Friday, July 30, 2010

992 argument

Hon sa att det finns två typer av människor, jag borde ha stoppat henne där och då men jag satt tyst med mitt mest införstådda leende, de som gillar att vara vakna och de som gillar att sova. Hon och jag, sa hon, tillhör obevekligen den andra kategorien. Hur mycket jag än ville säga emot henne kunde jag inte för mitt liv få bort det artiga leendet från mina läppar och yttra något annat än ett stumt staccato-liknande skratt. Kanske för att hon hade rätt. Kanske för att jag är dum. Kanske för att jag trodde att jag skulle få ligga med henne om jag uppförde mig på ett medgörligt sätt.

- Tänk på det, fortsatte hon, hur många av ditt livs största besvikelser har du upplevt medan du sovit och hur många gånger har du inte drömt om de vackraste, mest fantastiska underbara ting, om platser, människor, rikedom och popularitet. Hon lät inte mig svara utan gjorde det själv:

- Aldrig respektive ofta! Jag nickade motvilligt men övertygande. Jag vet inte om hon märkte det. Det hon hade att säga var för henne så djupsinnigt och viktigt att en radhuspojks eventuella åsikter tycktes helt ovidkommande. Där hade hon åtminstone rätt.

- Visst, det finns mardrömmar, men oftast räcker det med att vakna och sedan somna om för att de ska försvinna. Hur ofta förhåller det sig på det sättet när du är vaken? Du kan aldrig somna i från din problem så att de är oskadliggjorda när du vaknar igen. Att vara vaken är straffet. Att sova är belöningen. Det är därför vi arbetar och äter och lever - för att få sova. Ironiskt då att både du och jag lider av sömnsvårigheter! Eller egentligen är det inte ironiskt alls, avbröt hon sig själv när jag harklade mig som en ansats att säga något som jag nu glömt av. Hur ofta har man inte problem med det man värdesätter allra högst?
Frågan var retorisk och ackompanjerades av en droppe saliv som lämnade hennes mun och landade på pubbordet. Hon drog baksidan av handen över munnen men verkade inte generad.

När tillfället nu gavs då hon var tyst i mer än en halv sekund frågade jag henne:

- Säger du indirekt att du och jag egentligen vill dö?
- Inte alls! Du lyssnar ju inte, svarade hon. Hade vi inte levt hade vi inte njutit av sömnen. Jag vill leva och sova så ofta och mycket som det går. Det vill du med, sa hon med eftertryck och gav mig vad jag bara förmodar skulle föreställa vara en vänskaplig knuff på armen, men som fick mig att gnida min axel med ett lätt plågad uttryck i ett par minuter.

Jag tog ändå mod till mig och sa:

- Men jag tycker ändå att det låter depressivt. Ett tydligt tecken på depression är längtan efter sömn... har jag hört...

- Och..?

Hon såg nöjd ut. Som om hon återigen sagt något oerhört intelligent.

- Och ingenting, antar jag, svarade jag och letade febrilt efter ord att byta samtalsämne med. Som vanligt dök bara fotbollsspelare och poplåtar upp i mitt huvud. Jag försökte gå på poplåtsspåret, men innan jag hunnit formulera en verbal utväg sa hon:

- Jag tycker om dig. Jag gör verkligen det. Men ibland är du så jävla dum. Jag vet att du inte är dum egentligen, men du är som en brud som spelar dummare än vad du egentligen är så att människor ska tycka att du är charmig... Ge fan i det.

- Det var det snällaste någon någonsin sagt om mig, sa jag och försökte mig på en ironiutväg. Det var ett misstag. Naturligtvis.

- Ta av dig offerkoftan, för fan! Jag försöker bara vara ärlig. Vill du inte att jag ska vara det kan du lika väl dra, eller skit i det förresten, jag drar så kan du sitta kvar här och frodas i din egen ignorans.

- Jag vet inte varför jag gör dig så arg, hörde jag mig säga och påmindes om alla de hundratals gånger som jag sagt det tidigare.

Hon fnös högtydligt och la armarna i kors över bysten. Jag hade tänkt att försöka få upp hennes BH med en världsvant galant enhandsrörelse senare under kvällen, men kände plötsligt för att gå hem och göra något som inte involverade utbytandet av kroppsvätskor med arga kvinnor.
Jag reste mig upp och gestikulerade mot toaletten. När jag i ögonvrån såg at hon inte tittade åt mitt håll tog jag istället av mot höger och gick mot ytterdörren. Jag hann inte mer än ett femtiotal meter på gatan innan mobilen surrade till. Meddelandet var från henne och löd:

"Bemöda dig inte att kontakta mig igen. Inte ens om du skulle få för dig att växa upp och skaffa dig ett liv. Jävla miffo. Kram :-)"

Jag svarade inte för jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag förväntades svara på ett sådant meddelande. Jag gick hem som jag föresatt mig, somnade och vaknade dagen efter och var övertygad om att jag älskade henne.

