Thursday, March 31, 2011

Ron


Det är fint med äldre män som tagit på sig sina allra tjusigaste kostymer och knutit sina slipsar med omsorg för att få spela lite musik för en andaktsfull publik.
Det var nästan så att jag hade glömt hur fåniga rockkonserter är jämfört med jazzkonserter. Inga poser, inga manér, inga sexuella anspelningar, inga asexuella anspelningar, inga bomber och granater, inga förbestämda löjliga extranummer. Två set, en timme var med en kisspaus på en halvtimme i mitten. Genialiskt.

Wednesday, March 30, 2011

Badabiiih-badabaaaaah!!!

Jag tror att han hette Terje. Han var trummis, norrman och hade halvlångt blont hår trots den markanta begynnande flinten. Han spelade trummor med en inlevelse som fått Animal i Mupparna att rodna och han gjorde det inklämd i hörnet på den lilla restaurangen som nu huserar Bommens salonger. De hade jazzklubbar där och stjärnan med stort S var den afroamerikanska sångerskan som sjung så fint. Terje gjorde sina flashigaste breaks och sina mest sprituella poser för att imponera på henne. Det syntes på honom att hon var den mest imponerande kvinnan som han någonsin sett. I pausen mellan två set när sångfågeln omgärdades av nyfikna män och hon refererade till Terje som ”that crazy drummer guy” förvandlades han till en hysteriskt fnissande, stammande mellanstadieelev, men han blev också tio centimeter längre.

Vi lyckades komma in på den där klubben trots att vi inte fyllt 18 för det fanns nog inte i deras begreppsvärld att några tonåringar ville se den typen av jazz. Det gick lika lätt på Nefertiti, men det tror jag beror på att den andre Henrik kände alla där. Det var innan Nefertiti blev en hipp klubb som spelade house, hiphop och märkliga latino-dansmusikhybrider som inte en människa begriper vad de innebär ens efter att ha svettats i hörnet i några timmar och försökt ”ta in” musiken.

Ikväll ska jag göra comeback på Nefertiti (jag vägrar att kalla det ”Nef”, även om jag vet att det var vedertaget redan ”då”). Det är många år sedan jag var där senast. Det kan ha varit på 90-talet. Ikväll spelar Ron Carter med sin Golden Striker Trio. Jag har ingen aning om vilka förväntningar man ska ha, men generellt brukar gamla jazzikoner *leverera* betydligt bättre än 20 år yngre semipensionerade före detta gitarrister i Kiss.

Bassisten Ron Carter är född 1937 och har spelat med alla de stora. Ett rykte gör gällande att ingen annan jazzmusiker hörts på fler inspelningar. Han ingick i Miles Davis 60-kvintett som också innehöll Wayne Shorter, Herbie Hancock och Tony Williams och högst vetenskapligt är den tuffaste gruppen som någonsin existerat. Samtidigt spelade han på en oändlig rad av 60-talets skivor utgivna på Blue Note. På 70-talet ingick han i New York Jazz Quartet och från och med 1980-talet har hans basgångar samplats ett otal gånger av hiphop-musiker, bland annat av A Tribe Called Quest på deras, ursäkta klyschan, banbrytande album The Low End Theory.

Det är alltså för att återigen ta del av historiens vingslag, för att ett par timmar befinna mig på samma ställe som en legendar, som jag styr stegen mot Hvitfeldtsplatsen ikväll. Men det är inte bara därför, eller för att försöka återuppleva mina tonår: Jag har faktiskt saknat en klassisk jazzkonsert på en rökig trång klubb länge. Nu kommer ju visserligen inte vara rökig ikväll, men det kommer trots allt spelas vad Erik brukar kalla ”rökjazz”. Ni vet sådan jazz där långa solon avslutas med tjoanden och vilda applåder från lönnfeta män och kvinnor i väldigt rött läppstift som får feeling.

Det kommer bli fantastiskt. Det är jag säker på. Hoppas att Terje är där också.

Monday, March 28, 2011

Leonid gillar: King Creosote (och den där andre snubben)

Det släpps en skiva idag, nu vet jag att ni kanske inte köper skivor på det sättet som jag tänker på, ni kanske streamar eller laddar ned, eller tycker att ni får ut allt ni behöver av att titta på Så ska det låta, men det släpps en skiva ni borde låna era öron till idag, om det så är på Spotify.

Den heter Diamond Mine och är en romantiserad tonsättning av livet i det lilla fiskarsamhället Cellardyke, i grevskapet Fife i Östra Skottland, enligt den ena – och viktigaste – av skivans upphovsmän: King Creosote. Den andre är Jon Hopkins, en studiemusiker som senast vi hörde av honom gned lite konstnärligt på gitarren på Brian Enos skrattretande pretentiösa (både bra och dåligt) skiva Small Craft on a Milk Sea.

