Två saker inledningsvis:
1. Det känns extremt provinsiellt att jag refererar så ofta till Göteborgs-Posten som jag faktiskt gör här.
2. Politikers smak när det kommer till kulturella preferenser är förstås ett sådant uppenbart öppet mål att jag borde låta bli att kommentera det.
Vissa saker lämpar sig helt enkelt inte att göra sig lustig över. Dansbandsmusik är ett sådant ämne. Hur mycket jag än raljerar, ironiserar och fabricerar historier om hembränt, colabottenbrillor och spräckliga slipsar så kommer jag ju aldrig i närheten av det som utspelar sig en normal dansafton i, säg, Finspång.
Det finns andra företeelser som är stört omöjliga att driva med av liknande anledningar: Buskis, schlager, charterresor, opera.
Trots det känner jag att jag bara måste skriva om att GP har ställt tre frågor till partiledarna. Vilken är din favoritbok, favoritmusik och favoritfilm?
Att Mona Sahlin gillar Bruce Springsteen är lite ju lite skojigt. Men att hon köpt hans miljardärvurmande för den amerikanska arbetarklassen (ni vet dem vars största bekymmer är de skenande bensinpriserna) är ett lika mediaexploaterat faktum som att hon har en fäbless för schweizisk trekantig choklad.
Att hon uppskattar Carol Joyce Oates smakfullt osnobbiga ”sträck-dig-efter-ett-ex-i-Ica-kön”-pocket Blonde känns lika oprovocerande lämpligt som hennes vurmande för Da Boss.
Fredrik Reinfeldt gillar Da Buzz, det vet vi. I GP:s undersökning har han breddat sina musikaliska preferenser till ”pop och schlagers”. Komprometterande, tja lite, men inte värre än att han nämner Sagan om ringen-triologin som sin favoritlitteratur. Jag har tidigare ondgjort mig över vuxna män som läser Tolkien och tänker inte låta en statsminister ändra min åsikt i ämnet. Det är i sanning djupt oroväckande att den person som förmodligen är mest lämpad att leda vårt land läser svårt acneansatt fantasy-litteratur.
Under kategorin ”Gravt förutsägbart” kan vi sortera in åsikterna från de största populisterna bland partiledarna. Kan någon reagera på något annat sätt än att drabbas av akut sömnapné ställd inför informationen att Peter Eriksson gillar Bob Dylan, att Maud Olofsson vurmar för Robertsfors egna Sahara Hotnights (samt det grandiosa filmpekoralet Såsom i himmelen) och att den underbart inställsamme Lars Ohly bjuder in till följande härsknande musikkompott: ”Rock och punk, med lite inslag av indiepop. Gärna Green Day och Danko Jones. Eller varför inte Rise Against och Queen. Eller Killers och Led Zeppelin. Eller Glasvegas och Iron Maiden. Eller Deep purple och Nina Ramsby. Eller Ebba Grön och Marit Bergman.”
Jag är speciellt förtjust i att han nämner Queen. Jag kan inte riktigt förklara varför, jag bara är det. Dock är ju inga av hans val särskilt förvånande. Att han omnämner Rise Against the Machine som endast ”Rise Against” är en söt kuriositet som påvisar att han verkligen är hej och du med Zack de la Rochas innehållslösa plakatpropaganda.
Det lämnar oss med utsagorna från de två ljusblå kollegorna Jan Björklund och Göran Hägglund. Det är verkligen ingen humoristisk läsning. Jan Björklunds lista är så underbart pseudofolklig och hysteriskt färglös att den inte egentligen tillåter några ytterligare kommentarer. Den är helt enkelt fullkomlig i sin geniala enkelhet och ger en perfekt bild av Björklunds pragmatism och rika själsliga liv: Dansbandsmusik, Dan Browns Änglar och demoner och Lasse Hallströms Ciderhusreglerna. *Slow clap*
Oron att jag långsamt förvandlas till Göran Hägglund har jag tidigare dryftat här på bloggen (jag är rädd att jag en morgon vaknar svårt vattenkammad med Prada-designade bakelitbågar, lite sugen på att införa obligatorisk morgonbön i skolan) och det blir inte bättre av att han är den ende av partiledarna vars smak skvallrar om ett visst genuint intresse för det han listar. Hägglund nämner Elvis Costello, Rolling Stones och Esbjörn Svensson trio som sin favoritmusik. Oklanderligt på ett värdigt vuxet sätt. Svårt att komma åt. Det är visserligen ganska roligt att tänka på Hägglund lyssnandes på Sympathy For The Devil eller de mest dekadenta delarna av Exile On Main Street. Överhuvudtaget är det tveksamt att Keith Richard är en potentiell kd-sympatisör.
Ännu mer oroväckande är att jag och Göran delar favoritförfattare: Graham Greene. Jag planerar redan ett bokbål med mina Greene-böcker efter att ha läst att Hägglund tycker att: ”Allt är läsvärt men måste jag välja en så blir det Den mänskliga faktorn. Greenes böcker kan ofta läsas på flera plan. Som oerhört spännande romaner, men de behandlar också stora frågor och berör inte sällan svåra etiska dilemman”.
Som favoritfilm nämner han Välkommen Mr. Chance. En fullkomligt fantastisk Peter Sellers-film. Fan Göran, snyggt jobbat.
Tur för dig att du även nämner Pink Floyd bland din favoritmusik så att jag kan fortsätta att hålla en överlägsen kulturell distans till dig – och vanlighetens folk.
Visst vill ni veta vad sd:s Jimmie Åkesson och Fi!:s Gudrun Schyman har för favoriter nu?
Jag har sammanställt följande kvalificerade gissningar i ämnet, eftersom GP inte frågat dem:
Jimmie: Andrea Bocelli (Ultima Thule när det är fest!). Allt av Astrid Lindgren samt Leni Riefenstahls subtila bildspråk och naturligtvis: Fäbodjäntan.
Gudrun: M.I.A och Laleh, taxeringskalendern samt Goodbye Lenin, allt av Almodóvar och, naturligtvis, Fäbodjäntan.
Tuesday, August 31, 2010
Monday, August 30, 2010
Monkacka
Trots att solen skiner och att alla löv är kvar på träden avslöjar den kyliga luften – stinn av avgaser, skolklockor och en abstrakt föraning om förruttnelse – höstens ankomst.
Så länge jag kan minnas har människor med en vanligtvis lätt pessimistisk världssyn uttryckt en mystisk tillförsikt inför det här faktumet.
Jag vet inte om det beror på mitt latenta gladlynne, men jag har aldrig känt att hösten har varit min favoritårstid.
På hösten ska man dricka te och titta på regnet som smattrar hemtrevligt mot rutan. Man ska njuta av den färgprakt som de gulnade löven ger. Man ska gå på bio. Man ska lyssna på Belle and Sebastian. Man ska ha en bylsig lagom sticksig tröja och dra upp fötterna under sig i fåtöljen och läsa Sylvia Plaths dagböcker. Man ska baka bullar. Man ska titta på tv-serier som utspelar sig på sjukhus. Man ska promenera i parker och sparka omkring löven med en flärdfull nonchalans. Man ska ha en jättelång halsduk och en duffel. Man ska må bra i den asketiska melankoli som gör sig allra bäst i stearinljussken. Kantarellsoppa med sherry.
Så ser inte mina höstar ut. Mina höstar är två paket Fisherman’s Friend om dagen och ett evinnerligt gnällande över halsont och arbetsbelastning.
Regn och rusk fungerar bäst i inramad form. Det där fotografiet på James Dean när han hastar gatan ned på ett regnigt Manhattan med rockkragen uppvikt och händerna djupt i fickorna. Ett egentaget foto av en dubbeldäckarbuss som klyver ännu en vattenpöl i Glasgow-skymningen.
Det är en förbannat sorglig upptäckt att man har förvandlats till en sådan där person som ondgör sig över mörkret och regnet och på fullaste allvar skrapar trisslotter i en naiv förhoppning att kunna spendera vinterhalvåret i ett mindre kliniskt deprimerat klimat.
Jag ger upp redan när jag har tre belopp kvar att skrapa. Jag vill inte vinna 25 kronor till. Orkar inte gå och växla till mig en ny nitlott.
Hoppet lever endast när lotten är helt oskrapad, när den ligger i skjortans bröstficka och förstärker hjärtslagen.
Jag skrapar kontrollrutan först. Living on the edge.
Det är höstens måsten som gör morgontröttheten så mycket mer påtaglig. Vetskapen om att kvällen inte ens teoretiskt kommer att innehålla rosévin, grillning och vänskapligt tjatter.
Allting startar på hösten, det är kick-offar och uppstartsmöten och nya tag och samlade grepp – allt medan naturen dör utanför och vår entusiasm allt som oftast likaså.
Det sämsta som finns är förutsägbarhet och i synnerhet dess urtrist trygga igenkänning. Därför får det vara slut med klagosången som jag har lärt mig utantill.
Den här gången är allt annorlunda.
Det är verkligen det.
I en automatväxlad bil börjar en helt ny resa. Jag hade inte velat vara någon annanstans.
Så länge jag kan minnas har människor med en vanligtvis lätt pessimistisk världssyn uttryckt en mystisk tillförsikt inför det här faktumet.
Jag vet inte om det beror på mitt latenta gladlynne, men jag har aldrig känt att hösten har varit min favoritårstid.
På hösten ska man dricka te och titta på regnet som smattrar hemtrevligt mot rutan. Man ska njuta av den färgprakt som de gulnade löven ger. Man ska gå på bio. Man ska lyssna på Belle and Sebastian. Man ska ha en bylsig lagom sticksig tröja och dra upp fötterna under sig i fåtöljen och läsa Sylvia Plaths dagböcker. Man ska baka bullar. Man ska titta på tv-serier som utspelar sig på sjukhus. Man ska promenera i parker och sparka omkring löven med en flärdfull nonchalans. Man ska ha en jättelång halsduk och en duffel. Man ska må bra i den asketiska melankoli som gör sig allra bäst i stearinljussken. Kantarellsoppa med sherry.
Så ser inte mina höstar ut. Mina höstar är två paket Fisherman’s Friend om dagen och ett evinnerligt gnällande över halsont och arbetsbelastning.
Regn och rusk fungerar bäst i inramad form. Det där fotografiet på James Dean när han hastar gatan ned på ett regnigt Manhattan med rockkragen uppvikt och händerna djupt i fickorna. Ett egentaget foto av en dubbeldäckarbuss som klyver ännu en vattenpöl i Glasgow-skymningen.
Det är en förbannat sorglig upptäckt att man har förvandlats till en sådan där person som ondgör sig över mörkret och regnet och på fullaste allvar skrapar trisslotter i en naiv förhoppning att kunna spendera vinterhalvåret i ett mindre kliniskt deprimerat klimat.
Jag ger upp redan när jag har tre belopp kvar att skrapa. Jag vill inte vinna 25 kronor till. Orkar inte gå och växla till mig en ny nitlott.
Hoppet lever endast när lotten är helt oskrapad, när den ligger i skjortans bröstficka och förstärker hjärtslagen.
Jag skrapar kontrollrutan först. Living on the edge.
Det är höstens måsten som gör morgontröttheten så mycket mer påtaglig. Vetskapen om att kvällen inte ens teoretiskt kommer att innehålla rosévin, grillning och vänskapligt tjatter.
Allting startar på hösten, det är kick-offar och uppstartsmöten och nya tag och samlade grepp – allt medan naturen dör utanför och vår entusiasm allt som oftast likaså.
Det sämsta som finns är förutsägbarhet och i synnerhet dess urtrist trygga igenkänning. Därför får det vara slut med klagosången som jag har lärt mig utantill.
Den här gången är allt annorlunda.
Det är verkligen det.
I en automatväxlad bil börjar en helt ny resa. Jag hade inte velat vara någon annanstans.
Thursday, August 26, 2010
Förbjuden frukt
När jag var yngre led jag av en ganska kraftig klaustrofobi. Jag kan fortfarande känna en påtaglig ångest över trånga ytor, instängdhet och att vara fast på ett ställe utan att kunna ta mig därifrån.
Men jag har tränat (herregud, det är verkligen så) på att åka hiss och tunnelbana till exempel, så nu klarar jag det utan att drabbas av ett mindre sammanbrott. Jag undviker fortfarande de snuskigaste, långsammaste och, i mitt tyckte, mest opålitliga hissarna. Tunnelbana är inte mitt favorittransportmedel (konstigt kanske, efter mina utfall mot spårvagnar och bussar igår och det faktum att jag över 30 när jag skaffade körkort…), men jag åker tunnelbana när jag måste. Jag är lite blekare än vanligt när jag gör det, men jag gör det.
Ursprunget till min klaustrofobi har jag ofta funderat på. Jag vet att jag på en semester i USA i tolvårsåldern åkte ensam i en hiss som ”krånglade” och åkte upp och ned ett par gånger och sedan stannade en stund utan att dörrarna öppnades. Hur lång den här stunden var vet jag inte riktigt. Jag hade panik. Det kändes som en evighet, men jag antar att turen från det att jag gick in i hissen tills att dörrarna äntligen öppnades efter att ha åkt upp och ned kanske varade i en två-tre minuter…
Eftersom det är ganska skamfyllt att lida av en fobi har jag ibland när jag konfronterats med frågor om dess anledning hävdat att jag var instängd längre än tre minuter. Det kändes ju som det. Jag trodde ju under de minuterna att jag aldrig skulle komma ut igen. Det är så fobier fungerar tror jag – man blir lamslagen av panik och tidsuppfattningen tillsammans med det rationella tänkandet slås ut helt – det gjorde det för mig i alla fall.
Nu tror jag inte hissepisoden är den enda anledningen. Jag minns händelser från tidigare. Att ha blivit fasthållen på marken och att inte kunnat röra mig. Att skämtsamt ha blivit instängd i en sovsäck. Att inte ha hittat ut ur ett parkeringshus som jag en gång förvillade mig in i.
Jag tänker på det här när jag läser om de 33 chilenska gruvarbetarna som varit instängda i en guld- och koppargruva 700 meter under marken sedan den 5 augusti och som, enligt Chiles hälsominister, förhoppningsvis(!) kommer att kunna räddas innan jul(!).
Enligt Svenska Dagbladet sänker man ned förnödenheter (mat, dryck, kläder – spel och antidepressiv medicin!) till dem genom ett hål ”som är lika stort som en grapefrukt”.
Gruvarbete har, föga förvånade, aldrig figurerat särskilt högt på min lista över lämpliga karriärmöjligheter. Jag kan nog till och med drista mig till att säga att yrket till och med varit mig mer främmande än charkuterist och yrkespolitiker, bara pyttelite ovanför lönnmördare och telefonförsäljare.