Wednesday, July 28, 2010

Intermission

Vi såg Tunng på Stereo Café & Bar förra torsdagen. Mamma och jag. Tunng är ett folktronica-band från Derbyshire. Väldigt hippa. Åtminstone var de det senast jag kollade trendbarometern, typ 2005. Spelningen var väldigt bra. Mamma gillade speciellt killen som spelade percussion, melodica och laptop. Han såg trevlig ut. Mamma fyller 62 om två veckor. Det är därför vi är i Glasgow. En födelsedagspresent.

På spelningen i en mycket varm liten källarlokal under Renfrew Lane hamnade vi längst fram. Det var ett par hundra personer i lokalen. De flesta trängdes bak i baren så det var naturligt att gå längst fram där det fanns mest plats. Eftersom jag bara några minuter tidigare hade läst i Metro att spelningen skull äga rum klockan 19.00 och klockan var 20.10 när jag läste det på hotellrummet, kom vi till lokalen precis när det andra av två förband spelade sina sista två låtar.

Det finns ett par anledningar till att jag älskar Glasgow så mycket som båda manifesterades under konserten. Det första som gäller överallt i staden är att ingen ser snett på en vad man än gör. Vill man gå på folktronica-konsert med sin mamma tycker ingen att det är konstigt. Det finns folk med käpp i lokalen, folk i kostym som kommer direkt från kontoret, söta popflickor, uppenbara fotbollshuliganer och bara vanliga människor. Stämningen är uppsluppen och gemytlig. På ett bra sätt, är bäst attt tillägga så att ingen tror att jag raljerar.
Så är det i stort sett vart man än kommer. Folk är genuint trevliga, hjälpsamma och om man inleder ett samtal vilket till och med är enkelt för gravt socielat hämmade personer möts man av nyfikenhet och humor. Visst, det finns capita ungdomsgäng klädda från topp till tå i dyra träningsoveraller på gatorna som det gör i hela Storbritannien och en och annan narkoman kring Centralstationen, men de sistnämnda är inte alls lika frekventa som i Glasgows raka motpol Stockholm. Allt det som utgör en markör av avdelats mellan hipsters och folk dom inte fattar något i den svenska huvudstaden, är helt naturligt här.

Det där med humor är viktigt. Det andra exemplet är nämligen när Tunngs huvudsakliga leadsångare Mike halvironiskt presenterar en låt genom att förklara att den handlar om en gammal dam som mördar ungdomar i månskenet för att på något besynnerligt sätt återuppleva sin egen ungdom och sedan ägnar morgontimmarna åt att tvätta bort blodet från sina kläder.
”Why not?” ekar en mansstämma med perfekt timing och tonfall och tar plötsligt udden av både av låtens ämnesval och de sysllorna som damen ägnar sig åt om man väljer att tolka berättelsen bokstavligt. Det kanske inte låter så roligt när jag återger det, men det var väldigt roligt när man var där.

Några dagar senare befinner sig jag och mamma på en karaokebar (eh, ja…), eller en sunkig pub där det sjungs karaoke. Stammisarna gör sitt bästa för att tolka Frank Sinatra och Anna Ankas man, eller före detta man, jag har inte riktigt koll på vem hon ger oral service till just i detta nu. Allra bäst är en 75-årig man i beige trenchcoat som stirrar ned i golvet och sjunger med en stämma som får Leonard Cohen att framstå som Peter Jöback, när sången är slut och kvällens största applåder ljuder försvinner han ut genom dörren utan att titta upp från golvet. En annan spännande personlighet är en Phil Spector-lookalike som ägnar större delen av tiden åt att göra Elvis-poser i sina svarta Ray Bans. Han är uppenbart påverkad av kemikalier men ber om ett glas vatten och tar ton och formligen vrider nacken av någon smörig 50-talslåt jag tyvärr inte kan placera. Det låter för jävligt. Men han ser väldigt Glasgow ut. Tänk bröderna Reid i Jesus & Mary Chain korsat med Bobby Gillespie, Phil Spector och Elvis. Rockmagi tror jag det hade kallats om han inte sjungit riktigt så illa, eller möjligtvis ytterligare lite mer illa då han förmodligen tangerat Sid Vicious.

