Monday, November 29, 2010

the Question of U

Egentligen är jag inte så mycket "Kapten Stofil" som man skulle kunna tro när det kommer till modern kommunikation. Det händer faktiskt till och med att jag använder mig av smileys. Jo, det är sant. Gör man inte det tycks vissa tro att man är skitsur och det är jag ju, men det vill jag inte alla ska veta, i synnerhet inte om jag exempelvis via sms ska be någon om en tjänst. Förkortningar är en annan intressant fråga. På journalisthögskolan fick jag lära mig att man i absolut möjligaste mån ska undvika dem i löpande text eftersom ögat stannar upp och fastnar vid olika förkortningar. Men jag är inte dummare än att jag förstår att förkortningar är väldigt praktiska när man har ett begränsat utrymme att formulera sig på.

Jag kan till och med känna viss förståelse för att skriva i talspråk i forum som sms, Twitter, statusuppdateringar på Facebook och e-mail. Att skriva "D" istället för "Det" tycks mig något onödigt då ordet inte är särskilt långt i sin ursprungsform. Men vill man framstå som en grundskoleelev för att vinna vissa retoriska poäng i sin argumentering så står det var och en fritt.

Vad jag däremot inte alls begriper och som jag ibland arbetar upp ett ganska ilska inför är stavningen "oxå" som blivit ganska vedertaget till och med i arbetsrelaterade mail från vuxna människor! (Jag har stött på de ännu mer besynnerliga varianterna "oxo" och "åxå"... också.)

När Slade döpte låtar till Mama Weer All Crazee Now och Cum on Feel the Noize så var det charmigt. När Prince latent stavade fel på flera av sina roligaste elektropop-piruetter så var det också ganska kul. Men "oxå" är inte kul. Inte ens grundskoleintellektkortet går att spela ut här. Oxå är en språklig avskyvärdhet som vi måste styra våra barn från att använda. Kanske går det att hota med att fula gubbar väntar runt hörnet på barn som stavar ordet "också" på ett alternativt sätt. Fula rättstavande svenskalärargubbar med pekpinnar i högsta hugg.

Reel Around the Fountain

De senaste nätterna har jag drömt märkliga drömmar. Drömmar om radhusområden, inte helt olika Bildstensgatan i Torslanda, fast överhöljda i lyx: Pooler och jacuzzis, guldlaminerade obelixer, champagnebarer och dekadent leverne. Som om en galen arkitekt har fått för sig att korsa Caesar’s Palace i Las Vegas med vita 70-talsradhus på Hisingen. Som i alla mina drömmar hittar jag inte ut ur myllret av likadana hus, jag trillar i poolvattnet och blir distraherad av människor på vägen ut… Jag måste alltid ut, det är oklart vart jag ska, men jag måste ut. Det är alltid bråttom också.
Vissa verkliga människor har figurerat i drömmarna. De har ömsom gett mig massa komplimanger och ömsom talat bakom ryggen på mig.
När jag till slut kommit ut ur radhusområdet och står framför en kyrka (Kungsäters kyrka, vad det verkar) så kommer en lång karavan av rivningsfordon för att börja riva den pråliga radhuslabyrinten.

Nu undrar jag, den vakna jag alltså, är jag så himla förutsägbar? Herregud, det är ju en field-trip för vilken amatörpsykolog eller lilaklädd drömtydare som helst. Jag vill ha intrikata drömmar, vars innebörd är svår, för att inte säga omöjlig, att lista ut. Drömmar som när de tyds för mig framåt och ger mig uppslag om vad och hur jag borde göra saker i verkligheten.

I natt fortsatte drömmen. Den fortsatte på det gravt klyschiga sätt som den utvecklats tidigare nätter: I en sliten storstadsmiljö (bortom Kungsäter kyrka, apparently) hämtad ur en kioskdeckare från 50-talet: Regn, åska och midnatt. Brandtrappor på bakgator där uteliggare värmer sina händer över en öppen eld i en tunna. Jag, bortkommen och rädd, med en självutnämnd räddare (fresterska!) som leder mig på villovägar och förråder mig under förödmjukande omständigheter, medan kackerlackorna klättrar över varandra på de solkiga hotellrumsväggarna. Skottlossning, sirener och en jovalialisk nyhetsuppläsare på den stumma tv-rutan. Blodfläcken slår ut som en röd ros under mig där jag ligger – skjuten i bröstet – på heltäckningsmattan. Jag ser mig själv ovanifrån, sedan vitt ljus, tunnel… the works. (Kommande natt förväntar jag mig nu att Sankte Pär kommer att ifrågasätta min lilla men naggande goda kollektion av ockult 70-talshårdrock och skicka mig långt söderut.)

