Wednesday, April 27, 2011

Leonid har: Problem att släppa påsken


Hårdkokta ägg, ja. Äggsallad är bra ändå. Så här skulle jag vilja att min lunch såg ut varje dag resten av mitt liv – om jag bara närde ett lite större förakt mot kolesterolvärden och risken för hjärt- och kärlsjukdomar: Två dubbla trekantsmakcor (färskt MJUKT rågbröd) med äggsallad (vattenkrasse!) och bacon, en liten påse McCoys salt- och vinägerchips, Marks and Spencer’s fruktsallad (mango, ananas, hallon). Drycken kan varieras – det får ju ändå finnas en gräns på hur aspergerig man får bli.

Comfort food. Hemmalagat? Nej, Annika blir arg. Men middagen på kvällen får gärna vara slow food, närproducerad, rustikare än Ernst Kirsteigers kalsonger och så ekologisk att lammet offrat sig själv på kärleken och självuppoffringens daggbestänkta altare.

Tuesday, April 26, 2011

Aloysius

Hårdkokta ägg. Det har inget med påsk att göra, jag gillar inte ens hårdkokta ägg, gulan har en sådan påträngande, fadd, gubbigt stringent smak. Men ändå: Det hårdkokta ägget är en symbol för frihet, eller snarare: fritid.

Ni vet varför. Bara pensionärer äter hårdkokta ägg, bara pensionärer har tid att lägga nio minuter av vardagsmorgnar till att frammana en elastisk romb med smak av först ingenting, sedan ostädad garderob. För att göra det hela ännu piffigare tar många till ännu värre krafttag: Kaviar… på tub! Det minst sexiga smörgåspålägget. Lägg här märke till att de flesta smörgåspålägg är gravt osexiga, men inget – nej, inte ens böcklingpastej, slår kaviaren. Att äta kaviar är att säga: ”Jag bryr mig inte om mina smaklökar, jag misshandlar dem som jag vill – de är ändå mina – men jag bryr mig inte heller om mina medmänniskor därför utsätter jag dem för min kaviarandedräkt!” Varför gör inte EU något åt det här? Svenskar har stoppat märkliga fiskprodukter i munnen länge nog utan att Bryssel reagerat, vissa av dem ruttna i konserv andra av dem råa i tub.

Kombinationen koagulerad äggula och kaviar i färgglad tub är… ord sviker mig… för nu tänker jag på dem som äter det på et fiberrikt brunt bröd, ett sådant bröd som inte behöver vara färskt (det älskar vi svenskar, det är praktiskt) det smakar likadant sekunden efter det kommer ur ugnen och tre veckor senare när det äntligen börjar mögla (Lite skit rensar magen och vitt bröd är livsfarligt).

Det är så här djävulens frukust ser ut: En böjd torr brun brödskiva med hårdkokt ägg och ett överflöd av kaviar – kaviaren är det enda som signalerar excess, den förnumstigaste av grönsaker: moroten, ett glas vatten och pulverkaffe med lättmjölk… skummjölk! Keso med Euroshoppers rävskabbsnedkissade frysta ukrainska hallon!

Men stopp nu… Det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om det hårdkokta ägget som tecken på livskvalitet. Sommarmorgon, vaxduk, balkong, prinskorv, Heinz chilisås, mormor och morfar. Pensionärslivet. Åh, pensionärslivet. Jag skulle så enkelt kunnat ha vant mig vid dig. Ingen stress, inga målbilder, inga tjänsteresor. Bara långa frukostar, P1, handla på Konsum och mangla vittvätt.

Efter en blid dag av manglande och flyttandet av konsumprodukter till andra containtrar (från wellpapp till sådana i plast eller rostfritt stål) och sedan insorterade minutiöst i skafferiet sjunka ned i fåtöljen och se Hem till gården, Onedinlinjen och – i synnerhet – En förlorad värld. Polisonger och Evelyn Waugh, serierna i Hemmets Journal och stryktipset. Sitta på parkbänk i solskenet. Böcker om första världskriget. Svartvita foton från småländsk-halländska gränsen. Inlagd gurka. Bridgeblandning. Tickande väggur, heltäckningsmatta i hallen, glasprydnadsfigurer från Orrefors, hummandet när man läser.

Pensionärsliving be the shit for me, för att parafrasera TQ i gangstahymnen Westside.