Efter det att jag själv bjudit på en ganska slak version av There Is A Light That Never Goes Out till blandade reaktioner, greppar en man i 45-års åldern mikrofonen. Han vill inte sjunga. Han vill prata om sin polare Mike som just gått bort. Vi är på hans stampub och mannens ögon tåras och orden stockar sig i halsen, men det framgår att Mike var en jävligt fin kille. När ytterligare en hård man i samma ålder kommit fram och kramat om den förste mannen samlar han sig något och lyckas till slut få fram:
”Yeah, he was my best friend in the whole world, the kindest man in Glasgow. I would have done anything for him… even though he was a Celtic supporter”. Sedan brister det för honom igen och han leds iväg i riktning mot pissrännan och sedan en runda till.
Alla höjer sina glas för Mike och det är en märklig stund att sitta där och skåla för en man man aldrig träffat och känna hur underläppen faktiskt darrar en smula.
Jag tänker inte ens på det faktum att jag kanske ägnar mig åt någon slags socialrealistisk turism. Det är bara väldigt fint. Och som min mor uttrycker det hela efteråt: ”Det där rummet var fyllt av riktiga människor”. Jag är inte riktigt säker på vad hon menar, men hon brukar ha rätt så jag antar att hon har det den här gången också.

Wednesday, July 21, 2010

July, You Lie

Vet ni hur det känns att upptäcka att man har en likadan skjorta som Göran Hägglund? Visserligen är inte min skjorta helt identisk den som Göran har, men nästan. Det är samma märke, samma rutor och samma skärning. Skillnaden är att jag har gått för den lite mer, i Görans ögon, bögiga modellen med blommönster på insidan av kragen och insidan av ärmarna, medan Göran naturligtvis kör den konservativt modellen där hela skjortan har samma, förmodar jag, gudsfruktiga mönster.

Kan man reklamera en skjorta nästan ett och ett halvt år efter att den inhandlades därför att Kristdemokraternas partiledare har en likadan? Båda dessutom antagligen inhandlade i Jönköping! Min är det i alla fall.

Det värsta i hela historien är att jag önskade mig den i födelsedagspresent och minns tydligt hur jag på esplanaden i den småländska staden sa: "Det är sen snyggaste skjorta jag sett", när jag såg den i skyltfönstret. Jag och Göran. Samma skjortsmak. Kollar jag hans spotify-spellista vilket man kan göra här, men vilket jag av naturliga skäl inte vågar göra är den säkert full av Smiths-låtar, Fence-artister och Burt Bacharach-örhängen. Hade jag inte vetat att Göran var född i Degerfors hade jag börjat frukta att han höll på GAIS.

Jag såg Göran på stationen i Bankeryd en vintermorgon. Jag är nästan säker på att jag hade min, ja MIN, skjorta på mig då och Göran måste ha sett hur den stack upp ur dunjackan och tänkt: "Herre min Je, vilken tjusig skjorta - om än med något anti-kärnfamiljsaktigt mönster på insidan av kragen. En sådan ska jag ha i valrörelsen nästa år!"

Det känns hemskt att vara en förebild för Kristdemokraterna. Jag är ju gammal rockbandsmedlem. Vad kommer grabbarna att säga om jag springer på dem?
Det enda som återstår, den så kallade droppen, är att bli satt vid min indiska favoritrestaurang i Glasgow vid bordet bredvid en av utlandets anonymitet njutande Hägglund:
"Hej Henrik, slå dig ner. Jag har just beställt in en öl från Williams Brothers till dig. Vill du ha vanligt naanbröd eller vitlök till din Chicken balti? Jag tänkte vi kunde kila ned till Monorail sedan och bläddra i King Creosote-facket och se om det är någon trevlig spelning ikväll. Hoppas den är söta blonda bartendern jobbar..."

Tuesday, July 20, 2010

Vi mindre bemedlade

Har ni någonsin satt er på ett kommunalt färdmedel bara för att åka en stund? I er egen hemstad, en vardag - inte under semestern utan då alla andra är på jobbet, utan något att läsa eller lyssna på. Tittat på människorna som kliver på, på husen utanför fönstret, på trafiken (åker man tunnelbana begränsas underhållningen till människor och katakomber med förfärlig modern konst, men det känner ni till), på själva rörelsen som fordonet ni färdas i gör - så där så att pupillerna blixtsnabbt rör sig från sida till sida i ett meningslöst försök att fokusera på något.

Har ni åkt med exempelvis en buss till ett ställe ni inte har någon anledning att besöka längre? Gått av den vid en specifik hållplats, tänkt er tillbaka några år i tiden, kanske gått en kort promenad och tittat på en byggnad där något brukade hända och sedan tagit samma buss tillbaka dit ni började.
Har ni med huvudet fullt att textstrofer blängt på klottret på stolsryggen framför er? Undrat vem som skrivit det och när - men förvånansvärt sällan varför. Har ni undrat på vad de gör just nu. Om Lisen fortfarande hjärtar Kevin, om innehavaren av telefonnummer si och så "fortfarande vill ha kul" - åtminstone enligt sina vänner, eller fiender. Om Tokio Hotel fortfarande rular.