Va? Det är ju ännu värre! Å, jag vill inte gå in på detaljer, det vill inte ni heller att jag ska göra – tro mig – men när blev mina drömmar så nedlusade av floskler?
Har det alltid varit så? Nej, jag vill minnas en tid då mina drömmar låg i framkant. Så konstnärligt surrealistiska att Salvador Dalí hade blivit grön av avund.

Allt det här har jag skrivit bara för att få avsluta med följande punchline: Att bli vuxen är att uppleva sina värsta mardrömmar under vaken tid.

Tack hej.

Thursday, November 18, 2010

Industri

I väntan ligger lösningen skavfötters med målet. De sover tätt intill varandra under en filt av tvivel. I mitt rum hänger tavlor som jag trodde att jag tyckte om, det gjorde jag verkligen – innan jag hängde upp dem på de vita väggarna. Nu blänger de på mig trots att de i sin skandinaviskt strama abstraktionism saknar både ansikte och ögon. Med stearinljus försöker jag att ge rummet en välbehövlig värme. Om tv:n är på (det är den) så finns det också spår av mänskligt liv i lägenheten.

Du kan höra en melodi av Jan Johansson för ditt inre(den där han tonsatte hur falukorv smakar). Det luktar furu och dina strumpor är blöta. Den öppna spisen sprakar hemtrevligt (är det veden i elden som doftar?). Ett glas rödvin gör rutorna immiga. Du är närmare naturen nu. För där borta finns en brygga och en sjö med kallt mörkt vatten. Du tänker att du kommer börja varje dag med ett dopp när våren kommer. Livskvalitet, tror du att det kallas.

En alldeles ny människa balanserar i sin moders knä, som en marionettdocka håller hon kring mammas tummar med sina egna armar utsträcka över sitt huvud. Blicken är fokuserad vid något och munnen formar ett ”o”. Korviga strumpor trampar styltigt som en häst som travar utan att komma någonstans. Men varför vilja någon annanstans? En dag kommer hon vilja vara tillbaka just här, alltid några få minuter från mat, sömn och kravlös kärlek.

Någon ruskar försiktigt men målmedvetet i en trött gammal kropp. Inget gensvar. Lukten av handsprit och billigt helfabrikat har spridit sig ända hit, till uppvaket. Men alla orkar inte vakna upp efter operationer som utförts för att åtgärda något som för länge sedan slutade fungera. Kanske svävar hon här i rummet, kanske tar hon färjan över en flod, kanske återser hon dem som hon älskade förr, kanske sover hon bara djupare nu. De tidigare ihärdigt ruskande händerna håller i en journal nu, ögon som talar med varandra, någon skakar på huvudet. Tyst samförstånd och den sovande rullas sakta ut.

Wednesday, November 17, 2010

Polotröja

Julen är inte en högtid som jag gillar särskilt mycket. Det har antagligen framgått tidigare. Maten är inte god och det påtvingade myset med julvärdar i vinröda rökrockar som tänder stearinljus i tv, tingeltangel i fönstren, barrskog i vardagsrummet och mer stress än vanligt smeker mig mothårs.

Julen är barnens högtid. Har man inga barn är julen helt onödig. Det är inte onödigt att träffa dem man tycker om, men jag fattar inte varför jag förväntas göra det i blinkande ljus, wunderbaum-lukt och med sladdrig aladåb på bordet.

Mitt ogillande av julen är ingen svårknäckt julnöt. Det är inget manér jag har lagt mig till med för att verka… tja… svår. Jag förknippar bara julen med ett gigantiskt vemod. Det är ett sådant spektakel och så många gånger har jag sett kontinuiteten i andra människors firande kontra mina egna krampaktiga försök att skapa en jultradition, med olika människor, som segnade som kola och slängdes ut från balkongen. Det har gjort mig lite bittermandel.