Monday, April 18, 2011

Style Council, del 2

Imorse höll jag på att bli ihjälcyklad på trottoaren vid Odinsplatsen. Synden straffar dock sig självt och bara sekunder senare vinglade cyklisten i fråga ut på övergångsstället (mot röd gubbe) och var en hårsmån från att bli påkörd av en silverfärgad Saab, med en ytterst ilsken bilist bakom ratten.

Nu tänkte jag inte falla ut i en lång harang mot att trafikregler tydligen upphör att gälla så fort fordonet man färdas på drivs av muskelkraft, eller ondgöra mig över den oerhörda ökningen av trottoarcyklister de senaste åren fört med sig.
Nej, jag vill prata om hår.

För så här var det: Trampmarodören, som var klädd i hipsteruniform (upprullade chinos, randig tröja, scarf, färgglada Paul Smith-strumpor och ökenkängor), hade både en sällsynt mjäkig mustasch men framför allt en hockeyfrippa av den typen som aldrig riktigt fått en revival förrän nu. För några år sedan (kan det ha varit runt 2005?) gjorde ju en mild party-at-the-back-behåring en allt annat än smakfull comeback på huvudet på fotbollsspelare, handelsstuderande och programledare på tv4. Den här comebacken var synkad med ”det svenska modeundret”, ni vet när patenterat slätstrukna kläder från Acne och Nudie gjorde internationell väsen av sig (i Norge, Finland och Benelux).
Cyklistens frisyr var mycket mer än så, men den var inte av en ironisk hårdrocksart, en sådan som mexikanska Metallica-fans har i dokumentärer om Depeche Mode, det var en utstuderad 1987-are. Precis så som de såg ut på alla från Staffan Lindborg till Staffan Dopping. Stubb-tupérat därframme och lite, lite för långt där bak: Fulländad metaironi. Det var lätt att se att den var ironisk eftersom bäraren hade en ung snygg – också cykelburen – flickvän med stora Garbo-solglasögon och snygga kläder. Hon tjoade först förebrående och sedan förfärat när den 10-talsironikern först nästan cyklade på mig och sedan ut i gatan.

Ett tag så ville jag skälla på honom på grund av hans brist på trafikvett, sedan kunde jag inte välja om jag vill skälla på honom eller hylla honom för hans anmärkningsvärda ansikts- och huvudbehåring. Ingenting kom fram. Vad skulle jag kunnat säga? Jag, en tunnhårig 37-årig man med obligatoriskt kortklippt (inte rakad!) ursäkt till frisyr.

Man bör undvika modenycker. Modenycker existerar egentligen inte. Med väldigt få undantag är exakt samma saker snygga våren 2011 som våren 1951 och har varit varje år sedan dess. Tidlöshet, ordet som är en skymf när det kommer till musik, är i allra högsta grad användbart när man talar om kläder och frisyrer.

Låt billighetsklädkedjorna och den där snubben med för stora brillor i Go kväll bry sig om vad som är ”modernt” just nu.

Monday, April 11, 2011

Tunikarocken

Det var musikquiz på Tidbloms pub igår. Var du där? Om inte – skämmes. Såtillvida att du inte hade sjuka barn eller bor mer än fem mil från Olskroken.

Nej, det är helt okej. Verkligen. Jodå. Jag lovar. Jag är inte arg.

Jag fick lite skäll för att quizet var för svårt igår. Det vinnande laget hade 18 rätt av 30. Men det satt några tunika-kvinnor (och en tunika-man) i baren och tyckte det var på tok för svårt. Det kanske det var, men om man går på ett MUSIK-quiz kanske man inte ska bli överrumplad när frågorna handlar om musik. Vissa frågor handlade inte ens om musik. ”Vilka länder gränsar till Panama?” till exempel och ”Vad heter Judy Garland berömda dotter?” En av de frågor jag själv tyckte var svårast: ”Vad heter Will Smiths skådespelande hustru?” kunde tunikorna. De hade förmodligen läst det i Hänt i veckan. Jag får börja läsa Hänt i veckan och Svensk damtidning innan jag gör quizen så att det inte blir så svårt.

När jag har gjort de två quiz som jag har hållit i har jag ansträngt mig för att man inte ska ha överdrivet många fördelar av att känna mig. De flesta har ju favoritartister och även om jag naturligtvis till stor del väljer musik som jag tycker om, så är inte meningen att man ska kunna allt bara för att man vet vilken musik jag gillar. Jag har hela tiden tänkt: OM någon som jag har jobbat med på Skivhugget skulle komma så måste frågorna åtminstone har en viss svårhetsgrad. Det är som sagt 30 frågor, min idé är att tio frågor ska vara (relativt) enkla, tio frågor ska vara medelsvåra och tio frågor riktigt svåra.