King Creosote heter egentligen Kenny Anderson och är några och 40 år. I 15 år har han spelat in massor av låtar i sitt hem i Cellardyke, mest för sitt egna höga nöjes skull, även om det går att få tag i ganska många skivor genom bolagen Fence och Domino. Alla är egentligen värda att leta upp och lyssna på, men frågan är om han inte överträffat sig själv på Diamond Mine.

Skivan är bara 33 minuter lång och består egentligen av sju års uppsamlande av låtar som blivit över. Det hörs inte. Det låter som han sparat sina allra bästa låtar till det här projektet. I alla fall har han samlat sina allra drömskaste låtar, de som allra bäst just målar upp bilden av den där skotska fiskebyn. Kanske måste man köpa en del av mytbildningen, men när man direkt i första låten First Watch hamnar på någon slags restaurang med samplade ljud från personal och gäster är det musikalisk journalistisk, socialrealism och sagoberättande.

När jag skriver det här inser jag att en viss typ av musik egentligen inte behöver beskrivas. När ni hör den kommer ni att förstå. Men, med tanke på all musik som surrar där ute kanske det är bra att informera om att musiken finns.
Även om omslaget är väldigt fint så tycker jag att det känns bättre att lägga in en bild på Leonid Brejsnev på badsemester. Mycket nöje!

Wednesday, March 23, 2011

The north of Britain with pussy on his mind

Perth, Inverness, Dunoon, Dunfermline, Hawick, Grimsby, York, Bradford, Plymouth.

Nej, det inte min våta tågluffardröm, trots att det i huvudsak är små provinsiella städer i Skottland och norra England.
Det är städerna som Morrisseys sommarturné besöker.

Jag vet, jag vet… Men jag har faktiskt aldrig tillhört den sjuka skaran människor som hyllar och – allt oftare de senaste åren – försvarar Morrissey in absurdum.
Det har ju blivit stört omöjligt. Efter 2004-års briljanta comeback med You Are The Quarry, var han ju naturligtvis tvungen att förstöra allting. Han hade ju inte varit Morrissey annars. I takt med hans skivor blivit tristare och tristare, återutgivningarna än fler har han försökt att hålla intresset på topp genom att låta sin dokumenterat sylvassa tunga löpa amok i pressen, med – måste man tillstå – skrämmande resultat. Allt det som långt in på 90-talet gick att försvara och älska, har under de senaste fyra åren varit magsurt, föråldrat och världsfrånvänt. Hans åsikter om att kineser är ”a sub-species” på grund av deras behandling av djur, hans numera vulgär-populistiska åsikter om engelskhet och invandring. Hans allt tröttare åsikter om popmusik, musikbranschen och hur han motarbetas av absolut alla och allting hela tiden.

Men när jag läser de nio städerna som inleder det här inlägget älskar jag återigen Morrissey lika förbehållslöst som någonsin tidigare. Kanske ännu mer på grund av den grandiost enfaldiga bild som ackompanjerar turnén där den åldrade hjälten poserar med en levande katt på huvud där det för länge sedan fanns en praktfull pompadour-frisyr. Kan man något annat än älska den mannen?

Svaret är Ja. Det är många som inte alls älskar Steven Patrick Morrissey. Många är likgiltiga och det finns även ett glatt gäng öppet hatiska personer. Men om alla hade älskat honom hade han sett det som ett misslyckande. Det är lika sant 2011 som det var 1983 – enda skillnaden är att han nuförtiden inte alltid har samma precision varken i låttexter eller uttalanden och istället tvingas hänfalla till ren spekulation.

När ryktena om att You Are the Quarry skulle följas upp av en skiva inspelad i Rom, med hjälp från den briljante italienske filmmusikskaparen Ennio Morricone var vi många Morrissey-fans som trodde att våra fantasier om en åldrad och värdig Morrissey till slut skulle infrias för gott. Visserligen ligger en stor del av Morrisseys tilltal i att han ”aldrig växer upp” och i att hans texter fortfarande appellerar till vilsna tonåringar. Morrissey glömmer aldrig en oförrätt, därför utspelar sig fortfarande en avgörande del av hans låttexter i ett regntungt, nedgånget Manchester på 1970-talet.
Men, eftersom han numera är en alldeles lysande sångare hade jag, och många med mig hoppats att musiken som ackompanjerade hans juvenila desperation skulle klädas i mogen piano- och orkesterdriven kvalitetspop med croonerambitioner, som vissa spår på Quarry hade pekat på.

Ringleader of the Tormentors som den italienska plattan döpte till innehöll vissa indikationer om värdighet, men låtmaterialet var svagt och det kunde inte ens Morricones stråkar ändra på. På sina håll var allt tillbaka till det vanliga när Morrisseys patenterade vinande gitarrlåtar kved ur sig ännu en midtempo-låt med en text som helt enkelt inte berörde längre.

