Thursday, June 30, 2011

Born To Lose, Live To Win

När man bloggar i synnerhet, eller ger uttryck för åsikter i allmänhet, tar vissa det man säger som om man försöker sig på att inskränka deras frihet att tycka som de gör – att man skulle försöka övertyga dem om att deras åsikt inte är lika mycket värd som den som man publicerar, oavsett hur obetydande forumet är.

Vissa tycker att mina åsikter om exempelvis Coldplay är roliga. Andra blir, har jag förstått, provocerade och tycker att jag ägnar mig åt någon slags pubertalt missriktad snobbism.

Det andra påståendet är troligtvis sant. Men det är läsaren som värderar hur viktigt det jag säger är.

Ingenting provocerar människor så mycket som när de upplever att någon säger till dem hur de ska vara.
Jag behöver bara gå till mig själv här: Jag hatar att behöva anpassa mig till ramar som andra människor satt, människor med andra åsikter än jag.

I gaiskretsar har det den senaste tiden rasat en diskussion om att få med de slapprövade människor som gärna kallar sig gaisare (och gnäller lite skönt och ojar sig när GAIS förlorar) men inte sätter sin fot på arenan när GAIS spelar, att besöka Gamla Ullevi lite oftare.

I år är nämligen inte GAIS riktigt att känna igen – hittills i alla fall, är bäst att tillägga. De är ett allsvenskt topplag och spelar åtminstone på hemmaplan ett sprudlande underhållande och vägvinnande fotboll. På lördag har halva säsongen spelats och fram till den matchen har GAIS bara släppt in tre mål på hemmaplan – samtliga på straff, varav två mot gnälliga gnällbönderna från Borås.

På lördag möter GAIS det ännu mer otippade topplaget Gefle i vad som inför säsongen alltid är en av de tråkigaste hemmamatcherna (trots att GAIS brukar vinna mot Gefle på Gamla Ullevi). Men nu på lördag är det alltså ett toppmöte. Gaisare som går på matcherna vecka in och vecka ut har nu försökt att tjata med sig slappgaisare för att se den här matchen, och i förlängningen fler matcher.

Den väldigt konkreta orsaken är inte att håna de grönsvarta latrövarna utan den här: Om inte GAIS ökar sin hemmapublik markant kommer de inte ha råd att vara ett fortsatt topplag, utan är snart där på plats elva i Allsvenskan igen med hotet att degraderas hängandes över huvudet varje säsong.

Fotbollslaget GAIS har – för första gången på år och dar – presterat. Nu är det dags för oss som kallar oss gaisare och som älskar att vältra oss i ett vackert förlorarskap som ett supporterskap till klubben har inneburit att dra vårt strå till stacken om vi vill sluta lida. Och det vill vi. Hoppas jag. Förlorarskapet borde stå varje gaisare högt upp i halsen nu.

OM du läser det här och känner att du kanske håller på GAIS. Passa på att gå på lördag. Är du fortfarande osäker? Okej, skicka ett e-mail till mig snarast så köper jag biljetten till dig. Det gäller inte dig Åke. Det gäller Henrik W, Daniel W, Jonas A, Martin H, Sara B, Christian B, Peter J, Johan N, Jens F med flera. Även om jag vet att de flesta av er INTE läser min blogg.

I vissa läger har det här stött på patrull. Det har upplevts som att villkoren om hur man är en ”riktig gaisare” dikteras av en liten grupp renläriga – för att inte säga gammelkommunistiska – gaisare.
Jag vet inte jag. Man kan välja att ta åt sig olika saker. Gruppen gaisare är en av de minst homogena grupper jag känner till, men jag har å andra sidan ett ganska uppenbart inifrånperspektiv.

Men en sak är oerhört säker: Ni gör vad ni vill: Vill ni inte gå på matcherna så gör inte det, fortsätt som nu. Men gnäll inte över att GAIS missade tåget när vi möter Ljungskile i Superettan om några år igen.

För att gjuta olja på vågorna ska jag undvika att komma med högljudda åsikter om musik, fotboll, tycke och smak på den här bloggen under åtminstone en månad.

Juli kommer bli en ljuv ljus semestermånad med glada upbeat-inlägg och allmänt dilledall av gravt fånig karaktär.