På den tiden som jag inte förvärvsarbetade kunde julen ibland fungera som ett efterlängtat avbrott då man kunde ge sig hän åt böcker, skivor, film och ischoklad. Nu är julen stressig på alla plan. Inför det nya året, som alltid markerar ett avslut eller en uppstart och som gör att man har alldeles för mycket att göra på jobbet. Dessutom ska man yra runt och köpa saker till människor som inte vill ha dem, men de vill ha något. Jag tror att de egentligen vill ha kärlek, men jag kan ha fel.

Jag brukade önska mig jazzskivor i julklapp när jag var lite yngre. Ofta kräver jazz lite mer tålamod att lyssna in sig på. Att ligga på sin säng i pojkrummet och lyssna på Miles Davis hade en nästan terapeutisk effekt på mig. Musiken framstod som avkopplande, exotisk, urban, utomjordisk och primal på samma gång. Det var ett skönt avbrott från bjällerklang och uppesittarkvällens fnittriga rimstugor (vad rimmar på vibrator? Gert Fylking, kanske…).
Är man stressad och lyssnar på bebop känner man sig som en stissig amfetaminist på Masthuggstorget. Är man avslappnad och ”in a christmas mood” kan olika sorters jazz däremot fungera alldeles utmärkt. Det här är det närmaste ett husmorstips jag någonsin kommer att komma på den här bloggen, så håll tillgodo.

Imorse lyssnade jag på Bright Size Life med Pat Metheny på väg till jobbet. Det är ingen komplicerad jazzskiva. Den är ganska lättlyssnad och har nästan new age-tendenser – På ett bra sätt (om ni får ihop den ekvationen). Jag fick nästan lite svunna tiders julkänsla (återigen: på ett bra sätt!) när jag lyssnade på den. Ingenting, trodde jag, kunde störa mig från den puttriga bubbla av avkoppling som strömmade genom mina hörlurar och växte runt mitt huvud. Så kändes det när jag stod och väntade på spårvagnen vid Svingeln. Inte ens det faktum att jag fick trängas med Glenn Hysén (så fick jag sagt det – och det är sant) när vagnen väl kom rubbade min godmodiga feeling.

Alla ting kommer till en ände och korven den har två. Julkorven, däremot, brukar vara kvar i kylskåpet tills den krälar ut själv och hänger sig i adventsstjärnans sladd. Äh, jag har faktiskt aldrig ätit julkorv. Jag bara ljuger (inte om Glenn Hysén dock).

Mandeln i gröten förresten. Är dess effekt vetenskapligt bevisad?

Monday, November 15, 2010

Pågående ärenden

Det pågår en mytologisering av mina ungdomsår. Den författas inte av mig, men jag uppskattar den naturligtvis. Håkan, såklart, sjunger om misstro i en nedlagd hamnstad och om gatorna som jag frekventerade, eller önskade att jag frekventerade, på den tiden då Göteborg (alltså Göteborgs centrum) glittrade som en discokula i fantasin på en uttråkad förortsunge.

Men vad gjorde jag? Vad gjorde jag i verkligen de där alldeles första darrande åren på 1990-talet? Jag åkte omkring i Göteborg och gick på Rockslaget (en rockbandstalangtävling) i olika skolaulor.
Det var mina lördagskvällar under gymnasiet.
Kortedala, Biskopsgården, Askim, Munkebäck. Majorna, Tuve, Blå stället i Angered, Backa, Högsbo, Frölunda. Torslandahallen.

Det hände andra saker också, under det där första gymnasieåret. Det låg ett ställe på Östra Larmgatan som hette L’incontro, de spelade förfärlig technomusik från Beneleux. En flicka som jag tappat namnet på, men som var från Pixbo. Hon sa, till sina vänner, när hon trodde att jag inte hörde det: ”Jag går med honom fast han är ful.” Vi gick uppför Avenyn och svängde av till höger på Arkivgatan, sedan hånglade vi i parken utanför Kåren som vi inte kom in på. Vi blev blöta av gräset. Sedan åkte hon hem till Mölndal. Vi sågs nästa helg, men hon var så vacker att jag blev paralyserad och vi gick omkring planlöst på stadens gator utan att jag visste vad vi skulle hitta på eller prata om. Hon tittade oavbrutet på klockan, jag tror att vi tog en öl på Plankan (som numera heter Smaka på Vasaplatsen) till slut, innan hon åkte hem igen och vi aldrig mer hördes av.