Har ni någonsin tänkt på alla turer som fordonet har gjort, på alla resenärer som färdats på det, alla sammankomster, ärenden och förlustelser som människor varit på väg till. Alla gånger du själv suttit där, hur många timmar och för vad - egentligen. På dem du känner som åkt där, vad de tänkt eller inte tänkt. För inte tänker människor när de åker kommunalt? Har du tänkt på dem som är på gränsen till ett panikångestanfall, dem som nyss mottagit ett dödsbud, dem som blivit dumpade på ett mindre chevalereskt sätt. De som gråtit tyst, eller hållit gråten inombords för att det helt enkelt inte passar sig.

Har ni tänkt på dem som fick stryk när de gick den mörka gångvägen hem från hållplatsen, dem som får stryk av sina män när de kommer hem, dem som blir spottade på - bokstavligt och bildligt - någonstans du inte vågar sätta din fot efter det mörknat, eller i ett vanligt kontorslandskap.

De som önskar de var någon annanstans. Finns det något annat sätt? Finns det någon som någonsin åkt kommunalt i sin egen hemstad som inte önskat att de var någon annanstans? Finns det någon som överhuvudtaget är nöjd med vart de är. Med vad de upplevt och vart de är på väg. Inte längre en beskrivning kommunikationssätt. Överhuvudtaget.

Har någon träffat sitt livs kärlek på en spårvagn, kan någon älska en tunnelbanechaufför, tycker någon att ett bussäte är bekvämt, är vi framme snart?

En väldigt onödig text

Genom ett spårvagnsfönster uppenbarar sig den sanning som inte skrämmer mig, eller ens ger upphov till ett hånfullt om än i självförsvar uppspikat leende i mitt blekfeta ansikte. Ändå känner jag ett behov av att nämna det, verbalt för människor i min närhet, och tydligen i skrift här.

Alla tecken fanns där så jag blev inte det minsta överaskad. Inte ens över den anmärkningsvärt dåliga smaken. Åh, och så måste jag bli elak. Var det verkligen nödvändigt? Nej, jag tar tillbaka det.

Vad sysslar jag själv med? Ni skulle inte tro det om jag berättade det. Eller så är det just det ni förväntar av mig, vilket är något svårare att acceptera - men inte omöjligt. Säkerhet framför allt. Helgardering och lämna alla möjligheter öppna. Precis motsatsen av vad jag sa att jag skulle göra. Precis som vanligt.
Ord som rullar av tungan så enkelt och som jag intalar mig själv att de åtminstone inte är till skada, att de i bästa fall gör någon glad och i annat fall är irreleventa. Men det fungerar ju inte så, eller hur?

Jag har lärt mig vad jag ska säga men jag övar för mycket för att få till någon slags perfektion, så jag säger dem vid fel tillfälle. Till fel personer. Med ett uttal så högtravande att monokeln trillar ur ögat och hertigar somnar i den med sherry spetsade svampsoppan. All in a day's work för den inte längre så unge Herr Edberg. Mord genom dränkning.

Om vi säger så här: Hur kan jag vara så tråkig att umgås med, när jag ganska uppenbart anstränger mig så mycket för att vara "rolig", att annars intelligenta människor föredrar andra uppenbart (ord undflyr mig här...) fjompiga människor? Ah, men det enkla svaret: Du anstränger dig för mycket! Jag hatar enkla svar. Det är ju inte sant. Dumheten är tryggare - och enklare - det är det enda svaret. Och ändå är det där jag fiskar, för jag vet att jag aldrig kommer att accepteras av dem jag verkligen... Vet ni vart det här leder? Bra, det gör inte jag. Skriv ned svaret på en lapp, lägg lappen i en flaska och kasta den från en bro. Vilken som helst, bara det flyter vatten under den. Om hundra år kommer inget av det här spela någon roll - ytterligare en välanvänd floskel - men sanningen är att det inte kommer att spela någon roll om 20 minuter. Det låter för krasst, men är alldeles sant.

Återigen, denna fixering vid sanningen! Vad har sanningen någonsin gett mig? Allt intressant består ju uteslutande av en väv av intrikata små lögner, självbedrägeri och snirkliga tankebanor i snirkligt typsnitt.
Då ska vi se. Vad har dagens inlägg handlat om? En sammanfattning är på sin plats. Svårt. Vi tittar på synopsisen:

Före detta unge Herr Edberg vaknar, tvättar jeans i tvättmaskinen, äter frukost, pratar med Erik på landsbygden, försöker titta på tv i datorn men måste installera så mycket blinkande banners att han ger upp (vilket är vackert, men opraktiskt, se tidigare inlägg). Eftersom vädret utanför också är vackert föredrar Edberg att stanna inne och försöka skriva en text, i juli har han nämligen inte varit så produktiv på sin blogg som han varit under månaderna innan. Han harklar sig, sätter sig tillrätta och ut kom det här...