Wednesday, June 29, 2011

La Vida Loca

Min gode kamrat Erik har för vana att dra upp Morrissey i varje läge då vi inte är överens om musik. Ja, vår vänskap förs nämligen till stor del på sandlådenivå och här är jag naturligtvis (nästan) lika god kålsupare som Monsieur La CrottE(rik).

För ett tag sedan jämförde Erik Morrissey med Robban Broberg. Det var roligt. Hans ”bevis” innehöll genomtänkta iakttagelser om de bådas ambivalenta sexualitet. Han vet så mycket om Robban Broberg, vår Erik. Jag vet inte riktigt varför, men jag har mina aningar.

I vanliga fall brukar Eriks kanonad brisera efter att jag har kritiserat:
1. Extrakromosomanstruken Country&Western direkt från mittuppslaget i Guns&Ammo
2. Brorduktigfunk kliniskt osvängigt framfört av vita människor och döpt efter dildos i William Burroughs-böcker.
3. Vilken musik som helst egentligen – förutom U2.

Det märkliga med det senaste utbrottet var att det bröt mot reglerna ovan. Det var nämligen länkandet till en text om den genomsnittliga U2-konsertbesökaren som fick Eriks vätskor att koka över. Jag trodde att vi hade nått konsensus beträffande U2, men så var inte fallet. Alls.

Det är synd. Så nu känner jag mig nödgad att beskriva varför jag inte riktigt kan växa upp och sluta göra mig lustig över musik som jag inte gillar, trots att jag är 37 år fyllda och verkligen borde ha bättre saker för mig* :

Det är den illa maskerade innehållslösheten hos artister som Coldplay, Depeche Mode, U2, Kent och The Jävla Killers som provocerar mig – hur de gömmer ”det konstnärligt – och filosofiskt – tomma” bakom yviga gester, bombastiskhet och gymnasial prosa.
Eller så är det bara den kriminella avsaknaden av minnesvärda melodier.

Lite på samma sätt som FC Barcelona appellerar till människor som egentligen inte tycker om fotboll och föder den högst oattraktiva viljan hos dem ”att vilja diskutera Lionel Messis genialitet” förhåller det sig med människor som får feeling av U2:s luftslottslika arenaepos. Men det går inte att diskutera ett klassiskt låtskrivarhantverk med någon som misstar Desmond Tutu live på en storbildsskärm med en bärkraftig refräng, några stjärnstrött utspridda ackord eller en intelligent textrad.
Kom tillbaka när ni är beredda att diskutera den fina samverkan mellan Lionel Ritchies mustasch och frisyr anno 1978.

*Se på Morden i Midsomer och diskutera takräcken till min Volvo V70.

Tuesday, June 28, 2011

Angry Anderson

Det luktade ”sopebil” hela vägen ned för Odinsgatan i morse, trots att någon sådan inte syntes till. Jag misstänker att det har något med GP:s Where the Action Is/Twitter-tävling att göra. Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag hade tänkt skriva lite om tatueringar.
Jag hade inte tänkt skriva det här som man alltid läser, att det blir märkligt när vår generation ligger på ålderdomshemmen och det står massa märkliga hiphop-citat över den slappa huden och de omoderna namnen på tre människor som nu befinner sig i den övre medelåldern och inte kommer på besök särskilt ofta på skuldrorna och underarmarna på patienterna
Jag heller ingen större lust att konstatera att när jag går till badstranden (inte så våldsamt ofta) så är vi otatuerade människor i minoritet – alltså är vi tuffare. Jag tycker det känns som ett ”frukt är godis-argument”.

Anledningen till att jag vill diskutera tatueringar är att jag på väg till jobbet såg en man med ett flertal tatueringar. De stack upp ur kragar och syntes på de bara armarna. En av dem föreställde en viking som med ett vrålande fighting face svingade vad som såg ut som en tämligen modern yxa, albeit, en väldigt stor modern yxa. ”Under” sig hade han lik (scenen var inte helt olik omslaget till Heavy Loads platta Stronger Than Evil). Vikingen bar också den svenska flaggan som en slags superhjältecape under mitt där i stridens hetta.
”Konstnärlig frihet” kan det kallas, eller, det lite mer precisa ”white trash-logik”.