Jag minns en Sophie i ett kollektiv vid Sankt Jörgens på Hisingen. En Mats satt i ett rum och spelade gitarr. Hans band hette Varvett och han ville att jag skulle lyssna på deras demokassett. Jag undrade vart Sophie hade tagit vägen. Hon hånglade med någon annan i trappan. Jag gick i regnet kilometrarna till Wieselgrensplatsen och väntade på nattbussen hem till Torslanda. När bussen kom spydde en kille med Blåvitt-halsduk på mina nya Dr. Martens (You do the math).

Jag blev skallad blodig en gång på Plankan. Håkan spelade på övervåningen med Broder Påvel. Han som skallade mig och hans polare blev utslängda. Jag snyftade ömkligt. När jag gick därifrån väntade de på mig runt hörnet och jag blev upphunnen i höjd med Vasagrillen, jag minns att jag blev fälld till marken (asfalten var kall och blöt). Sedan fick jag en spark i bröstet och en smäll på näsan så att jag började blöda näsblod igen. Det som slår mig idag med det här är att det då framstod som så naturligt. Visst, jag hade otur, men det var ändå en oundviklig självklarhet. Man gick ut och ibland fick man stryk. Det var så det fungerade.

På Valvet på Första Långgatan hängde Skinheads och, något överaskande, ABF-rockbanden. Det var det enda stället på rätt sida älven som ett sketet band från Torslanda kunde få spela på. De sålde bara folköl, men klientelet var trots det monumentalt berusade. Vi spelade väl Nirvana-covers och ett par egna låtar.
Nu ljög jag: Vi fick spela i en idrottshall vid Vagnhallen Majorna en gång också, förband till ett Majorna-band som hette Mentallica. De var jävligt usla, nästan lika usla som vi, de spelade Nationalteatern- och Ebba Grön-covers. Någon sa att sångaren i det bandet är artisten som idag kallar sig Roffe Ruff, men det tror jag inte på.

Thursday, November 11, 2010

Ett moln som ser ut som en sjöhäst

Rune stiger ur sängen klockan 06.30 varje vardagsmorgon, bajsar, klär på sig och tar klockan 07.19 buss 17 från Stabbetorget till Centralstationen. Han är 66 år och pensionerad försäkringstjänsteman.
På Cassels kafé, ett inglasat oaptitligt vakuum i norra Europas mest deprimerande shoppingcenter, äter han sin frukost mellan klockan 07.55-08.55: Alltid kaffe med en skvätt grädde och ett rundstycke med ost och paprika, till påtåren en medhavd chokladbit – Pigall eller Skotte, på fredagar en mazarin.

På kaféet läser han morgontidningar, Göteborgs-Posten som han burit med sig hemifrån och Metro som han tagit ur den lilla lådan vid busshållsplatsen. Han börjar alltid med Metro.
Innan dess hälsar han vänligt, men inte kontaktsökande, på damen vars namn han inte minns som slår sig ned vid bordet mittemot vid halvniotiden varje dag. Hon har presenterat sig en gång – i november förra året – när ett försök till konversation uppstod efter månader av igenkännande nickar. Rune gillar inte att prata medan han äter frukost – i synnerhet inte om små hundar och barnbarn. Efter att ha nickat artigt och svarat ja och nej vid lämpliga tidpunkter harklade han sig och sa helt sonika till kvinnan att han föredrog att inte bli störd när han intar måltider. Kvinnan, det ska medges, tog det här något burdusa uttalandet med värdighet och förståelse. Hon sa till och med att hon förstod. Hon hade själv känt så en lång tid efter hennes man gått bort. ”Låt det få ta den tid det tar”, hade hon sagt, sedan lett medlidsamt och satt sig vid sitt egna bord igen. Det där leendet har hon fortsatt att ge Rune varje dag och han är tacksam för hennes förståelse, även om han är övertygad om att hon har missuppfattat situationen.