Men jag har alltid gillat grapefrukt. Nu kommer jag aldrig kunna äta grapefrukt utan att tänka på de 33 stackarna som riskerar manligt samkväm dygnet runt fram till jul. Till och med skeden man äter grapefrukt med är ju sällan gjord av guld eller koppar nuförtiden – den är gjord av rostfritt stål. Är det en tröst för dem, eller får de dem att känna sig än mer isolerade, bortglömda och som deras grymma öde varit helt i onödan? Vad gör de där nere när de inte spelar spel – förresten det är väl inte det gamla sällskapsspelet Den försvunna diamanten de skickat ned? Görs det spelet i en fickvariant som går ned i ett grapefrukt-stort hål? Det vore okänsligt i vilket fall. Det är nog fickvarianten av Fyra i rad de skickat ned.
Hade jag varit instängd 700 meter under marken på okänd tid hade rysk roulette varit det enda spelet som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att delta i. Oavsett om jag var ensam eller hade 32 lekkamrater omkring mig.
Vet ni förresten att man ska undvika att äta grapefrukt om man äter medicin? Grapefrukt interagerar nämligen med många läkemedel.
Eftersom antidepressiva mediciner skickats ned i hålet får vi hoppas att myndigheterna inte döpt hålet till Grapefrukthålet då de märkt att det är perfekt att skicka ned grapefrukter i.
Tänk att först behöva sitta instängd i en gruva i flera månader och sedan strax efter lucia dö av en grapefruktrelaterad medicinöverdos.
Men jag har tränat (herregud, det är verkligen så) på att åka hiss och tunnelbana till exempel, så nu klarar jag det utan att drabbas av ett mindre sammanbrott. Jag undviker fortfarande de snuskigaste, långsammaste och, i mitt tyckte, mest opålitliga hissarna. Tunnelbana är inte mitt favorittransportmedel (konstigt kanske, efter mina utfall mot spårvagnar och bussar igår och det faktum att jag över 30 när jag skaffade körkort…), men jag åker tunnelbana när jag måste. Jag är lite blekare än vanligt när jag gör det, men jag gör det.
Ursprunget till min klaustrofobi har jag ofta funderat på. Jag vet att jag på en semester i USA i tolvårsåldern åkte ensam i en hiss som ”krånglade” och åkte upp och ned ett par gånger och sedan stannade en stund utan att dörrarna öppnades. Hur lång den här stunden var vet jag inte riktigt. Jag hade panik. Det kändes som en evighet, men jag antar att turen från det att jag gick in i hissen tills att dörrarna äntligen öppnades efter att ha åkt upp och ned kanske varade i en två-tre minuter…
Eftersom det är ganska skamfyllt att lida av en fobi har jag ibland när jag konfronterats med frågor om dess anledning hävdat att jag var instängd längre än tre minuter. Det kändes ju som det. Jag trodde ju under de minuterna att jag aldrig skulle komma ut igen. Det är så fobier fungerar tror jag – man blir lamslagen av panik och tidsuppfattningen tillsammans med det rationella tänkandet slås ut helt – det gjorde det för mig i alla fall.
Nu tror jag inte hissepisoden är den enda anledningen. Jag minns händelser från tidigare. Att ha blivit fasthållen på marken och att inte kunnat röra mig. Att skämtsamt ha blivit instängd i en sovsäck. Att inte ha hittat ut ur ett parkeringshus som jag en gång förvillade mig in i.
Jag tänker på det här när jag läser om de 33 chilenska gruvarbetarna som varit instängda i en guld- och koppargruva 700 meter under marken sedan den 5 augusti och som, enligt Chiles hälsominister, förhoppningsvis(!) kommer att kunna räddas innan jul(!).
Enligt Svenska Dagbladet sänker man ned förnödenheter (mat, dryck, kläder – spel och antidepressiv medicin!) till dem genom ett hål ”som är lika stort som en grapefrukt”.
Gruvarbete har, föga förvånade, aldrig figurerat särskilt högt på min lista över lämpliga karriärmöjligheter. Jag kan nog till och med drista mig till att säga att yrket till och med varit mig mer främmande än charkuterist och yrkespolitiker, bara pyttelite ovanför lönnmördare och telefonförsäljare.
Men jag har alltid gillat grapefrukt. Nu kommer jag aldrig kunna äta grapefrukt utan att tänka på de 33 stackarna som riskerar manligt samkväm dygnet runt fram till jul. Till och med skeden man äter grapefrukt med är ju sällan gjord av guld eller koppar nuförtiden – den är gjord av rostfritt stål. Är det en tröst för dem, eller får de dem att känna sig än mer isolerade, bortglömda och som deras grymma öde varit helt i onödan? Vad gör de där nere när de inte spelar spel – förresten det är väl inte det gamla sällskapsspelet Den försvunna diamanten de skickat ned? Görs det spelet i en fickvariant som går ned i ett grapefrukt-stort hål? Det vore okänsligt i vilket fall. Det är nog fickvarianten av Fyra i rad de skickat ned.
Hade jag varit instängd 700 meter under marken på okänd tid hade rysk roulette varit det enda spelet som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att delta i. Oavsett om jag var ensam eller hade 32 lekkamrater omkring mig.
Vet ni förresten att man ska undvika att äta grapefrukt om man äter medicin? Grapefrukt interagerar nämligen med många läkemedel.
Eftersom antidepressiva mediciner skickats ned i hålet får vi hoppas att myndigheterna inte döpt hålet till Grapefrukthålet då de märkt att det är perfekt att skicka ned grapefrukter i.
Tänk att först behöva sitta instängd i en gruva i flera månader och sedan strax efter lucia dö av en grapefruktrelaterad medicinöverdos.
Wednesday, August 25, 2010
Dionysos
I dagens stressiga samhälle är det viktigt att man har en källa att hämta kraft ifrån. En fristad där alla vardagens måsten kan stängas ute.
Kort sagt: Ett fritidsintresse.
Varför är det då så få människor som överväger OCD när de vill skaffa sig en ny meningsfull hobby?
Bergsklättring, trädgårdsskötsel, toskansk matlagning eller ”ett fritidshus på Orust” erbjuder ju inte alls samma förmåga att krypa in under skinnet och ”bli ett” med hobbyutövaren.
Jag misstänker att det beror på konnotationerna till psykisk sjukdom, men den som väljer att verkligen våga ”ge sig hän” kommer att bli rikligt belönad. Det gäller att tänka utanför boxen, att vara öppen för nya impulser, att fånga dagen och de kompulsioner dessa saker ger upphov till.
Vill du verkligen ha mer fritid i ditt liv så kan jag varmt rekommendera OCD. Den tar över de flesta av dina vakna timmar och det finns alltid något du kan pyssla med inom din nya favorithobbys ramar – helt utan att behöva inandas limångor skelandes över ett modellflygplan eller få blomjord i kalsongerna när du vattnar solrosor.
Det enda riktiga alternativet när det gäller att skaffa sig en autentiskt-auktoriserad laglig hobby, med möjlighet att verkligen lämna djupa avtryck hos den som hänger sig åt den, är att börja intressera sig för alkoholhaltiga drycker.
Det finns ett stort antal olika alkoholhaltiga drycker att fästa sig. Är du kvinna är de vanligaste vin i olika kulörer, är du man är det vanligt att du har ett större spektra att välja mellan; exempelvis whisky, konjak eller öl. Det är absolut inte förbjudet att intressera sig för andra drycker än vin om man är kvinna – det går alldeles utmärkt, men du kan – i vissa kretsar – riskera att anses som en smula suspekt om du gör det.
Som man går det också alldeles utmärkt att intressera sig för vin, helst den röda sorten, det enda du behöver är en klubbkavaj, beiga chinos och ett talfel så kommer du att som man accepteras bland andra vinälskare.
Anledningen till att rusdrycker är så bra när man verkligen vill låta sig profileras av sin hobby är den effekt en riklig konsumtion av densamma har på den alkoholintresserade.
Ju mer och ju oftare man dricker desto mer känner man att det blir jobbigt att inte göra det. Det här är inte farligt och har absolut ingenting att göra med de trashankar som med darrande händer väntar på att utskänkningsställena ska öppna varje förmiddag. De dricker INTE single malt-whisky, vin som kostar mer än 150 kronor flaskan eller XO-konjak, om de inte är tvingade till det.
De har inte vett att uppskatta smaken. Det har du. Det är därför att du ägnar dig åt en hobby medan de, så att säga, är professionella. Just i det här fallet är det faktiskt bättre att vara glad amatör än att vara professionell.
Ditt sug är att jämföra med det som vältränade människor som ”mår dåligt när de inte får svettas och flåsa” känner, det vill säga sunt och sportigt.
Det är alltså inte heller det minsta konstigt om du just flåsar och mår dåligt på morgonen efter att ha provsmakat ett stort antal spännande vinsorter. Det är bara att bege sig upp i sadeln igen och ta sig en liten styrketår så blir det snart bättre igen.
Dessutom är du en konnässör, en kulturbärare: kontinental och avslappnat intagande.
Kort sagt: Ett fritidsintresse.
Varför är det då så få människor som överväger OCD när de vill skaffa sig en ny meningsfull hobby?
Bergsklättring, trädgårdsskötsel, toskansk matlagning eller ”ett fritidshus på Orust” erbjuder ju inte alls samma förmåga att krypa in under skinnet och ”bli ett” med hobbyutövaren.
Jag misstänker att det beror på konnotationerna till psykisk sjukdom, men den som väljer att verkligen våga ”ge sig hän” kommer att bli rikligt belönad. Det gäller att tänka utanför boxen, att vara öppen för nya impulser, att fånga dagen och de kompulsioner dessa saker ger upphov till.Vill du verkligen ha mer fritid i ditt liv så kan jag varmt rekommendera OCD. Den tar över de flesta av dina vakna timmar och det finns alltid något du kan pyssla med inom din nya favorithobbys ramar – helt utan att behöva inandas limångor skelandes över ett modellflygplan eller få blomjord i kalsongerna när du vattnar solrosor.
Det enda riktiga alternativet när det gäller att skaffa sig en autentiskt-auktoriserad laglig hobby, med möjlighet att verkligen lämna djupa avtryck hos den som hänger sig åt den, är att börja intressera sig för alkoholhaltiga drycker.
Det finns ett stort antal olika alkoholhaltiga drycker att fästa sig. Är du kvinna är de vanligaste vin i olika kulörer, är du man är det vanligt att du har ett större spektra att välja mellan; exempelvis whisky, konjak eller öl. Det är absolut inte förbjudet att intressera sig för andra drycker än vin om man är kvinna – det går alldeles utmärkt, men du kan – i vissa kretsar – riskera att anses som en smula suspekt om du gör det.
Som man går det också alldeles utmärkt att intressera sig för vin, helst den röda sorten, det enda du behöver är en klubbkavaj, beiga chinos och ett talfel så kommer du att som man accepteras bland andra vinälskare.
Anledningen till att rusdrycker är så bra när man verkligen vill låta sig profileras av sin hobby är den effekt en riklig konsumtion av densamma har på den alkoholintresserade.Ju mer och ju oftare man dricker desto mer känner man att det blir jobbigt att inte göra det. Det här är inte farligt och har absolut ingenting att göra med de trashankar som med darrande händer väntar på att utskänkningsställena ska öppna varje förmiddag. De dricker INTE single malt-whisky, vin som kostar mer än 150 kronor flaskan eller XO-konjak, om de inte är tvingade till det.
De har inte vett att uppskatta smaken. Det har du. Det är därför att du ägnar dig åt en hobby medan de, så att säga, är professionella. Just i det här fallet är det faktiskt bättre att vara glad amatör än att vara professionell.
Ditt sug är att jämföra med det som vältränade människor som ”mår dåligt när de inte får svettas och flåsa” känner, det vill säga sunt och sportigt.
Det är alltså inte heller det minsta konstigt om du just flåsar och mår dåligt på morgonen efter att ha provsmakat ett stort antal spännande vinsorter. Det är bara att bege sig upp i sadeln igen och ta sig en liten styrketår så blir det snart bättre igen.
Dessutom är du en konnässör, en kulturbärare: kontinental och avslappnat intagande.
Pling!
Göteborg och Stockholm är hyfsat säkra platser att korsa övergångsställen på. Visst har jag gett fingret åt en och annan BMW (inte för att det är en relativt exklusiv bil, utan för att det är det bilmärket som sju av tio idioter verkar föredra) på såväl Friggagatan som Hantverkargatan, men det är sällan som man som relativt uppmärksam fotgängare känner att man riskerar liv och lem om bilen som analkar övergångsstället är en privat personbil. Naturligtvis är det så att yrkeschaufförer är betydligt mer liberala i sina tolkningar av trafikreglerna när de närmar sig ett ställe där människor utan fordon ska ha företräde framför deras arbetsverktyg, men till och med de gör ett snabbt överslag i huvudet och inser att det är mindre besvärligt att trampa på bromsen än att tvätta bort pensionärer och småbarn från frontgrillen.
Alla förutom Västtrafiks chaufförer naturligtvis.
En buss i linjetrafik i Göteborg behöver inte följa några trafikregler, i mindre utsträckning till och med än vad utryckningsfordon måste göra det!
Det här är en smula överraskande för turister och nyinflyttade, men känner man till stadens ”andra” kommunala färdmedel – spårvagnarna – så klarnar bilden.
En spårvagn är en blandning mellan ett tåg och en buss. Det går på räls men kör oftast mitt bland övrig trafik på Göteborgs gator. Spårvagnarna har företräde framför all annan trafik i staden – så har det varit sedan 1625 då det skrevs in i stadens privilegiebrev (1625 är också det året som de näst senaste spårvagnsmodellerna introducerades, 2008 köpte dock Göteborgs stad nya italienska spårvagnar – men de fungerar tyvärr inte utomhus.)
Att stadens busschaufförer emulerar spårvagnschaufförerna är inte särskilt konstigt. De är ju, misstänker jag, ibland till och med samma personer.
Västtrafik har rationaliserat bort bromsarna på Göteborgs spårvagnar (och även de flesta bussarna). Istället har de utrustat vagnarna med ett slags signalhorn, det är inte alls ett horn – mer en ilsken bjällra, som föraren låter ljuda i mellan tio och trettio sekunder om någon råkar befinna sig framför fordonet, eller ibland om föraren har vaknat på fel sida på morgonen, även om någon befinner sig på trottoaren.
Allt det här är ju gamla nyheter för dem som någonsin besökt Göteborg. Förutsatt att väderleken har tillåtit att man kunde ge sig ut på stadens gator förstås.
Jag har dock under mina cykelturer till och från mitt arbete kommit på den perfekta hämnden.
På andra sidan kanalen från Drottningtorget i Göteborg, som är en av de hållplatser som flest spårvagnar passerar och med andra ord är helt livsfarligt att vistas på, ligger Hotellplatsen och där har Västtrafiks trafikantservice (biljettkontrollanter!) sina huvudsakliga lokaler. För att gå närmaste vägen (något Västtrafiks personal alltid gör) måste de gå cirka 150 meter på en cykelbana…
Vi har alltså uniformsklädda spårvagnschaufförer och biljettkontrollanter som går på en cykelbana under en sträcka som jag färdas på till och från jobbet.
