010

Broomielaw

Ni kanske har märkt av mönstret? Hur jag ena dagen ondgör mig över
något, för att senare backa och erkänna att det bara var en dimridå
för att dölja något jag inte vill erkänna. Eller så har ni inte
märkt av det.

För några dagar sedan skrev jag om hur nostalgi inte har något
existensberättigande inom olika uttrycksformer, om hur nostalgin
alltid är fienden. Det är så jag vill att det ska vara. Då kan jag
känna mig smart och progressiv(!).
Sedan skrev jag om mitt pojkrum och Kiss-affischer. Inte så smart.
Inte så progressivt. Ganska nostalgiskt.

Så det är väl lika bra att come clean. Förra helgen läsde jag bara och lyssnade på musik, förutom en stund i lördags då jag såg på Millwall vinna över Swindon i kvalet till engelska andraliga i fotboll.
Den här helgen har sett likadan ut, minus fotbollen, även om jag strövat omkring med min musik och en pocketbok på stadens gator. Jag klagar inte. Det är sådant jag vill göra.
Det har med andra ord inte skett ett smack i mitt liv sedan hösten
1987.

Det blev extra tydligt när jag i förra veckan hastade ur mig en text om att
vilja ta det där tåget (eller snarare flyget) och lämna Göteborg
för gått. Överdriven konsumtion av musik och litteratur har alltid
haft den inverkan på mig.

För några dagar sedan fick det mig att leta fram en bok som jag läste som ung.
Jag har inte kvar särskilt många böcker från den perioden av mitt
liv (innan jag började läsa Stephen King och lite pliktskyldigt:
Alister McLean, för att sedermera trilla dit ordentligt för Charles Bukowski.)
Det som kallas ungdomslitteratur och som i mitt fall
utgjordes av böcker om betongrosor och Kalle Blomkvistar och hade
målande titlar som "Arsenal-Tottenham=mord".

En bok från min prepubertala läsperiod reste sig över de andra. Det var den jag blåste bort dammet från häromdagen: Prinsen i Central Park av Evan H. Rhodes.
Bokens huvudperson, Jay-Jay (vilket på den tiden fick mig att se Twisted Sister-gitarristen Jay-Jay French som barn framför mig, trots att boken utspelar sig i mitten på sjuttiotalet då Jay-Jay French säkert redan var närmare 25 år gammal) är också 11 år gammal. Han är föräldralös och bor inhyst hos den hemska fostermamman Ardis som super och misshandlar honom, så han rymmer. Ja, det är gravt förutsägbart. Vad som inte är riktigt lika förutsägbart är att han rymmer till Central Park, den stora parken mitt på Manhattan, och bosätter sig i ett träd.

Jag vet inte om det är en kombination av Trazan och Banarne och just den här boken som gjorde att jag var så förtjust i trädhus när jag var liten. Jag tror det var faktumet att Jay-Jay bodde under bar himmel, i en gigantisk storstad som jag var ytterst fascinerad av som gjorde att jag ofta fantiserade om just sådana saker: Att vara osynlig för omvälden men ändå befinna sig mitt i civilisationens mitt.

Nåja, Jay-Jay blir arg på en hundvalp som han sedan börjar hålla av, räddar en tant från att bli rånad och blir jagad av dennes förbrytare som tidigt i berättelsen även stulit hans amulett som också är hans enda minne från sin biologiska mor.
Ni märker själva, det är hyfsat klyschigt.

Det är inte ens en särskilt bra bok. Översättningen till svenska är bitvis katastrofal. Men den är fullproppad med meningar av typen "Han gick ut på gatan för att finna sitt liv" så jag förstår varför den betydde så mycket för mig när jag var 11 år.
På något sätt har jag ju fortsatt att läsa och inte minst lyssna till sådana meningar.

När jag för några veckor sedan var i Glasgow och promenerade längs floden Clyde och under den gigantiska järnvägsbron som korsar den, tänkte jag att man enkelt hade kunnat klättra upp i det stora labyrintaktiga grenverk av metall, stål och järn som utgör brons undersida, och bo där resten av livet.
How about that coming from a 36-åring!?
Jag är fullt medveten om att det kanske redan bor ett glatt gäng minst sagt luggslitna heroinister under bron (det känns ganska Trainspotting även om den filmen utspelar sig i det mer säckpipetäta och turistanpassat pittoreskt kullerstensbelagda Edinburgh), men jag omsätter nog inte mina planer på att flytta in under bron i praktiken. Tror jag.