Det finns ett par olika tankemässiga alléer att vandra utmed när man funderar på att tatuera sig. En vanlig väg är att man tatuerar in något som betyder väldigt mycket för en på ett personligt plan. Det kan vara exempelvis ens barns namn, ett fotbollslag, Ace Frehley eller kanske en svensk flagga (viking not included). De här känslomässigt anknutna tatueringarna kan väldigt lätt tippa över i den ironiska tatueringen, medvetet eller omedvetet. Exempel på det kanske kan vara loggan för ett företag som gör en produkt man uppskattar eller kanske någon festlig pryl från 1950-talet.
Sedan finns det ju de fräna tatueringarna. Vad som är fränt är ju naturligtvis en personlig åsikt: Vikingen här ovan, en amerikansk örn, ett tribal-mönster, rockabilly-pistoler, religiöst lidande. De fräna tatueringarna gränsar till de klassiska tatueringarna, sjömansmotiv, luffarprickar mellan tumme och pekfinger, lättklädda
damer…

Det finns inget enkelt sätt att undvika snedstegen. Alla kategorier ovan innehåller risker. En kategori som man däremot nästan alltid bör undvika, som ligger närmast den ironiska kategorin är De söta tatueringarna: en delfin, en klyscha på latin, en nalle björn på en bädd av rosor… ni fattar.

Trots alla konnotationer av Harley Davidson, Sweden Rock, Lotta Engberg och Torslanda lutar jag nog åt att det är rätt tufft att tatuera sig. Kanske till och med snyggt. Jag ska fundera. Återkommer.

Wednesday, June 22, 2011

Säg nej till förnuftigheterna

Okej, vi måste snacka musik igen.
(Det kunde ha varit fotboll, så tagga ned besvikelsen en smula.)

Först och främst: Vad som är bra musik är aldrig en konstant sanning. Alltså, visst, en liten andel av all musik är i ordets rätta bemärkelse tidlös (*brrrr*) och alltid oantastlig, men den allra största andelen måste alltid befinna sig i polemik för att vara riktigt bra, eller, ”relevant” (*dubbel-brrrr*).
Det här är inte fullt så konstigt som det låter. Om alla tjatar om en musikstil eller ett band och man hör det/dem vid varenda mänskliga sammankomst är det klart att man tröttnar och vill hitta något annat.

Det här leder till att det för många musikälskare är roligare att gräva i guilty pleasures än att gräva ned sig i flanellklädda förnuftigheter som Band of Horses och Bon Iver. Sommaren 2011 går det till exempel alldeles utmärkt att lyssna på tidiga Jethro Tull, italiensk disco och i sanning ganska genant Heavy Metal (här tänker jag i synnerhet på The Sword).

Vad vi under inga omständigheter vill höra mer av är kanadensiska singer-songwriters som ser ut som Stefan Mählqvist i Boktipset och är inspirerade av "röka", solförmörkelser och ett klanderfritt musikaliskt 1970-tal. Måste du prompt lyssna på skäggig americana gör du bäst i att kolla upp Phosphorescent, eller om du måste ha läst om bandet i ett glossigt magasin: My Morning Jacket. Även om du med fördel undviker de sistnämdas senaste (hyggliga) platta i sådär ett och ett halvt år.
Tumregeln i det här fallet är: Ju mer hippieaktigt desto bättre, verkar det det minsta förnuftigt (70-tal, Beach Boys, strand, America, pedal steel etc): undvik. Tänk: Ian Anderson framför Gram Parsons. Men glöm för guds skull inte att det här gäller just nu. I september kan allt ha svängt.

Förresten, vart tog göteborgska The Embassy vägen? Jag känner att vi kanske behöver dem mer än någonsin. Och PiL respektive Ice Cube på Trädgårn är naturligtvis att föredra framför safety/likriktningsfestivalen Woody West Junior. Men det förstår ni naturligtvis utan att jag skriver er på näsan.
Men lika mycket som jag saknar The Embassy i dagens musikklimat saknar jag INTE Pacific. Och The Metronomy var, när dammet la sig, egentligen ganska gräsliga.

Jazzfunken och acid jazz? Hm. Ja. Den är absolut att föredra framför altcountryn. Är du (jag) ensam om den här åsikten? Desto bättre!

Vissa saker ändrar sig naturligtvis inte. The Killers är fortfarande världens genom tiderna sämsta band, Coldplay ingår fortfarande inte i en musikintresserad människas vokabulär och The National är bara obegripligt löjliga. Kort sagt: all arenaorienterad indierock som har förmildrande saker att säga om U2 är fortfarande förbjudet. Det gäller självklart också dumheter som Kent och Glasvegas (som verkligen visade sig vara de nya Oasis).