När han sent omsider följde upp den italienska plattan med 2009-års Years Of Refusal (släppt nästan ett år efter den färdigställdes) var allt tillbaka till det vanliga igen. I’m Throwing My Arms Around Paris är en briljant pop (midtempo-)låt, men resten av skivan är full av medioker muskelpop av det slag vi lärt oss att räkna med från Morrisseys håll. Och när texterna inte längre berör, räcker det helt enkelt inte särskilt långt, trots att hans sångröst numera är oklanderlig – åtminstone på skiva.

Varför förstår ingen. Kanske för att Morrissey älskar tanken på det hårt hållna, unga rockbandet som låter fantastiskt i replokalen och rockar hårt och studsigt. Men vi som älskar Morrissey, vi som tycker att hans sommarturné i nedläggningshotade ”sea-side towns that they forgot to bomb” är poetiska väntar fortfarande på hans vita soulplatta eller hans folkiga 70-talsdoftande balladplatta.

Jag misstänker att vi kommer få fortsätta att hoppas. Morrissey kommer aldrig att göra det han borde göra. Det var en anledning att högakta honom, men nu är det mest irriterande.

Tuesday, March 22, 2011

Cry to Me

I och med min resa till Miami i början av mars åkte jag från vinter till sommar. Nu backar vi bandet igen och ser de där glimrande små tecknen på den (näst-)finaste av årstider – våren. Våren är hösnuva och allergi, tinandet av hundbajs och en Eurovision-final där Sverige känner sig våldtagit när ett land vi knappt visste existerade vinner och vi placerar oss på en skamlig 17-plats.

Våren är hoppets återkommande. Hoppet om hur livet skulle kunna vara. Kanske hjälper min semester till här: Varför gör man inte de där sakerna man njuter av under sin semester när man jobbar? Äter fruktsallad till frukost och går omkring i genanta shorts. Bara för att det är gött liksom.

Därför att det inte går! Man måste ju jobba 47 veckor om året så att man kan äta fruktsallad i fem – om man har tur.

Man får hålla tillgodo med det lilla. Snälla, kan inte Göteborgs stad ta och sopa bort allt grus från gatorna nu så att jag kan njuta av det lilla. Kommer det mer snö och is så får väl jag bekosta sandandet själv.
Blå himmel och brunt vatten i Gårda. Det är inte Miami Beach, men det duger, för det finns en tyst överenskommelse om att det går åt rätt håll. Varje dag blir lite bättre, åtminstone för den oss lite närmare en dräglig tillvaro. Att äta frukost på balkongen, att bli irriterad över vinden som gör det svårt at läsa tidningen. Koffeinet som tycks virvla lite extra i blodet med hjälp av det bleka solskenet.

Vi har glömt 2010 års vedermödor och det nya året har satt sig. Är det bättre än det förra? Jag tror fan i mig det! Och genast blir jag rädd för att jinxa något…

Nej, låt oss applicera en försiktig optimism. Det händer dåliga saker 2011 också. EN av världens vackraste röster har tystnat.
Vila i frid, Loleatta Holloway (19461105-20110321).

Monday, March 21, 2011

Riga Sound Machine

Service.
Jag har funderat en del på det ordet den senaste tiden. Det beror inte på att den engelska uppbullade titel som min yrkesroll har innefattar ordet, utan på att jag har varit ute och rest.

För några år sedan bodde min mamma ett år i Riga i Lettland. Hon berättade märkliga historier om hur service tar sig uttryck där. När jag själv var där fick jag bekräftat att det hon berättat var sant. På Stockmanns, Rigas lyxigaste varuhus – som slår åtminstone Göteborgs NK med hästlängder, är biträdena blasé bortom vad man trodde var möjligt i en butik. Inte på ett snobbigt överlägset sätt, snarare på ett genuint ointresserat sätt. Om man provar kläder och frågor expediten om hur det ser ut skrynklar de ihop munnen och rycker på axlarna. Jag trodde det berodde på att jag var osedvanligt ful, alternativt hade valt en anmärkningsvärt opassande skjorta, men min mamma och min dåvarande flickvän råkade ut för samma sak. De skiter helt enkelt i att ”sälja”.
När man betalar kontant i Lettland får man absolut inte ge sedlarna och mynten direkt i handen på expediten. Gör man det, vilket man gör utan att tänka på det som svensk, blänger de ilsket och pekar på ett fat strax under ens utsträckta hand. Där ska man lägga pengarna. Förstår man inte vad de menar, så sliter de pengarna ur handen på en efter några sekunder och slänger bokstavligen tillbaka växeln i den lilla skålen och ser ytterst förnärmade ut. Ett tack är absolut inte att tänka på när man handlar något. Det är ju jag som kund som borde tacka eftersom jag fått en tjänst eller vara som jag efterfrågat.