Men vad är svårt och lätt när det kommer till musik? Ska man ställa en riktigt lätt fråga ska man helst fråga något om Carola och Främling, men det vill jag inte göra. I min naiva lilla värld trodde jag att människor som attraheras av möjligheten att spendera ett par timmar på en söndagskväll med att lyssna på låtar och svara på frågor med anknytning till dem levde i ett musikaliskt universum som rymmer mer än Carola och de frireligiösa bröderna med gyllene skor.

De flesta människor säger sig gilla musik, men en vanlig kommentar är ”Jag kommer inte ihåg bandnamn, låttitlar eller medlemmar” Lägg därtill: ”Årtal är verkligen inte min grej, för att inte tala om ointressant trivia som skivbolag, producenter och vilka städer banden kommer ifrån”. Det blir väldigt lite kvar att fråga om. Det är klart man kan alltid fråga efter filmstjärnors fruar – om filmstjärnan i fråga har haft en musikkarriär innan han blev filmstjärna.

Eh, jag är bara lite bitter: Jag hade ju till och med genustestat quizet – 50 procent av frågorna (och musiken) var om (och av) kvinnor. Det är inte helt lätt när 98,5 procent av alla hårdrocksbasister är män. Lägg därtill att jag fullständigt frångått mina principer och hade en fråga om den där löjliga europeiska ”musik”tävlingen som tv-sänds som vore den en tävling i skidskytte. Låt gå för att det var en låt från 1969 (Judy, min vän) av Tommy Körberg, det vill säga innan den tävlingen fullkomligt började hänge sig åt audio-fekala kräkningar. I linje med önskemål från första quizets besökare hade jag också en fråga om så kallad klassisk musik (vad det nu är) och en låt som brukar spelas i Royal Albert Hall på nyårsdagen när alla i publiken viftar med flaggor och längtar till Melodifestivalen, men lyssnar på orkestrar och sjunger allsång för att det är högtidligt.

Tack till Jenny, Anna, Sofie och Martin som var där och kämpade tappert. Jag tar med mig önskemålet från Martin (född 1981) till nästa quiz: ”Du måste ha lite enklare frågor… om Tages till exempel”.

Just det. Om ni undrar: Panama gränsar mot Costa Rica och Colombia, Liza Minelli är Judy Garlands dotter, Will Smiths fru heter Jada Pinkett Smith och Tommy Körberg tävlade i ESC med Judy, min vän i nådens år 1969.
Som alla, absolut ALLA, vet heter det svenska 60-talsbandet Tages sångare… vänta lite jag ska bara googla… Tommy Blom. Eller hur, Martin?

Friday, April 8, 2011

En värld i lågor

Jag får be om ursäkt igen; Människor gillar inte att man dissar städer på ”B”. Berlin, Barcelona och, eh, Brag har ju mäktiga supporterskaror tätt knutna till sig i Sverige. I Borås, Bollebygd och Bankeryd vässar folk knivar. I Bollnäs, Borlänge och Brunsåsen syr människor upp voodoo-dockor i naturlig skala som liknar olika Berlin-kritiker. I Beckomberga brändes en gaisflagga. I Brastad tvångsrakades en majestätisk Morrissey-frisyr (anno 1988), vilket fick till konsekvens att den oförstående infångade stackaren som bar den liknade mig vilket fick förövarna att misshandla honom ännu grövre med pinnar och Pink Floyds Dark Side of the Moon.

I Barcelona har självaste överunderhållare Leonid Messi tagit avstånd från mina uttalanden om staden. Han kallade mig beige, tråkig, svensk och lönnfet. Jag vet vilket av de tillmälena som svider mest (svensk).

I Berlin har samtliga goth-jycklare gått i strejk. Carl-Johan Vallgren har lovat att aldrig besöka Göteborg igen efter mitt ”orättvisa, smutsiga, på gränsen till mentalsjuka övertramp”. Han har skrivit en ytterst besk visa där han som en halländsk sturm-führer korsat med en genomblöt Stefan Sundström i extremt kliiga raggsockor och gummistövlar, drar allt som ligger mig varmt om hjärtat i smutsen: Tranmere Rovers, bögiga författare och rödhåriga damer. Låten går i b-moll, varnar Vallgren, vedergällningens och indignationens tonart.