Ryan Adams? Ja, han är jävligt dålig, trots att han egentligen inte alls är särskilt dålig. Förstår ni? Bra.
Radiohead? Jag vill inte prata om Radiohead. Jag har inte hört Radiohead på minst tio år och vill inte ändra på det.
In Flames, undrar ni? Skärp er. Så gravt genanta texter kan aldrig vara något annat än just uselt. Det gäller naturligtvis Devin Townsend och System of a Down också om ni nu råkat besöka Metaltown.
Fleet Foxes? Nu blir det svårt. Jag älskar deras spröda stämsång, deras melodier samt deras vurmande för tysk frijazz, men jag vill ändå helst inte kännas vid dem.
Isley Brothers? Ja, oavsett vilken musik ni hör så har Isley Brothers gjort bättre musik. Det här är en av få sanningar som alltid gäller.

Sommaren 2011 tillhör Eric Burdon & War, Wu Lyf, Tommy Bolin, Prince (obviously), Fugazi, Battles, Hotter Than Hell (ja, Kiss-plattan), Grover Washington Junior, Trojan-singlar (”ingen sommar utan reggae”, som den där efterblivne finske killen skaldade), Bill Wells & Aidan Moffat (som har gjort årets platta), norsk fjordjazz, Pat Metheny, The Rurals, Alcest, Born Again (ja, Black Sabbath-brickan med Ian Gillan på sång), Frankes bortglömda andra platta, Alex Chilton, Colin Blunstones mockaloafers och, kanske mer än något annat: Den där unga salta franska tjejen som spelar Ozzy Osbourne-låtar på gitarr på YouTube.

Thursday, June 16, 2011

Go Tell Fire To the Mountain

Jag har så oerhört många anledningar att vara glad. Jag försöker att tänka på dem dagligen. Jag försöker att tänka på dem, när kollegor med en rädisas självinsikt ur det blå kommer med grova förolämpningar för att de är stressade. Jag tänker på det när självupptagna strebers döljer sin egen okunskap genom att kritisera mitt tillvägagångssätt. Jag tänker på det när mellanchefer vars förståelse för andra människor bygger på en två dagars konsultledd kurs i säljpsykologi lägger huvudet på sned och frågar vad jag vill.

Jag tänker på det fina i mitt liv. Det som finns där. Och att det snart finns ännu fler anledningar att glädjas.

Och jag tänker på den fras som tidningen Pop myntade i ett helt annat sammanhang: ”Låt inte de jävlarna ta dig”.
Jag tänker aldrig låta dem ta mig. Deras i ytlig optimism och hemsnickrad pseudofilosofi stöpta bitterhet, gömd bakom tatuerade klyschor på latin, fredagsmys och sin latenta aningslöshet.

Jag tänker aldrig bli som dem. Aldrig populär, men å andra sidan aldrig falsk, lismande, humorlös, fantasilös, trångsynt, smygrasistisk, självförhärligande, sjukligt oflexibel och helt och fullt befriad från minsta tillstymmelse av självinsikt.
Åtminstone inte allt det där på samma gång – eller särskilt länge. Inte så som de är.

Hade jag haft lite bättre självkänsla och jävla mycket bättre självförtroende hade jag sett möjligheterna. Hade jag vänt på klacken och marscherat ut från rummen, från deras hånflin och hjärndöda vokabulär. Aldrig sett tillbaka.
Nu vågar jag inte. För jag vet vad det innebär att stå utanför och paralyseras av alla möjligheter. Inga möjligheter. Alla möjligheter, inga möjligheter, alla möjligheter… inga. Möjligheter.

Dessutom har jag ett ansvar för andra än mig själv. Så jag skriver av mig här. Förlåt. Jag är glad, jag lovar. Glad men arg. Snart bara glad. Snart.

Wednesday, June 15, 2011

Lite socialrealism på en onsdag mitt i livet

Vill ni höra ett skämt? Ett jätteroligt skämt! Det är inte så mycket ett skämt som en one-liner, eller snarare: en two-liner.

Nämnde jag att det är ett jätteroligt skämt? Det är nämligen ett jätteroligt skämt! Är ni beredda? Okej, bra. Då kör vi:

*Tystnad* *Tagning*

(Kameran rullar… KLAPP)

Interiör:
Mörk hall i hyreshus av 60-talskaraktär.