Som ni säkert förstår är mina planer att installera ett diaboliskt högljutt signalhorn på min cykel långt gångna.
För tillfället får jag dock nöja mig med att plinga hysteriskt på den lilla ringklockan på styret, gasta förolämpningar och väja i absolut sista stund.
What goes around comes around.
Jag är inte den som uppmuntrar till civil olydnad i vanliga fall, men jag känner att det är dags att göra ett undantag. Jag skulle vilja föreslå att ni slår in på min bana och statuerar exempel när lokaltrafiksanställda uppehåller sig på cykelbanor. Inte så mycket för den personliga tillfredsställelse det frambringar, utan för den framtida trafiksäkerhet som ett sådant beteende främjar.
Kan vi rädda en enda medmänniska från att bli påkörd, lomhörd eller gravt traumatiserad av kollektivtrafikens huliganer genom att få dess personal att ifrågasätta sin vansinniga framfart i sina blåa fordon så är det värt det.
Om vi kan få en enda biljettkontrollant att bli så pass insiktsfull att han eller hon slutar upp med att få koncentrationslägervakter att framstå som charmanta varelser jämfört med dem själva när de genomför en biljettkontroll, så har vi kommit en bra bit på vägen.
Vi är inget laglöst medborgargarde på två hjul, beväpnade med ringklocka och koprolali. Vi är bara medborgare som fått nog. Join us!
Alla förutom Västtrafiks chaufförer naturligtvis.
En buss i linjetrafik i Göteborg behöver inte följa några trafikregler, i mindre utsträckning till och med än vad utryckningsfordon måste göra det!
Det här är en smula överraskande för turister och nyinflyttade, men känner man till stadens ”andra” kommunala färdmedel – spårvagnarna – så klarnar bilden.
En spårvagn är en blandning mellan ett tåg och en buss. Det går på räls men kör oftast mitt bland övrig trafik på Göteborgs gator. Spårvagnarna har företräde framför all annan trafik i staden – så har det varit sedan 1625 då det skrevs in i stadens privilegiebrev (1625 är också det året som de näst senaste spårvagnsmodellerna introducerades, 2008 köpte dock Göteborgs stad nya italienska spårvagnar – men de fungerar tyvärr inte utomhus.)
Att stadens busschaufförer emulerar spårvagnschaufförerna är inte särskilt konstigt. De är ju, misstänker jag, ibland till och med samma personer.
Västtrafik har rationaliserat bort bromsarna på Göteborgs spårvagnar (och även de flesta bussarna). Istället har de utrustat vagnarna med ett slags signalhorn, det är inte alls ett horn – mer en ilsken bjällra, som föraren låter ljuda i mellan tio och trettio sekunder om någon råkar befinna sig framför fordonet, eller ibland om föraren har vaknat på fel sida på morgonen, även om någon befinner sig på trottoaren.
Allt det här är ju gamla nyheter för dem som någonsin besökt Göteborg. Förutsatt att väderleken har tillåtit att man kunde ge sig ut på stadens gator förstås.
Jag har dock under mina cykelturer till och från mitt arbete kommit på den perfekta hämnden.
På andra sidan kanalen från Drottningtorget i Göteborg, som är en av de hållplatser som flest spårvagnar passerar och med andra ord är helt livsfarligt att vistas på, ligger Hotellplatsen och där har Västtrafiks trafikantservice (biljettkontrollanter!) sina huvudsakliga lokaler. För att gå närmaste vägen (något Västtrafiks personal alltid gör) måste de gå cirka 150 meter på en cykelbana…
Vi har alltså uniformsklädda spårvagnschaufförer och biljettkontrollanter som går på en cykelbana under en sträcka som jag färdas på till och från jobbet.
Som ni säkert förstår är mina planer att installera ett diaboliskt högljutt signalhorn på min cykel långt gångna.
För tillfället får jag dock nöja mig med att plinga hysteriskt på den lilla ringklockan på styret, gasta förolämpningar och väja i absolut sista stund.
What goes around comes around.
Jag är inte den som uppmuntrar till civil olydnad i vanliga fall, men jag känner att det är dags att göra ett undantag. Jag skulle vilja föreslå att ni slår in på min bana och statuerar exempel när lokaltrafiksanställda uppehåller sig på cykelbanor. Inte så mycket för den personliga tillfredsställelse det frambringar, utan för den framtida trafiksäkerhet som ett sådant beteende främjar.
Kan vi rädda en enda medmänniska från att bli påkörd, lomhörd eller gravt traumatiserad av kollektivtrafikens huliganer genom att få dess personal att ifrågasätta sin vansinniga framfart i sina blåa fordon så är det värt det.
Om vi kan få en enda biljettkontrollant att bli så pass insiktsfull att han eller hon slutar upp med att få koncentrationslägervakter att framstå som charmanta varelser jämfört med dem själva när de genomför en biljettkontroll, så har vi kommit en bra bit på vägen.
Vi är inget laglöst medborgargarde på två hjul, beväpnade med ringklocka och koprolali. Vi är bara medborgare som fått nog. Join us!
Monday, August 23, 2010
Det vore väldigt rubriksättaraktig att döpa den här texten till "Ökänd kvinna"
Jag lyssnade på Anna Odells sommarpratarprogram i helgen. Anna Odell är, för den som förpassat henne till minnets ändhållplats, konstfackeleven som fejkade en psykos på Liljeholmsbron – för konstens skull och, tror jag, för att avslöja hur hårdhänta och inhumana poliser och sjukvårdare är när någon hotar att hoppa från en bro och spottar på sjukhusgolv.
Programmet var ungefär så förutsägbart som jag hoppades att det inte skulle vara: Spelades det låtar av Björk och PJ Harvey?
Det SPELADES definitivt en låt av Björk och förmodligen också en av PJ Harvey. Refererade Anna till ”Verkligheten” och ”Overkligheten” och pratade poetiskt-hallucinatoriskt om mediciner?
Det GJORDE hon.
Innehöll programmet en naken och självutlämnande berättelse om när hon haft ett RIKTIGT psykosanfall på Liljeholmsbron och tyckte att polisen och vårdarna betett sig taskigt vid det tillfället?
Ja, hon berättade om knän i ryggen, kinden mot piketgolvet och handfängsel.
Det lät väldigt otrevligt.
Nu tänker ni att jag ska raljera över Anna Odell och hennes tilltag att fejka sjukdom och slösa skattemedel. Det tänker jag inte göra. Jag tänker inte ens påpeka att hon gömmer sig bakom en konstinstallation för att ge igen för gammal ost. Inte heller vill jag peka på hur hennes ambition att avslöja hur omänsklig psykakutvården är reduceras till en spekulativ mediedikterad pajkastningstävling, där Sankt Görans sjukhus överläkare (Verklighetens folk, för att tala med Göran Hägglund) är jättearg och Anna Odell (Overklighetens sköra blomma) är jätteledsen – men har något viktigt att säga – när hon går tillväga på det sätt som hon gjorde.
Det som verkligen tände mitt intresse i programmet – något hon närmast nämnde i en bisats – var hennes åsikter om riktig konst och humor.
Anna berättade om hur humorprogrammet Ballar av stål uppehållit ett stort antal poliser under en eftermiddag genom att en komiker spelade en aggressiv alkoholist på Stockholms gator (var annars?). Polisen bestämde sig sedan för att inte anmäla tilltaget för att de var rädda att dra på sig dålig publicitet – och bli beskyllda för att sakna humor.
Det här är säkert en korrekt iakttagelse av Anna Odell, men när hon sedan i ovan nämnda bisats talar om hur humorn har en tendens att komma undan medan den högt svävande ambitiösa (underförstått: viktiga) finkulturen – den hon själv sysslar med – alltid råkar illa ut därför att vanlighetens folk inte förstår den. Den blir minsann polisanmäld när den gör motstånd. Folk blir arga, de skrattar inte.
Jag kan förstå att man när man iscensätter ett konstverk efter år av förberedelser och vadande knähögt i studiemedel, döper det till Okänd kvinna inte vill bli jämförd med några spexare i en reklamfinansierad tv-kanal som drar ut på staden och improviserar fram lite lättsam underhållning – dessutom under det inte helt genusgodkända namnet Ballar av stål. MEN, vari ligger egentligen skillnaden? För Anna ligger den i att humor är trams och hon gör något skört och fint och viktigt. Men kan inte humor också få oss att reflektera och ifrågasätta saker? Jag är övertygad om det. Dessutom tror jag att det just är bristen på humor och den bombastiska självgodhet som omgärdar konst av den typen som Anna Odell skapar som provocerar många människor. Åtminstone är det det som provocerar mig. Hade Anna Odell bara varit en smula mindre självförhärligande hade åtminstone jag kunnat lyssna till vad hon hade att säga. Jag menar inte att hon skulle ha tramsat till det. Jag fattar att man inte gör det när man går på konstfack, men varför i hela friden sätter hon sig på sådana höga hästar, varför talar hon implicit om hur människor inte förstår vad hon vill uppnå?
Hon är själv inne på att vissa personer har sagt att hennes verk är mer journalistik än konst. Men Anna tycks inte vilja att det ska vara undersökande journalistik, lika lite som hon vill att det ska klassificeras som humor. Det är nämligen inte fint nog.
Jag tror att de flesta människor förstår att det är otrevligt att bli övermannad av poliser, nedtryckt i asfalten, påtvingad handfängsel, inknuffad på en psykakut, fastspänd i en brits och få underbyxorna neddragna för att få lugnande sprutor. Tveklöst är behandlingen onödigt hårdhänt – inte för att varken jag eller Anna Odell verkar ha ett förslag om hur omhändertagandet av självmordsbenägna, okontaktbara, psykospatienter borde se ut. – och själva vården på ett behandlingshem för psykiskt sjuka är säkert inhuman på väldigt många sätt den också.
Anna Odell ville skapa debatt. Hon ville belysa problem. Hon fick sin debatt och lyckades belysa ett problem – dock inte det hon förutsatte sig. Problemet hon belyste var istället att man väldigt sällan vinner folks sympati genom att sätta sig över dem och tala om hur de borde reagera – om de bara var lite mer intelligenta.
På en punkt lyckades Anna Odell väldigt väl med Okänd kvinna: Hon ville verkligen inte vara rolig – hon ville vara väldigt allvarlig.
Jag tycker att någon begåvad svensk komiker/manusförfattare (tänk: Felix Herngren, Mia Skärringer, Klara Zimmergren, Henrik Schyffert, Anna Mannheimer, Hans Gunnarsson – eller ännu hellre Cecilia Frode och Martin Luuk) borde skriva ett film- eller tv-seriemanus som bygger på Anna Odell och hennes strävan. Det skulle tveklöst bli jätteroligt.
Anna Granath borde spela huvudrollen.
På en betydligt lägre häst (en låghalt Shetlandsponny närmare bestämt) skriver jag texter på en blogg där jag på ett lite mer älskvärt (jajemen) sätt skriver folk på näsan om vad de borde tycka.
Nu, till exempel, tycker jag att du som läser det här och inte redan har registrerat dig som en ”follower” här till höger, ska göra det. Inte för att den här texten var särskilt bra eller rolig utan bara för att stryka mitt ego medhårs.
När ni gjort det tycker jag att ni (alla) ska säga så här till ett par väl valda vänner: ”Hej, hur var helgen? Jaså, ja… Vad bra. Jo, ja, jag också… Regn och rusk. Förresten vet du vad? Jag har en bekant som heter Henrik som skriver en blogg. DU borde kolla upp den! Om den är bra? Mjae, ibland… men när den inte är det är den intressant ur ett närmast voyeuristiskt perspektiv. Vad jag menar med det? Det vet jag inte. Han skrev på sin blogg att jag skulle säga så… Ja, verkligen! Kul att pratas vid! Nu måste jag baka bröd och cykla med cykelhjälm! Förnuft och känsla, ja precis… Hej då.”
Programmet var ungefär så förutsägbart som jag hoppades att det inte skulle vara: Spelades det låtar av Björk och PJ Harvey?
Det SPELADES definitivt en låt av Björk och förmodligen också en av PJ Harvey. Refererade Anna till ”Verkligheten” och ”Overkligheten” och pratade poetiskt-hallucinatoriskt om mediciner?
Det GJORDE hon.
Innehöll programmet en naken och självutlämnande berättelse om när hon haft ett RIKTIGT psykosanfall på Liljeholmsbron och tyckte att polisen och vårdarna betett sig taskigt vid det tillfället?
Ja, hon berättade om knän i ryggen, kinden mot piketgolvet och handfängsel.
Det lät väldigt otrevligt.
Nu tänker ni att jag ska raljera över Anna Odell och hennes tilltag att fejka sjukdom och slösa skattemedel. Det tänker jag inte göra. Jag tänker inte ens påpeka att hon gömmer sig bakom en konstinstallation för att ge igen för gammal ost. Inte heller vill jag peka på hur hennes ambition att avslöja hur omänsklig psykakutvården är reduceras till en spekulativ mediedikterad pajkastningstävling, där Sankt Görans sjukhus överläkare (Verklighetens folk, för att tala med Göran Hägglund) är jättearg och Anna Odell (Overklighetens sköra blomma) är jätteledsen – men har något viktigt att säga – när hon går tillväga på det sätt som hon gjorde.
Det som verkligen tände mitt intresse i programmet – något hon närmast nämnde i en bisats – var hennes åsikter om riktig konst och humor.
Anna berättade om hur humorprogrammet Ballar av stål uppehållit ett stort antal poliser under en eftermiddag genom att en komiker spelade en aggressiv alkoholist på Stockholms gator (var annars?). Polisen bestämde sig sedan för att inte anmäla tilltaget för att de var rädda att dra på sig dålig publicitet – och bli beskyllda för att sakna humor.
Det här är säkert en korrekt iakttagelse av Anna Odell, men när hon sedan i ovan nämnda bisats talar om hur humorn har en tendens att komma undan medan den högt svävande ambitiösa (underförstått: viktiga) finkulturen – den hon själv sysslar med – alltid råkar illa ut därför att vanlighetens folk inte förstår den. Den blir minsann polisanmäld när den gör motstånd. Folk blir arga, de skrattar inte.
Jag kan förstå att man när man iscensätter ett konstverk efter år av förberedelser och vadande knähögt i studiemedel, döper det till Okänd kvinna inte vill bli jämförd med några spexare i en reklamfinansierad tv-kanal som drar ut på staden och improviserar fram lite lättsam underhållning – dessutom under det inte helt genusgodkända namnet Ballar av stål. MEN, vari ligger egentligen skillnaden? För Anna ligger den i att humor är trams och hon gör något skört och fint och viktigt. Men kan inte humor också få oss att reflektera och ifrågasätta saker? Jag är övertygad om det. Dessutom tror jag att det just är bristen på humor och den bombastiska självgodhet som omgärdar konst av den typen som Anna Odell skapar som provocerar många människor. Åtminstone är det det som provocerar mig. Hade Anna Odell bara varit en smula mindre självförhärligande hade åtminstone jag kunnat lyssna till vad hon hade att säga. Jag menar inte att hon skulle ha tramsat till det. Jag fattar att man inte gör det när man går på konstfack, men varför i hela friden sätter hon sig på sådana höga hästar, varför talar hon implicit om hur människor inte förstår vad hon vill uppnå?
