Friday, October 29, 2010

The most beautiful sound next to silence

På Göteborgs centralstation passerar jag nästan dagligen en man i 25-årsåldern med en illgul jacka. På ryggen av jackan står det ”taxivärd” med stora svarta bokstäver. Killen, som vi kan kalla honom, ser mycket vänlig ut. Han har glasögon, svarta jeans, sportiga vandringskängor, en praktisk frisyr: Han ser kort och gott väldigt mycket ut som han är från Torslanda och har läst teknisk linje på gymnasiet. (Jag har ingen aning om i fall han är från Torslanda, men han ser ut som han är det. Förstår ni vad jag menar då? Antagligen inte.)

Kanske är det auran av matematiskt snille som gör mig perplex när jag nu passerat honom på väg till jobbet i över ett halvår. De första gångerna som jag såg honom tog jag för givet att han var en student som hade taxivärdgiget som ett extrajobb. Men han står där i stort sett varje vardag, när jag går till jobbet och när jag går hem. Missförstå mig rätt nu: Jag är inte raljant mot arbetsuppgifterna, jag vet inte ens riktigt vad de innefattar men vi återkommer till det och jag är absolut ingen främling för idiotiska jobb. Jag har haft två stycken. Tidigare i mitt liv… Om nu taxivärdskapet är idiotiskt… förmodligen är det inte det. Nu blev jag ju raljant trots allt. Fan.

Så här verkar det fungera, om jag ska redogöra för mina flyktiga iakttagelser: Taxibilarna köar i två olika filer, Göteborgs taxi-filen och filen för övriga taxibolag. Längst fram i den gemensamma bilkön som de båda filerna utgör finns lite avspärrningar med stolpar och tygband och en något slags bildskärmsschabrak där vår vän teknologen från Torslanda är posterad.

Varje gång det kommer in ett tåg, vilket är nästan hela tiden, och någon vill åka taxibil är det hans jobb att se till att de potentiella taxiresenärerna inte bara tar första bästa lediga bil, utan istället köar innanför avspärrningarna medan ett tjugotal bilmotorer går på tomgång. När alla står rekorderligt på kö frågar vår gule samordnare personerna längst fram i kön om de vill åka med något särskilt taxibolag. De brukar svara att det inte spelar någon roll, men att de helst skulle vilja åka nu. Som den milde och förstående man som värden verkar vara nickar han högtidligt och frågar vart de ska åka samtidigt som han trycker i ett par kommandon på den datoriserade bildskärmen. ”Varför talar vi om det för dig och inte direkt till taxichauffören?”, lyder den inte helt oadekvata följdfrågan från de presumtiva passagerarna. Vår kamrat nickar fortfarande artigt, men upprepar frågan med ett väl avvägt mått av stegrad beslutsamhet i rösten.
Vid det här laget är det inte helt ovanligt att taxikunden viker upp kragen, suckar högljutt och ger sig av mot Drottningtorget för att nyttja ett spårbundet kommunalt färdmedel istället, förmodligen ovetandes om att det är ännu mer bekymmersamt att åka spårvagn i Göteborg.

De resenärer som tilldelats en ängels tålamod står däremot kvar och svarar på frågorna. Efter cirka fem minuter vinkar vår vän fram ett ekipage i vilken resenärerna kliver in i. Kön bakom har krympt avsevärt, de flesta på väg mot Drottningtorget. De som stod längst bak har förmodligen redan till fots nått målet som taxiresan var avsedd att ta dem till.
Sådär håller han sedan på hela långa dagen.

Frågorna som jag ställer mig är: Är den gule hjälten egentligen placerad där för att få människor att åka kollektivt? Hur lyckas han vara fryntlig i bistert väder, med en hopplös arbetsbeskrivning, med stressade stockholmare och burdusa skåningar som sin huvudsakliga motpart?

Vad som är ställt bortom allt tvivel är i vilket fall att ha är en så kallad vardagshjälte. En person som rullar sin sten upp på kullen med oförtrytlig entusiasm bara för att se den rulla ner när han nått toppen – och han gör det med ett leende på läpparna!
Han är med andra ord en utmärkt person att vara utposterad som den förste göteborgaren som långväga besökare möter när de kommer hit. Han personifierar helt enkelt Göteborg. Frågan är bara varför hans jacka inte är blå och vit?

Thursday, October 28, 2010

Men of ruthless ambitions

När jag var yngre såg jag aldrig de olika alternativen. Jo, jag såg ett realistiskt alternativ (bland en handfull ogenomförbara): Att varje vardagsmorgon raka sig grundligt, ta på sig en beige trenchcoat och bära iväg med en portfölj med okänt innehåll till ett kontor där man drack kaffe och räknade ut slumpmässiga tal med sin miniräknare. Vid klockan halv fem slutade man dricka kaffe och räkna på miniräknaren, borstade mjället från axlarna och begav man sig hem och såg först först Aktuellt och sedan Rapport på tv.

Det ägnade man sig åt mellan 20 och 65 års ålder. För pengarna som man tjänade på det här märkliga förfarandet köpte man räkor på fredagskvällarna. På sommaren var man ledig från kontoret i ett par veckor. Då hyrde man en stuga i Skåne och levde spartanskt – det betydde att man såg på Aktuellt och Rapport på en svartvit tv med dålig mottagning och duschade varannan dag. Man åkte också till Danmark och fick huvudvärk.


