Thursday, September 30, 2010

Haroldo

Outgivna musikaliska mästerverk! De har en tendens att mytologiseras för att sedan, när de väl rotats fram ur ett arkiv och putsats av, alltid vara badbollar vars luft sakta pyser ur dem under den första, till en början andaktsfulla, lyssningen.

Det är roligare att låtsas att det finns försvunna mästerverk. Tillåt mig att exemplifiera: Jag brukar låtsas att Morrissey skrev och spelade en mjukt akustisk folkrockskiva med stråkar 1995 istället för byggnadsarbetarrocken som präglar Southpaw Grammar. Och tänk om R. Kelly kunde ta sitt förnuft till fånga och göra den där skivan med lyxigt långsam kvalitetsfunk med innerliga texter, istället för att varannan låt är den musikaliska motsvarigheten till en liten hund som liderligt juckar mot ditt byxben (både musikaliskt och textmässigt), på varenda skiva han släppt sedan 1998 års ”R”.

Rykten i bloggosfären har länge gjort gällande att E-Type har hyrt ett slott utanför Cherbourg i Frankrike och flyger in supermusiker som exempelvis Rick Wakeman, Bobby Rock, Kane Roberts, Mark King och H.P. Baxxter för att medverka på albumet som går under arbetsnamnet ”William Lies, Harold Dies” – Ett ambitiöst temaalbum om Bayeux-tapeten. Vid mixerbordet i källaren gör Daniel Lanois sitt bästa för att hitta rätt ljudbild. Lee Perry är redan kontrakterad för att göra dub-versionen (Haroldo’s Ghost). E-Type lystrar numera endast till namnet Haroldo (den latinska formen av Kung Harold som dog efter att ha blivit skjuten med en pil i ögat).

Fransmannen Emmanuel Tellier från tidningen Les Inrockuptibles är den enda journalisten som har fått träffa Haroldo (Eriksson) under inspelningen, men han har skrivit under ett kontrakt, enligt uppgift – i sitt och Erikssons blod, att inte publicera något, eller ens uttala sig, om mötet innan albumet är släppt. Den enda uppgiften som har läckt ut är att Tellier vid intervjutillfället hade betydande svårigheter att skilja Eriksson från Ebbot Lundberg (som vi tillfället befann sig i studion) då båda bar kaftan och hade liknande skägg och kroppsrondör.

Den historieintresserade popsångaren har i tidigare intervjuer talat om hur han har länge närt en dröm om att skapa en dynamisk dansmusik, framförd av heavy metal-musiker som endast trakterar autentiska akustiska instrument från 1000-talet.

Ett smakprov i form av singeln Salauds de Danse Bataille släpptes den 28 september, på årsdagen av slaget vid Hastings.

Martin Erikssons resultat på högskoleprovet var 0,7 poäng och hans skostorlek är 43,5.

Three steps from the move

Igår, när jag ägnade mig åt återhämtning efter ett ytterst obehagligt migränanfall natten till onsdag, lyckades jag med konststycket att plåga mig själv mer efter att huvudvärken och illamåendet släppt, än när det kramade musten ur mig som värst, åtminstone mentalt.
Hur då, undrar ni?
Genom en trestegsraket av modern psykologisk mediatortyr förstås.

Den första gastkramningen var att följa det allsvenska fotbollsderbyt mellan GAIS och BK Häcken via webradions direktsändning istället för att vara på plats på Gamla Ullevi. Det var första gången på väldigt länge som jag följde en hemmamatch i sin helhet hemifrån istället för att vara på läktaren. Som alla som följer någon form av sport vet är det alltid hemskt dramatiskt (med betoning på hemskt) att följa en viktig match (eller tävling om du har fånigare preferenser) genom att bara få händelserna refererade för sig och inte kunna se dem. Det blev inte mindre plågsamt av att en av de två kommentatorerna konstant blandade ihop de båda lagen(!) och lyckades, inte bara blanda ihop spelarna utan även döpa om dem – hela tiden.
Matchen fick något överraskande ett lyckligt slut efter att GAIS gjort vinstmålet i åttionde minuten, men resan dit med evinnerliga felsägningar och ett referat som mest bestod av orden ”Ojojoj” och ”Där blir det hörna för Häcken, nej GAIS, nej frispark är det… eller har domaren blåst för offside” gjorde upplevelsen oerhört lik den lätt surrealistiska upplevelsen som ett migränanfall faktiskt innebär.
Jag vet att många tycker att det är fånigt när vi fotbollssupportrar koketterar över den nervositet som vi upplever innan och under viktiga matcher, den verkar vara svårare att förstå för ”utomstående” än den glädje eller nedstämdhet som en vinst respektive förlust kan ge upphov till.
Igår misstänker jag att människor som inte känner mig hade ställt allvarliga frågor om min psykiska hälsa om de sett mig vanka av och an, rulla på golvet frustandes och svärande tills domare Lerjéus befriande visselsignal ljöd efter sex minuters övertid.