Hon är själv inne på att vissa personer har sagt att hennes verk är mer journalistik än konst. Men Anna tycks inte vilja att det ska vara undersökande journalistik, lika lite som hon vill att det ska klassificeras som humor. Det är nämligen inte fint nog.
Jag tror att de flesta människor förstår att det är otrevligt att bli övermannad av poliser, nedtryckt i asfalten, påtvingad handfängsel, inknuffad på en psykakut, fastspänd i en brits och få underbyxorna neddragna för att få lugnande sprutor. Tveklöst är behandlingen onödigt hårdhänt – inte för att varken jag eller Anna Odell verkar ha ett förslag om hur omhändertagandet av självmordsbenägna, okontaktbara, psykospatienter borde se ut. – och själva vården på ett behandlingshem för psykiskt sjuka är säkert inhuman på väldigt många sätt den också.
Anna Odell ville skapa debatt. Hon ville belysa problem. Hon fick sin debatt och lyckades belysa ett problem – dock inte det hon förutsatte sig. Problemet hon belyste var istället att man väldigt sällan vinner folks sympati genom att sätta sig över dem och tala om hur de borde reagera – om de bara var lite mer intelligenta.
På en punkt lyckades Anna Odell väldigt väl med Okänd kvinna: Hon ville verkligen inte vara rolig – hon ville vara väldigt allvarlig.
Jag tycker att någon begåvad svensk komiker/manusförfattare (tänk: Felix Herngren, Mia Skärringer, Klara Zimmergren, Henrik Schyffert, Anna Mannheimer, Hans Gunnarsson – eller ännu hellre Cecilia Frode och Martin Luuk) borde skriva ett film- eller tv-seriemanus som bygger på Anna Odell och hennes strävan. Det skulle tveklöst bli jätteroligt.
Anna Granath borde spela huvudrollen.
På en betydligt lägre häst (en låghalt Shetlandsponny närmare bestämt) skriver jag texter på en blogg där jag på ett lite mer älskvärt (jajemen) sätt skriver folk på näsan om vad de borde tycka.
Nu, till exempel, tycker jag att du som läser det här och inte redan har registrerat dig som en ”follower” här till höger, ska göra det. Inte för att den här texten var särskilt bra eller rolig utan bara för att stryka mitt ego medhårs.
När ni gjort det tycker jag att ni (alla) ska säga så här till ett par väl valda vänner: ”Hej, hur var helgen? Jaså, ja… Vad bra. Jo, ja, jag också… Regn och rusk. Förresten vet du vad? Jag har en bekant som heter Henrik som skriver en blogg. DU borde kolla upp den! Om den är bra? Mjae, ibland… men när den inte är det är den intressant ur ett närmast voyeuristiskt perspektiv. Vad jag menar med det? Det vet jag inte. Han skrev på sin blogg att jag skulle säga så… Ja, verkligen! Kul att pratas vid! Nu måste jag baka bröd och cykla med cykelhjälm! Förnuft och känsla, ja precis… Hej då.”
Friday, August 20, 2010
Pandora's Box
Har ni någonsin suttit vid ett bord tillsammans med några människor som varierar från nära vänner till ytligt bekanta och känt, väldigt påtagligt, att du är den mest korkade personen i samlingen?
Alla dina små lustifikationer och de sakerna du nämnt som något intressant har mötts av stela nickar innan någon bytt samtalsämne helt och hållet – eller ännu värre, fortsatt ditt samtalsämne genom att med utsökt finkänslighet tala om hur det egentligen förhåller sig.
Om det förhållit sig på sättet ovan är det inte helt ovanlig att ens, med vetskapen om de andra närvarandes charm, intelligens och allmänbildning, redan naggade självförtroende rasar lavinartat och fullständigt ödelägger alpbyn som är ens sociala förmåga.
Medan de andra avverkar ämnen som amerikansk 1800-talslitteratur (”Melvilles psykologiserande homoeroticism är helt klart förlagan till vår tids metrosexualitet”) och Suez-krisens inverkan på Israel-Palestinakonflikten av idag (”Utan Storbritannien och Frankrikes inblandning där skulle det faktiskt kunnat vara fred – och [med eftertryck] demokrati – i Mellanöstern idag”), funderar du på om de andra runt bordet inte bara är smartare utan även snyggare, mer framgångsrika, lyckligare och hur de kommit så mycket längre i livet än vad du har.
Efter att ha avverkat pappaledighetens många fördelar vänder sig en av dem medlidsamt mot dig för att prata fotboll. Det är ju det enda ämnet som du just nu kan prata om utan att snubbla på orden och sluta prata mitt i den mening du desperat har försökt slutföra i vad som känns som fem minuter, medan de andra närmast synkroniserat tyckts ha tagit upp sina mobiler för att se om de fått något gulligt sms från sina vackra flickvänner eller fruar. Har de inte fått det börjar de genast författa ett sådant.
”Nu för tiden skickar man ju oftast bara sms och frågar om den andra har kommit ihåg att köpa mjölk – men det är viktigt att hålla passionen vid liv genom att uppmärksamma vilken oerhört stark och vacker kvinna man har haft turen att träffa.”
”En komplimang kostar ju så lite”.
You tell me.
Och så pratar man lite om fotboll. Alla tycks känna minst två gaisare som visar sig vara riktiga original (du undrar nu om det var därför du valde att hålla på GAIS från början?).
Liknelser där fotboll jämförs med schack, gladiatorspel och ballett följer. Du tittar ned i bordet och tänker på betongläktarna på Värendsvallen i Växjö. Du tänker på platsen under vardagsrumsbordet där du halvsov framför Tipsextra – invaggad i en trygg värld av snedsparkar, polisonger, leriga shorts och märkliga böljande publikljud. Du tänker på den där nicken på träningen – rakt i krysset – från utanför straffområdet, den som alla gratulerade dig för, som du aldrig skulle ha kunnat göra i en match. Du tänker på ljudet på Harry Hjörnes plats innan ett derby: skratt, ramsor, glas som klirrar, hästhovar, sång, upphetsning. Du tänker på Lee Chapmans frisyr, Pat Jennings gröna målvaktströja och Magnus Gustafssons framåtlutade löpstil. Du tänker väldigt lite på schack och ännu mindre på ballett. Gladiatorspel? Du kan på rak arm nämna tio saker som påminner mer om ett sådant – högstadiet är ett av dem, 90-talet ett annat.
Tillbaka till de riktiga samtalsämnena nu. Du gör mentala anteckningar. Den formuleringen ska du använda dig av någon gång. Det där ska du lägga på minnet. Så ska du också göra om du någonsin… om du någonsin… befinner du i en liknande situation. Chansen. Är. Minimal.
Men du ska vara redo om det inträffar.
Mer öl. Någon droppar av. Ska fiska med svågern imorgon. Du vill också fiska. Med en svåger – eller svägerska. Du är inte så knusslig.
Du är inte full och inte nykter. Vågar inte bli något av dem. Vill inte dra åt dig ogillande blickar. Vill inte bli ett samtalsämne eller måltavlan för en e-mailkonversation som du inte ingår i.
Du vill gå hem, men du har ingen ursäkt, ingen kommer vakna klockan fem och gråta – om du inte gör det själv förstås. Vem vet.
Du sneglar på klockan, svarar ”ja” på en fråga du inte har hört och äter en näve jordnötter. Du reser dig och går på toaletten, funderar på att kolla badrumsskåpet, men gör inte det. Varför skulle du göra det? Är innehållet hälften så beskäftigt som samtalen i vardagsrummet kommer det att vara som att öppna Pandoras ask.
Nu tänker du på Aerosmith. Inget vinnande samtalsämne där ute. Inte längre. Det var flera timmar sedan.
Alla dina små lustifikationer och de sakerna du nämnt som något intressant har mötts av stela nickar innan någon bytt samtalsämne helt och hållet – eller ännu värre, fortsatt ditt samtalsämne genom att med utsökt finkänslighet tala om hur det egentligen förhåller sig.
Om det förhållit sig på sättet ovan är det inte helt ovanlig att ens, med vetskapen om de andra närvarandes charm, intelligens och allmänbildning, redan naggade självförtroende rasar lavinartat och fullständigt ödelägger alpbyn som är ens sociala förmåga.
Medan de andra avverkar ämnen som amerikansk 1800-talslitteratur (”Melvilles psykologiserande homoeroticism är helt klart förlagan till vår tids metrosexualitet”) och Suez-krisens inverkan på Israel-Palestinakonflikten av idag (”Utan Storbritannien och Frankrikes inblandning där skulle det faktiskt kunnat vara fred – och [med eftertryck] demokrati – i Mellanöstern idag”), funderar du på om de andra runt bordet inte bara är smartare utan även snyggare, mer framgångsrika, lyckligare och hur de kommit så mycket längre i livet än vad du har.
Efter att ha avverkat pappaledighetens många fördelar vänder sig en av dem medlidsamt mot dig för att prata fotboll. Det är ju det enda ämnet som du just nu kan prata om utan att snubbla på orden och sluta prata mitt i den mening du desperat har försökt slutföra i vad som känns som fem minuter, medan de andra närmast synkroniserat tyckts ha tagit upp sina mobiler för att se om de fått något gulligt sms från sina vackra flickvänner eller fruar. Har de inte fått det börjar de genast författa ett sådant.
”Nu för tiden skickar man ju oftast bara sms och frågar om den andra har kommit ihåg att köpa mjölk – men det är viktigt att hålla passionen vid liv genom att uppmärksamma vilken oerhört stark och vacker kvinna man har haft turen att träffa.”
”En komplimang kostar ju så lite”.
You tell me.
Och så pratar man lite om fotboll. Alla tycks känna minst två gaisare som visar sig vara riktiga original (du undrar nu om det var därför du valde att hålla på GAIS från början?).
Liknelser där fotboll jämförs med schack, gladiatorspel och ballett följer. Du tittar ned i bordet och tänker på betongläktarna på Värendsvallen i Växjö. Du tänker på platsen under vardagsrumsbordet där du halvsov framför Tipsextra – invaggad i en trygg värld av snedsparkar, polisonger, leriga shorts och märkliga böljande publikljud. Du tänker på den där nicken på träningen – rakt i krysset – från utanför straffområdet, den som alla gratulerade dig för, som du aldrig skulle ha kunnat göra i en match. Du tänker på ljudet på Harry Hjörnes plats innan ett derby: skratt, ramsor, glas som klirrar, hästhovar, sång, upphetsning. Du tänker på Lee Chapmans frisyr, Pat Jennings gröna målvaktströja och Magnus Gustafssons framåtlutade löpstil. Du tänker väldigt lite på schack och ännu mindre på ballett. Gladiatorspel? Du kan på rak arm nämna tio saker som påminner mer om ett sådant – högstadiet är ett av dem, 90-talet ett annat.
Tillbaka till de riktiga samtalsämnena nu. Du gör mentala anteckningar. Den formuleringen ska du använda dig av någon gång. Det där ska du lägga på minnet. Så ska du också göra om du någonsin… om du någonsin… befinner du i en liknande situation. Chansen. Är. Minimal.
Men du ska vara redo om det inträffar.
Mer öl. Någon droppar av. Ska fiska med svågern imorgon. Du vill också fiska. Med en svåger – eller svägerska. Du är inte så knusslig.
Du är inte full och inte nykter. Vågar inte bli något av dem. Vill inte dra åt dig ogillande blickar. Vill inte bli ett samtalsämne eller måltavlan för en e-mailkonversation som du inte ingår i.
Du vill gå hem, men du har ingen ursäkt, ingen kommer vakna klockan fem och gråta – om du inte gör det själv förstås. Vem vet.
Du sneglar på klockan, svarar ”ja” på en fråga du inte har hört och äter en näve jordnötter. Du reser dig och går på toaletten, funderar på att kolla badrumsskåpet, men gör inte det. Varför skulle du göra det? Är innehållet hälften så beskäftigt som samtalen i vardagsrummet kommer det att vara som att öppna Pandoras ask.
Nu tänker du på Aerosmith. Inget vinnande samtalsämne där ute. Inte längre. Det var flera timmar sedan.
Tuesday, August 17, 2010
Lammull och lammkött
Stopp och belägg.
Jag borde ha vetat att det var ett fatalt misstag att surfa in på Aftonbladets hemsida. Jag gjorde det för att läsa recensioner från Way Out West. Men jag fick så mycket mer.
Förutom att jag fick veta att Sven-Otto Littorin får 112 papp i månaden i ett år som fallskärm fick jag också veta att det kommer en ny sexvåg inom svensk film. Magnusson med byxorna nere! Skarsgård i vågad oralsexscen! Och, min personliga favorit: Fröler visar pungen!
Ah.
Den svenska synden.
Eftersom jag inte hade tålamod att läsa artikeln, men naturligtvis ville ha reda på bland annat vilken Magnusson det rörde sig om, kan jag bara ge en skissartad resumé av Aftonbladets högkaratiga journalistik:
Magnusson visade sig vara Karin Magnusson. Hon är från Boden. Hon har gjort en film om två toppolitiker som blir kära i varandra. Två snubbar! Provokativt. En folkpartist (Björn Källman, han har en homosexuell musiksmak i verkliga livet!) och en socialdemokrat. Sprängstoff.
Skarsgård visade sig vara en av de 300 sönerna till Stellan som jag inte tidigare har hört talas om och redan glömt av namnet på. Han är med i en film där det ingår en oralsexscen; men, förklarar skarsgårdaren, det är inte min penis, det är en plastpenis. Vilken tur.
Samuel Fröler är före detta skärgårdsdoktor. Han gillar bylsiga lammullströjor. Han är, efter rit-Ola Andersson och Las Vegas-Martin Stenmark, förmodligen den svenske man som flest 40-pluskvinnor så att säga ”går igång på”. Han är enligt obekräftade källor skapad av den reklambyrå som gjort den populära Pripps-reklamen där smaken är blå. Som bevis för det här har nämnts att Fröler var 33 år gammal redan när han föddes. Och nu visar han pungen.
Har ni någonsin hört något mer typiskt svensk-film-synopsis än det här: Samuel Fröler spelar en dirigent(!) som blir förälskad i en yngre kvinna. Heta kärleksscener följer.
Mer än så behövs ju inte för att svensk filmindustri ska bli alldeles till sig. Det står ju kassasuccé skrivit över hela den här idén!
– Men… Hm, visar han pungen?
– Det kan vi ordna!
Klappat och klart. Projektet var i hamn och Samuel Fröler tackade naturligtvis ja så fort han fick höra talas om rollen – vilket naturligtvis var medan han gick omkring på en strand nynnades på en Sting-låt endast iklädd lammullströja och fotriktiga sandaler.