Jag har nu vid 36 års ålder lyckats uppnå nästan allt det där. Tyvärr bereder mig inte det den känsla av nöjdhet och uppsåt som jag trodde att det skulle göra när jag var yngre.
Det finns flera olika anledningar till det, misstänker jag. Det mest grundläggande är att jag är en bortskämd individ som blir nedstämd när livet är gruvligt tråkigt. Istället för att känna mig hemmastadd och trygg i tristessen (så som man ska) så blir jag ledsen och negativ. Jag börjar tänka. Det är aldrig bra. Man arbetar mycket sämre när man tänker. Att arbeta ger en mekanisk tillfredsställelse. Det är därför kroppsarbetare alltid är mer jovialiska än vad tjänstemän är.

Ju mer man tänker desto mer negativ blir man. Det är ofrånkomligt. Förlåt om jag trampade på någon självhjälpbok nu. Optimism är stoiskhetens huvudverktyg. Självförtroende är sättet att bryta mönstret och göra det bästa av de cirka 25 procent av livet som man kan påverka. Pessimism är det avtrubbande läkemedlet som hjälper oss acceptera att 75 procent av vårt liv helt och hållet styrs av slumpen, utan mål och mening, belöningar och bestraffningar.
Det kan tyckas lite tråkigt – senast idag hörde jag kommentaren att ”det är roligare att vara positiv” och ja, det är det alldeles säkert. Det är ju exempelvis roligare att dricka sprit än att äta frukost, vilket inte betyder att det är ett bättre sätt att starta dagen på.


Det här med att vara positiv får alltid mig att tänka på när jag var på föreläsning med Kay Pollack på Chinateatern för några år sedan. Framför en publik bestående av kvinnor i 55-årsåldern, som samtliga led av rökhosta, och unga män i gråa kostymer som samtliga gjorde sitt bästa för att likna Patrick Bateman i American Psycho predikade den fryntlige filmregissören vikten av att ”välja glädje” och ”att växa genom möten”. Det gjorde han i första hand genom att ge exempel på vilken extremt lyckad person han själv var, sedan skrattade han bullrigt.

De kraxiga kvinnorna var mycket entusiastiska medan de kedjerökte fem cigaretter i pausen och diskuterade alla det oerhörda djupsinnet i floskelmannens glädjeförslag. Patrick Bateman-männen tycktes samtliga fundera på det här med att ”växa genom möten”, medan de rättade till slipsknuten i badrumsspegeln och slängde förstulna blickar på sina schweiziska armbandsur:
”Menar han den kroppsdelen som jag tror att han menar?” ”Vilka kodord är bäst att använda på de här mötena?” ”Vad heter ’Du har vackra ögon’ på estniska?”

Wednesday, October 27, 2010

Gråt inte över spilld béarnaise

Vad jag minns när jag tänker på det idag är att jag gick mellan hållplatserna Handelshögskolan och Seminariegatan med tårarna rinnande ned för kinderna och hela tiden hoppades att jag skulle känna din hand på min axel. Av rädsla att bli besviken vågade jag inte vända mig om, för jag visste egentligen att du inte följde efter. Jag minns inte om jag mötte någon som jag ville dölja skammen ifrån, men mörkret och regnet gjorde åtminstone ett halvdant jobb med att dölja den från mig själv.

Det hade varit ytterligare ett möte då jag försökt att revidera min uselhet i dina ögon och i mina egna, men det slutade som alla andra gånger, med svordomar och förebråelse. Du såg trött och irriterad ut, mest trött, men du sa inget. Så många gånger har jag i efterhand försökt att sätta mig in i din situation vid de här tillfällena och oftare än inte tror jag att jag har lyckats. Tyvärr gjorde det mig länge än mer upprörd.

Nu har det gått så lång tid att alla gängse regler säger att du bara är en fotnot i den uppdaterade encyklopedin över min bitterhet. Och så är det nog. Ändå återvänder mina tankar ofta osökt till den där sorgliga promenaden mellan de två spårvagnshållplatserna. Det var just där som jag insåg att allt det jag trodde var förutbestämt aldrig skulle inträffa. En mycket mer skrämmande och okänd framtid väntade på mitt nästa drag. För så mycket visste jag, att jag skulle bli tvungen att slåss mot tusentals rädslor för att ta mig ur den där sjunkande känslan. Det kändes orättvist. Det var förmodligen inte det. Den smärta som man åsamkar sig själv tar längst tid att läka.

Det som jag skulle ha att säga dig om jag mötte dig på gatan idag har krympt till att få plats på b-sidan av en medioker Morrissey-singel. Det är en avsevärd bit från den pentologi av temadubbelskivor i ämnet som tycktes nödvändiga för tio år sedan.
I vilket fall: Ord är alltid viktlösa, enkla att formulera, men svårare att omsätta i handling. Så när du någonstans som jag inte borde känna till, bekänner att hela livet kommer att förändras – till det bättre – för någon som inte behövde slänga hela handen och be om fem nya kort, stärks vetskapen om hur oundvikligt mitt nederlag var och gör det paradoxalt nog något mindre bittert.

Som någon helt annan sa i ett helt annat sammanhang många år senare: ”Han har något att vara bitter över…” med de utelämnade orden: ”till skillnad från dig” understrukna med rött bläck.
Det finns ingen förbannelse och det finns inga ”om”. Det finns ingen återupprättelse att eftersträva och ingen rättvisa att åberopa. Det finns bara en naiv förhoppning om att framtiden kommer framstå som lite mer förståelig i efterhand. Jag har bestämt mig för att den kommer att göra det.