Som uppladdning inför att få se det tolv sekunder långa sammandraget av matchen på Sportnytt valde jag att titta på tv-programmet Korrespondenterna på SVT2. Det är, kan jag tala om för er som inte har sett det, ett väldigt bra tv-program.
Igår innehöll programmet reportage om vad som döpts till könsaparteid. I de fundamentalistiska delarna av Jerusalem får exempelvis inte kvinnor sitta i främre delen av bussarna (det finns naturligtvis ingen formell lag som förbjuder det)och på många inrättningar, som bagerier och tvätterier, finns det separata köer för män och kvinnor. En judisk kvinna förde i programmet fram en teori om att judiska fundamentalister inspirerats av sina muslimska motsvarigheter när de ser hur de kontrollerar sina kvinnor. Punkt ett i fundamentalistens handbok är alltid att kontrollera sin fru, därefter sina döttrar och sin mor, därefter alla andra kvinnor. Inslaget var i sanning nedslående och samtidigt besynnerligt underhållande när personer i den betydligt mer sekulariserade staden Tel Aviv närmast skrattade åt vad fundamentalister ägnade sig åt några få mil därifrån.
Det är naturligtvis oroande när en betydande maktfaktor, som de bokstavstroende judarna, utgör i mellanösterns enda demokratiska stat tar efter religiösa fundamentalister i länder som exempelvis Iran.
I ett annat reportage från South Dakota gav knappt tonåriga flickor sina fäder – och Gud – ett kyskhetslöfte fram tills bröllopsnatten. Vita rosor läggs ned vid ett stort vitt krucifix, kyskhetsringar inköps och sätts på unga flickors fingrar och ögonen tindrar av den sortens spirituella övertygelse som man i Sverige endast ser hos de där unga männen och kvinnorna från politiska ungdomsförbund, när de ska dansa till Freestyle-låtar med sin partiledare under valvakan.
Det hela är naturligtvis djupt obehagligt och när reportern talar om att det under Bush-administration gick 200 miljoner dollar till ”Abstinence-grupper” i bekämpandet av tonårsgraviditeter i USA, samtidigt som mellan 30och 40 procent av kvinnorna mellan 18-29 i år i USA uttryckt att de vet ”lite eller mycket lite” om användandet av preventivmedel blir bilden ytterligare nedslående. ”The talk” – det samtal om blommor och bin som föräldrar antas hålla med sina tonåriga barn – kretsar nämligen i många fall om Guds förmodade åsikt i ämnet och inte kring aspekterna av säker sex.

Men, med den skenbart fromma högerkvinnans ord om att hjärtat är ett bättre preventivmedel än latex fortfarande ringande i huvudet, såg jag för första gången några minuter av det tv-program som heter Kungarna av Tylösand på Kanal 5 och plötsligt förstår jag de amerikanska mellanvästernpappornas nöjda leenden när deras döttrar innantill läser förnumstiga texter om avhållsamhet för dem. Inte så att jag för en sekund samtycker till deras metoder, men jag förstår plötsligt orsakerna till dem. De kungar av Tylösand som visas upp i tv-programmet är sådana som man innerligt hoppas aldrig kommer att komma i kontakt med någon av det kvinnliga könet. De korta minuter som jag ser på programmet kommer de dock på ett väldigt bokstavligt sätt i kontakt med det kvinnliga könet – och när de inte gör det så pratar de om att göra det – på grottmannens språkligt målande vis. Det ska sägas att kvinnorna i programmets intelligenskvot knappt överskrider deras skostorlekar, men killarna… männen… är sju resor värre. Deras okontrollerade dumhet kombineras nämligen med en svårgripbar cyniskhet som, skulle jag vilja säga, nästan gränsar till en slipprigt beräknande ondska.
Jag är fullt medveten om att jag låter som en moralist nu, eller som någon som tycker att den där Fi!-kvinnan som jämställde män och djur var rätt ute, men det är inte i första hand ur ett moraliskt perspektiv som jag upprörs. Det är förståeligt att unga vältränande män med stjärnor tatuerade på alla upptänkliga ställen av sin torso vill knulla, festa (supa hejdlöst, röra sig rytmiskt till centraleuropeisk dansmusik och spy ymnigt i rännstenen) och bli förevigade och ikoniserade när de gör det. Det är väl rockstjärnedrömmen utan rockmusiken. (Eller Idol utan plågsamma acapellaversioner av de allra vidrigaste 80-talshitsen, ja, och utan jury. Eller, är vi tittare juryn?)
När en av ”kungarna” lyckas ha sex med sin femte tjej under programserien visar Kanal 5 mycket pedagogiskt fyra horisontella streck med ett korslagt femte streck över de andra, uppe i vänstra delen av rutan.
Ska vi ringa och rösta nu? Är det bra jobbat eller inte? Ska vi rösta utefter hur upprörande det vi bevittnar är, eller hur avundsjuka vi blir? Jag vet inte. Jag sitter bara med hakan långt nere på bröstet och undrar vem som tittar och varför, innan jag inser att jag tittar och att jag omöjligtvis kan svara på frågan ”varför”.
Tydligen ska vi inte rösta alls. Vi ska bara underhållas och förfasas.

Någonstans kan jag inte låta bli att imponeras över det sätt som programmets producenter med kirurgisk precision lyckats ta bort allt det där onödiga med de dokusåpor som var så populära för tio-tolv år sedan – allt det som skulle kunna beskrivas som sociologiska och psykologiska experiment i ett program som Big Brother eller Baren.
Här är det personer med smeknamn som ”Maskinen” som mekaniskt knullar och super sig väldigt nära människovärdets absoluta nollpunkt. Dumheten är äntligen kung och Jimmie Åkesson, Babsan-Åke, Kicki Danielsson eller Daniel Nyhlén är inte ens inblandade!
Det enda som förvånar mig är att sexakterna trots allt censureras genom att bilden blir suddig, för är det inte det som alla som tittar vill se? Renodlad pornografi – i kombination med alkoholindränkt hedonism, bristande självinsikt och hederligt svenskt svineri.
Eller som Bert Karlsson skulle ha kallat det: Vad folk vill ha.

Tuesday, September 28, 2010

IIB

Det är 1992 igen. I min värld och i världen runt omkring. Nej, jag har ingen lust att gå in på varför, men jag vet att jag har rätt. Ni får lita på mig. Titta er omkring, för guds skull!

Går historien i 18-årscykler? Har de 17 åren som passerat sedan dess varit helt onödiga? Är det en tillfällighet att de som föddes det året i år har blivit vuxna i formell mening och ”allt” därmed startar om på noll?

Förmodligen är svaret ja på de frågorna.