Var ska det här sluta tänker ni? Nej, det gör ni inte. Ni vet ju lika väl som jag att det här pågår hela tiden inom svensk film. En bra svensk film idé ser, och har alltid sett ut så här (åtminstone så långt tillbaka som någon kommer ihåg):
1. Kjell Bergqvist/Sven Wollter/Samuel Fröler
…spelar en…
2. dirigent/konsertpianist/konservator
…som har problem med…
3. spriten/tabletter/ekonomin.
En dag möter han oväntat en ung kvinna på en…
4. vernissage/operaföreställning/soaré hos den franske ambassadören i Stockholm
…som han blir stormförälskad i. Under en romantisk långhelg, filmad i motljus, i/på…
5. Östermalm/Paris/Österlen
…blir den unga kvinnan gravid. Efter att huvudrollspersonerna haft nakna (dubbeltydigt) samtal i sängen i två tredjedelar av filmen med mycket gråt, skratt och en del slapstickartad humor där den äldre mannen (naturligtvis naken) rör sig rytmiskt till musik beslutar de sig för att behålla barnet, som de sedermera döper till…
6. Cornelis/Ernesto/Naomi/Myra
Under eftertexterna sjunger…
7. Stina Nordenstam/Marie Fredriksson/Karin Dreijer
…en specialskriven låt ackompanjerad av…
8. Fläskkvartetten/Fläskkvartetten/Fläskkvartetten.
Svårare än så är det inte. Vill du piffa till manuset ytterligare och vara politisk kan du byta ut den unga kvinnan mot en ung spansk man som kommit till Stockholm för att studera konsthistoria. Eftersom han inte kan bli gravid är det istället de båda männens kamp för att komma ut som homosexuella och frigöra sig från omvärldens – i det här fallet den förste mannens fru (spelad av Lena Endre) samt den andre mannens katolska moder (spelad av Basia Frydman) – oförstående ögon, som står i filmens fokus. Tidigare i filmen har det förälskade paret hittat en bortsprungen hundvalp under den romantiska långhelgen i punkt 5 som de inte kan bestämma sig för om de ska behålla (det GÖR de tillslut!), de döper den enligt punkt 6 ovan.
Lycka till.
Jag borde ha vetat att det var ett fatalt misstag att surfa in på Aftonbladets hemsida. Jag gjorde det för att läsa recensioner från Way Out West. Men jag fick så mycket mer.
Förutom att jag fick veta att Sven-Otto Littorin får 112 papp i månaden i ett år som fallskärm fick jag också veta att det kommer en ny sexvåg inom svensk film. Magnusson med byxorna nere! Skarsgård i vågad oralsexscen! Och, min personliga favorit: Fröler visar pungen!
Ah.
Den svenska synden.
Eftersom jag inte hade tålamod att läsa artikeln, men naturligtvis ville ha reda på bland annat vilken Magnusson det rörde sig om, kan jag bara ge en skissartad resumé av Aftonbladets högkaratiga journalistik:
Magnusson visade sig vara Karin Magnusson. Hon är från Boden. Hon har gjort en film om två toppolitiker som blir kära i varandra. Två snubbar! Provokativt. En folkpartist (Björn Källman, han har en homosexuell musiksmak i verkliga livet!) och en socialdemokrat. Sprängstoff.
Skarsgård visade sig vara en av de 300 sönerna till Stellan som jag inte tidigare har hört talas om och redan glömt av namnet på. Han är med i en film där det ingår en oralsexscen; men, förklarar skarsgårdaren, det är inte min penis, det är en plastpenis. Vilken tur.
Samuel Fröler är före detta skärgårdsdoktor. Han gillar bylsiga lammullströjor. Han är, efter rit-Ola Andersson och Las Vegas-Martin Stenmark, förmodligen den svenske man som flest 40-pluskvinnor så att säga ”går igång på”. Han är enligt obekräftade källor skapad av den reklambyrå som gjort den populära Pripps-reklamen där smaken är blå. Som bevis för det här har nämnts att Fröler var 33 år gammal redan när han föddes. Och nu visar han pungen.
Har ni någonsin hört något mer typiskt svensk-film-synopsis än det här: Samuel Fröler spelar en dirigent(!) som blir förälskad i en yngre kvinna. Heta kärleksscener följer.
Mer än så behövs ju inte för att svensk filmindustri ska bli alldeles till sig. Det står ju kassasuccé skrivit över hela den här idén!
– Men… Hm, visar han pungen?
– Det kan vi ordna!
Klappat och klart. Projektet var i hamn och Samuel Fröler tackade naturligtvis ja så fort han fick höra talas om rollen – vilket naturligtvis var medan han gick omkring på en strand nynnades på en Sting-låt endast iklädd lammullströja och fotriktiga sandaler.
Var ska det här sluta tänker ni? Nej, det gör ni inte. Ni vet ju lika väl som jag att det här pågår hela tiden inom svensk film. En bra svensk film idé ser, och har alltid sett ut så här (åtminstone så långt tillbaka som någon kommer ihåg):
1. Kjell Bergqvist/Sven Wollter/Samuel Fröler
…spelar en…
2. dirigent/konsertpianist/konservator
…som har problem med…
3. spriten/tabletter/ekonomin.
En dag möter han oväntat en ung kvinna på en…
4. vernissage/operaföreställning/soaré hos den franske ambassadören i Stockholm
…som han blir stormförälskad i. Under en romantisk långhelg, filmad i motljus, i/på…
5. Östermalm/Paris/Österlen
…blir den unga kvinnan gravid. Efter att huvudrollspersonerna haft nakna (dubbeltydigt) samtal i sängen i två tredjedelar av filmen med mycket gråt, skratt och en del slapstickartad humor där den äldre mannen (naturligtvis naken) rör sig rytmiskt till musik beslutar de sig för att behålla barnet, som de sedermera döper till…
6. Cornelis/Ernesto/Naomi/Myra
Under eftertexterna sjunger…
7. Stina Nordenstam/Marie Fredriksson/Karin Dreijer
…en specialskriven låt ackompanjerad av…
8. Fläskkvartetten/Fläskkvartetten/Fläskkvartetten.
Svårare än så är det inte. Vill du piffa till manuset ytterligare och vara politisk kan du byta ut den unga kvinnan mot en ung spansk man som kommit till Stockholm för att studera konsthistoria. Eftersom han inte kan bli gravid är det istället de båda männens kamp för att komma ut som homosexuella och frigöra sig från omvärldens – i det här fallet den förste mannens fru (spelad av Lena Endre) samt den andre mannens katolska moder (spelad av Basia Frydman) – oförstående ögon, som står i filmens fokus. Tidigare i filmen har det förälskade paret hittat en bortsprungen hundvalp under den romantiska långhelgen i punkt 5 som de inte kan bestämma sig för om de ska behålla (det GÖR de tillslut!), de döper den enligt punkt 6 ovan.
Lycka till.
Ram
Mina skenbart kryptofascistiska åsikter om musik till trots: Vänlig musik är det nya marinblå. Musik med några extra trivselkilon, skäggstubb och beiga chinos, vinden i håret och Kalifornien i sinnet. Den gillar havet och djur. Den bär mockaloafers, eller möjligtvis espandrillos, och inte stilettklackar, armékängor eller motorcykelboots. Den är musik för landsvägen, för den trevliga klubben där folk dansar om de vill – men inte nödvändigtvis måste – och för den allra mysigaste fåtöljen. Musik som inte är akademiskt överbeläst om sina influenser, om vad som är bra och dåligt, eller vad som svänger. Den Vänliga Musiken är ofta från Skottland (såklart) men den geografiska hemvisten är första gången i musikhistorien irrelevant, den kan till och med komma från ogästvänliga platser som Stockholm, Frankrike och Brooklyn. Det ryktas till och med att ett embryo till vänlig musik har skådats i Berlin! Mitt bland alla jycklare, gothare, mim-kabaré-artister… och ehem… andra tyskar.
Den Vänliga Musiken vill inte så mycket. Den kan vara politisk, men oftast är den det inte. Den vill att lyssnaren ska få ett leende på läpparna men ändå känna en lätt skälvande känsla av igenkännande och, faktiskt, melankoli. Den vänliga musiken flörtar med nostalgin men är helt friställd begrepp som retro, tidlöshet och kitsch.
Den Vänliga Musiken är kravlös men utkräver trots det en vänlig inställning till all annan musik från oss som lyssnar på den. Den Vänliga Musiken har något snällt att säga om övrig musik. Den inspireras av milda män och kvinnor i manchesterbyxor som gillar österriskisk jazz och puttrig hissmusik, som tidigare varit utskrattade i musikvärlden. Den Vänliga Musiken tycker att Stock, Aitken & Waterman gjorde fina låtar. Den Vänliga Musiken hittar till och med förmildrade omständigheter när det kommer till symfonirock framförd av vuxna män i trikåer som döper sina låtar till platser i Tolkien-böcker. Den Vänliga Musiken tar upp första Toto-plattan när den bläddrar i skivbackar och skrattar inte ens hånfullt innan den sätter tillbaka den igen. Den Vänliga Musiken är till och med så till den milda grad storsint att den inte ens vill arkebusera Markoolio – den vill bara ge honom näringsförbud inom barnrappar-området och kanske, kanske knuffa honom i riktning mot en karriär som grönsakshandlare istället.
Nu undrar ni: Ska han inte ge exempel på vänlig musik snart? Och, jo, jag hade väl kunnat nämna The Autumn Defense, The Zombies, Benson & Farrell, Tracey Thorn, Tunng, King Creosote, Teenage Fanclub, Jens Lekman och Fibes Oh Fibes. Men den vänliga musiken vill inte kännas vid några genrebegränsningar. Bobby Jean med Bruce Springsteen är vänlig musik. Likså Holiday med Madonna och I Still Haven’t Found What I’m Looking For med… U2(!), för att inte tala om Born To Be My Baby med Bon Jovi.
Ni ser, Den Vänliga Musiken är inte snobbig. Precis som så många andra kulturyttringar definieras Den Vänliga Musiken av vad den inte är. Den Vänliga Musiken står ytterst sällan bredbent och vevar ut tjocka ryamattsliknande gitarrkaskader. Den skriver ytterst sällan heavy metal-låtar om vikingar som dör i strid – även om den ler vänligt medkännande även åt den typen av musik. Den har dessutom väldigt sällan bakvänd keps, även om den tycker att scenen när Michael J. Fox gör Chuck Berrys ”duck-walk” i Tillbaka till framtiden är hjärtvärmande.
Den Vänliga Musiken vägrar att ta ställning i riksdagsvalet. Den Vänliga Musiken tycker att ishockey är en smula vulgärt, att körsbärspaj är underskattat på våra breddgrader och Lorrie Moore är väldens främsta författare. Nej, vänta, det sista handlade om mig.
Så är det med Den Vänliga Musiken: Den är perfekt att projicera sina egna åsikter på.
Det kan tyckas märkligt att lyfta fram Den Vänliga Musiken i en tid då de flesta musikskribenter tävlar om att höja M.I.A:s collageartade elektroniska vredesutbrott till skyarna, men det rör sig vilket jag hoppas framgår mer om ett förhållningssätt till musik än de ljud som faktiskt kommer ur högtalarna eller hörlurarna.
Den Vänliga Musiken vill inte så mycket. Den kan vara politisk, men oftast är den det inte. Den vill att lyssnaren ska få ett leende på läpparna men ändå känna en lätt skälvande känsla av igenkännande och, faktiskt, melankoli. Den vänliga musiken flörtar med nostalgin men är helt friställd begrepp som retro, tidlöshet och kitsch.Den Vänliga Musiken är kravlös men utkräver trots det en vänlig inställning till all annan musik från oss som lyssnar på den. Den Vänliga Musiken har något snällt att säga om övrig musik. Den inspireras av milda män och kvinnor i manchesterbyxor som gillar österriskisk jazz och puttrig hissmusik, som tidigare varit utskrattade i musikvärlden. Den Vänliga Musiken tycker att Stock, Aitken & Waterman gjorde fina låtar. Den Vänliga Musiken hittar till och med förmildrade omständigheter när det kommer till symfonirock framförd av vuxna män i trikåer som döper sina låtar till platser i Tolkien-böcker. Den Vänliga Musiken tar upp första Toto-plattan när den bläddrar i skivbackar och skrattar inte ens hånfullt innan den sätter tillbaka den igen. Den Vänliga Musiken är till och med så till den milda grad storsint att den inte ens vill arkebusera Markoolio – den vill bara ge honom näringsförbud inom barnrappar-området och kanske, kanske knuffa honom i riktning mot en karriär som grönsakshandlare istället.
Nu undrar ni: Ska han inte ge exempel på vänlig musik snart? Och, jo, jag hade väl kunnat nämna The Autumn Defense, The Zombies, Benson & Farrell, Tracey Thorn, Tunng, King Creosote, Teenage Fanclub, Jens Lekman och Fibes Oh Fibes. Men den vänliga musiken vill inte kännas vid några genrebegränsningar. Bobby Jean med Bruce Springsteen är vänlig musik. Likså Holiday med Madonna och I Still Haven’t Found What I’m Looking For med… U2(!), för att inte tala om Born To Be My Baby med Bon Jovi.
Ni ser, Den Vänliga Musiken är inte snobbig. Precis som så många andra kulturyttringar definieras Den Vänliga Musiken av vad den inte är. Den Vänliga Musiken står ytterst sällan bredbent och vevar ut tjocka ryamattsliknande gitarrkaskader. Den skriver ytterst sällan heavy metal-låtar om vikingar som dör i strid – även om den ler vänligt medkännande även åt den typen av musik. Den har dessutom väldigt sällan bakvänd keps, även om den tycker att scenen när Michael J. Fox gör Chuck Berrys ”duck-walk” i Tillbaka till framtiden är hjärtvärmande.
Den Vänliga Musiken vägrar att ta ställning i riksdagsvalet. Den Vänliga Musiken tycker att ishockey är en smula vulgärt, att körsbärspaj är underskattat på våra breddgrader och Lorrie Moore är väldens främsta författare. Nej, vänta, det sista handlade om mig.
Så är det med Den Vänliga Musiken: Den är perfekt att projicera sina egna åsikter på.
Det kan tyckas märkligt att lyfta fram Den Vänliga Musiken i en tid då de flesta musikskribenter tävlar om att höja M.I.A:s collageartade elektroniska vredesutbrott till skyarna, men det rör sig vilket jag hoppas framgår mer om ett förhållningssätt till musik än de ljud som faktiskt kommer ur högtalarna eller hörlurarna.
Monday, August 16, 2010
Ursäkta, men jag är bara tvungen... en gång för alla, sedan aldrig mer.
Efter att ha missat Paul Weller (”stendöd pubrock”, enligt GP:s Johan ”Reserv-Lokko” Lindqvist ) och Håkan Hellströms spelningar på Way Out West har jag nu lyckats läsa i kapp vad de olika tidningarna tyckte.