Vad du bestämt dig för kan jag bara ana, men om jag anstränger mig inser jag att det sedan länge inte borde intressera mig.

Friday, October 22, 2010

Dear Prudence

Ja! Jag tillhör en majoritet. Äntligen!

I skrivande stund har 398 personer svarat på frågan ”Hur reagerar du på höskrusket?” på gp.se.
58 procent (229 personer) har valt alternativet: ”Jag vill gå i ide fram till april!” medan 26 procent (102 stycken David Hellenius-fans) valt det pragmatiska alternativet ”Tja, det är väl ingen stor grej…” och bara 17 procent (67 stycken ironiker) valt det mentalsjukt världsfrånvända alternativet: ”Jag längtar efter vinter och skidåkning.”

Min glädje är inte ens spelad. Vid de tillfällen som jag deltar i sådana här viktiga direktdemokratiska opinionsmätningar brukar jag alltid hamna bland freaksen, eller pragmatikerna. Pragmatikerna är på sätt och vis den intressantaste gruppen. De tycker ofta att frågan är väldigt ointressant, men känner sig ändå nödgade att rösta. Det är en smula paradoxalt, men jag förstår dem – Varje gång det ställs frågor om idiotiska underhållningsprogram på tv4 eller ishockey-VM får jag en liten, liten tillfredsställelse genom att kryssa i alternativet att jag inte bryr mig det minsta om vem som går vidare i tävlingen, eller om vilken norrlänning som placeras i tre kronors mål.

I GP-frågan ovan är majoritetens val skräddarsytt för mig. Jag älskar att jag kan svara hundra procent ärligt och ändå tillhöra en majoritet. Jag inser exakt hur patetiskt det är med tanke på att frågan är heeelt meningslös, men det gjorde mig ändå genuint glad – på riktigt.

Det är så skönt att min uppriktiga avsky mot den årstid som nu närmar sig delas av andra människor. Min motvilja mot hösten är så stor att det får anses som en smula anmärkningsvärt att jag orkar ogilla vintern ännu mer. Och jag gör det av alla braksvenniga anledningar! (Hurra!)
Det är mörkt, djävulskallt, fult, kalt, hundbajsigt, julmysigt, blåsigt, snöigt, skidåkigt (åh, vad jag avskyr skidåkning). Nämnde jag kallt och blött och deprimerande och mörkt som i graven?

Senast häromdagen sa jag på fullaste allvar att jag föredragit att vara vaken dygnet runt maj till september om jag hade fått sova mig igenom hela perioden oktober-mars. April kunde vara en ”normal” tillvänjelseperiod då jag var vaken på dagarna och, förhoppningsvis, sov på nätterna.

För mig hade ovan varit att föredra framför att flytta till ett mer behagligt klimat. Länder som Italien och Spanien är, med risk att låta fullständigt från vettet, lite för mustiga ställen för mig. Dessutom har de här länderna så bottenlöst usel tv, musik och fotboll (Real Barcelona och Zlatans milanoklubbar får mig att kaskadkräkas) att jag skulle ha dött en smula om jag tvingades ta del av det utbudet. Hade jag levt flera månader i rad där hade jag förmodligen utvecklats ännu mer till en Marcus Birro-person med Salvador Dalí-komplex – helt utan täckning. Jag hade blivit fullständigt odräglig. Thailand finns inte i min världsbild.
USA… är.., har jag med tårarna rinnande ned för mina kinder i vuxen ålder insett, inte riktigt för sådana som mig.
(Vet ni hur hemsk den sista meningen fick mig att känna mig? Nästan lika hemsk som när jag insåg att jag gillade en låt med Phil Collins. Jag tänker inte berätta vilken låt för det gör fortfarande för ont.)

Thursday, October 21, 2010

That's MISTER Persona Non Grata to you

Inte helt sällan har jag lekt med tanken att bli författare. De här drömmarna är på sätt och vis den andra sidan myntet av min ungdoms rockstjärnedrömmar, de är lika långsökta och orealiserbara. Men där drömmarna om att bli en framgångsrik musiker utspelade sig i en fantasivärld kantad av champagne, limousiner och den där tjejen som åmade sig på motorhuven på bilar i Whitesnake-videos, så utspelar sig författardrömmen i mysiga lammullsollar och i pastorala brittiska idyller med en pint på bypuben efter en dags själavrängande svårmod med fjäderpennan i högsta hugg.

Det hela är mer Morden i Midsomer än jag någonsin skulle vilja erkänna.

Det finns dock en aspekt att författarskapet som mina fantasier alltid brottas med. Det är de här pressbilderna av författare som ofta flankerar recensioner på tidningarnas kultursidor, eller bokförlagens hemsidor.
De här kvinnorna och männen som tittar under lugg i mystiska kroppsliga ställningar som jag aldrig sett andra människor inta på fotografier, märkligt lutade över ett kafébord eller sittandes med tårna pekande inåt, ryggradslöst halvliggande i en soffa på en sopptipp. Vad handlar det om?
Ännu värre är närbilderna då ”konstnären” med tom mystisk blick tittar bort från kameran – kameravinkeln alltid snett underifrån – mot en äng där inspirationens älvor dansar jitterbug med hedonismens musa och självförbrännelsens demoner.