Vid ett tillfälle skulle vi – tre personer – åka taxi hem till min mammas lägenhet. Utanför det stora varuhuset stod en mängd taxibilar och på svenskat manér (det här var innan taxiköer med datorer och pekskärmar även i Sverige) gick vi fram till den taxibil som stod först i kön. Chauffören rökte, han blåste ut röken i ansiktet på oss när vi klev fram till förarsidans dörr eftersom alla andra dörrar på bilen var låsta. Han pratade inte engelska, han pratade in ens lettiska (vilket man mor efter idogt studerande kunde göra sig förstådd på), han pratade bara ryska. Förresten, han pratade knappt ryska heller. Han grymtade irriterat och svor, sedan öppnande han bilens centrallås så att vi kunde stiga in. När min mamma talat om adressen gav han ingen indikation på att ha uppfattat körorden, inte ens en stilla nick för att bekräfta för att han visste var adressen var belägen. Istället stampade han på gasen och körde iväg i ett tempo som påminde om en djävulsk taxiresa jag och Erik hade under en klassresa till Prag 1993. Den stora skillnaden var att den här taxiresan var ännu närmare att sluta i en tragedi en den tjeckiska.
Vid ett rödljus vid en stor korsning, jag vill här passa på att tala om att den här berättelsen är helt sann, körde han upp på trottoaren jämsides de två-tre bilar som egentligen skulle ha stått framför honom vid rödljuset OM han hade följt normala trafik regler. När trafikljuset slog om till gult rivstartade han ner i filen framför den första bilen och körde rakt ut i korsningen. En bil som uppenbarligen kört mot gult från höger fick väja upp på en annan trottoar samtidigt som taxichauffören också fick ställa sig på bromsen och väja över i motsatt körriktning. Den andra bilen var en hårsmån från att köra på en fotgängare på trottoaren. Vår allt annat än vältaliga chaufför öppnade sin dörr och smällde igen den efter sig mitt i korsningen, sedan stegade han fram till den andra bilen som väjt upp på trottoaren och bankade i plåten, samtidigt som han skrek okvädningsord på ryska och gjorda ytterst obscena gester. Kvinnan som kört bilen såg fullständigt chockad ut och började gråta.
Det här verkade göra chauffören nöjd för med ett elakt flin på läpparna gick han tillbaka till taxibilen och rivstartade från platsen utan at säga ett ord ackompanjerad av en symfoni av signalhorn.

När helvetesresan tagit slut, ville han ha betydligt mer betalt än vad som var brukligt för resan. Han hade heller ingen växel på den sedel som min mor räckte fram. Istället tog han den, utan ett ord, ryckte på axlarna och rivstartade för fjärde gången iväg från platsen.

Nu skriver jag inte det här för att låta påskina att jag har några lätt rasistiska åsikter om människor från Baltikum. Det har jag inte. Jag umgicks nyss med ett glatt gäng bankanställda från Litauen och det var fantastiskt trevliga och det var även många letter när jag var i Riga, det är mest servicemedvtenheten som jag är lite förundrad över. I ett före detta kommunistland är det ju nämligen inte relevant med service. Man tjänar ju inte mer pengar för att man ger god service. Man riskerade antagligen inte heller att förlora sitt jobb för at man inte gav någon bra service.

Men det är inte hela sanningen. Vi svenskar hatar riktigt dålig service, fast vi tycker å andra sidan att halvsjaskig service är ett tecken på integritet. Vi älskar att bli hunsade av stroppiga franska kypare och tycker att den sydeuropeiska mañana-mañana-förhållningssättet är i viss mån charmigt. Sverige, och i synnerhet Göteborg, är synnerligen också servicemässigt eftersatt.

Åker man till USA, vilket jag som av en händelse just har gjort, så är det första intrycket att det är ganska jobbigt att stoppa extra dollarsedlar i handen på människor som håller upp dörrar och lyfter ens resväskor två decimeter. Men skrapar man lite på ytan har den här ganska irriterande företeelsen fött en kultur av ett väl fungerande servicetänkande och – faktiskt – genuin omtänksamhet. Människor i serviceyrken är helt enkelt måna om sina kunder, kanske initialt för att tjäna några dollar extra, men bieffekten är att de – faktiskt – alltid ger god service. Saker fungerar i USA. Saker blir gjorda. Det är svårt att vara missnöjd som konsument. Se gärna det som kapitalismens allra vackraste bieffekt, för så länge du har pengar är USA världens absolut bästa land. Ett påstående som är svårt att svälja för alla Haters där ute, men icke desto mindre sant.