Rune är inte änkling. Han har aldrig varit gift, han har aldrig varit sambo med någon kvinna, kanske är det därför han föredrar att äta sin frukost i lugn och ro. Men han vill inte äta frukosten helt ensam i sitt kök. Han vill känna att världen pågår runt omkring hans inglasade kokong medan han tuggar, sväljer och läser. När Rune arbetade åt han alltid frukosten på jobbet, medan morgontrötta kollegor skyndade in, gjorde sig hemmastadda och under de sista åren väntade på att deras datorer skulle starta. En radio stod på – på knappt hörbar volym, faxar och printrar surrade och pep, telefoner ringde, nysningar, harklingar, surplande och forcerade skratt.
Kontorslandskapets små tecken på mänsklig närvaro. Det var dem han saknade – som fond. På kaféet finns inga printrar eller medarbetare, men det finns å andra sidan inte längre på Runes gamla kontor heller på grund av teknikens landvinningar och personalnedskärningar. I Nordstan finns folk som skyndar till sina arbeten, telefoner som ringer och folk som spiller besynnerliga kalla kaffedrinkar i sina bärbara datorer vid borden runt omkring. Och kvinnan vars namn han glömt som löser korsord och hummar för sig själv.

Strax innan klockan nio viker Rune ihop tidningarna, tar den under armen och bär bort brickan med disken och resterna av hans frukost till stället där brickor ska placeras om man vill vara hjälpsam mot personalen. Ibland nickar han till personen i kassan och han eller hon inte är upptagen med att expediera en kund. Sedan går han ut på Östra Hamngatan och ned mot Operan. Gatan flankeras av den sortens kontorsbyggnader som han arbetat i större delen av sitt liv. Han saknar inte att gå in i deras uppfräschade receptioner, genom vitt, glas och jordnära toner mot en hiss som skulle ta honom upp på en våning av låsta dörrar, mer vitt och glas, skrivbord, ljuddämpande heltäckningsmattor, lysrör, människor och datorer.

Han minns hur han ibland låste in sig på toaletten under någon förmiddagstimme, när hans kollegor trodde att han gått till skaderegleringsavdelningen, och sov. Ibland hade han fantiserat om att levat hela sitt liv på kontoret, sova i vilorummet och värma en burk ravioli i det lilla pentryt efter de andra gått hem. Men han hade aldrig provat på att övernatta på jobbet.

Kanaltorget är numera en rondell och en plastgräsplan som ingen vet vad man ska använda till. På våren och sommaren spelar förortsbarn på klassresa in till staden fotboll där, andra solar och vissa unga par vänslas. Under vinterhalvåret händer ingenting. Det är en död yta mellan geschäftets Östra Nordstan och högkulturens opera. Men platsen är inte hälften så märklig som Rantorget, hans ungdoms hemkvarter, numera en tungt trafikerad motorledsgenomskuren rondell mellan Göteborgs-megalomanins Ullevi och Göteborgs Energi.

Rune passerar plastgräsplanen och går på kajen med småbåtshamnen till höger och operan till vänster. Han har ingen påse med ett par öl med sig idag. Det har han bara på fredagar. Idag är det torsdag. Parkbänkarna ser inte inbjudande ut i det lätta duggregnet. Ingen sitter heller på dem. Han fortsätter ned mot Evert Taube-statyn.”Satt gubbe med toalock till händer” konstaterar Rune, sin vana trogen.

Han har inget gemensamt med Taube. Ändå är det Taube han går och träffar varje dag – Eino Hanskis version av Taube i varje fall. Taube reste, skrev poesi och sånger, söp och kurtiserade damer. En fullblods-bon vivant.
Rune har varit i Danmark, i Tyskland och köpt Liebfraumilch och Hof, i Lanzarote på semester – två gånger – och i England på konferens i Luton. I Norge har han aldrig varit. Stockholm har han varit i en handfull gånger. Hans farsa var därifrån – vilket han fick ta oändligt med skit för på skolgården. Han hälsade på släktingar när han var liten, sedan reste han förstås dit i jobbet ibland. Såg han inte Stones på Råsunda runt 1970 också? Bodde hos Lasse i Sundbyberg. De tog tunnelbanan till Solna, fulla som indianer, Lasse somnade under Honky Tonk Women. Undrar vad Lasse gör nu? Det måste vara 20 år sedan han pratade med honom. Julkorten kom fortfarande förstås och visst skickade han en årlig Jenny Lind till Lasse också. Bara ett par veckor kvar tills det är dags att skriva dem igen.