Hur kommer det sig att så få författare ser ut som Tom Wolfe? Vad är det för fel med att se ut som Tom Wolfe? Det ska jag tala om för er: Ingen alls. Även kvinnliga författare borde ha Tom Wolfe som estetisk förebild. Jo, jag vet att det här på sina håll kommer tolkas som ett gravt misogynt uttalande. I den här texten figurerar två verkliga personer: den rödhåriga vampen Tawny Kitaen och Tom Wolfe, man, född 1931. Kanske är det precis här som jag diskvalificerar mig från en karriär som kulturarbetare?
Ja, för det kan ju inte ha något att göra med min bristande talang.

Ni vet den där fasansfulla gamla klichéfrågan som jag refererat till hundra gånger förut, ”Vad skulle du göra på dagarna om du vann x antal miljoner kronor”? Meningen är, som ni naturligtvis känner till, att man ska ta reda på vad man egentligen vill arbeta med – utan att några hundra miljoner singlar ned från skyn och landar bredvid Weber-grillen i förorten.
Jag skulle ju ha köpt saker. Musikinstrument… sedan hade jag pillat med dem tills jag tröttnade på dem. Då hade jag förmodligen satt på tv:n.
Ibland, och då menar jag verkligen ibland, hade jag förmodligen gett mig i kast med att skriva något. (Kanske inte helt olikt det ni just nu tragglar er igenom i jakt efter någon slags identifikation, eller lustifikation, som aldrig kommer.)

Ni kan kalla mig reserv-Marcus Birro.

Wednesday, October 20, 2010

Tillgång

I hörnet där borta sitter jag och väntar på era erbjudanden. Det är ingen brådska. Ta er den tid ni behöver. Jag har med mig både matsäck och lektyr. Jag ska inte göra något väsen av mig, ni kommer knappt att märka att jag är där. Jag dinglar kanske lite med fötterna, petar näsan eller sover räv.

Ni kan ställa erbjudandena mitt på golvet här. De kan vara välavlönade, självförverkligande eller meningsfulla. Försök om det går att få med åtminstone två av de egenskaperna i era erbjudanden till mig. Tiggare kan inte ställa krav, men det skulle hjälpa mig oerhört om ni ville tillmötesgå mig på de punkterna. Tack.

De sa att man är sin egen lyckas smed. Det sa de så att vi skulle försöka. Men de sa också att man inte skulle ha för höga förväntningar eller ”tro att man var något”. Jag försökte och nu är jag trött. Det betalade sig inte. Var snäll och erbjud mig något som jag har tjänat ihop till nu – efter lång och trogen tjänst. Jag sitter här i hörnet. Släck inte ljuset när ni går.

Jag förstår om ni inte har några erbjudanden just nu. Jag har inte bråttom. Jag väntar snällt tills något dyker upp. Ni har väl inte glömt att den som ger ska bli rikligt belönad. Jag ska inte göra er alltför besvikna. Det är inte min grej. ”Med beröm godkänt” är min paroll – en stark trea på en femgradig skala. Om jag faller utanför ramen, säg till mig vänligt men bestämt så ska jag skärpa mig. Jag är bra på att skärpa mig.

Därifrån jag som sitter ser det ut som om allt går så smärtfritt när ni ler er genom livet. Bra saker händer dem som förtjänar det. Hårt arbete och målmedvetenhet. Ja, men generositet är också viktigt. Om jag klipper lite med ögonlocken och tittar under den lugg jag inte längre har, gör det mig mer trolig att belönas? Jag prövar… Ni behöver inte titta – vetskapen om att jag gör det räcker. Jag vill inte ta upp er tid mer än nödvändigt.

Det börjar bli en smula tradigt nu, det måste jag medge, men känn för guds skull ingen stress. Ni hittar nog något till mig snart. En plats till vänster på scenen eller som redaktör under en ny vinjett. Går det ut något förskott? Jag lägger min CV här i mappen på bordet. Ni kan kolla på den när ni får tid. Den är inte så imponerande, men den som vågar vinner. Ni och jag.

Ung och fortfarande lika relevant. Alltså inte relevant alls, men det kan vi ändra på. Ni förstår, jag hade det inte i mig då, men nu… herregud… jag är redo att slå världen med häpnad. Jag behöver bara en plattform, ja, och 40 papp i månaden ungefär. Det är inte så mycket, eller hur? Wayne Rooney tjänar 90000 pund i veckan och han är bara marginellt smartare än vad jag är. Han är dessutom yngre och har mindre livserfarenhet. Flyttar han till andra sidan staden tredubblar han sin lön. Sådana anspråk har inte jag. Utbud och efterfrågan. Äsch.

Jag går nu. Jag ringer inte – ni ringer – Uppfattat! Bra. Vi hörs då. NU går jag. Jag lämnar mina kontaktuppgifter här i hallen. Ring när som helst. Inga problem. Ni kommer inte ångra er. Tack för er tid. På återseende. Okej, vi säger så… Hej, hej. Förlåt? Sa ni något? Inte? Okej. Jag lägger mitt visitkort i brevlådan på vägen ut. Ni behöver inte resa er. Jag hittar ut själv… Tack igen. Ciao!

Tuesday, October 19, 2010

Space is the place

Det finns få saker som intresserar mig mindre än rymden. Jag tror att det beror på att jag tycker att det finns många saker i vår atmosfär som är både tillräckligt intressanta och obegripliga för att jag ska orka tänka på vad som sker i ett oändligt universum.