Friday, June 4, 2010

Saint-Tropez

Igår tog jag bort en text från bloggen, där jag sparkade in öppna dörrar, några minuter efter att jag hade lagt upp den.
Den avverkade närbesläktade ämnen som Glenn Hysén, Jehovas vittnen och väldresserade män. Helt ointressant som ni förstår av det här kortfattade referatet.

Det kändes liksom inte relevant. Det var en lite märklig känsla att refusera en text för att den inte kändes angelägen. Det var ju aldrig meningen att den här bloggen skulle innehålla några angelägenheter.

När jag satt igår kväll och filade på två texter, varav ovan beskrivna var den ena, slog det mig trots allt att det som jag skriver här måste eka med någon slags resonans från inuti mig. Ja, jo, ni har redan märkt att det är pretto-vecka på bloggen och jag antar att den här sista meningen drog ut proppen till all min trovärdighet, i den mån jag nu haft någon.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om ett par saker:

En sak är att man vid ett möte med en person kan inse hur oerhört mycket man har saknat dem, men ändå förstå varför det är bäst att inte ses så ofta.
Åtminstone för mig. Vid varje återförening med en person jag saknat blir jag det där bortskämda lilla barnet som vill ha det jag just upplevt varje dag, inte bara en gång i halvåret.
Vissa människor har den inverkan på mig att de gör mig till en bättre människa. Allt de säger och gör genomsyras av en godhet, en intelligens, en glädje och en briljans som jag helt enkelt vill ha omkring mig hela tiden. Den smittar ju av sig på mig.

Det andra är att om man är bra på att lägga onödig information på minnet – jag går till exempel själv omkring och vet vad alla originalmedlemmar i en massa bortglömda åttiotalsband heter – så beror det på att man inte har några egna minnen från den tiden då den här informationen lagrades på hårddisken. Det är ett lite ledsamt incitament på att man valt att leva i en annan värld – en lite enklare värld – mellan två walkman-hörlurar eller med en serietabell i fotboll som måttstock över personlig lycka.

De båda sakerna kan vid en ytlig överblick se ut som två väsenskilda halvsanningar. Halvsanningar må de vara – det är sådana jag är bäst på, men de hör faktiskt ihop. De säger något om att leta utanför sig själv efter trygghet, sammanhang och mening.
Hallå, vart gick ni?
Jo, jag vet att det är det jag alltid återkommer till och ni ska inte behöva läsa mer om det nu.

Låt oss tala om vädret istället.

Det är ett fantastiskt väder! Det är nästan så att man i helgen vill ta med sig en bok ut till Slottskogen, lyssna på nya Teenage Fanclub och äta vattenmelon och dricka kallt, lite för sött vitt vin.
I framtiden – när allt är som det ska – ska jag göra det vid sådana här väderlekar. I helgen ska jag städa.

Wednesday, June 2, 2010

Craigsanquhar

Alla de där sakerna jag skulle vilja ha sagt.
De är de samma. Men personerna som jag skulle velat ha sagt dem till har förändrats. Du är så glad. Jag gillar det. Kanske är det ändå inte tillräckligt för att de där orden som jag sa, som jag verkligen menade just då, skulle riktas till dig. När natten just började bli kylig fast det var mitt i sommaren. När du stod så nära och hela staden bredde ut sig nedanför. Jag hade stått där innan med någon som inte var du, någon som inte var min, än, då. Du kommer aldrig att bli min. Du är så glad.

Vi satt först på trappan vid Sociala huset sedan gick vi upp för backen. Inget är så komplicerat att det inte går att lösa för dig, det är därför alla kommer till dig med sina problem. Sedan blir de dina problem och du löser dem, med en lätt suck men en avundsvärd, nästan nonchalant grace. Det hade jag aldrig klarat av. Vi har alla våra skulder att betala av.
Dina tycks mig så mycket noblare än mina egna.

I någons kök för ett par år sedan visste jag att ingenting som hänt innan den dagen någonsin skulle spela någon roll igen. I alla fall inte för mig. Sedan blev jag förvisso snart medveten om att inte heller den där kvällen någonsin skulle spela någon roll heller, men jag lärde mig åtminstone något om livet som jag inte vetat innan. Och jag fick mina preferenser ytterligare utmejslade.

Min fantasi skenade som vanligt. Kanske var det därför, men jag tror inte det. Det var så många saker som föll på plats, som passade in i min konstruktion, men naturligtvis ännu fler som aldrig hade gått att överbrygga. All denna aktivitet och entusiasm! Alla möjligheter. Jag blev upprymd och lite rädd, yr men glad.
Det var så lätt att se sitt eget ansikte urklippt och påklistrat i fantasins nästan kristdemokratiska fyrfärgsbroschyr, med två små och dig vid min sida på garageuppfarten. Men jag har aldrig klätt i chinos och du är värd så mycket mer. För dig är det en tidsfråga tills du får det. Det vet jag. Själv har jag bara sneglat åt det hållet på Åhléns herravdelning, skakat på huvudet och gått vidare.