I Bryssel rapporteras om jämnmod. Staden skonades min vassa tunga och placerades på en acceptabel tiondeplats. Sedan tidigare känner belgarna till min vurm för vitlöksmajonnäs. Inga brott mot den goda smaken har rapporterats från den belgiska huvudstaden.

I Valencia vet folk inte vad de ska tro. I första hand för att de är spanjorer och i andra hand för att de inte är säkra på om jag vet att V:et ska uttalas B i deras ortsnamn. För säkerhets skull har en militant fraktion kastat en tupp från ett kyrktorn samtidigt som anti-anglosaxiska slagord skanderats. En tjur har också kittlats med en lång blåvit fjäder på ett förnedrande vis.

I Bordeaux har nio lastbilar dumpat två ton ankbajs utanför en bar som serverar drickbart öl, men det är fortfarande osäkert om det har med gårdagens text här på bloggen att göra.

Thursday, April 7, 2011

Leonid gillar: Att mönstra på

Svenskarnas topp-tio-helgresmål, eller som det heter på ny-journalistiska: ”Möt våren i de hetaste weekendstäderna!”

1. Barcelona
2. London
3. Prag
4. Berlin
5. Rom
6. Budapest
7. Paris
8. Istanbul
9. Wien
10. Palma

Låt oss studera listan noggrant. Vad är det mest iögonfallande? Att sex av tio städer på listan är urlarviga skitstäder?
Ja, det skulle jag nog säga. Fast det första som man reagerar på är att Barcelona är i topp. Ursäkta mig, men jag avskyr Barcelona. Om jag har varit där? Nej, det har jag inte. Men jag behöver inte ha varit där för att veta att det är ett överskattat svenneresmål för folk som tror att U2 gör spännande popmusik. Låt oss byta ut Barcelona mot Marseille och flytta ned det en bit på listan.

London. London verkar ju så enkelt – för enkelt. Alla har varit där. Alla är där jämt. Men, det är ju just det London INTE är – enkelt. Man måste veta exakt vad man vill i London annars kommer man hem och har bara sett Picadilly Circus, Madame Tussaud's och Tower Bridge (på avstånd). London är fantastiskt och för dem som inte fattar det – good fucking riddance.

Prag är dockteater och dis. Prag är Stockholm utan snobbismen men istället med en påtaglig doft av Staffan Westerbergs strumpor. Du kan åka till Prag, men du måste inte åka till Prag.

Berlin är performance och läderrock. Du bör undvika Berlin. Varför? Därför att Berlin ligger i Tyskland. Det kan varken Christopher Isherwood eller ett apart placerat Ramones-museum ändra på.

Rom. Låt gå för Rom.

Budapest… Njae… Det här vurmandet för forna öststater, jag vet inte. Jag skulle föreslå Krakow om man nödvändigtvis måste korsa järnridån.

Paris är säkert bra. Paris är bra.

Istanbul? Konstantinopel? Instant bull.

Wien. Hm… Jag minns Wien som okej. Jag var där 1992. Jag var ung och hade fel om det mesta i livet, säkert också om Wien. (Varning – de pratar tyska i Wien vilket kan leda till obehag.) Res på egen risk.

Palma? Skärpning.

Alltid ska man behöva styra upp allting. Så här borde listan se ut:

1. New York. (Okej, en weekend är kanske lite kort men att sätta något annat på förstaplatsen på en sådan här listan vore ändå idioti.)
2. London (Därför att du vet vad du vill)
3. Glasgow (Därför att du vill vara dig själv för en stund)
4. Paris (Därför att du vet hur du skulle vilja vara)
5. Rom (Därför att du… äh, därför att alla vägar leder… et cetera)
6. Manchester (with a bullet!)
7. Köpenhamn (Skandinaviens enda stad)
8. Marseille (Spännande…
9. Palermo … och lite farligt)
10. Bryssel (Underskattad stad)

Wednesday, April 6, 2011

Tygpåse of Fathomless Evil

Vissa morgonar när jag tar ettans spårvagn till jobbet sitter det en kille och lyssnar på black metal i sina hörlurar som gör att hela bakre delen av vagnen hör det diaboliska oväsendet.
Killen ifråga, eller snarare mannen, är nästan alltid uteslutande klädd i svart. Han har långt svart hår och försedd med en ansiktsbehåring som jag är tämligen säker är utformad för att likna en get – och i förlängningen De Onde Själv. På jackan sitter tygmärken med mer eller mindre oläsliga bandnamn flankerade av pentagram, uppochnedvända krucifix och grimaserande norrmän med vitt smink i ansiktet . På fötterna har han grova kängor. Han ser oftast väldigt sur ut, lite som om han hade besvärande gaser, men jag tror bara han sitter och slentrianhatar allt utom musiken i hörlurarna. Jag får oftast bara äran att resan med honom i en hållplats eftersom han alltid stiger av vagnen vid hållplatsen Ullevi Norra.