Precis som när det gäller naturvetenskap kan jag känna en beundran inför de som ägnar sitt liv åt att forska om rymden. Forskar man om rymden? Jag vet inte. Vi skickar upp en farkost som hoppas att komma hem med sand från Mars. Det hela är tydligen oerhört fascinerande. Jag känner inte riktigt hur jag skälver av spänning vid tanken på småsten från rymden, men många gör det och det står dem fritt att göra det, så länge inga djur kommer till skada.

Egentligen är det en smula förvånande att jag inte uppskattar rymden. När jag var ung var Ace Frehley min stora idol. Ace Frehley var rymdmannen i Kiss – Space Ace. Han var (är) dessvärre inte särskilt smart. Jag vet inte om det hör ihop. Kan det vara så att mitt intresse för rymden avvecklades i samma stund som min respekt för Ace Frehley dalade hastigt?
Jag minns ju med tydlighet hur jag uppskattade Stjärnors krig också. Han Solo var min favorit. Bland mina leksaker fanns ett grönt lasersvärd och ganska många Star Wars-dockor. Utöver det här hade jag en Spock-docka. Spock är en karaktär i Star Trek. Han har spetsiga öron och en ljusblå hudnära tröja.
Den första biofilmen jag någonsin såg hette Gröna ögon från rymden (The Cat From Outer). Jag minns den som mycket bra. Jag var fyra år. Kanske var det en försmak av mitt intresse för Kiss (Crissekatten och Spejsarn).

Ser ni det mönstret här? Rymden och medioker rockmusik är något som jag har arbetat hårt med att fjärma mig ifrån.

Jag har varit på Epcot Center i Florida. Där skjuter NASA upp raketer när de inte gör det från Houston. Jag kom hem med frystorkad vakuumförpackad astronautglass som jag har kvar i garderoben, från 1986. Jag har sträckt mig över repen som avgränsade montern och nuddat vid den första månlandaren.

Rymden är gjord.

Jag hörde för ett tag sedan talas om en dag på Liseberg då barn fick lämna från sig sina nappar. I utbyte fick de en kram av en ungdomsbrottsling i grön kanindräkt. Hade det inte varit alldeles utmärkt om man fick lämna ifrån sig sitt opassande rymdintresse på samma sätt vid, säg, 14 års ålder? Kaninen kunde då passa på och lämna några förmanande direktiv om hur man undviker att i vuxen ålder fascineras av rymden och dess lika livsfarliga kusiner: science fiction, astronomi, astrologi och rollspel (det är viktigt att föräldrarna närvarar vid tillfället, dels så att de drar lärdom men också för att det som avslöjas kan framstå som skrämmande):

Visste ni att ett överdrivet intresse för rymden fördröjer förlorandet av svendomen med i genomsnitt fyra år?
Visste ni att personer som äger Sagan om ringen-triologin både på dvd och i bokform löper tre gånger så stor risk att drabbas av genant garderob och eländig musiksmak som ”icke-tolkare”?
Visste ni att rollspelande ofta medför mycket allvarliga konsekvenser för intimhygienen?
Visste ni att barn som utsatts för horoskop i unga år löper dubbelt stor risk att drabbas av depression i vuxen ålder?

När religionen är avslöjad som en bluff, konstruerad för att trösta och hålla i schack, återstår den naturvetenskapliga spiritualismen: Rymdintresset. När man i terapeutiskt syfte närmar sig sitt självhat med en verktygsväska full av matematiska formler och en plast-Chewbacca med avtuggad högerfot är det förutbestämt att misslyckas.

Monday, October 18, 2010

Jag startar varje dag med en rask promenad!

Det är väldigt mycket måndag idag. Så mycket måndag att det lämpligaste vore att ställa in de tre kommande måndagarna och göra helgdagar av dem. Ingen som jag känner hade motsatt sig det förfarandet.

Den sista meningen stämmer inte. Inte nu. Inte när vi är vuxna och ansvarstagande. Hur skulle det gå med produktiviteten?
I love the smell of automatkaffe in the morning. You love the smell of bussäte in the afternoon. We love the smell of ergonomisk kontorsstol in the day time. He, she, it loves the meningsfullhet of keeping it familjärt.
Om vi bestämmer att det här är viktigt så är det det. Om vi bestämmer att det är så här det ska vara fram tills pensionen, så är det det.

Långt bortom alla konferensrum väntar semestern på oss. Illusionen som inte realiserades i år eller förra året, eller åren innan dess, lyser svagt men hoppingivande i juli 2011. Kisa med ögonen och du ser det. Där! Alldeles bakom vårstädningen i bostadsrättsföreningen, vid sidan av utomhusmöblerna. Ah, nej, det var bara grannens grill i april.

Men först är det jul. Årets julklapp är en skopa ovett. Är du inte bjuden till en nyårsfest redan nu, vet du att du kommer fira inträdandet i det nya året på traditionellt vis: med en dvd-box och två burkar Ben & Jerry’s. Men det är mysigt också. Glögg. Vila upp sig. Barr i dammsugaren. Ungersk champagne på balkongen, fyrverkeri över staden, Aretha Franklin på stereon medan du försöker sova.

Veckorna går så fort. Det säger jag också. Funderar på att börja sova över i vilorummet på kontoret. Det är ju knappast som jag missar något genom att inte gå hem. Lönen på kontot den tjugofemte. Jag ska… Jag ska… resa någonstans, någon gång… och låtsas som att vardagen hade kunnat vara så som det är där. Solstolsuthyrare. Vin till lunchen.