Vilken skit. Ska han lägga upp det? Ska han skriva om det? Ska han gå ut i solen, lyssna på musik i iPoden och glömma allt trams som snurrar likt en japansk fusionplatta från 1989 i huvudet? Snart ska han hälsa på Elin och barnen. Det blir bättre.

Friday, July 16, 2010

In my own sick way, I've always stayed true to you

"I nodded, trying to imagine the very peculiar sadness of a vanished childhood yogurt now only found in France. It was a very special sort of sadness, individual, and in its inability to induce sympathy, in its tuneless spark, it bypassed poetry and entered science."
(Lorrie Moore, A Gate at the Stairs)

Ni vet att det är dags för en ny pompös text när er gode vän bloggaren börjar komma dragandes med, nästintill staplandes, litterära referenser på varann som ett torn av Warhols tomt skramlande soppburkar på taket av en Citroën av 1962 års modell. Allra mest så när Marcel Prousts namn återigen bubblar upp till ytan.
I första delen av hans, ja, verk... ni vet säkert vilket, finns den mest kända passagen i alla de sju delarna. Nämligen när hans alterego i vuxen ålder smakar på en Madeleine-kaka doppad i kamomillte. Hela hans barndom virvlar då upp framför honom och han beskriver det genomgående över ett par hundra sidor. Det är så det går till i den boken, för er som tycker att ni har viktigare saker för er i era liv.
Anledningen till att den här händelsen i mastodontverket är den mest kända beror antagligen på ett par olika saker. Dels är den en sak som går att återberätta, vilket verkligen inte alltid är fallet när det gäller På spaning efter den tid som flytt. Mycket är bara feberakrigt yrande från en sängliggande mytoman och hypokondriker.
Ja, jo, det är precis så fantastiskt som det låter...

Huvudanledningen är emellertid självklart att det är en väldigt allmängiltig företeelse: Att minnas sin ungdom eller barndom när man genom ett sinne upplever något man inte gjort på åtskilliga år. Själv minns jag 1985 extremt tydligt när jag känner doften av ett visst schampo. Vissa höstdagar då den första riktiga kylan kommer och dess fräschör blandas med lukten av avgaser och ett blekt karaktäristiskt ljus får det mig alltid att för mitt inre höra skolklockan som ringer in på Torslandaskolan, med en klump i magen som konsekvens.
Av smakupplevelser som får mig att minnas en svunnen tid står en viss sort i särklass - det är inte hallonsaft eller småkakor som påminner om dem som farmor bakade, det är inte ens vidbränt grillad entrecôte med pulverbearnaise och tarvligt svensk färskpotatis. Det är Estrellas Vickingschips då de stått framme över natten i en skål och intagit en lite segare form och en något rundare smak av... igenproppade artärer, antar jag.

Men det finns fler smaker som tar mig tillbaka till olika delar av 80-talet: Colmans senap på kokt skinka, Portello, röd Marlboro, Findus gröna ärter (jo, det stavas faktiskt "ärter" på burken - den som sedan ett femtontal år tillbaka varit av glas, men som på 80-talet var en konservburk och innehöll märkligt puréartade ärtor i en säregen mörkgrön nyans), pepparrot och havskräftor. Inte tillsammans, var för sig.
Lukter, synintryck och smaker i all ära. Föga överaskande har jag lagt ned en stor del av tiden med tankearbetet om det här inlägget kring att fundera på vilka toner som resonerar starkast mot barndomens kamrar i mitt ihåliga hjärta (whopee!). Jag har funderat kring låtar av Kiss, Kim Wilde, Trazan och Banarne, Ebba Grön, Del Shannon, Poison, Beatles, Lasse Dahlquist, Lou Christie, Billy Idol, The Crystals och Pet Shop Boys... men, som jag har varit inne på tidigare är pop- och rockmusiken sönderfrätt av vissen nostalgi. Alla rockband som kuskar runt för att underhålla massorna vid oändliga stadiumexcesser gör det genom att låtsas att det är 1975 igen, eller 1985, 1995. Det är vedervärdigt. Min barndoms musik är förstörd av män med abnormt lång tunga och bluff-arbetarklasshjältar i motorcykelboots och 501:or. Men det gör inget. Den bästa musiken görs alltid just nu, inte nödvändigtvis av 19-åringar men den uppstår just nu. Första gången du hör den. Även om den är inspelad för 45 år sedan.