Alla mina mest juvenila impulser sprattlade i bröstet likt nyfångad fisk i en roddbåt utanför Hamburgsund. 1991.
Ni vet vad det innebär. Ett blandband, nej en bland-cd, inte fullt lika anakronistiskt men nästan, med låtar som förklarade Allt. Sedan en egen sång med lägereldsgitarr, som bar ditt namn. Nej, jag sprang inte barfota över ängen i Stålmannen-pyjamas under ett oändligt sommarlov igen, jag bara betedde mig som om jag hade gjort det.

Skrattade du med mig eller åt mig? Jag hoppas innerligt att du skrattade åt mig. Det finns visserligen något rörande över din väluppfostrade vänlighet, men den påminner mig om hur äldre damer ler åt förståndshandikappade på spårvagnen.
Kan du inte bara säga mig de orden jag lovade dig att du aldrig skulle behöva säga till mig? Som du sagt till honom. Han som grät och skrek och sparkade foten ur led på ett element i hallen.
Fem ord. Odelbara. De som definierar mig – och alienerar mig.

Det kan aldrig bli vi.

Tuesday, June 1, 2010

St Levene

Ett nedsläckt rum. På stereon Steve Masons Boys Outside. I knäet Lorrie Moores A Gate At the Stairs. På tv:n ett program, vilket som helst, med mutat ljud; i slutet av maj – slutet av ett långt telefonsamtal:

Du säger:
- Jag skulle ha älskat dig om jag hade kunnat, men jag känner det inte. Du är världens bästa person men det är inte kärlek jag känner för dig, inte sådan kärlek.

Jag säger:
- Jag skulle kunna säga det samma om mig själv.

Du säger:
- Förr trodde jag att tiden var min fiende, den som obönhörligen bar mig mot en ny meningslös dag som var omöjlig att skilja från alla de andra, den som gjorde att min kropp sjönk i värde och att mina tankar inte längre är värda att tänka.
Det gör jag inte längre.

Jag säger:
- Jag hade kunnat säga exakt samma sak om dig.

Du säger:
- När sommaren kommer ska du och jag åka till Köpenhamn och prata nätterna i ända, sittandes på golvet med våra ryggar tätt intill varandras.
Vill du det?

Jag säger:
- Varför inte ansikte mot ansikte?

Du säger:
- Tvinga mig inte att använda ordet platoniskt. Jag hatar det ordet. Men jag vill inte se dig när jag talar med dig. Jag vill att du ska vara nära, men ändå inte.
Förstår du?

Jag säger:
- Nej. Men jag hatar också det ordet.

Du säger:
- Du måste sluta vara så snäll. Säg ifrån. Gör någonting. Förändra någonting. Skrik från hustaken och visa att du kan och vill.

Jag säger:
- Jag viskar hellre från källaren.

Du säger:
- Vad ska det betyda? Varför måste du alltid argumentera för sakens skull? Måste allt alltid vara en halvfnissig one-liner?
Det är bara semantisk onani. Väldigt få saker du säger betyder någonsin något.

Jag säger:
- Ja, men jag är i alla fall medveten om att det är så.

Du säger:
- Förlåt, jag menade inte det.

Jag säger:
- Inte jag heller.

Du säger:
- Du vet att alla dina problem är skapade av dig själv, eller hur? Ingenting har någonsin gått dig emot på allvar. Hade jag bara varit lite mer benägen att tala i floskler hade jag sagt att samtliga saker som du ältar är i-landsproblem.

Jag säger:
- Samma sak gäller för mina små, små triumfer och de ännu mindre obetydliga sakerna som jag trots allt har lyckats med.

Du säger:
- Vad är det för saker? Vilka är triumferna?

Jag säger:
- Att du pratar med mig just nu, bland annat… och i ännu större utsträckning att jag talar med dig just nu… och inte dinglar från ljuskronan i taket.

Du säger:
- Kan du aldrig vara allvarlig? Måste du alltid skämta?

Jag säger:
- Ja.

Du säger:
- Ja, vad då? Jo, du kan vara allvarlig, men ja, du måste alltid skämta?

Jag säger:
- Jag har ingen ljuskrona i taket, annars har jag varit allvarlig hela tiden.

Du säger:
- Jag hade gjort vad som helst för att hjälpa dig, men det känns inte som om det finns någonting jag kan göra.

Jag säger:
- Gift dig med mig.