Fredagar är som en jingel på reklamradio. Gapiga, korta, sprängfyllda av meningslös information i fyrfärg. Fredagar försöker sälja något till mig som jag inte vill ha. Afterwork! Jordnötter och stor stark, nej hem. Är så trött. Somnar inte framför tv:n. Tv:n somnar framför mig. Jag räknar sätten att göra de kommande 60 timmarna så långsamma som möjligt. Lördagar på stormarknad och en extra maskin tvätt, en promenad om det inte regnar. Fan, det regnar inte. Jag skulle ju förkovra mig i konsten att fånga dagen. Det har skrivits spaltmeter i ämnet och ändå fastnar jag i en intervju med Petra Mede. Hon har vuxit upp i Partille. Där ser man. Jag ska fånga dagen, binda den vid ett träd i skogen och piska den med ett hopprep. Så som man gjorde i Lilleskogen när man lekte röda-vita rosen.

Det är bara Rock and Roll (och jag gillar det inte ens längre)

Ett problem med att bli äldre är att man inte ”drabbas av rocken” lika ofta längre. De gånger som man gör det är det ofta på ett negativt sätt. Ja, ni vet den plötsliga yrsel som drabbar en när någon äcklar ur sig ett Nirvana-örhänge på bästa sändningstid, efter en lång arbetsdag… på tv4. Egentligen blir du arg på dig själv, för att du tittar på skiten, men inte i stundens hetta – då ser du bara en fåntratt i kofta som ägnar sig åt karaoke för barn. Och du gillar inte ens Nirvana. Det gör han i kofta, tydligen.

DU vet ju hur en rock-slipsten ska dras och vart rock-skåpet ska stå! Vad vet han i koftan? Inte ett smack. Okej, han är hygglig på gitarr. Och han sjunger som om han har elva glödgade mini-jameshetfieldar i kalsongerna, men ändå… Vilket bedrägeri.

Och den tandblekta juryn älskar det förstås. Slickar upp varenda droppe. Så äkta. Så rock.
Gud, vad jag hatar rockmusik! Jag vill aldrig mer höra en gitarr i resten av mitt liv, jag vill inte se en nonchalant dingla i knähöjd, inte känna doften av trä, svett och nickel. Bruset från en Marshall-förstärkare innan första G-ackordet slås an.

Jag älskar rockmusik. Varför känner jag inget längre? Rocken är en Harley Davidson-motorcykel: överbelamrad, överlastad… bekväm. Man köper rocken på Åhléns. En Ramones-t-shirt, en Motörhead-väska, Kiss-sockiplast. Allt det som jag skulle ha älskat när jag var yngre, nu är det äckligt. Rocken var ju min. Den var på min sida. På andra sidan stod idioterna. De som inte fattade något… och nu… jag har sett det på Facebook… så älskar DE rocken. De länkar till Spotify… Till det som jag älskade då. De älskar det nu. Eller, älskar den gör de inte. De gnider sig mot den, juckar lätt, tänker på sin ungdom. En rockpose framför spegeln i villan. En maskeradutklädsel. Men jag trodde ju på orden. Om att aldrig växa upp, att inte ta skit, att man ville rocka – inte plugga. Men nu, en före detta radhusnemesis i Dee Snider-peruk som spretar ironiskt med pek- och lillfingret på Facebook, räcker ut tungan, skålar i Jack Daniel’s, stavar Kiss med två ”Z” på slutet.

Friday, October 8, 2010

This is Radio St Levene

Alla ord behöver inte skrika med samma intensitet som dem som ristas in i fängelseväggar. Men när jag sitter i ännu ett syrefattigt rum och lyssnar på viktlösa ord som presenteras som om de innehöll all den västerländska civilisationens samlade visdom, när de i själva verket fullkomligt saknar innehåll, önskar jag mig långt, långt bort.
Kanske till den imaginära öde ö som BBC:s radioprogram Desert Island Discs utspelar sig på. Desert Island Disc är ett program där den utmärkta journalisten Kirsty Young frågar ut en person om vilka åtta låtar som han eller hon skulle ha med sig att lyssna på om de strandsattes på en öde ö. Det låter kanske en aning platt. Vem bryr sig om musik på en öde ö? Men på grund av Youngs skicklighet (raka motsatsen till Ingvar Oldsberg i Här är ditt liv) utvecklas programmet nästan alltid till en väldigt uppriktig resa genom intervjuobjektets liv med åtta sånger som betytt något för honom eller henne som fond. Istället för platt är det lika enkelt som briljant.

I det senaste avsnittet gästas programmet av den självförbrännande engelske komikern Johnny Vegas. En före detta stand-up-komiker vars scenpersona var en berusad keramiker(!) på gränsen till ett nervsammanbrott. Tittar man på gamla klipp på YouTube där Johnny Vegas uppträder är det omöjligt att avgöra om det är ett skickligt iscensatt nummer eller en svårt plågad persons självhat man iakttar när han ömsom häcklar sig själv och sin publik.

I Desert Island Discs får vi historien om hur Johnny Vegas-karaktären från början var en konstruktion som sedan tog över sin upphovsman (han riktiga namn är Michael Pennington) på ytterst självförbrännande vis.

Desert Island Discs har sänts sedan 1942, tre år innan Ingvar Oldsberg föddes.