Det är det som händer ikväll som du är nostalgisk över om fem år (kanske redan i vinter). Det är sakerna du borde göra nu, ställa till rätta och som snart - för att tala med Håkan Hellström - äter upp dig där du ligger i din säng, när det väl är för sent. För för sent blir det. Det är då du suckar av lika delar uppgivenhet och lättnad eftersom en börda äntligen fallit från dina axlar. Så skönt att sluta hoppas. Så skönt att veta att det är kört.

Juli, jag är dig evigt trogen.

Friday, July 9, 2010

If you ever need self validation, just meet me in the alley by the railway station

Utanför huset där jag växte upp fanns en oansenlig lekplats. Tre gungor, en rutschbana, en spartansk klätterställning av trä och en sandlåda. Bakom sandlådan och de avgränsade gångvägarna låg två stora gräsmattor som i sin tur avgränsades och inramades av ytterligare asfalterade gångbanor. På den ena av de här gräsmattorna fanns en flaggstång – inget annat. På den andra fanns, ibland – innan de vandaliserades, två flyttbara fotbollsmål och två kullar med snuskiga buskage där fästingar och blinningar samsades om utrymmet med ungdomar som eldade på plastleksaker och rökte cigaretter, samt själva produkten av att folk rastade sina hundar där. Eldningen och rökningen skedde antagligen till på kvällarna och nätterna när jag låg nedbäddad i beskydd av bilderna av Regalskeppet Vasa och Pat Jennings i majestätisk 70-talsfrisyr på mina väggar.
Under dagtid, i synnerhet på det oändliga sommarlovet, var gräsmattorna en ganska stor del av min värld. Naturligtvis spelade jag fotboll där. Man kunde spela med de stora killarna. De stora killarna hette saker som Kent och Benny (det är sant!). Ibland var det bara jag och min kompis Erik som var adopterad från Korea och som gillade Ebba Grön. Vi sköt straffar i timtal.
Andra gånger så smög jag och andra kompisar i buskarna och lekte krig. Det var så vi hittade de brända leksakerna och trampade i hundbajs. Ibland övade vi på att ”dö realistiskt”. Att dö realistiskt gick ut på att stå uppe på en av kullarna och plötsligt låtsas att man blivit skjuten i bröstet, utstöta ett stön och rulla ned för kullen för att sedan ligga kvar ”död” en stund. Jag har bestämt för mig att det var under en sådan här morbid leksejour som jag nåddes av budet att formel 1-föraren Ronnie Peterson kört ihjäl sig på Monza-banan, men eftersom det här skedde i september 1978 (då jag var fyra och ett halvt år gammal) är jag inte säker på att det här inte är en efterhandskonstruktion.

I ena hörnet av en av ängarna låt Vita villan där jag började första klass och på andra sidan ängen låg den egentliga låg- och mellanstadieskolan där jag gick från årskurs två till sex.
Redan som barn slogs av det föga djupsinniga sammanträffandet att man ju äldre man blev hade sin ”lekplats” längre och längre bort från sovrumsfönstret. Från sandlådan, via ängarna, till mellanstadieskolgården. Efter mellanstadiet flyttades man ytterligare en liten bit bort, till Torslanda högstadium, men det här infernaliska stället syntes tack och lov inte från bakom mitt skrivbord i pojkrummet. Det som skedde där förbryllade min hjärna långt innan jag själv hade lyckan att dagligen beträda detta parallelluniversum av vita Prince, stryk i korridorerna, snus i taket, paranta damer av årsmodell 1973, stinkande kemisalar och hålögda geografilärare i manchesterbyxor. När man som bortkommen mellanstadieelev fick besöka högstadiet för de förhatliga slöjdlektionerna (jag kan omöjligt välja vad jag avskydde mest: trä- eller syslöjd) var allt skrämmande och obehagligt och den känslan bibehölls effektivt under hela den egentliga högstadietiden. Nu har hela högstadiet brunnit ned till grunden. Jag har alibi för den kvällen det skedde, vilket jag är evigt tacksam för.
Någonstans bortom kullen där högstadiet var beläget väntade det riktiga livet, i vissa kamraters fall högst bokstavligt i form av Den Stora Bilfabriken.