Min plan är att vara redo 2028. Då kommer vi enligt min beräkning vara tillbaka där vi är idag. Jag kommer att vara redo för vuxenlivet vid 54 års ålder, förutsatt att allt faller väl ut. Jag var det inte 1992 och inte heller 2010 – men 2028 blir det andra bullar (dinkelmjöl, linfrö och fiskleverolja).

Jag kan knappt bärga mig. Det är tur att jag är så bra på att vänta. Men den här gången ska jag inte bara vänta på att saker ska falla på plats. Jag ska vara proaktiv. Underbara management-ord! 18 års proaktivitet… Förstår ni hur bra allting kommer att vara klockan 00.01 den 1 januari 2028? Det kommer att vara, för att använda ett prefix från 1992 och 2010, SUPER-BRA.

1992 i korthet:
En skenande spårvagn kör in i en folkmassa på Vasaplatsen.
Birgit Friggebo leder allsång i Rinkeby.
Morrissey anklagas för rasism i och med Madstock-festivalen i London.
GAIS ramlar ur Allsvenskan.
Tories (John Major) vinner det brittiska valet.
Jack Wilshere föds.
Benny Hill dör.
Martin ”E-Type” Ericsson tatuerar in Bayeux-tapeten på ryggen.
Henrik Edberg firar en traditionell svensk midsommar i Lysekil.

Wednesday, September 22, 2010

Must I Paint You A Picture?

Varför blir det alltid så här?
Även om jag aldrig skulle kunna kalla mig socialist så är min självbild nuförtiden att ju längre vi befinner oss från ett val desto mer vänster är jag. De sista månaderna inför valet, när valdebatterna börjar på allvar och sakfrågorna blir riktigt konkreta, så börjar jag sakta men säkert glida åt höger. Jag gillar det inte riktigt, men det är oundvikligt.
Låt mig nu säga att min bambi-på-hal-is-färd från vänster till höger inte är så oerhört ”lång”. Den rör sig i sicksackmönster från någonstans vid Jan Eliassons välvikta näsduk i kavajfickan till Nyamko Sabunis översta skrivbordslåda.

Jag är ledsen, mer punkrock än så blir inte jag politiskt. Inte ens när jag smyglyssnar på Billy Bragg och Paul Heatons marxistiska kärlekssånger. Att de är marxistiska är i och för sig helt irrelevant…
…Nästan helt irrelevant…
…Kanske inte irrelevant alls…
Jag vet inte! Sluta blänga på mig!

Jag gillar inte den (forna?) högerns ganska arroganta ton och jag har väldigt svårt för ”kravpolitik”. Jag tycker inte om argument som avslutas med liknelser med morötter (i snören framför åsnor). Jag vill inte ha en klapp på huvudet och en biobiljett när jag är en duktig idiot.
Å andra sidan är jag inte särskilt förtjust i socialdemokratins tröga verklighetsuppfattning. Socialdemokraterna är ett parti som präglats av en självgodhet av den typen som man kan möta när en 40-talist-man inleder en konversation med en yngre kvinna med orden: ”Lilla vän…”

Socialdemokraterna är fast förankrade i en svunnen tid. De kan ses som en välmenande släkting som ger de unga samma trista mjuka paket med raggsockor i julklapp varje år när de egentligen vill ha ett Wii.
Miljonprogrammen är en väldigt socialdemokratisk idé. De var bra på pappret, men vem vill bo där? Finns det något annat sätt att förhålla sig till dem än att vaggas in i en mild svensk höstdepression – eller, om man är lite mer extrovert lagd, att slentrianbränna en Volvo på parkeringsdäcket?

Socialdemokraterna bär fulheten på det solkiga kavajslaget. De företräder inte drömmen om en vacker värld, de drömmer om en acceptabel värld där folk inte svälter eller bor 18 personer i en fuktskadad trea med toalett på gården. Att vi inte är där längre betyder inte att vi inte bär en tacksamhetsskuld mot socialdemokratin som tog oss därifrån. Det gör vi. Men det betyder tyvärr också att socialdemokratin är omsprungen och till viss del förlegad.

Klon i deras tänkande är att vi aldrig får komma tillbaka till den tiden – och med tanke på att människor lever väldigt illa i vissa förorter till våra storstäder är deras oro befogad. Problemet är bara att det är de som designat miljön, integrationen och (o)möjligheten att försörja sig där.

Jag sitter inte inne på några svar om vad som borde göras. (Sjukförsäkringen! Herregud, SJUKFÖRSÄKRINGEN!) På det sättet är jag väl typiskt svensk. Jag gnäller utan att vara konstruktiv. Fel, jag använder min demokratiska rätt att gnälla utan att vara konstruktiv – för jag röstade i söndags. Jag får gnälla. Det skrev Socialdemokraterna in i konstitutionen strax efter det att den där ormen lockat Eva att äta äpple i radhusträdgården

Tuesday, September 21, 2010

Pro Iustitia Tantum

Vissa människor skulle säga att det är banalt, men efter de senaste dagarnas politiska händelser och – som för att göra det ännu mer banalt – politiska diskussioner på olika sociala forum, känner jag att allt som verkligen är viktigt i ett demokratiskt samhälle kan kokas ned till ett enda enskilt credo som de flesta av oss kom i kontakt med redan i grundskolan. Det tillskrevs Voltaire, men formulerades ursprungligen i en biografi över honom.
Att det är formulerat av en kvinna är inte ointressant i sammanhanget eftersom hon gjorde det under manlig pseudonym därför att kvinnor i slutet av 1800-talets Europa fortfarande förvägrades förmågan att återge verkligheten, eller historien, i text – än mindre ha åsikter om den. Det tål att tänkas på i ett tidevarv där vi tar ett demokratiskt statskick i Sverige för givet.