Scen:
Man i 40-årsåldern, ungdomligt klädd men med en bitterhet i ögonen och rynkor under desamma som avslöjar hans egentliga ålder, lutar sig mot dörrposten till sin lägenhet och spottar ut portionssnusen i locket avsett för använda prillor i sin snusdosa. I hallspegeln till sin egen spegelbild säger han:

”Jag har slutat att försöka förklara vad jag gör på dagarna. Allt någon behöver veta är att jag går till jobbet och har ont i magen och går därifrån med huvudvärk.”

*Kameran zoomar in mannens vitnande knogar och lägenhetsnycklarna i hans knytnäve*

It’s a wrap. Thank you.

Monday, June 13, 2011

Hamburger Hill

I lördags hade min sambo en tjejkväll i vår lägenhet. Eller, det var snarare en heldagsaktivitet. Som kille blir man väldigt avundsjuk på den här typen av aktivitet. Så här fungerar det nämligen: Sex-sju tjejer träffas en hel dag och två av dem har gjort ett aktivitetsschema. I lördags paddlade de kanot i Delsjön (med lyxpicknick) och åktesturistbuss i Göteborg, sedan lagade de middag tillsammans på kvällen och satt på vår balkong och pratade.
Klockan 22.00 kom jag hem för då orkade inte jag hålla mig borta längre.

Som sagt, som kille blir jag väldigt avundsjuk på det här. Vi killar har absolut ingen fantasi eller stamina att göra något liknande. Våra idéer sträcker sig aldrig längre än titta på fotboll eller dricka fyra öl på en pub (dessa aktiviteter går utmärkt att kombinera). Om det är högsommar kan vi på sin höjd tänka oss att 1. Spela fotboll (om man får dricka öl samtidigt) och 2. Grilla (om man får dricka öl samtidigt).
Vi har ingen aning om vad vi skulle göra tillsammans annars.

Men. Allt är inte avundsvärt i tjejers samkväm. Under kvällens lopp skulle det nämligen lyssnas på musik (det hör till när människor gör saker tillsammans – oavsett kön). Till saken hör, sa han ödmjukt, att jag har några tusen cd-skivor i vårt vardagsrum. Efter att två tjejer (som ska skyddas av anonymitet) kollat igen skivorna i ett par minuter ställdes först frågan: ”Jenny var har du dina skivor?” och när svaret att de inte var uppackade nådde dem beslutade de istället för att spela cd-skivor att sätta på Radio Rix.

Sa jag att jag hade några tusen cd-skivor? Att de spänner över de flesta upptänkliga genrer, smakriktingar och tidsepoker? Att de står i petimeterkronologisk ordning på ett väl upplyst ställe i vardagsrummet? Att de är lika fina att titta på… som att lyssna på? Att de är en förlängning av mitt snille och min smak? Att de är förkroppsligandet av… ja, ni fattar grejen.

Naturligtvis är min manlighet sårad! Hallå! Radio Rix!?
Är det inte där Gert Fylking drar fräckisar i parti och minut och var fjärde låt är av Patrik Isaksson?
Om man kastar in en sten i Radio Rix lokaler är chansen att den träffar en musikintresserad person minimal!
Anticimex har ett särskilt nödtelefonnummer man kan ringa om ”någon” råkat sätta på Radio Rix i ens lägenhet och man behöver snabb sanering.
"Radio Rix… Bara låtar du har hört förut och egentligen har tröttnat på men eftersom du inte orkar bry dig längre kör vi dem tiotusen gånger till…”

Efter mitt musikquiz på Tidbloms igår – som som vanligt vanns av Jenny och Sara (med viss pytteliten assistans från Åke). (Ni som missat att gå på quizen kan andas ut nu, nu blir det inga fler.) – frågade jag Jenny om hennes bror lyssnar mycket på musik fortfarande. När vi firade nyårsafton tillsammans förlorade vi nämligen oss i en väldigt manlig diskussion om Bruce Kulick, Yngwie Malmsteen och Geddy Lee, fan vet om vi inte var inne och surrade lite på ämnet om Nuno Bettancourts nagellack eventuellt hade någon inverkan på hans gitarrspel.

– Lyssnar Martin fortfarande på hårdrock, frågade jag, den pånyttfödde hårdrockaren, förhoppningsfullt. Med tänkbara framtida samtalsämnen i åtanke

– Njae, han har gått över till familjemusiken, svarade Jenny.