När jag tänker på de drömmar jag hade som ung pojke slås jag över att de alltid varit tämligen ofokuserade och abstrakta. Jag vågade aldrig tro på deras bärkraft. Att vilja bli rockstjärna är ju liksom inte något man säger till studievägledaren om man inte fiskar efter ett alldeles särskilt medlidsamt hånleende från densamma.
En sak som jag minns var att jag var fruktansvärt fascinerad av hotell när jag var liten. Jag minns att jag lyckades övervinna min närmast kriminella blyghet i tredje klass och ringde Park Avenue på Avenyn och ordnade ett studiebesök för mig och några klasskamrater. Jag tyckte att det verkade fantastiskt att arbeta där. Eller, som ni säkert förstår, den tioårige Henrik tyckte att det verkade fantastiskt att bo där. Som vuxen har det hänt att jag bott ensam på hotellrum när jag i yrkets vägnar varit tvungen att övernatta på anmärkningsvärt deprimerande ställen som Stockholm och Nässjö. Då känns hotellrummet som ett fängelse och de kvava trånga korridorerna som något som konstruerats för att hylla Franz Kafkas författarskap. Men som tioåring fann jag allt från korridorernas heltäckningsmattor till den kvinnliga personalens inövade leenden, som jag tolkade som charmant okonstlade, som något närmast erotiskt laddat. Eller något sådant. Mitt första erotiska minne är en schampoflaska med en bild av en flicka med flygigt blont hår ungefär vid samma tidpunkt som Ronnie Peterson körde ihjäl sig.

Kärlek och död. Död och kärlek. Död, kärlek och arbete.
Det sistnämnda verkade aldrig så fascinerande. Kärleken och döden framstod, och framstår fortfarande, som ändlöst fängslande på grund av sin ouppnåelighet respektive oundviklighet

Thursday, July 8, 2010

You don't make friends with salad

Conger är engelska och betyder havsål. Om man använder ordet som ett verb så betyder det att ett antal människor ställer sig på led och lägger händerna på personen framförs axlar och börjar, gärna rytmiskt, röra sig som en enda kropp framåt. Det här är en aktivitet som oftast genomförs på barnkalas och chartersemestrar.

När fotbollssupportrar drabbas av den eufori som till exempel ett viktigt mål innebär, är det vanligt att en sektion med supportrar ser ut som delfiner som hoppar upp och ned ur vattnet, eller om sektionen är mindre befolkad brukar folk ramla över varandra, springa fram emot staketet och ägna sig åt kramkalas.
Inte holländska fotbollssupportrar. De startar en conger.
Naturligtvis beror det här på protestantismen. Ta inte bara den orangea färgen som en ledtråd. Holländare är de mest protestantiska människor som finns. Vi svenskar med vår jante, avundsjuka och vårt petimeterförnuft har inte en chans mot holländarna. De kombinerar nämligen ovan punkter med en stenhård misstro mot auktoriteter och en utpräglad individualism.

Vad är då de mest grundläggande sociologiska mekanismerna i en conger? Det individuella ansvaret upphör. Det här är naturligtvis någonting som gäller för människor i grupp överhuvudtaget. Det är därför demonstrationer och fotbollsmobbar ballar ur. De ordningsamma holländarna är naturligtvis lite mer kontrollerade. Det är svårt att genomföra ett upplopp i gigantisk orange afro, gigantiska Buttericks-glasögon och orangea overaller av den typen som studenter på traditionstyngda universitet/högskolor tycker att det är höjden av fyndighet att bära.
(Jag hörde en suspekt utsaga om sådana här overaller en gång. Fast den hade en smålänning [också gravt protestantiska människor] i huvudrollen, inte en holländare. Tydligen klippte man av olika delar av overallen och bytte med människor som man hade haft olika sexuella erfarenheter med, sedan sydde man på den andre personens arm (eller vad det nu kan vara) och så visste alla som var in-the-know att man hade haft en viss typ av sex med den personen som ärmen tillhörde från början. Tyvärr har jag glömt vilken del av plagget som motsvarade en, eh, viss typ av sex. Jag vet att den småländska flickan särskilt poängterade det här, antagligen för att det hade mest shock value. Men jag har inte lyckats förtränga hur oerhört analt det här beteendet är och det är en utmärkt påminnelse om varför man bör betrakta allt studentikost beteende med rynkad näsa.)

Har ni själva ingått i en conger någon gång? Ni vet väl vad som händer när tillräckligt många (killar) anslutit sig? Just det. En kille vars förnamn oftast slutar på –y eller –in börjar plötsligt skandera: ”Damtoaletten, damtoaletten!” eller ”Damernas omklädningsrum!”. Ja, och då går congan dit. Dutt-dutt, dutt-dutt, duu-duuh.
Leker man följa-John-leken så får man nämligen göra precis vad man vill! Allt ansvar ut genom fönstret! Anything goes!
Man vet att man varit med i en lyckad conger när man får ta bussen tillbaka till stället man började på. Det här är visserligen ovanligt på fotbollsmatcher. Men, misstänker jag, desto vanligare på chartersemestrar. Vill de sig riktig väl/illa kan man tydligen vakna upp bredvid vilt främmande, främst holländska/tyska/österrikiska/skandinaviska kvinnor efter en sällsynt lyckad/misslyckad conger. Om man efter det byter delar av sin klädsel med de centraleuropeiska eller nordiska kvinnorna vet jag inte. Trots ovan utsagor är jag inte särskilt bevandrad i den djupt degenererade livsstil som ibland beskrivs med termen ”att busa”. I synnerhet inte i medelhavsklimat.