Evelyn Beatrice Hall (pseudonym: S.G. Tallentyre) skrev i sin bok The Friends of Voltaire meningen som i sig själv är lika viktig som en 20 poängs grundkurs på universitetet i demokratiskt tänkande:
”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”.

Och demokratin fungerar och mår rätt bra, tack som frågar, även om den likt den bibliska guden ibland "works in mysterious ways". Det är därför vi nu har ett missnöjesparti, som gått från att värna om den ”biologiska svenskheten” till att vurma för den lika abstrakta idéen om en ”kulturell svenskhet” (med en amerikansk sydstatsflagga på kepsen förstås), i den svenska riksdagen idag.

För det är ju det som är paradoxen. Även antidemokraterna ges rätten att uttala sig i ett demokratiskt samhälle. Antidemokrater kommer, som förhoppningsvis de flesta människor inser, i olika skepnader. De som kastar sten på och misshandlar Sverigedemokrater går ju indirekt sd:s ärenden, dels genom att låta partiet bli det martyrparti de eftersträvat för att legitimeras ibland ”Vanlighetens folk” – och inte desto mindre relevant – genom att framtvinga ett samhälle där folk inte vågar uttala sig fritt.
Det är naturligtvis en demokratisk rättighet att inte behöva redogöra gå för sina politiska åsikter, lika mycket som det är en rättighet att göra det, men människor får aldrig skrämmas eller hotas till tystnad. Det vinner i första hand populistiska högerpartier på.

När vänstergrupperingar slår sig själva för bröstet för att de är de enda som står upp mot rasisterna glömmer de naturligtvis ovan trossats. Det är inte förvånande med tanke på den rörelsens historiskt dokumenterade förakt mot demokratin. Jag säger inte att Vänsterpartiet 2010 inte är ett demokratiskt parti – Det är de alldeles säkert.
Jag är dock tämligen övertygad om att Sverigedemokraterna har använt Vänsterpartiet som mall när det gäller hur man tvättar bort en tidigare stå-med-mössan-i-hand-hållning inför en totalitär ideologi, för att pånyttfödas som fullblodsdemokrater.

Det var visserligen i en på sätt och vis annan värld som partiordföranden Hilding Hagberg uttryckte sin förbehållslösa beundran inför Josef Stalins gärning och svor trohet till Sovjetunionens politiska system, men man glömmer lätt att Vänsterpartiet Kommunisterna fick monetärt stöd från Sovjet enda fram till kommunismen kollaps i nämnda land på 1980-talet – och att dagens partiledare kallade sig kommunist fram tills för fem år sedan.
Det räckte inte med att kalla sig socialist.
Men vad kallade Jimmie Åkesson sig för fem år sedan? Det vet jag inte. Jag vet inte om jag vill veta det, men en kvalificerad gissning är väl att han sympatiserade med en annan form av perverterad socialism.

Vill man läsa om Vänsterpartiets förhållande till demokratiska förebildsländer som Sovjetunionen, Östtyskland och Nordkorea kan man ta en titt på Uppdrag gransknings genomgång av partiets demokratisyn under 1970- och 1980-talen här och kolla lite kamratlig brevväxling här

Är det lika relevant att prata om ideologi idag som det har varit tidigare i historien? Är höger-vänsterskalan det enda sättet att bedöma politik utifrån idag?
För knappt hundra år sedan var inte demokratin en självklarhet i Sverige. När den allmänna rösträtten lagstadgats var det största problemet att många människor helt enkelt inte hade kunskapen att föra sin egen talan. Information och kunnande var en bristvara. Hur cyniskt det än må låta. Därför var naturligtvis arbetarrörelsen och de fackliga organisationerna nödvändiga för att både informera, utbilda och ge röst åt människor som tidigare inte tänkt särskilt mycket i politiska banor.
Man ska aldrig bagatellisera historien - i det här fallet den betydelse som i synnerhet Socialdemokratin hade i att göra Sverige till ett modernt, upplyst och demokratiskt land.

Problemen som vi sett de senaste 40 åren beror dock inte på att människor förvägras en politisk åsikt. En förskjutning av vad det innebär att tillhöra en specifik klass har skett. Medelklassen är mycket större än tidigare, men vad definierar den – (ett relativt) ekonomiskt välstånd eller (en relativt hög) utbildning?

Att fortfarande dela in människor i klasstillhörighet kan naturligtvis fortfarande bära viss närmast sociologisk relevans. Men den politiska aspekten är inte längre den samma. En metallarbetare tjänar inte nödvändigtvis mindre pengar än en tjänsteman – och han/hon tjänar alldeles säkert mer än någon inom handeln. Traditionella arbetaryrken som snickare och byggnadsarbetare kan mycket väl tjäna mycket mer i månaden än vad många yrkesverksamma akademiker gör.

Demokratins fiende i Sverige idag är snarare oförmågan att kunna förhålla sig till överflödet av information och att människor tar demokratin för givet. Man behöver inte engagera sig för det spelar inte särskilt stor roll om Moderaterna eller Socialdemokraterna tar makten. Jag har själv sagt den här meningen och trott på det. Jag har tagit det för givet att antidemokrater aldrig kommer komma till makten i Sverige.

Det är möjligtvis att göra en höna av en fjäder att uttrycka oro för att de rödgröna vid en valseger utlovade en ministerplats för en person som för fem år sedan kallade sig kommunist. Lars Ohly är alldeles säkert mer av en populist som gillar att fria i tv och emulera Bengt Westerbergs förhållningssätt till Ian och Bert när han ställs inför en annan populist från högerkanten, än en potentiell diktator.
Men det är väl som Ohlys ungdomsidol folkmördaren Josef Stalin sa: ”Förtroende är bra, kontroll är bättre.”