I år är korten allt som Rune tänker erkänna med julen. Inget i hans hem ska påminna om högtiden. Han tänker inte titta på tv eller lyssna på radio från och med lucia fram till nyårsdagen. Det blir förstås omöjligt att undvika julskyltningen i Nordstan, men han tittar ju ändå inte i skyltfönster. Han köper sina kläder på Twins på Engelbrektsgatan. Det har han gjort sedan 1972. Inte strumpor och kalsonger, förstås, dem köper han på Konsum på Stabbetorget. Det är ju ingen annan som ska se dem ändå. Ingen annan har sett dem sedan 1995. Rune är färdig med kvinnor på samma sätt som han är färdig med julen. Det kan vara så att det är kvinnorna som är färdig med Rune, men på modernt manér har Rune anammat idén om att han är general över sitt eget liv. Han har gjort de här valen. Alltså är han lycklig.

Rune känner sig varken lycklig eller olycklig i blåsten nära Kajskjul 8. Han känner sig precis som vanligt; Lite äldre än för ett år sedan och lite mindre uppmärksam på omgivningen än under sommarmånaderna, då staden sjuder av ett annat mer uppsluppet liv. Till och med bilarna låter trevligare på sommaren, säger Rune (tyst för sig själv), när deras ljud blandas upp med fågelsång. På vintern dundrar verkligheten förbi som en långtradare och man går in i sig själv, drar ned rullgardinen, sätter på skygglapparna och går mentalt i ide. Men det är viktigt med rutiner, tänker Rune. Rutiner och frisk luft.

Milk + Honey

Aktuellt hade häromdagen ett inslag som handlade om att professionella musiker använde sig av betablockerare för att dämpa de fysiska uttrycken som nervositet tar sig. Violinister vill inte drabbas av darrande stråke och operasångare vill inte drabbas av hjärtklappning (om den inte har sitt uppsåt i en överdos av gräddsås och katrinplommonspäckat vildsvin). Därför tar de receptbelagd blodtryckssänkande medicin.

En läkare, vit rock och hornbågade glasögon, uttalade sig att ingen skulle behöva medicinera sig för att klara av att utföra sitt arbete.
Ett festligt uttalande för alla som någonsin befunnit sig på en hyfsat normal arbetsplats. Huvudvärkstabletter, Imodium, antidepressiva, koffein, nikotin, torr fredagsbulle, Afterworköl, hallonlakritsskalle och aftonbladet.se får Sverige att gå runt.

Jag vet inte hur många chefer som jag har haft som sagt att målet med det/den här företaget/avdelningen är att alla ska komma in till jobbet och vara entusiastiska och glada inför en ny spännande arbetsdag. ”Ni, de anställda, är det här företagets största tillgång”. ”Det viktigaste är att ni mår bra, människan kommer först”.
Ja, om man undantar aktieägarna, kostnadsbesparningar och ren och skär vinst förstås.

Hur mycket är ditt liv värt omräknat i kronor per timme? Du får ett kuvert i slutet av månaden som talar om det. Om du har tur. Mitt liv är inte lika mycket värt som mellancheferna som lärt sig hur man entusiasmerar sina underhuggare på en tvådagars ristretto- och mintpastillsfylld workshop på Solvalla – i sällskap av en livscoach-konsult som lärt sig att fakturera sig lycklig.
Men om alla människor är lika mycket värda borde, enligt enkel logik, min fritid vara mer värd än chefernas. De får ju större lön (för mödan) under arbetsdagen än vad jag får, jag får mer ut av min fritid. Alltså borde jag ha väldigt mycket betalt om jag tvingas jobba kväll eller helg. Det är under min fritid som mitt liv innehåller något som i gynnsam vind skulle kunna beskrivas som värdefullt.

Kanske är det därför jag har svårare att koppla på Stomatol-leendet strax efter 08.00 på vardagsmorgnar?

Kanske är jag bara negativ. Skratt är smittsamt och förlänger livet. Det har jag hört från personer vars humoristiska förmåga opererades bort redan vid mycket ung ålder.
För dem är skrattet mer ett ticks än en värderande reaktion. Jag önskar att jag var som dem, ibland.

Tuesday, November 9, 2010

November

Några år efter trettio förvandlas sakta men säkert huden till kevlar. Jag tänker nu inte på åldrandets nedbrytande effekt på kroppen, utan på psykets förmåga att stå ut med förolämpningar. Inga smädelser, hur sinnligt än de må vara formulerade, får mig numera att gnissla tänder eller tugga fradga. Nej, inget om rondör, håravfall eller ens gemena påhopp på Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Säg att jag har fula skor och jag ler och ger dig rätt. Kalla mig självömkande och dum och jag tar dig i hand och tackar för uppmärksamheten.