”Unga havsålar lever nära kusten, medan äldre individer [sic] lever längre ut till havs. Havsålen är en uppskattad matfisk.” (Wikipedia)

Holland (även kallat Nederländerna) är en nation till stora delar beläget under havsytans nivå. Hollands herr-fotbollslandslag spelar på söndag final i VM mot den artikuleringssvaga nationen Spanien. Matchen kommer att spelas i den forna holländska kolonin Sydafrika, ovan vatten.
Holland är också en utsökt skiva med den amerikanska poporkestern The Beach Boys. Hollands mest kända inhemska poporkester är 2Unlimited, mest kända för låten No Limits vars text avhandlar översvämningar – ett ämne som ligger holländarna nästan lika varmt om hjärtat som att gå på led till pseudo-calypso.

Tuesday, July 6, 2010

Amazing Grace

Jag har två stora talanger. Det är inte på något vis några unika färdigheter som jag besitter, utan ett par jag delar med många andra människor. I det första fallet förmodligen med en majoritet av mänskligheten (vilket jag plötsligt inser gör att det antagligen diskvalificeras från att kunna ses som en stor talang.)

Jag är nämligen anmärkningsvärt duktig på att göra andra människor upprörda. Oftast fungerar det allra "bäst" helt omedvetet när jag absolut inte har för avsikt att provocera - och på de människor som jag minst av allt vill reta upp. Ibland händer det att jag vill vara provokativ - inte helt sällan på så kallade sociala medier (varav den här bloggen får räknas som en) - det får ytterst sällan någon effekt whatsoever, i bästa fall får det någon att artigt kväva en gäspning för att inte såra mina känslor (misstänker jag). Det är som när man försöker vara charmig - ju mer man anstränger sig desto mindre chans är det att man lyckas.
Raden av saker som jag omedvetet lyckats uppröra personer genom att uttala mig om är oändlig. Den sträcker sig från tomatsallader till hela städers ackumulerade intelligens, via klumpiga artighetsfraser, strax väster om misslyckade komplimanger.

Den andra talangen jag har är att jag är bra på att gjuta olja på vågorna. Tyvärr finns det ingen korrelation mellan effekterna av de här båda talangerna som jag besitter. Det är nämligen inte så att jag efter att ha gjort någon upprörd är bra på att ställa det hela till rätta. När jag försöker göra det blir jag alldeles för angelägen om att be om ursäkt och vara till lags, vilket nästan undantagslöst leder till att personen blir ännu mer upprörd.

Min förmåga att medla genom att lugna ned upprörda känslor är helt avhängig det faktum att jag själv inte var inblandad från början. Jag ypperlig att kalla in för att styra upp en situation där jag som tredje man träder in och medlar, eller snarare: tar på mig skulden.
I mitt arbete händer det ibland att jag kallas in för att vara en magnet för dålig stämning. Efter ett nervöst misslyckat skämt brukar stämningen sedan ha vänt från fientlig till jovialiskt förvirrad. Det är på grund av det här jag tjänar mitt uppehälle. Åtminstone är det så det känns.

Jag har en kompis som helt frankt, men vänskapligt, brukar säga att jag alltid "går med håven". Det här brukar jag alltid kommentera med ett: "Meh! Det gör jag ju inte... Juh!" (Ja, jag låter här misstänkt lik en femtonårig flicka som just fått frågan om hon har börjat röka av skolsköterskan.)
Mitt trotsiga bestridande till trots, döljer det naturligtvis inte det faktum att min kompis har helt rätt: Jag fiskar konstant efter komplimanger. Fast egentligen handlar det inte bara om komplimanger. Det handlar om att väcka känslor överhuvudtaget. Positiva känslor (med medföljande bekräftelse och komplimanger) i första hand naturligtvis, men går inte det kan nöja mig med att jag har en förvirrande, kväljande eller förvånande effekt på andra människor. Vad som helst så länge de vet vad jag heter. De får vara likgiltiga, men varje gång någon inte minns mitt namn eller det faktum att vi har träffats tidigare blir jag djupt förnärmad. Vilket jag antar innefattas i vad engelsmännen kallar Poetic justice.