Att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen ska väl snarast ses som ett desperat rop på hjälp. Ett rop från människor som inte tycker sig bli hörda, som inte orkar eller kan processa all den information som dagligen sköljer över oss och som letar efter enkla lösningar på inbillade problem. Att peka på ”det okända” som en fara är grundläggande mänskligt beteende. Att det sedan är ganska enkelt att välja att läsa på så att ”det okända” inte längre blir lika mystiskt är väl trots allt för besvärligt för de här människorna.

Det är tyvärr inte bara Sverigedemokrater som inte orkar skaffa sig genomtänkta politiska åsikter. Ganska många människor väljer enkla lösningar utifrån vad de tror sig tillhöra för klass eller på grund av egenintressen i form av några kronor hit och dit som de vill undvika att betala i kommunalskatt.

Men det här är också demokratins styrka. Man behöver inte göra ett IQ-test eller ett allmänbildningsprov för att få rösträtt. Därför är inte soffliggarna längre några som protesterar mot bristen på ”lämpliga” valmöjligheter, utan de är direkt ansvariga när antidemokraterna stormar in i Riksdagen.

Låt dumjävlarna skrika, sanningen levereras nästan alltid med en viskning.

Wednesday, September 15, 2010

Skit

Ni tror att jag inte skrivit så mycket den senaste veckan, eller hur? Så är det inte. Jag har skrivit jättemycket. Men allt har varit skit. Texter om det annalkande valet, om politik och musik, om politik och politik, om politik och pyttesmå rosa kramdjur.
Skit alltihop. Mest skit blev texten om USA, tätt följd om min kärleksförklaring till Charles Bukowski. Den sistnämnda var visserligen opolitisk.

Jag har egentligen bara två saker att säga om politik. Gå och rösta på söndag – och – var försiktig med vad du hoppas på – it might just come true.
Rösta efter vad du tror är bäst för så många människor som möjligt och inte efter vad som är tuffast, hippast eller mest rebelliskt.
Det kan man ha musiken till.

Apropå det: Musiker får jättegärna sätta fingret på oegentligheter i den värld vi lever i, de bör kanske till och med göra det. Musiker bör dock undvika att komma med konkreta lösningar på de problem de tycker sig ha funnit. Det blir ju så lätt buskis. Ingen nämnd, ingen glömd.

Nedan är en liten checklista att ha med sig i bröstfickan på finskjortan när ni går till vallokalen på söndag:

Rösta INTE på ett parti med en partiledare som heter Göran eller Lars.
Rösta INTE på ett parti som envisas med att kalla Nordkorea för Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Rösta helst INTE på ett parti som Gluggen har puttat från beige till brunt.
Rösta INTE på något parti vars sympatisörer till 80 procent består av raggare.
Rösta INTE på ett parti som inte tycker att Valerie Solanas var mentalsjuk.
Rösta INTE på ett parti som tycker att den enda egentligt viktiga frågan är att man ska få ladda ner dataspel gratis.
Taktikrösta INTE.

Du har nu fyra partier kvar att välja mellan. Två på vardera sida. Go crazy.

Tuesday, September 7, 2010

Wouldn't It Be Nice?

Ner till ån, till de tämligen nyanlagda bryggorna, gick jag för att fundera. För att se saker ur ett annat perspektiv. Bildligt talat naturligtvis. Hade jag talat bokstavligt hade jag varit en person med låga krav på miljöombyte som inspirationskälla. Vid vattnet, påbylsad trots det milda vädret - i vad kaffeautomaternas metrologer och lunchrummens filosofer kallar en indiansommar. Där satt jag nu.

Medan änderna med enkelhet simmade mot den svaga men ihärdiga strömmen listade jag saker i huvudet på en plus- och minussida. Små saker som jag vid olika tidpunkter fäst stor vikt vid. Överspelade händelser, aktualiteter, möjligheter som försvunnit och tvång som blossat upp med en oförutsedd angelägenhet. Lukter och smaker. Förnimmelser och ord. Egenskaper någon haft och sådana jag önskat att någon annan haft - oftast jag själv. Resor som tycktes så viktiga när jag gav mig ut på dem, men vars mål nu var lika svåra att försöka minnas som de personer som satt bredvid mig i sätet då.

Veckomöten i det stora huset, då trädtopparna i dungen på andra sidan vägen viskat ditt namn medan siffror nämndes med andakt och respekt i rummet jag befann mig i. Powerpoint-presentationer och timmar i bil. Regnet mot rutan. Evig landsväg i ett fult Sverige. Sedan mindes jag levande ljus, mat och musik. Ett leende, ett samtal i vars utkant jag var en satellit och du var stjärnan i vars bana jag kretsade. Du vann alla argument bara genom att ändra ansiktsuttryck. Men fem år är ingenting i det stora hela. Svettig och med rusande hjärta, satt i uterummet så mån om att göra ett gott intryck på alla där. Betydelsen har gått förlorad sedan länge och ingen borde vara gladare för det än jag.

Den nyss pensionerade kvinnan går förbi med sin unghund igen. Den är snäll men har sylvassa tänder varnar hon mig. Jag sväljer ett dåligt skämt som hon inte hade förstått, inte för att hon är korkad utan för att det inte är mycket till skämt. Jag nickar istället. Bäst att passa sig då. Livlig liten krabat. När en cykel viner förbi gömmer sig hunden mellan hennes ben och tittar skyggt fram med svansen mellan sina ben, mellan hennes ben. Bara för några sekunder. Snart viftar den igen och de sylvassa tänderna hittar något nytt att tugga på och kvinnan hittar något nytt att förmana. Jag sitter kvar medan de försvinner i riktning mot Telia-huset.

Jag glömde fråga vad hunden heter men jag sätter det på plussidan av min lista ändå, under oviktig information som gått förlorad.