Värre är det med de där vänligt menade bisatserna. De som i vissa fall till och med är menade som uppmuntrade humörshöjare.
”Oj, det trodde jag aldrig…” eller ”Jag trodde att du vid det här laget skulle ha…”.
De som implicerar att man har gjort ett oväntat, men fullt acceptabelt, val. Jag har fan inte valt någonting. Jag befinner mig just här på grund av slump och sinkadus. Jag klamrade mig fast vid en vrakdel och flöt hit. Skeppet gick under på jungfrufärden, men jag är fortfarande vid liv. Nu sitter jag här. Precis här och väntar på att bli upplockad och tagen långt härifrån, som sången går, ”när tiden är rätt”.

Från min nya arbetsplats ser jag en liten bit av Göta älv. Jag kan se Älvsnabben lägga till och gå ut – i några få sekunder. Alltid något. Jag kan se taken på spårvagnarna och bussarna. Människor på väg någonstans. Taxibilar som kör för snabbt. Cyklister utan trafikvett. En kvinna tar ett kliv över en vattenpöl. Ett litet steg för mänskligheten, men ett rejält älgkliv för den lilla lilaklädda damen. Någon korsar gatan med en Fjällräven Kånken-ryggsäck och blir nästan påkörd av en vit Audi. Inte alls ”nästan påkörd”, det ser bara ut så här uppifrån. Det ser också ut att bli snö. Här uppifrån.

Friday, November 5, 2010

Cege has not left the building

Var det bara jag som blev besviken när det framkom att den där boken om kungens sexuella utsvävningar inte handlade om Elvis?

Att han överklasslöjden kurtiserat både Army Of Lovers-vokalister och tv4-hallåor, samt fått en Lapdance Supreme i Atlanta visste väl alla. Det hade visserligen varit roligt att få reda på att kungen fått med sig Jean-Pierre Barda hem till svartlägenheten i Gamla Stan och likt Cornelis fått ett utbrott när han förstod att det rörde sig om en helt vanlig manlig fransos och inte en skabrös nutida Marie Antoinette, men det har tydligen aldrig hänt. Eller så tillhör det den informationen som författarna säger sig inte vilja gå ut med.

Men han är ju bara människa, den stackaren. Mm. Jag måste ha slarvat bort min inbjudan till OS i Atlanta för jag var aldrig där. Att synas i sömmarna måste väl ändå anses som en ganska liten eftergift i relation till de privilegier som vår käre majestät åtnjuter? Inte? Nä, vad vet jag. Att krama svettiga brottare och senila rojalistpensionärer låter visserligen djupt obehagligt. Att få betalt för att vinka stelt och läsa innantill låter visserligen trist, men inte utan sina fördelar.

Men varför ska vi ha en kungafamilj? Kan inte Bernadottarna vara en överklassfamilj bland de andra? Kan inte CG hänga med Noppe, Aje och gubbarna – skjuta en älg, klä sig i Barbour på landet och Burberry i staden och dra en lina på toalettringen i källaren under restaurang Salt – Måste han vara statschef? Jag förstår verkligen inte det. Det har inte så mycket med avundsjuka att göra som med respekt för den arme kraken. Ska han vara statschef och ”göra sådan där fin reklam för vårt land” som det brukar talas om, så kan han samtidigt inte gå på strippklubb i Atlanta och flirta upp småtjejer. Flirta, förresten… Det hela verkar ha haft ett markant drag av lyteskomik. Enter two bimbos, varav den ena tillfredsställer den aningslöse andre som tror att det är så här det fungerar och den första får en fin karriär inom nagelfilarbranschen. Förlåt, nagelskulptris- och fotomodellsbranschen. Medan den andre fortsätter att bli dunkad i ryggen av Frimurare och krama gamla kattmatstanter.

Jag hatar inte kungen. Inte personen HMK Carl XVI Gustaf. Men hans ämbete… Ska det vara så år 2010? Vad firade vi i somras? Disneys föreställning Princessbröllop On Ice? Björn Skifs återkomst? En fortsättning som undersåtar under ett gäng inavlade flantrattar med ytterst begränsad intelligens? ”Det är inte ofta man får vara med om ett kungligt bröllop”. Nej, men det verkar vara lite vanligare än vad som är lämpligt att vi får vara med om masspsykos. Och jag tror inte jag gillar det.