Vi struntar i Weller. Han var arg, han hade elgitarr och han tyckte förmodligen att Göteborg var ett löjligt ställe där folk bär gummistövlar och bor i kollektiv. Enda kuren: vuxen vit bluesrock. Jag har ingen aning om hur Paul Weller kommit till den här slutsatsen men jag vill inte grotta mer i det.
När man läser om Håkan Hellström inser man snabbt att han är innesluten i en tidskapsel. Inte nog med att han inte ser ut att ha åldrats en dag på tio år, media pepprar (rättmätigt förmodligen) Håkan med getingar, fyrar och plus och älskar att använda ord som explosioner och eufori. De omdömena har kantat Håkans väg i tio år och jag har inga som helst invändningar emot dem, förutom att det – åtminstone när man inte var där själv – känns en smula förutsägbart rent journalistiskt.
Lika förutsägbara – men betydligt tristare – är de kommentarer som läsare på Aftonbladet och Expressen har möjlighet att lämna på hemsidorna. Där lyser avundsjukan och ilskan med glödgad låga. Det är samma kritik som följt Håkan under hela hans karriär.
Att han inte kan sjunga.
Nähä nej.
Vad bra att människor har känt sig manade att tala om det för oss som gillar Håkan i tio års tid.
Kan Bob Dylan sjunga? Kan Leonard Cohen sjunga? Johnny Rotten? Tom Waits? Joe Strummer? Evert Taube? Serge Gainsbourg? Var ens John Lennon en särskilt bra sångare? Nej.
Hur lät Johnny Cash de sista åren av sin karriär? För jävligt, men alldeles förträffligt tack som frågar… För att inte tala om Billie Holiday.
Hur kan man, vi skriver faktiskt 2010 i kalendern nu, tycka att det är relevant att tala om att Håkan Hellström inte kan sjunga? Vad är det man misslyckas med att förstå? Bara för att Håkan Hellström haft det lite dimmiga omdömet att vara med i Allsång på Skansen bör han inte jämföras med Peter Jöback eller några Idol-deltagare – som om deras karriär någonsin kommer på rätt köl i bästa fall får köra bakom ett barn på melodifestivalen – men troligare – sjunga 80-talshits på Wallmans salonger i spexiga kläder.
Men sjunga det kan de förstås.
Thåström kan inte sjunga. Nu har jag talat om det för er. Gör det valfri Idol-deltagare till en större artist i svensk musikhistorieskrivning?
Tillåt mig att få göra en liten fickhandbok som förklarar Håkan Hellströms storhet. Om ni blir det minsta osäkra är det bara att printa ut den och ha den i plånboken:
1. Håkan Hellströms skriver alldeles förträffliga poplåtar. Han har dessutom den goda smaken att orkestrera dem på ett alldeles utmärkt sätt till skillnad mot andra bra svenska låtskrivare som Orup, Plura och Mauro Scocco.
2. Håkan Hellström skriver fantastiska texter. Att han översätter och stjäl en textrad här och där är fullkomligt irrelevant. De här blinkningarna åt förebilder skiljer sig inte från dem som filmskapare som bland annat Woody Allen väver in i sina filmer. Fast då förstår förstås alla att det är genialiskt.
3. Håkan Hellström framför de låtar och texter han skriver så uppriktigt och med en sådan uppenbar vilja att vilja förmedla något att han sopar banan med Lotta Engberg/Idoljury/Anders Lundin/Bert Karlsson-legitimerade ”duktiga sångare”.
Om ovanstående tre punkter fortfarande inte har övertygat dig om att Håkan Hellström har ett existensberättigande som artist, skulle jag vilja ge dig rådet att inte läsa recensionerna av hans skivor eller konserter och istället fortsätta lösa korsord och lyssna på P4. Där spelar de trevlig musik med folk som kan sjunga hela dagarna.
Förresten, när vi ändå är inne på personer som inte kan sjunga. Varför, o varför, är det ingen som talar om att Björn Afzelius inte kunde sjunga och att den där Wiehe inte heller kan det? Vad värre är: De kan/kunde inte skriva låtar heller. Och, texterna ska vi inte ens prata om. Ändå kan jag ge mig själve fan på att Aftonbladet- och Expressen-kommentatorerna sitter hemma och blir djupt berörda när Afzelius och Wiehes ärkepekoral strömmar ur radion.
Vi struntar i Weller. Han var arg, han hade elgitarr och han tyckte förmodligen att Göteborg var ett löjligt ställe där folk bär gummistövlar och bor i kollektiv. Enda kuren: vuxen vit bluesrock. Jag har ingen aning om hur Paul Weller kommit till den här slutsatsen men jag vill inte grotta mer i det.
När man läser om Håkan Hellström inser man snabbt att han är innesluten i en tidskapsel. Inte nog med att han inte ser ut att ha åldrats en dag på tio år, media pepprar (rättmätigt förmodligen) Håkan med getingar, fyrar och plus och älskar att använda ord som explosioner och eufori. De omdömena har kantat Håkans väg i tio år och jag har inga som helst invändningar emot dem, förutom att det – åtminstone när man inte var där själv – känns en smula förutsägbart rent journalistiskt.
Lika förutsägbara – men betydligt tristare – är de kommentarer som läsare på Aftonbladet och Expressen har möjlighet att lämna på hemsidorna. Där lyser avundsjukan och ilskan med glödgad låga. Det är samma kritik som följt Håkan under hela hans karriär.
Att han inte kan sjunga.
Nähä nej.
Vad bra att människor har känt sig manade att tala om det för oss som gillar Håkan i tio års tid.
Kan Bob Dylan sjunga? Kan Leonard Cohen sjunga? Johnny Rotten? Tom Waits? Joe Strummer? Evert Taube? Serge Gainsbourg? Var ens John Lennon en särskilt bra sångare? Nej.
Hur lät Johnny Cash de sista åren av sin karriär? För jävligt, men alldeles förträffligt tack som frågar… För att inte tala om Billie Holiday.
Hur kan man, vi skriver faktiskt 2010 i kalendern nu, tycka att det är relevant att tala om att Håkan Hellström inte kan sjunga? Vad är det man misslyckas med att förstå? Bara för att Håkan Hellström haft det lite dimmiga omdömet att vara med i Allsång på Skansen bör han inte jämföras med Peter Jöback eller några Idol-deltagare – som om deras karriär någonsin kommer på rätt köl i bästa fall får köra bakom ett barn på melodifestivalen – men troligare – sjunga 80-talshits på Wallmans salonger i spexiga kläder.
Men sjunga det kan de förstås.
Thåström kan inte sjunga. Nu har jag talat om det för er. Gör det valfri Idol-deltagare till en större artist i svensk musikhistorieskrivning?
Tillåt mig att få göra en liten fickhandbok som förklarar Håkan Hellströms storhet. Om ni blir det minsta osäkra är det bara att printa ut den och ha den i plånboken:
1. Håkan Hellströms skriver alldeles förträffliga poplåtar. Han har dessutom den goda smaken att orkestrera dem på ett alldeles utmärkt sätt till skillnad mot andra bra svenska låtskrivare som Orup, Plura och Mauro Scocco.
2. Håkan Hellström skriver fantastiska texter. Att han översätter och stjäl en textrad här och där är fullkomligt irrelevant. De här blinkningarna åt förebilder skiljer sig inte från dem som filmskapare som bland annat Woody Allen väver in i sina filmer. Fast då förstår förstås alla att det är genialiskt.
3. Håkan Hellström framför de låtar och texter han skriver så uppriktigt och med en sådan uppenbar vilja att vilja förmedla något att han sopar banan med Lotta Engberg/Idoljury/Anders Lundin/Bert Karlsson-legitimerade ”duktiga sångare”.
Om ovanstående tre punkter fortfarande inte har övertygat dig om att Håkan Hellström har ett existensberättigande som artist, skulle jag vilja ge dig rådet att inte läsa recensionerna av hans skivor eller konserter och istället fortsätta lösa korsord och lyssna på P4. Där spelar de trevlig musik med folk som kan sjunga hela dagarna.
Förresten, när vi ändå är inne på personer som inte kan sjunga. Varför, o varför, är det ingen som talar om att Björn Afzelius inte kunde sjunga och att den där Wiehe inte heller kan det? Vad värre är: De kan/kunde inte skriva låtar heller. Och, texterna ska vi inte ens prata om. Ändå kan jag ge mig själve fan på att Aftonbladet- och Expressen-kommentatorerna sitter hemma och blir djupt berörda när Afzelius och Wiehes ärkepekoral strömmar ur radion.
Mob Rules
Det tog mig ett tag men tillslut förstod jag poängen med den form av vuxenmobbing som går under benämningen ”att rensa upp sin Facebook-profil”.
Ja, precis, jag tog bort några ”vänner”. Vissa av dem hade jag till och med skickat vänförfrågningar till själv. Det är ju sådant man gör för att slippa säga hej i korridorerna eller på stadens gator.
Jag insåg nämligen att vissa människor, jag har ingenting emot dem i verkliga livet, skrev saker som jag inte alls var intresserad av att få veta. Jag hade kunnat strypa nyhetsflödet från dem, men jag kände att jag ville gå ett steg längre. Välj dina vänner, låt inte dem välja dig, heter det ju.
Nu är jag lite bekymrad över den Larry David-lögn som jag kommer att vara tvungen att dra om någon av de borttagna personerna någonsin konfronterar mig med mitt elaka tilltag.
”Eh, oj, det måste ha blivit något fel… Jag hade tänkt ta bort en person som heter likadant som du… Jaså, det finns ingen i hela världen som heter så förutom du? Nä just det, det var personen ovanför dig i listan jag egentligen hade tänkt ta bort. Han har nämligen… eh… lagt ut privata sexbilder på min syster på nätet. Vad min syster heter? Hon heter… Erik…a... Erika!”
Som ni säkert förstår (Åke?) så har inte ett tjugotal personer lagt ut nakenbilder på min fiktiva syster på nätet. Deras enda brott var att de var tråkiga (åtminstone i ett Facebook-perspektiv), övertänt religiösa eller att jag knappt vet vilka de var.
Förmodligen kommer de inte att märka att jag tagit bort dem, än mindre störas nämnvärt av det OM de skulle märka det.
Det är trots det en besynnerlig känsla när man själv märker att man en dag har en Facebook-kompis mindre än dagen innan. Genast börjar man fundera på vem det är som försvunnit och söker desperat efter de nära vänner eller coola tjejer och killar för att se att de inte är någon av dem som övergivit en.
När, eller om, man upptäcker vem personen är hoppas man att personen lämnat Facebook helt och inte bara gjort sig av överflödiga halvvänner. Om det sistnämnda skulle vara fallet känner man en tomhet som brutalt tar en tillbaka till det där discot på mellanstadiet jag är säker på att jag yrat om tidigare här på bloggen. Ett nonchalant grepp om plastglaset med läskbål och en ny Marc O’ Polo-tröja lyckades ju inte dölja det faktum att man inte tillhörde skolans crême de la crême då heller.
Och nu är jag på den andra sidan. Den som väljer. Den som agerar. Den som (nästan) lite klädsamt skiter i andras känslor. Det känns ovant. Ovant men bra, om än lite nervöst.
Ja, precis, jag tog bort några ”vänner”. Vissa av dem hade jag till och med skickat vänförfrågningar till själv. Det är ju sådant man gör för att slippa säga hej i korridorerna eller på stadens gator.
Jag insåg nämligen att vissa människor, jag har ingenting emot dem i verkliga livet, skrev saker som jag inte alls var intresserad av att få veta. Jag hade kunnat strypa nyhetsflödet från dem, men jag kände att jag ville gå ett steg längre. Välj dina vänner, låt inte dem välja dig, heter det ju.
Nu är jag lite bekymrad över den Larry David-lögn som jag kommer att vara tvungen att dra om någon av de borttagna personerna någonsin konfronterar mig med mitt elaka tilltag.
”Eh, oj, det måste ha blivit något fel… Jag hade tänkt ta bort en person som heter likadant som du… Jaså, det finns ingen i hela världen som heter så förutom du? Nä just det, det var personen ovanför dig i listan jag egentligen hade tänkt ta bort. Han har nämligen… eh… lagt ut privata sexbilder på min syster på nätet. Vad min syster heter? Hon heter… Erik…a... Erika!”
Som ni säkert förstår (Åke?) så har inte ett tjugotal personer lagt ut nakenbilder på min fiktiva syster på nätet. Deras enda brott var att de var tråkiga (åtminstone i ett Facebook-perspektiv), övertänt religiösa eller att jag knappt vet vilka de var.
Förmodligen kommer de inte att märka att jag tagit bort dem, än mindre störas nämnvärt av det OM de skulle märka det.
Det är trots det en besynnerlig känsla när man själv märker att man en dag har en Facebook-kompis mindre än dagen innan. Genast börjar man fundera på vem det är som försvunnit och söker desperat efter de nära vänner eller coola tjejer och killar för att se att de inte är någon av dem som övergivit en.
När, eller om, man upptäcker vem personen är hoppas man att personen lämnat Facebook helt och inte bara gjort sig av överflödiga halvvänner. Om det sistnämnda skulle vara fallet känner man en tomhet som brutalt tar en tillbaka till det där discot på mellanstadiet jag är säker på att jag yrat om tidigare här på bloggen. Ett nonchalant grepp om plastglaset med läskbål och en ny Marc O’ Polo-tröja lyckades ju inte dölja det faktum att man inte tillhörde skolans crême de la crême då heller.
Och nu är jag på den andra sidan. Den som väljer. Den som agerar. Den som (nästan) lite klädsamt skiter i andras känslor. Det känns ovant. Ovant men bra, om än lite nervöst.
Friday, August 13, 2010
Känn en gnutta sorg för mig Way Out West
Det här är första året som jag missar Way Out West. Egentligen helt utan giltig anledning. ”Pengar”, har jag sagt när någon har frågat och syftat på bristen av dem. ”Det är inte bara entréavgiften, utan även mat och dryck som kostar skjortan därinne”.
”Ett riktigt dragplåster saknas” har jag hört mig själv säga och grimaserat inombords över det flagranta självbedrägeriet.
Årets Way Out West är minst lika bra som sina förlagor.
Det handlar om lathet och mättnad från min sida. Och nu sitter jag här och har lite light-ågren över att missa festen. Missa festen… Två ord, ett liv.
Jag har plågat mig själv genom att hetslyssna på Paul Weller. En artist jag för tio-tolv år sedan höll oerhört högt, men ju tristare hans utflykter i bredbent muskelrock blev och ju mer han frotterade sig med sömndruckna Oasis-bröder, nöjd om han fick draperas i en Union Jack och posera på en Lambretta i ett glassigt magasin under rubriken The Mod Father, desto djupare begravde jag hans gamla skivor – och dem han spelade in med The Jam – alla fotbollssupportrars favoritband. Visst, The Style Councils märkliga pretto-prototyp-soul har jag fortsatt att spela och älska, mest för att de känns som en välbevarad hemlighet.