Här är mitt livs åtta öde ö-låtar, för den som händelsevis är intresserad:

Hats Off To Larry – Del Shannon
Flyktsoda – Ebba Grön
Charisma – Kiss
Sign o’ the Times – Prince
Speedway – Morrissey
Hug My Soul – Saint Etienne
Long Way To Be Happy – Darlene Love
Gårdakvarnar och skit – Håkan Hellström

Thursday, October 7, 2010

Ronald McDonald: Ny medlem i Idoljuryn och i Svenska akademin!

Idag tillkännages Nobelpriset i litteratur. Det handlar som de flesta vet inte särskilt mycket om att premiera goda författare och öka deras läsarskara, även om det lyckligtvis nästan alltid blir en konsekvens av priset.
Svenska Akademin måste ta hänsyn till en lång rad politiska ambitioner. Bland annat måste de låta en kvinna vinna priset minst vartannat år, vissa tycker att de borde låta en kvinna vinna varje år i 89 år i rad så att den historiska könsdiskrepansen jämnas ut. De måste också ta hänsyn till att inte för många européer eller nordamerikaner vinner priset. Även om det publiceras hundra gånger fler böcker i Nordamerika och Europa (och finns hundra gånger fler författare per capita) i de två världsdelarna än i de andra tillsammans, är det viktigt att juryn inte ägnar sig åt etnocentrism. Vinner en man bör han komma från Asien eller Afrika. Vinner en kvinna går det bra att hon kommer från Europa – helst Östeuropa.

Helst ska inte vinnaren vara för känd för en bred publik. Det upprör en massa människor som tycker att priset har en inbyggd snobbighet. De här människorna tycks blanda ihop Nobelpriset i litteratur med ett popularitetspris där försäljningssiffror är viktigast. Kultur är som alltid en källa till mindervärdeskänslor. ”Åh, ytterligare en lesbisk srilankesisk poet i fransk exil som jag aldrig har hört talas om. Astrid Lindgren borde få priset postumt…”

Själv tycker jag att det är helt i sin ordning att en expertkommitté utser en författare som jag aldrig har hört talas om, även om jag har personliga favoriter som jag gärna hade sett vinna (Maya Angelou och Philip Roth exempelvis).
De här direktdemokratiska tendenserna att alla ska vara med och tycka och utse vinnare är ju, i ordets mest ursprungliga betydelse, vulgärt.
Ingenting är tydligare än att det inom kulturområdet behövs experter, intellektuella och diverse glasögonormar som faktiskt bestämmer vad som är god och viktig kulturell förströelse. Dels därför att allmänheten besitter latent usel smak, men också för att deras smakval ändå är något som de låtit sig påverkas till genom dåliga förebilder som exempelvis Anders Bagge och Leila Tacka, för att sedan lansera som sina egen.

Det är 2010 nu och vi låter tv-kockar med talfel tala om för oss vad som är god mat. Skulle den svenska allmänheten rösta om vad som är god mat är jag säker på att äktsvenska rätter som isterband med dillstuvad potatis, kebabpizza och spagetti med köttfärssås hade vunnit. Det hade ju varit både pinsamt och fel.
Det är därför viktigt att vi inte släpper taget om finkulturen. Låt inte populasen få tillträde till litteraturen på samma sätt som de fått tillträde till musiken

Wednesday, October 6, 2010

Financially Satisfied, Philosophically Trying

I vad grundar sig vår bottenlösa fascination för överklasstonåringar? Är det så enkelt att vi beundrar hur priviligerade de är, hur väl de klär sig och hur anmärkningsvärt få intressanta åsikter de besitter?

Det finns något avundsvärt i att ta in världen genom en baserad gäspning, att låta alla intryck filtreras genom en världsvan tristess. Det är så vi själva vill förhålla oss till världen; oberörda, förkastandes den bildning vi trots allt besitter med ett slappt handslag och en liten hästpolospelare på bröstet.

Rent konkret vill jag ha svar på varför jag och 2.841.046 andra personer följer Paris Hilton på Twitter. Vad tänker vi att vi ska få ut av det? Instruktioner om hur vi leker med våra Bratz-dockor på lämpligaste sätt?

I en malström av tv-program, både i uppdiktade och i en strikt koreograferad dokumentär form, skildras rika amerikanska ungdomar. Varför? Vill vi se dem göra bort sig? Är det i samma tradition som Monty Python-sketchen om distriktsmästerskap i överklassfåne där tävlingarna avslutas med att de tävlande ska försöka skjuta sig själva i huvudet med ett jaktgevär och oftare än inte misslyckas? Fantiserar vi över hur belevade och Carpe Diem-benägna vi själva varit om vi haft deras resurser och möjligheter? Men det vet vi ju: Vi hade alla varit som Anna Anka. Det är därför vi skrattar åt henne. Hon är vi – i fel kontext . Det är komikens grundsten: Sätt en absurd företeelse i en normal kontext eller tvärtom.

MTV är något överraskande ledande inom det här området. My Sweet 16 och Cribs är program där mer eller mindre lågbegåvade personer med stora plånböcker visar både sina sagovardagar och sina ”baler på slottet” för oss utsvultna blingbling-voyeurer. Vi kan se deras kök, deras Bentleys och deras studentfester. Sedan kan vi njuta av i hur dålig smak allting gick. Inte alls som om vi hade haft det om vi var ohemult rika – då allt skulle ha inretts i stram skandinavisk design och alla väggar varit vita. Sedan skulle vi ha en stor turkos espressomaskin i köket, en kontinental smakmarkör, hemmets epicentrum, livskvalitetens nav, för att inte säga – dess bultande hjärta! Vid den skulle vi kunna brygga de små beska dropparna och prata länge och väl om en perfekt crema. Så som verkligt mondäna människor gör.