Ge mig en enda anledning till varför vi ska ha monarki i Sverige. Det där med ”bra reklam för Sverige” skramlar väldigt tomt. Finns det någon annan anledning?
Det roligaste försöket till försvar av kungen som jag läst var en person (en verkligt trevlig kille, det måste tillstås) som jämställde honom med Janne Loffe Carlsson (!) och Fader Fourah i Fångarna på fortet (?)… En skön snubbe, som inte spottar i glaset, skulle vara go’ att ha med på kräftskivan och som var omöjlig att tycka illa om.

I rest my case, in case I rest.

Wednesday, November 3, 2010

Oh, shut up, already...

Som uppmärksamma läsare kanske har märkt firas det ett jubileum här idag. Det här är det hundrade inlägget.
Jag tänkte länge att just det här inlägget skulle markera en omstart då texterna den senaste tiden var svårt ansatta av medelmåttighet. Ni vet det och jag vet det.

Nåväl, förra gången som jag ”försökte göra något nytt” blev det så genant att jag inte ens kan förmå mig att korrekturläsa de texterna. Jag vet alltså inte riktigt jag ska skjuta mig ut ur upprepningarnas fängelse.

Istället frågade jag en trogen läsare vad hon ville läsa om i den hundrade texten. Hon svarade, troligtvis ironiskt: ”droger och sex.”
Ja, jo, jag kan verkligen känna att de här två ämnena är gravt underrepresenterade i mediavärlden. Men vi ska råda bot på det, åtminstone till hälften. Eftersom mina erfarenheter av det ena ämnet är så försvinnande få (för att inte säga: obefintliga) känner jag mig nödgad att avslöja några outtalade, men välkända, sanningar i det andra ämnet. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Jag tillhör den generation och samhällsklass som fostrades till att tro att man skulle belönas om man höll sig borta från narkotika. Alla narkotikaklassificerade substanser var lika illa och ledde obönhörligen till att man förblödde på en toalett i Berlins tunnelbana. Som ni vet led jag av en svår skräck för både tunnelbanor och Tyskland som ung. Det är därför inte särskilt oväntat att jag hållit mig borta från både marijuana och ecstasytabletter och alla andra illegala droger för den delen.

Det är dock inte så att jag inte kommit i kontakt med knark. Det har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Med en dåres envishet har jag dock uppvisat en karaktär som saknar motstycke i mitt liv: Jag har tackat nej till kokain, amfetamin, ecstasy och ett flertal olika rökverk som får en att uppskatta den mest besynnerliga reggaen och den uslaste vita rockmusiken.
Jag har gillat Big Youth och Spacemen 3 lite i smyg ändå. Kanske är det på det sättet jag belönades.

För det är med droger som med andra brott. Du får ingen belöning av att undvika det. Det förväntas bara av dig. Vilket är märkligt, eftersom en annan sak som förväntas av en är att man ska ha gjort lumpen och det har jag inte gjort. Lumparminnen och haschrökarminnen har väldigt ofta samma poänger, eller brist därav.

Sex, då. Jag känner att jag har lovat lite mycket i texten ovan. Så lite planerar jag uppenbarligen mina texter innan jag börjar skriva.

När det gäller sex ur en manlig synvinkel är det som följer:

Att män inte kan tacka nej till sex är en myt. Det kan man. Det förutsätter naturligtvis att man med sex menar samlag. Det kan kännas fel även för en kille. Dock brukar alternativen som kan tänkas erbjudas vara svårare att avstå om chansen ges.

Killar som säger sig inte ha sett så mycket pornografi ljuger. Eller snarare så här: Killar som säger sig ha tittat mindre på pornografi än genomsnittet har fortfarande sett alldeles för mycket pornografi.

Sker det i porrfilm och inte är helt uppåt väggarna obehagligt (läs: tyskt) så vill killar prova det i verkligheten. Nu vet ni.
Japp, det gäller DET och… DET också. För att inte tala om DET.

Nu är jag så generad (igen) att jag inte kan knåpa ihop något mer. Jag ber om ursäkt för att jag så högtidligt utlovade outtalade sanningar. Den jubilatoriska jubileumsskriften planade ut i ytterligare en beklaglig text fylld av floskler och navelskåderi… Precis så som ni och jag vill ha det.

Vi ses snart igen i text 101.