Men de senaste veckorna har hans självbetitlade solodebut från 1992 varit den skiva som jag lyssnat nästan exklusivt på. Vet ni hur bra den skivan är? Den är VÄLDIGT bra. Så, nu vet ni. Förr brukade jag hävda att Stanley Road från 1995 var hans mästerverk, det var en åsikt sprungen ur det faktum att den osade New Orleans-sväng och tog struptag på alla bleka indiepoppare som upptäckt honom i och med den kritikeromhuldade Wild Wood från 1993. Balladerna på Stanley Road är fantastiska men när den gode Paul rockar loss, ja, nej… Vi kan inte ses då, Paul, jag måste tvätta håret.
På Paul Weller spelar han fjäderlätt popmusik med acid jazz-influenser. Väldigt omodernt. Föråldrat, kanske är ett bättre ord, ändå låter skivan alldeles purfärsk när man lyssnar på den idag. ”Varför gör inte alla sådan här musik”, tänker jag hela tiden när jag lyssnar på den? (Kanske för att det hade blivit aptråkigt, men kom inte och förstör allt med logik)
Varför gör inte alla organisk musik med bra sång, bra melodier, bra musiker och bra texter?
Paul pissar på sina punkrötter, men att pissa på reaktionära rörelser var väl själva grundtesen med punken – det råkar bara vara en smula paradoxalt att punkmusiken redan 1992 hade blivit den mest reaktionära kulturyttringen av alla.
Om ni ska gå på Way Out West, gör mig en tjänst, se Paul Weller. Hurra alldeles jättemycket om han sätter sig bakom pianot eller lirkar ur sig ett funkigt odistat gitarriff av den typen som Paul Weller är full av. Applådera och gör raketen om han börjar sjunga försiktiga uppriktiga textrader som vore han Curtis Mayfield och Keith Waterhouse i samma person. Men stå för guds skull likgiltig med armarna i kors och ett snett missnöjt leende på läpparna om han kör ned hela boogie-traktorn i bluesträsket och ägnar sig åt oändliga gitarrsolon i andra klassens Oasis-pastischer.
En annan solodebut, Känn ingen sorg för mig Göteborg, ska framföras i sin helhet på festivalen. Håkan Hellströms skiva från år 2000 slog en stor spik i mitt musikerhjärta eftersom han lyckades skriva exakt de texterna jag själv önskade att jag hade kunnat göra några år tidigare. Förutom att han gjorde allt så oerhört mycket bättre hade han även modet att skriva på svenska. Men lika mycket som han högst omedvetet satte stopp för mina egna låtskrivarambitioner, revitaliserade han mitt liv. Jag har sällan, om någonsin, behövt en skiva att luta mig mot lika mycket som hösten 2000. Ett åttaårigt förhållande hade precis tagit slut, jag vantrivdes på mitt underbetalda jobb, fick panikångestanfall som jag inte förstod vad det var för något, hade migrän flera dagar i veckan – och, som för att accentuera all loser-romantik som Håkan gjorde till något nästan avundsvärt, åkte GAIS ur Allsvenskan med dunder och brak.
Jag vet. Det sista hade jag kanske kunnat överleva utan att lyssna dag och natt på Känn ingen sorg för mig Göteborg, men inte de andra sakerna.
För första gången beskrev någon en verklighet och ett liv som jag själv hade levt och till viss del fortfarande levde – på svenska, med Göteborg som kuliss. Göteborg innan dess var en efterbliven musikstad med otäcka grungeband, akademisk indierock med den fasansfulla gruppen Pixies och teatral mimik som ledstjärnor, machotintad buskisrock och vedervärdig nyprogg.
Plötsligt dök en gammal klasskamrat upp och sjöng intelligenta, angelägna, ledsna, glada, fantastiska låtar med sin visserligen tekniskt begränsade röst – men med en känsla som hade gjort Shakespeare knäsvag. Knäsvaga blev också kritiker och småflickor. Men, aldrig har en hype varit mer befogad än den Håkan har ridit på.
Jag känner mig en smula gammal för att stå längst fram (jag är trots allt nästan en hel månad äldre än Håkan) och skrika med i varenda textrad om ”tanter och tragik”, spårvagnar, Vasastan, ”dramatik och Stesolid” och människorna med molnen i famnen och den atombomb som ska falla över oss om vi någonsin blir som dem. Ändå är jag ledsen att jag inte kommer vara där. Jag tröstar mig med att Håkan är den artist som jag har sett live flest gånger – och varje gång har han varit fantastisk - inte minst under engelskalektionerna på gymnasiet.
”Ett riktigt dragplåster saknas” har jag hört mig själv säga och grimaserat inombords över det flagranta självbedrägeriet.
Årets Way Out West är minst lika bra som sina förlagor.
Det handlar om lathet och mättnad från min sida. Och nu sitter jag här och har lite light-ågren över att missa festen. Missa festen… Två ord, ett liv.
Jag har plågat mig själv genom att hetslyssna på Paul Weller. En artist jag för tio-tolv år sedan höll oerhört högt, men ju tristare hans utflykter i bredbent muskelrock blev och ju mer han frotterade sig med sömndruckna Oasis-bröder, nöjd om han fick draperas i en Union Jack och posera på en Lambretta i ett glassigt magasin under rubriken The Mod Father, desto djupare begravde jag hans gamla skivor – och dem han spelade in med The Jam – alla fotbollssupportrars favoritband. Visst, The Style Councils märkliga pretto-prototyp-soul har jag fortsatt att spela och älska, mest för att de känns som en välbevarad hemlighet.
Men de senaste veckorna har hans självbetitlade solodebut från 1992 varit den skiva som jag lyssnat nästan exklusivt på. Vet ni hur bra den skivan är? Den är VÄLDIGT bra. Så, nu vet ni. Förr brukade jag hävda att Stanley Road från 1995 var hans mästerverk, det var en åsikt sprungen ur det faktum att den osade New Orleans-sväng och tog struptag på alla bleka indiepoppare som upptäckt honom i och med den kritikeromhuldade Wild Wood från 1993. Balladerna på Stanley Road är fantastiska men när den gode Paul rockar loss, ja, nej… Vi kan inte ses då, Paul, jag måste tvätta håret.
På Paul Weller spelar han fjäderlätt popmusik med acid jazz-influenser. Väldigt omodernt. Föråldrat, kanske är ett bättre ord, ändå låter skivan alldeles purfärsk när man lyssnar på den idag. ”Varför gör inte alla sådan här musik”, tänker jag hela tiden när jag lyssnar på den? (Kanske för att det hade blivit aptråkigt, men kom inte och förstör allt med logik)
Varför gör inte alla organisk musik med bra sång, bra melodier, bra musiker och bra texter?
Paul pissar på sina punkrötter, men att pissa på reaktionära rörelser var väl själva grundtesen med punken – det råkar bara vara en smula paradoxalt att punkmusiken redan 1992 hade blivit den mest reaktionära kulturyttringen av alla.
Om ni ska gå på Way Out West, gör mig en tjänst, se Paul Weller. Hurra alldeles jättemycket om han sätter sig bakom pianot eller lirkar ur sig ett funkigt odistat gitarriff av den typen som Paul Weller är full av. Applådera och gör raketen om han börjar sjunga försiktiga uppriktiga textrader som vore han Curtis Mayfield och Keith Waterhouse i samma person. Men stå för guds skull likgiltig med armarna i kors och ett snett missnöjt leende på läpparna om han kör ned hela boogie-traktorn i bluesträsket och ägnar sig åt oändliga gitarrsolon i andra klassens Oasis-pastischer.
En annan solodebut, Känn ingen sorg för mig Göteborg, ska framföras i sin helhet på festivalen. Håkan Hellströms skiva från år 2000 slog en stor spik i mitt musikerhjärta eftersom han lyckades skriva exakt de texterna jag själv önskade att jag hade kunnat göra några år tidigare. Förutom att han gjorde allt så oerhört mycket bättre hade han även modet att skriva på svenska. Men lika mycket som han högst omedvetet satte stopp för mina egna låtskrivarambitioner, revitaliserade han mitt liv. Jag har sällan, om någonsin, behövt en skiva att luta mig mot lika mycket som hösten 2000. Ett åttaårigt förhållande hade precis tagit slut, jag vantrivdes på mitt underbetalda jobb, fick panikångestanfall som jag inte förstod vad det var för något, hade migrän flera dagar i veckan – och, som för att accentuera all loser-romantik som Håkan gjorde till något nästan avundsvärt, åkte GAIS ur Allsvenskan med dunder och brak.
Jag vet. Det sista hade jag kanske kunnat överleva utan att lyssna dag och natt på Känn ingen sorg för mig Göteborg, men inte de andra sakerna.
För första gången beskrev någon en verklighet och ett liv som jag själv hade levt och till viss del fortfarande levde – på svenska, med Göteborg som kuliss. Göteborg innan dess var en efterbliven musikstad med otäcka grungeband, akademisk indierock med den fasansfulla gruppen Pixies och teatral mimik som ledstjärnor, machotintad buskisrock och vedervärdig nyprogg.
Plötsligt dök en gammal klasskamrat upp och sjöng intelligenta, angelägna, ledsna, glada, fantastiska låtar med sin visserligen tekniskt begränsade röst – men med en känsla som hade gjort Shakespeare knäsvag. Knäsvaga blev också kritiker och småflickor. Men, aldrig har en hype varit mer befogad än den Håkan har ridit på.
Jag känner mig en smula gammal för att stå längst fram (jag är trots allt nästan en hel månad äldre än Håkan) och skrika med i varenda textrad om ”tanter och tragik”, spårvagnar, Vasastan, ”dramatik och Stesolid” och människorna med molnen i famnen och den atombomb som ska falla över oss om vi någonsin blir som dem. Ändå är jag ledsen att jag inte kommer vara där. Jag tröstar mig med att Håkan är den artist som jag har sett live flest gånger – och varje gång har han varit fantastisk - inte minst under engelskalektionerna på gymnasiet.
Tuesday, August 10, 2010
Långt från Linlithgow
I dagens Göteborgs-Posten har journalisten Pia Naurin åkt till Opaltorget med spårvagn. Hon beskriver i en trevlig krönikaform ett slitet miljonprogramstorg som präglas av de genuina och sympatiska människor som bedriver handel och/eller bara uppehåller sig på torget.
Anledningen till att jag tar upp texten är inte att den är särskilt bra och inte heller, vilket man skulle kunna tro att jag tyckte, alls särskilt dålig – i stället blev jag lite avundsjuk på att man kan ha som yrke att åka spårvagn till Tynnered och skriva en text om att få låna toaletten på ett kafé.
Varför får jag inte göra det? Senast jag var vid en ändhållplats för spårvagnar skrev jag ingen text om det. Det hade jag ju kunnat göra. Jag kunde sedan ha lagt upp den här. Men jag hade inte fått betalt. Jag hade inte kunnat luta mig tillbaka och säga: ”Det där var en hård dags arbete, men se så bra resultatet blev!” Långt från the cutting edge och skjutjärnsjournalistik, men ett habilt ostfralla-och-svart-kaffe-dagsverke.
Hur bär man sig åt för att få det här giget? Om jag åker runt och beskriver ändhållplatser och försöker skriva roligare och smartare än Pia, kan jag konkurrera ut henne då, och bli GP:s förstekorrespondent i 60-talsförorter?
Jag kanske måste ha en egen vinkel – jag kanske inte kan sno Pias rakt av?
Jag skulle kunna åka till hållplatser och prata med fulla ungdomar på fredag- och lördagskvällar.
Marklandsgatan 20.19, fredag 13 augusti, 2010.
Tjejen i Converse-skorna vomerar ymnigt bakom väntkuren i spårens södergående sida, ivrigt påhejad av två jämnåriga killar. Inne i väntkuren sitter Linda och röker. Hon bryr sig föga om sin väninnas yrsel vars konsekvenser gör sig påminda bara en tunn glasvägg från där hon sitter:
– Äh, Miranda är alltid sån. Hon dricker för fort… och för mycket. Sedan hånglar hon med alla killar som hon ser. Det är la därför Anton och Robin inte lämnar henne i fred nu… Haha!
Stämningen är rå men hjärtlig, men det går inte att missta sig på att det finns en kärleksfull vänskaplighet i Lindas röst. Hon och Miranda har känt varandra sedan småskolan. Deras familjer umgås privat, så sent som för några veckors sedan var de båda familjerna på Borås zoo och sedan shoppade de på Knalleland. Linda och Miranda har båda varsin lillebror som även de är bästa kompisar. Deras pappor brukar träffas och dricka öl på helgerna, grilla på sommaren, kolla fotboll på tv. Förrförra sommaren åkte familjerna Jonasson och Lundberg till Rhodos tillsammans.
– Det var likadant då, skrattar Linda. Miranda blev full varje kväll och försvann iväg bak på någon jävla moppe tillsammans med någon.
– Jävligt konstigt att du inte kom hem med klamydia! Eller det kanske du gjorde!?
Miranda hulkar något ohörbart till svar medan Anton och Robin skruvar på sig och ger varandra nervösa blickar. Anton backar iväg från Miranda svänger runt in i väntkuren och sätter sig bredvid Linda på den grå plastbänken. Han plockar upp sin nyckelknippa ur jeansfickan och börjar omsorgsfullt karva in siffrorna ”414” i rutan till vänster om sig själv, samtidigt som han nynnar något som låter som Tore Skogman-tolkning av en Eminem-låt.
– Fan vad du har ADHD, säger Linda skämtsamt åt hans håll.
Anton svarar inte. Han har fullt upp med att utsmycka siffran ett i sitt konstverk. Samtidigt gnisslar spårvagnen med samma nummer in på hållplatsen. Anton reser sig upp och krockar med mig samtidigt som han skyndar i riktning mot de bakre dörrarna.
”Gubbe…”, hör jag honom väsa över axeln när han passerat mig. Robin släntrar i samma riktning med händerna djupt i bakfickorna på de lågt hängande byxorna.
– Kom nu, säger Linda och drar tag i Mirandas arm, skynda dig! Miranda torkar sig över munnen med ärmen på munkjackan och de båda skyndar mot vagnens ände. Anton håller lekfullt fast dörrarna ett litet tag så att vagnen ger ifrån sig ett klickande ljud några gånger. Efter en storm av svordomar från Lindas rödmålade mun låter han de båda kliva på.
Jag ser de fyra vännerna genom bakrutan på spårvagnen när de i sakta mak glider iväg mot Axel Dahlströms torg. Anton har nyckelknippan i högsta hugg och ser ut att leta efter ett bra ställe att uttrycka sin kärlek för sitt postnummer, Linda tar upp en burk öl ur sin tygkasse och sträcker över den till Miranda.