Idag när stod ihopträngd vid dörrarna på sedvanligt manér la jag märke till att han bar en liten tygpåse. Även om påsen var svart och försedd med en text om någon ”Evil Fest”, tyckte jag att det fanns ett visst mått av olämplighet att en sådan mörkrets man bar omkring på en tygkasse av den typen som farmor brukade bära hem varor från Konsum i. Det kändes liksom inte riktigt tufft.

Nu är jag medveten om att tygkassan fått något av en revival och när jag går på konserter på senare tid har jag ofta märkt att merchandise-ståndet haft en vit tygkasse med ett bandnamn på (nu senaste i fredags på Mogwai på Trädgårn). Men det brukar vara konserter med Håkan Hellström, Spritualized eller Teenage Fanclub – inte direkt några ondskefulla, hin håle-dyrkande artister.

Kanske är tygkassen här för att stanna som hårdrocksaccessoar. Vad vet jag. På sätt och vis känns det som om jag både är för ung och för gammal för hårdrocken. För ung för den världsfrånvända puritanismen och för gammal för de urfåniga stilmarkörerna.

Friday, April 1, 2011

Återuppståndelsen

Västnytts nyhetsprioritering sa att det inte ens var värt att nämna. Sportnytt nämnde det – efter ett långt inslag om en stockholmsboxare tävlandes för Djurgården. Men för några tusen göteborgare landade igår en ung man på Landvetter som fått oss att återfå tron på anakronistiska värden som lojalitet, klubbkänsla och ödmjukhet. Det något oväntade är att mannen ifråga inte är född i Göteborg eller ens Sverige. Mannen ifråga är född den 18 februari 1986 i Baturité i Brasilien. Det är långt från Dämmevägen.

Francisco Wanderson do Carmo Carneiro är ett välavlönat fotbollsproffs från Al-Ahli i Saudiarabien. Men vad som skiljer honom mot andra unga män med diamanter i öronen är att han inte glömt bort hur han hamnade där. När Al-Ahli på grund av en klausul som endast gör det möjligt att ha tre utländska spelare registrerade för klubben gjorde klart för honom att han skulle lånas ut fanns det bara ett alternativ för Wanderson: Han ville ”hem” till GAIS.

Människor som inte är intresserade av fotboll tycker säkert med rätta att återgivning ovan är både tillrättalagd och klichétyngd. Men faktum för oss som följer fotboll, och i synnerhet ett lag som GAIS, vant oss vid att fotbollspelare bara tänker med plånboken. De går dit de tjänar mest. Varför en brasiliansk spelare, som vann den Allsvenska skytteligan 2009 och som allt som oftast framstod som en någon svårstartad Ferrari jämfört med sina grönsvarta lagkamraters Skoda Felicia av 1998-års modell, skulle bry sig om den svajiga språngbräda som GAIS var i hans karriär är i allra högsta grad anmärkningsvärt.

Känner man däremot till att supporterklubben Gårdakvarnen köpte en öppen flygbiljett till hans kusin när Wanderson kände sig ensam i ett kallt och grått Göteborg och övergången till holländska storklubben Feyernoord gått i stöpet i sista stund ökar dock förståelsen något.

GAIS är ingen storklubb. Inte ens med svenska mått mätt. Människor som på ett enkelt sätt vill känna sig som vinnare och frottera sig i en glättig lokalpatriotism och känna sig som nordeuropeiska småpåvar väljer med fördel en klapphatt och AIK, IFK Göteborg eller Malmö FF. Men de tusentals hängivna gaisare som trots allt finns bekymrar sig inte om att de inte är det breda valet. Riksmedias ignorans, lokalmedias raljans eller IFK Storstruts oklädsamma hybris är enkelt att vifta bort idag. Wanderson har kommit hem. Obrigado.