Det är sällan nu för tiden som man går ut utan telefon, utan att kunna bli nådd. Ändå känner jag mig inte nämnvärt ensammare än vanligt. Så länge det finns människor i närheten. Det finns det här. Jag hör byggarbetsplatsens radio och en cementblandares monotona gurglande. En spårvagn gnisslar in mot stallarna och två joggande flickor skrattar och jag uppfattar bara ett enstaka förlupet ord innan gummisulornas dova studsande mot asfalten är allt de lämnar bakom sig . Men de är inte anfådda, inte som jag. Ingen feber men förhöjd temperatur.

En promenad i skogen, en söndag för knappt två år sedan. Vi kom fram till ett träd där människor ristat in sina namn. Datum och namn och hjärtan. Jag undrar om du någonsin trodde att våra namn skulle kunna stå där. Förmodligen inte. Jag klandrar dig inte. Du var någon och jag var någon, men tillsammans var vi inget. Oavsett vad din syster tyckte.

Inga stålsporrar i mjukdelar. Reste mig och borstade av dammet, nästan lika oberörd på insidan som jag ansträngde mig för att signalera utåt. Inte för att någon nödvändigtvis tog notis om det.

Som Tim Robbins rollfigur i Human Nature, chockad över anomalier och övertygad om att gräset är grönare på Ryavallen, förlåt Borås arena. Men det var ingen anomali och på arenan i Borås är gräset inte gräs. Vi slutade att tävla om vem som var mest ledsen, jag lämnade walk-over - köpte en strawberry daquiri till henne och hennes syster (en annan henne och en annan syster)och tänkte: "Vad hade Brian Wilson gjort?" Hon åkte till Peru. As you do. Jag och Brian stannade på vardagsrumsgolvet och spelade på ett jättelitet piano. I korviga tubsockar. Bokstavligt talat naturligtvis. As you do.

Monday, September 6, 2010

Gusto Corposo

På löpbandet, med utsikt över Chollas Lake, med Waterbeds In Trindad i hörlurarna ter sig mitt forna liv väldigt avlägset. Det är inte den organiskt odlade näringsriktiga kosten som tystlåtna men artiga unga män leverar till mig dagligen i portioner om tre: frukost, lunch och middag, som gör skillnaden.
Inte heller är det faktumet att jag får hjälp att hålla min etagelägenhet obesudlad och skinande ren från min egna bristfälliga karaktär, av en äldre kvinna vid namn Rosalinda varannan dag. Det är inte ens klimatet utanför panoramafönstren. Där är jag sällan.

Det är vetskapen om att jag aldrig kommer att återvända som gör det förflutna så avlägset. Det är här - i min luftkonditionerade kockong - som jag lever och verkar nu. Saknar jag någonsin något från den gamla världen, eller någon av dess invånare, loggar jag på internet och undersöker grundligt vad som ätits till middag långt där borta, eller i vilket spår det har joggats , eller vilket okänt namn som upprörande nog har röstats ut i en för mig lika okänd tävling.

När jag ser jag mig själv i spegeln kan jag knappt se ett spår av den unge arge mannen - som egentligen inte var så ung och som var mer ledsen än arg - men som var jag. Det är en vältränad och till synes välmående 45-årig man som tittar tillbaka på mig; De en gång nyfikna och blyga ögonen har ersatts av ett par erfarna och trygga.

När jag sprungit en och en halv mil på löpbandet och, om andan fallit på, lyft, dragit och vridit vikter i mitt träningsrum och intagit mitt, med antioxidanter, vitaminer och fibrer stinna morgonmål, sätter jag mig alltid och läser i en fåtölj avskärmad från resten av min verklighet, bakom bokhyllor och ett par höga växter som Rosalinda ser till inte dör.
Vad jag läser varierar. Dagstidningar, magasin och böcker. Ibland läser jag innehållsförteckningen på flaskan som jag just har druckit till frukosten. Det brukar få mig att känna mig båda sund och - lite mer komprometterande - som en maskin som just har tankats med bränsle, gjorts ren och smörjts. När jag suttit i min fåtölj i ungefär en timma, klockan är då nästan alltid 10.28-10-35 brukar jag sätta mig vid mitt skrivbord och skriva.
Bokstäverna på skärmen fyller sidor och bildar meningar, men det är sällan jag sparar det som jag skriver nu för tiden. Det är fingrarnas gymnastik mer än hjärnans. Det var en kort stund som jag hade något att förmedla, innan allt devalverades av sociala nätverk, minnenas värdelöshet och tidens osentimentala framskridande.

Jag skriver till mina vänner ibland och jag trycker på send och ångrar mig genast, sedan läser jag inte deras svar för jag vet vad redan vad de mailen innehåller. Drömmar som brustit eller drömmar som besannats genom deras barn som blivit antagna till det ena eller andra. En jul i ett skjul omgärdade av släktingar som vill dem väl, men som vet vad väl innebär mycket bättre än de själva gör. Och nu vill de att jag ska hålla med dem om att de - mina vänner -visst vet bäst, och det gör jag. Utan att svara.
Jag hoppas att de är lyckliga allihopa. De som log vänligt, de som log i mjugg och de som tittade bort.

När jag har skrivit inget och raderat allt och tittat ut över sjön och människorna som promenerar och joggar runt den brukar det vara tid för lunch. Den vita plastpåsen i mitt kylskåp innehåller en plastlåda märkt L för lunch och en märkt D för middag. I påsen finns också instruktioner om huruvida innehållet i plastlådorna ska värmas eller ätas kallt. Jag följer nästan alltid dessa instruktioner, även om fritänkaren i mig mer ser dem som rekommendationer. Jag tar sedan med mig lådan ut i vardagsrummet tillsammans med bestick och den plastflaska med vätska som också är märkt med ett L.
Innan jag äter brukar jag sätta på musik. En spellista som alltid inleds med Glow Worms av Vashti Bunyan och som följs av en låt med Coleman Hawkins som jag aldrig minns namnet på, sedan varierar de efterföljande låtarna genom en kombination av teknikens under och slumpens lag. Ofta blir jag sittande med de tomma plastförpackningarna framför mig stirrandes ut i tomma intet. Drömmande, men inte borta, hela tiden spänd på att höra vilken nästa låt blir och åt vilket håll den styr mina tankar. Det är all spänning jag behöver nu för tiden och jag sitter ibland ända tills eftermiddagssolens strålar bländar mig genom de blanka - genom guds och en mexikansk fönsterrengörarfirmas försorg - ständigt nyputsade fönstrerna.