Familjemusiken? Ja, Jöback och Idol...
Den koppen te.
Det kändes som om vi förlorat en person till, om inte till den mörka sidan så åtminstone till denguefebern.
”Gått över” till familjemusiken. Man deserterar inte till familjemusiken, man resignerar till den. Det är inget skamligt – det finns hopp! En vit Les Paul! En knuten näve! En Spotify-lista! Det behövs så lite för att undsätta den sjöbrutne med sin musikaliska skörbjugg! Ingen mer Rhapsody In Rock, ingen mer Patrik Isaksson, ESC, Så ska det låta, Doobidoo, Radio Rix eller stämningsfulla julkonserter!

Håll ut. Vi kommer. Vi lämnar inga fallna soldater bakom oss!

Wednesday, June 8, 2011

Post postrocken: Heavy Metal

Jag tänkte skriva att jag inte hade någon aning om hur det gick till, men jag vet precis hur det gick till. Hur det gick till när jag blev hårdrockare igen – vid 37 års ålder alltså.
I ungefär 18 år har jag gjort det mesta för att undergräva mina hårdrocksrötter. Visst, jag har diggat lite fruktcocktail-Van Halen och lite tvillinggitarr-soul med Thin Lizzy. Jag har lett snett och gillande åt I Wanna Be Somebody och kanske under influensen av Corona fått lite feeling av Rocket Ride och Got To Choose. Och Motörhead är ju alltid Motörhead, ja, hårdrocksbandet som gör alla andra hårdrocksband onödiga. Så har jag resonerat.

I musikjournalismens lilla universum är hårdrocken alltid det svarta fåret. Hårdrocken gör, enligt den musikjournalistiska nomenklaturen, två generalfel: Den spelar hårt och kompetent istället för hårt och slarvigt och den är sällan pornografiskt självutlämnande (Den är ofta pornografisk på ett helt annat sätt).
Det finns liksom inga stora skilsmässoalbum inom hårdrocksgenren. När en hårdrockare blir lämnad av sin dam skriver han inte låtar om hur han sitter uppe hela natten och saknar henne – han ligger med hennes syster… och hennes kompisar… och hennes systrars kompisar och skriver låtar om det.

Hårdrocken är extremt juvenil. Extremt manligt juvenil. Den är aldrig välklädd, smart och sofistikerad. Ju smartare den försöker vara desto dummare blir den. Det är en anledning att iaktta hårdrocken med viss skepsis, men det är också en anledning att faktiskt lyssna ibland. Hårdrocken är nämligen ofta hjärtats musik, inte bara skrevets, vad än Woody West-skäggen vill intala dig.

Vad beror det då på att jag blivit hårdrockare igen? Är det att jag överdoserat på Saint Etienne, atmosfärisk nordisk designjazz och militant jamaikansk doo wop de senaste åren? Nej, de sakerna gillar jag fortfarande.

Det är Ghosts fel. Jag har skrivit om Ghost tidigare. De var överrumplande nog med på min lista över 2010 bästa album. Ghost är ett alldeles strålande rockband, på sätt och vis är det synd att de gömmer sig bakom masker och en ironisk satanistisk image, även om en viss del av tilltalet ligger i mötet mellan mötet mellan det mjuka och det extrema.
Ghost fick mig att leta bakåt till Blue Oyster Cult och ungdomsfavoriter som King Diamond, Mercyful Fate och Entombed. Jag ”förstår” helt plötsligt The Dillinger Escape Plan, High On Fire och Mastodon. Jag ”uppskattar” franska(!) Alcest. Det har gått så långt att jag lyssnade på min barndoms favoriter Ratt och deras nya platta Infestation på Spotify och tyckte att det lät… *harkel* rätt fräscht.

Framför allt fick Ghost mig att skaffa mig en ny gitarrförstärkare och en ny Les Paul. De låter fantastiskt tillsammans. Jag vet inte om Jenny håller med, men hon är en förstående och uppmuntrande flicka. Det är därför jag älskar henne.

Jag vet inte var det här ska sluta. Jag har gått som katten kring het gröt i några år och smygsmakat på Jethro Tull, inte för att de direkt är ett hårdrocksband. Kanske går jag loss på dem en dag – igen – All In, som det så populärt heter.

Förmodligen slutar det med ett sönderfall och 15 år då jag proklamerar att jag hatar rockmusik, att all bra musik spelas i italienska mockaloafers och Stenströmsskjorta, eller av voluminösa negresser.
Det är så det brukar sluta.