Den ytliga, plastopererade, nyrika amerikanska västkustöverklassen kan vi kanske avfärda som en kuriositet som kittlar oss enkom genom sin vulgaritet. Hur förhåller vi oss till östkustens överklass – den som är mer europeisk i sin framtoning, välutbildad och mer sällan avbildad eller beskriven i mediala sammanhang?

Den intresserar oss inte. Den är för intellektuell. Vi vill ha våra amerikaner dumma och tjocka – eller dumma och plastikopererade. Vi vill inte att de vinner Nobelpris och ser ut som åldrade medlemmar i Vampire Weekend. Vi kan kalla det här Woody Allen-paradoxen. Woody Allen älskas förbehållslöst i kulturella europeiska kretsar eftersom att han ”ifrågasätter den amerikanska drömmen”. Hur han gör det är det ingen som riktigt kan redogöra för – men det fungerar antagligen ungefär som när Bruce Springsteen ”skickar ett vykort från den amerikanska drömmens skuggsida” (anmärkningsvärt ofta är adressaten en musikjournalist eller partiledare för Socialdemokraterna). Det betyder att han skriver en empatisk låt om killar som jobbar på bensinstation. Sedan strösslar han anrättningen med filmiska autencitetsmarkörer som ställen som Johnstown eller Nebraska, vilka vi uppfattar som både lätt exotiska och genuint aptråkiga.
Eftersom vissa amerikaner har tråkiga jobb, knarkar, är deprimerade och rånar spritaffärer med de automatkarbiner som de förvarar under huvudkudden, är det ett bevis på att alla amerikaner lever en lögn. I Europa har nämligen inga människor deprimerande arbeten eller är missbrukare. Dessutom vet vi ju hur genomsyrat av rasism det amerikanska samhället är. Inte alls som i Europa där främlingsfientliga strömningar helt och hållet lyser med sin frånvaro.

Är det i själva verket meritokratin vi hatar? Filosofin att alla kan lyckas om man bara bestämmer sig för det – Tanken som hela den amerikanska drömmen vilar på.
Jag tror det. Jag hatar nämligen den själv (men mer på grund av den tolkning som går ut på att människovärdet utgörs av summan av vad personen åstadkommit).
Det är mycket lättare att acceptera att vissa föds till vulgärt överflöd medan andra smyger omkring i en Springsteen-låt med skit under naglarna, men med en spröd dikt de förvägras framföra i hjärtat – smutsiga utanpå, rena inuti.

Vår tröst är den här: Om du utnyttjar den amerikanska drömmen, är tillräckligt intelligent och driftig och skaffar dig pengar och överflöd så kommer åtminstone dina barn bli bortskämda och, i förlängningen, ointelligenta. Och vi kommer att skratta åt dem. Där fick du.

Tuesday, October 5, 2010

Simpletons

Vad är planen, min vän?
Du visste inte att man var tvungen att ha någon? Nej, sådana som du och jag kanske gör bäst i att inte ha någon. Våra planer tenderar ju att vara mer utvärderingar. Vad gick fel? Vad kan jag lära mig? Vad ska jag göra annorlunda nästa gång?

Jag minns när vi talade om dem som sårat oss. Varför vi lät dem göra ont när vi, ja, egentligen föraktade dem. Slutsatsen var att vi sårat oss själva. Därför att vi investerat så mycket av oss själva i att något skulle fungera. Vi hade erbjudit allt på guldfat till sådana som inte ens var värda det. Och de hade ryckt på axlarna och sagt: ”Ja, jo, det låter bra, men…”
Man säger inte så i vår värld. Man går in med hull och hår och dör för principer. Man älskar och hatar med samma passion. Idén om kärleken är alltid överordnad den faktiska kärleken – i den mån den faktiska kärleken ens existerar. Vi hittar ett objekt och spelar ut alla trick vi kan. Ibland av desperation, men oftast för att det är det enda sättet vi känner till. Vi kalkylerar på förhand och sedan förlorar vi oss. Andra gör det omvända. Det är dem vi aldrig kan förstå – tyvärr misstänker jag att de förstår oss, men de suckar bara och skakar på huvudet åt våra missriktade, men genuint menade, goda intentioner. Är det inte det som händer gång efter annan? Så vad är matchplanen?

Låt inte de jävlarna komma åt dig. De var inte ens värda det då, så hur kan de vara värda att må dåligt över nu? Flyr du från dem? Rent geografiskt? Det har jag aldrig gjort, men jag tror att jag förstår varför.

Det där med backpackers och Australien. Hajtänder runt halsen och det miniatyrdrama inuti våra huvuden som sådana livsbejakande smycken ger upphov till. Den där idiotiska låten. Deras låt. Jack Johnson eller Jason Mraz – garanterat.
Undvik kvinnor som har likheter med Nicole Kidmans rollfigur i Margot At A Wedding. Är det för att det är en sådan lysande rollgestaltning av en allmängiltig kvinnlighet som det är svårt? Är det fuck. Det finns lämpligare kvinnor därute. De maskerar sig bara väldigt väl.

Jag vet att du vet det också. Så begrav minnena nu. De var yta. Du är inte yta. Du är inte accessoar som dinglar från handleden som håller drinken.