Det bästa med att se dagarna passera utan att göra någon ansats till att lämna ett avtryckt på dem är att stressen helt har försvunnit ur mitt liv. Tro mig, om man inte aspirerar på att göra något av dagen och inte heller behöver oroa sig för hur man ska ha råd att inte göra något imorgon, försvinner all prestationsångest. Utan stress sover man bättre. Man behöver dessutom mindre sömn. Det är inte som förr då sängen var en fristad och då jag alla vakna timmar längtade efter att få sova drömlöst i ett tyngdlöst tillstånd dit måsten, inbillade eller verkliga, inte nådde. Inte tills klockan ringde och en besvikelse likt den som den som berövats sitt hem i en naturkatastrof måste känna upprepade sig varje morgon.

Behöver jag inget sällskap då, förutom männen med matkassarna och Rosalinda som bara pratar en så knagglig engelska att jag lika gärna hade kunnat prata svenska med henne? Jag har mitt akvarium med mina fiskar. Jag har döpt några av dem: Benito, O.V. och Brian Cole. Inga kvinnonamn. Kvinnor ställer till problem, så även i en vattenvärld, inbillar jag mig. Tyvärr minns jag inte exakt vilken fisk som bär vilket namn, men de tycks inte ta illa upp. Akvariet tar halva östra vardagsrumsväggen i anspråk. Det är minutiöst inrätt av ett företag som inreder saker åt människor som vill ha bra smak, men inte orkar odla en sådan längre - och som har råd att betala. Det är enklare att ha bra smak när man har pengar, ändå blir man latare med åren och i takt med att nollorna ökar på kontoutdraget.

Kärleken då, undrar ni? Ja, den gör sig påmind ibland. Så är det ju att vara man. Men den går att rationalisera bort. Vissa saker smakar inte lika bra som första gången man fick dem uppdukade framför sig. Det är som med onyttig mat och alkohol. Man kan avvara det, allt som krävs är viljestyrka och ett Morrissey-citat att luta sig mot. Trägen vinner och allt det där. Hjälper inte det kan jag duscha kallt och tänka på Marklandsgatans spårvagnshållplats en vindpinad januarimorgon.

Ikväll ska jag frångå mina principer och lämna min fästning. Bara ett par korta steg på garageuppfarten till bilen, lika luftkonditionerad som min lägenhet men med fördelen att sceneriet utanför rutan är ombytligt. Jag ska köra på gatorna, följa trafikreglerna, hålla hastighetsbegränsningen och signalera när jag byter körriktning. Bilen, vars fabrikat min blygsamhet hindrar mig att avslöja, ska ta mig till havet.
Jag vet en avskild plats till och med i det här överbefolkade hörnet av världskartan. Leroy Hutsons All Because Of You på bilstereon när jag kliver ur fordonet. Jag låter dörren vara öppen efter att jag höjt volymen. Det är nästan mörkt och långt där ute syns lanternorna på ett några guppande båtar. Alldeles under cypressen tänker jag på dig och vad du gör just nu. Du sover förstås. Med håret uppsatt och med strumpor på fötterna. Alltid frusen, alltid kylig. Hade du varit här nu skulle jag ha berättat den där historien som fick dig att le, men som du tröttande på. Kanske skulle du uppskatta den igen nu.
Och om du skulle frysa, även trots att det fortfarande är varmt och jag inte fryser i min kortärmade skjorta, så skulle jag lägga armen om dig och försiktigt dra dig intill mig. Så att jag kunde känna din doft och hur din hud knottrade sig i den lätta brisen.

Thursday, September 2, 2010

Scarry monsters (and super creeps)

Hur känns det, som Bob Dylan en gång skrev med änden av fjäderpennan kittlandes mysigt i tredagars-skäggstubben, att vakna pigg och utsövd, för att efter en förnuftig frukost och en snabb kall dusch, entusiastiskt dansa iväg till sin arbetsplats?
Jag vet att vissa människor gör det. Jag vet människor som halvvägs in i sommarsemestern säger ”Nu hade det nästan varit skönt att börja arbeta igen!”
Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska avundas dem, försöka inspireras av dem – eller känna en avgrundsdjup medlidsam sympati över deras omedvetna mentala kamikazeraid.

Alain de Botton har skrivit att de flesta människor i det moderna samhället vill se sitt arbete som ett verktyg för självförverkligande, men det här är inte bara en chimär utan i själva verket en omöjlighet. Den krassa sanningen är att vi arbetar för att slippa känna. Det gäller inte bara underbetalda löneslavar långt ned i hierarkin, utan även dem med den dyraste handsydda kostymen och det bländvitaste leendet du kan hitta på hoom.se
Vi arbetar för att vi (i bästa fall) kan organisera och styra över vårt arbeta. Det kan vi inte göra i ”livet” i stort. Det är en kontrollgrej. Det är därför som vi så gärna begraver oss i arbete när det stormar i privatlivet: Vi glömmer att känna efter hur osäkert ”allt” är och vi är i kontroll.
Det är det ingen som nämner i valrörelsen.