Det slår mig att jag glömde fråga dem vart de var på väg. Kulturkalaset pågår i centrum och Way Out West pågår i Slottskogen men båda de ungdomliga evenemangen ligger i motsatt färdriktning.
Förmodligen är de på väg mot nya äventyr, bekantskaper och erfarenheter även om de själva inte än vet vilka.
Jag slår mig ned på bänken där Linda och Anton satt nyss. På andra sidan spåren går en Jack Russell-terrier okopplad och skvätter revir på Pressbyrån. Några meter därifrån står husse förstrött och bläddrar i en kvällstidning. I mungipan dinglar en cigarett. Ur fickan på hans skinnjacka sticker en folkölsburk upp.
På väg hem för fredagsmys får man förmoda.
Ett lätt duggregn slår mot väntkurens tak och jag funderar på om jag inte sitter på fel sida spåren.
Anledningen till att jag tar upp texten är inte att den är särskilt bra och inte heller, vilket man skulle kunna tro att jag tyckte, alls särskilt dålig – i stället blev jag lite avundsjuk på att man kan ha som yrke att åka spårvagn till Tynnered och skriva en text om att få låna toaletten på ett kafé.
Varför får jag inte göra det? Senast jag var vid en ändhållplats för spårvagnar skrev jag ingen text om det. Det hade jag ju kunnat göra. Jag kunde sedan ha lagt upp den här. Men jag hade inte fått betalt. Jag hade inte kunnat luta mig tillbaka och säga: ”Det där var en hård dags arbete, men se så bra resultatet blev!” Långt från the cutting edge och skjutjärnsjournalistik, men ett habilt ostfralla-och-svart-kaffe-dagsverke.
Hur bär man sig åt för att få det här giget? Om jag åker runt och beskriver ändhållplatser och försöker skriva roligare och smartare än Pia, kan jag konkurrera ut henne då, och bli GP:s förstekorrespondent i 60-talsförorter?
Jag kanske måste ha en egen vinkel – jag kanske inte kan sno Pias rakt av?
Jag skulle kunna åka till hållplatser och prata med fulla ungdomar på fredag- och lördagskvällar.
Marklandsgatan 20.19, fredag 13 augusti, 2010.
Tjejen i Converse-skorna vomerar ymnigt bakom väntkuren i spårens södergående sida, ivrigt påhejad av två jämnåriga killar. Inne i väntkuren sitter Linda och röker. Hon bryr sig föga om sin väninnas yrsel vars konsekvenser gör sig påminda bara en tunn glasvägg från där hon sitter:
– Äh, Miranda är alltid sån. Hon dricker för fort… och för mycket. Sedan hånglar hon med alla killar som hon ser. Det är la därför Anton och Robin inte lämnar henne i fred nu… Haha!
Stämningen är rå men hjärtlig, men det går inte att missta sig på att det finns en kärleksfull vänskaplighet i Lindas röst. Hon och Miranda har känt varandra sedan småskolan. Deras familjer umgås privat, så sent som för några veckors sedan var de båda familjerna på Borås zoo och sedan shoppade de på Knalleland. Linda och Miranda har båda varsin lillebror som även de är bästa kompisar. Deras pappor brukar träffas och dricka öl på helgerna, grilla på sommaren, kolla fotboll på tv. Förrförra sommaren åkte familjerna Jonasson och Lundberg till Rhodos tillsammans.
– Det var likadant då, skrattar Linda. Miranda blev full varje kväll och försvann iväg bak på någon jävla moppe tillsammans med någon.
– Jävligt konstigt att du inte kom hem med klamydia! Eller det kanske du gjorde!?
Miranda hulkar något ohörbart till svar medan Anton och Robin skruvar på sig och ger varandra nervösa blickar. Anton backar iväg från Miranda svänger runt in i väntkuren och sätter sig bredvid Linda på den grå plastbänken. Han plockar upp sin nyckelknippa ur jeansfickan och börjar omsorgsfullt karva in siffrorna ”414” i rutan till vänster om sig själv, samtidigt som han nynnar något som låter som Tore Skogman-tolkning av en Eminem-låt.
– Fan vad du har ADHD, säger Linda skämtsamt åt hans håll.
Anton svarar inte. Han har fullt upp med att utsmycka siffran ett i sitt konstverk. Samtidigt gnisslar spårvagnen med samma nummer in på hållplatsen. Anton reser sig upp och krockar med mig samtidigt som han skyndar i riktning mot de bakre dörrarna.
”Gubbe…”, hör jag honom väsa över axeln när han passerat mig. Robin släntrar i samma riktning med händerna djupt i bakfickorna på de lågt hängande byxorna.
– Kom nu, säger Linda och drar tag i Mirandas arm, skynda dig! Miranda torkar sig över munnen med ärmen på munkjackan och de båda skyndar mot vagnens ände. Anton håller lekfullt fast dörrarna ett litet tag så att vagnen ger ifrån sig ett klickande ljud några gånger. Efter en storm av svordomar från Lindas rödmålade mun låter han de båda kliva på.
Jag ser de fyra vännerna genom bakrutan på spårvagnen när de i sakta mak glider iväg mot Axel Dahlströms torg. Anton har nyckelknippan i högsta hugg och ser ut att leta efter ett bra ställe att uttrycka sin kärlek för sitt postnummer, Linda tar upp en burk öl ur sin tygkasse och sträcker över den till Miranda.
Det slår mig att jag glömde fråga dem vart de var på väg. Kulturkalaset pågår i centrum och Way Out West pågår i Slottskogen men båda de ungdomliga evenemangen ligger i motsatt färdriktning.
Förmodligen är de på väg mot nya äventyr, bekantskaper och erfarenheter även om de själva inte än vet vilka.
Jag slår mig ned på bänken där Linda och Anton satt nyss. På andra sidan spåren går en Jack Russell-terrier okopplad och skvätter revir på Pressbyrån. Några meter därifrån står husse förstrött och bläddrar i en kvällstidning. I mungipan dinglar en cigarett. Ur fickan på hans skinnjacka sticker en folkölsburk upp.
På väg hem för fredagsmys får man förmoda.
Ett lätt duggregn slår mot väntkurens tak och jag funderar på om jag inte sitter på fel sida spåren.
Monday, August 9, 2010
Defibrillator
Klassåterträff. Jag har tackat ja.
Lång paus.
När jag var yngre hände det ibland att såg fram emot sådana här tillfällen och tänkte att jag när de inträffade, i en avlägsen rosbeströdd framtid, skulle återvända i limousin, med fingrar fulla av diamantringar, en dam på varje arm och spruta champagne genom öronen. Sedan skulle jag visa upp mina guldskivor och skriva autografer, kanske riva av min senaste hit på en akustisk gitarr, exklusivt för mina gamla skolkamrater. Helt free of charge, naturligtvis - jag skulle ju aldrig glömma mina rötter. Det hade jag läst i tidningar att man inte skulle när man blev rockstjärna.
Efter det skulle jag ödmjukt posera för fotografering vid den 17 meter höga staty som rests över mig vid Torslanda torg…
För tio år sedan när vår klass som tillbringade nio år tillsammans under 80-talet hade sin senaste återträff gick det sakta upp för mig att det aldrig skulle ske. De tio senaste åren har allt det som folk trodde om mig skett, eller snarare – inte skett.
Jag, som brukar smickra mig själv genom att hävda att jag besitter en stor självinsikt och en välutvecklad allmän människokännedom, är den ende som är förbryllad. Inte överraskad, men förbryllad.
Man ska aldrig underskatta den där diffusa känslan som människor får. Sådana som jag, och kanske du som läser det här, tycker om att intellektualisera saker. Fundera på olika scenarior, spekulera, reflektera, vända och vrida på möjligheter, tro att vi kan räkna ut hur saker fungerar. De som oftast har rätt däremot, är de som ”har vissa saker på känn”, men inte skulle ägna ens två minuter åt att grubbla över varför.
Som den där högstadielärararen. Hon bara visste. Hon såg förvånad ut för tio år sedan när hennes profetia inte stämde då, men den gjorde det ju bara ett par veckor senare. Sedan har den stämt till punkt och pricka de tio åren som förlöpt sedan dess. Allt medan jag har varit alldeles oerhört förbryllad över händelseförloppet.
Nu är jag inte på något vis en person med en fatalistisk världsuppfattning. Jag tror inte ens särskilt mycket på självuppfyllande profetior, även om det kanske inte är relevant att prata om sådana vid det här tillfället.
Det kanske låter som om läraren ovan kom med en väldigt utförlig beskrivning om olika saker angående mig. Det gjorde hon inte. Hade hon gjort det hade hon förmodligen haft fel. Det var mer en övergripande, svepande personlighetsbeskrivning grundad på att hon varit min klassföreståndare i tre år samt sett väldigt många andra ungdomar under en lång lärarkarriär.
She knew my type, helt enkelt. Det är lätt att tro att man är unik och det kanske är sant på ett sätt, men utan att reflektera särskilt djupt förrådde hennes förvåning över en viss specifik angelägenhet att hon visste exakt vem jag var och vart jag var på väg. Innan jag själv visste det.
Nej, jag tänker inte tala om exakt vad det gäller. Det blir lite för personligt.
Kvalificerade – albeit ytliga – gissningar slår djuplodande psykologiska utvärderingar nästan varje gång Sådant gillar inte jag. Men man kan kanske lära sig något av det här. Egentligen är jag ingen främling inför att känna hellre än att tänka. Det är snarare så att jag känner, tänker efter, känner efter igen, tänker ännu mer, känner att det är jobbigt, grubblar grubblar grubblar och har sedan problem att komma fram till ett beslut.
Det vore uppenbarligen bättre att, som många andra: 1. Känna efter 2. Ta ett beslut utefter vad man känner. Inget grubblande. Inget rättfärdigande. Inga ängsliga blickar i backspegeln.
Jag känner många personer som är jättebra på att göra precis så. De verkar inte bara ha lite mindre komplicerat liv, dessutom har de oftare rätt angående… ja, det mesta, jämfört med mig.
Första dagen efter semestern är ingen dag för att sjösätta högtidliga nyårsaktiga löften. Det är en dag att minimera skadorna. Att likt en boxare som ligger på mattan och hör domaren sakta räkna till tio fundera om man ska försöka resa sig när han hunnit till fem, eller om det är bäst att ligga kvar, är ingen bra idé.
Det är inte heller en bra idé att göra slut de pengarna som man ville gå på Way Out West för genom att gå på krogen på sin semester.
Nåja, jag hade en bra idé en gång och jag lider fortfarande av sviterna från den, så det är väl lika bra att jag håller mig till de där patenterat hjärndöda idéerna som jag brukar ha.
Lång paus.
När jag var yngre hände det ibland att såg fram emot sådana här tillfällen och tänkte att jag när de inträffade, i en avlägsen rosbeströdd framtid, skulle återvända i limousin, med fingrar fulla av diamantringar, en dam på varje arm och spruta champagne genom öronen. Sedan skulle jag visa upp mina guldskivor och skriva autografer, kanske riva av min senaste hit på en akustisk gitarr, exklusivt för mina gamla skolkamrater. Helt free of charge, naturligtvis - jag skulle ju aldrig glömma mina rötter. Det hade jag läst i tidningar att man inte skulle när man blev rockstjärna.
Efter det skulle jag ödmjukt posera för fotografering vid den 17 meter höga staty som rests över mig vid Torslanda torg…
För tio år sedan när vår klass som tillbringade nio år tillsammans under 80-talet hade sin senaste återträff gick det sakta upp för mig att det aldrig skulle ske. De tio senaste åren har allt det som folk trodde om mig skett, eller snarare – inte skett.
Jag, som brukar smickra mig själv genom att hävda att jag besitter en stor självinsikt och en välutvecklad allmän människokännedom, är den ende som är förbryllad. Inte överraskad, men förbryllad.
Man ska aldrig underskatta den där diffusa känslan som människor får. Sådana som jag, och kanske du som läser det här, tycker om att intellektualisera saker. Fundera på olika scenarior, spekulera, reflektera, vända och vrida på möjligheter, tro att vi kan räkna ut hur saker fungerar. De som oftast har rätt däremot, är de som ”har vissa saker på känn”, men inte skulle ägna ens två minuter åt att grubbla över varför.
Som den där högstadielärararen. Hon bara visste. Hon såg förvånad ut för tio år sedan när hennes profetia inte stämde då, men den gjorde det ju bara ett par veckor senare. Sedan har den stämt till punkt och pricka de tio åren som förlöpt sedan dess. Allt medan jag har varit alldeles oerhört förbryllad över händelseförloppet.
Nu är jag inte på något vis en person med en fatalistisk världsuppfattning. Jag tror inte ens särskilt mycket på självuppfyllande profetior, även om det kanske inte är relevant att prata om sådana vid det här tillfället.
Det kanske låter som om läraren ovan kom med en väldigt utförlig beskrivning om olika saker angående mig. Det gjorde hon inte. Hade hon gjort det hade hon förmodligen haft fel. Det var mer en övergripande, svepande personlighetsbeskrivning grundad på att hon varit min klassföreståndare i tre år samt sett väldigt många andra ungdomar under en lång lärarkarriär.
She knew my type, helt enkelt. Det är lätt att tro att man är unik och det kanske är sant på ett sätt, men utan att reflektera särskilt djupt förrådde hennes förvåning över en viss specifik angelägenhet att hon visste exakt vem jag var och vart jag var på väg. Innan jag själv visste det.
Nej, jag tänker inte tala om exakt vad det gäller. Det blir lite för personligt.
Kvalificerade – albeit ytliga – gissningar slår djuplodande psykologiska utvärderingar nästan varje gång Sådant gillar inte jag. Men man kan kanske lära sig något av det här. Egentligen är jag ingen främling inför att känna hellre än att tänka. Det är snarare så att jag känner, tänker efter, känner efter igen, tänker ännu mer, känner att det är jobbigt, grubblar grubblar grubblar och har sedan problem att komma fram till ett beslut.
Det vore uppenbarligen bättre att, som många andra: 1. Känna efter 2. Ta ett beslut utefter vad man känner. Inget grubblande. Inget rättfärdigande. Inga ängsliga blickar i backspegeln.
Jag känner många personer som är jättebra på att göra precis så. De verkar inte bara ha lite mindre komplicerat liv, dessutom har de oftare rätt angående… ja, det mesta, jämfört med mig.
Första dagen efter semestern är ingen dag för att sjösätta högtidliga nyårsaktiga löften. Det är en dag att minimera skadorna. Att likt en boxare som ligger på mattan och hör domaren sakta räkna till tio fundera om man ska försöka resa sig när han hunnit till fem, eller om det är bäst att ligga kvar, är ingen bra idé.
Det är inte heller en bra idé att göra slut de pengarna som man ville gå på Way Out West för genom att gå på krogen på sin semester.
Nåja, jag hade en bra idé en gång och jag lider fortfarande av sviterna från den, så det är väl lika bra att jag håller mig till de där patenterat hjärndöda idéerna som jag brukar ha.
Subscribe to:
Posts (Atom)