Arbetslivet har, känner jag mig nödgad att tillstå, absolut ingenting att göra med de böcker av Richard Scarry som jag läste som barn. Inga glada cockerspaniels är motorcykelpoliser och inga förvuxna daggmaskar i grön jägarhatt kör omkring i äpplebilar på väg till arbetet på bygget. Inte en enda. Jag har spanat efter dem nästan dagligen sedan 1978.
Jag tror att det är Richard Scarry som har gjort att jag hade så orealistiska förväntningar på arbetslivets potentiella underhållningsvärde, och i förlängningen, mitt personliga självförverkligande.

Om man gör en okulärbesiktning av den Lützen-tjocka dimma av melankoli och själslig nedstämdhet som innesluter valfri svensk busshållplats eller pendeltågsstation en tidig måndagsmorgon utifrån, det vill säga om man själv är ledig och visslandes Marseljäsen är på väg till bageriet för att köpa surdegsbröd, är det fullkomligt obegripligt att folk utsätter sig för den – om inte frivilligt, så åtminstone utan att bryta ihop och börja gråta över köttfärslimpan som de kommer att jonglera på en köttfärslimpefärgad plastbricka i en köttfärslimpefärgad lunchmatsal senare under den köttfärslimpefärgade arbetsdagen. (Okej, jag mjölkade det ett varv för långt.)
Det kanske bara är jag, men inte ens 80 papp i månaden och fri tillgång till färgkopiator att skriva ut festinbjudningar på, kan berättiga att stå där fem dagar i veckan i ungefär 40 år.
Nu är jag – for the record – fullt medveten om att man inte tar bussen, tåget, spårvagnen eller tunnelbanan till jobbet om man tjänar 80.000 i månaden, men ni kanske förstår vad jag far efter (i min benvita Lexus RX 450h).

Ni får inte tro att jag förespråkar någon ogenomtänkt planekonomisk reform som frigör arbetarna från den sisyfos-sten den lutheranska arbetsmoralen innebär (och genast ersätter den med östeuropeisk servicekänsla). Det gör bara den delen av mig som tycker att det är lite skönt när andra väljer för mig (men den lille djävul som är den delen av mig kväver jag med bomull, boogie och bourbon).
Som vanligt har jag ingen aning om vad jag egentligen vill. Jag ville nog mest skriva att det inte är någon vidare att gå upp tidigt på morgon och hänga vid spårvagnshållplatser och låtsasläsa Metro för att slippa prata med sina grannar. Eller att förvärvsarbeta. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag att ni skulle behöva läsa mig tycka det. Igen!

Jag vill ju bli ballerina och dansa på ett snöre högt över marken, med ett rosa paraply i handen.

Sjumilakliv

Återigen med GP som källa uppmärksammar jag idag att det igår var 40 år sedan Jimi Hendrix spelade på Liseberg (biljetten kostade 19 kronor). Några veckor senare, den 18 september 1970, var han död.

Mitt förhållande till gitarristen är anmärkningsvärt kyligt med tanke på den betydelse som han brukar tillskrivas.
I ungefär två månader 1989 älskade jag Jimi Hendrix. Det var en stormig och kort romans – ungefär som den jag hade med The Doors tågluffarsommaren 1992.
Jag hittade för ett tag sedan bilder från en semester med mina föräldrar sommaren 1989 där jag på flera foton bär en vit t-shirt med ett orange-lila Jimi Hendrix-tryck. Det gjorde mig mycket häpen. Jag hade förträngt att jag någonsin burit ett sådant plagg.
Jimi Hendrix och The Doors sammanfattar nämligen ytterst pricksäkert de sakerna som jag avskyr med rockmusik.
Hela den där självutbrännande dö-ung-i-batikskjorta/knarka-och-vara-konstnär/skriva-låtar-om-ödlor/slänga-ut-tvapparater-ur-hotellrum/bli-ett-med-kosmos-grejen ger mig rysningar.
Det vet ju alla att den bästa musiken bär Stenströmskjorta och har gott bordskick (och inte alls behöver vara sinnesutvidgande och dekadent).

Det har till och med gått så långt att jag i min personliga musikskrivning ersatt Jimi Hendrix med en PCP-missbrukare från Georgia. Ja, länken mellan Miles Davis och Prince ska gå via James Brown och inte via Jimi Hendrix (The Doors suddar jag helt ur historieskrivningen och ersätter dem med The Lovin’ Spoonful, men nu har jag skrivit lika mycket om Jim Morrisons kabaretorkester som om Jimi Hendrix och det var ju inte meningen).

Men, vad man inte kan ta ifrån Hendrix är hur han influerat artister ur i princip alla undergenrer inom rock- och popmusiken. Det är väl egentligen bara Beatles som slår honom på fingrarna – om ens de gör det.
Hendrix var rock, soul och blues. Han var gitarrlarm och gitarrvirtuositet. Han eldade gitarrer, slog sönder dem och var så där lagom (politiskt) upprorisk som den mesta rockmusiken aspirerar på att vara, men sällan är. Han skrev ett par låtar som ingår i den slutgiltiga rockmusikkanonen. Dessutom sjöng han dem riktigt hyggligt. Han var helt enkelt i mångt och mycket den ultimata rockstjärnan. I synnerhet eftersom han dessutom dog ung och relativt snygg.

40 år efter sin död, 21 år efter min senaste utflykt i Hendrix-land, kan tiden vara mogen för undertecknad att försiktigt ge sig i kast med den flyhänte moppemustaschen igen. Jag skriver ”kan vara” och ”försiktigt” för det handlar verkligen om att handskas med den här typen av saker med gummihandskar, förkläde och skyddsglasögon. Gör man bara det minsta fel så uppenbarar sig en gnisslig version av en nationalsång framförd framför entusiastiska hippies på en åker – eller en trött Levi’s-reklamjingel – på nät- och trumhinnorna.
Det måste finnas en bakväg. En som går via, tror jag, Little Wing.

Finns det någon som läser den här bloggen som kan hjälpa mig?