Monday, September 26, 2011

Det finns inga mårdhundar i Mullsjö

Det gick inget vidare. Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mig på Camilla Läckberg. Förra veckan, i ett blogginlägg om Donsö, lyckades jag att ge henne en liten, liten gliring. Men, ni vet vad man säger: En gång är ingen gång.
Igår däremot tappade jag det totalt och allt var hennes fånige makes förtjänst: Ni vet Robinsondeltagaren som ska kvarstå namnlös, men som är marginellt intelligentare än Robinson-Robban.

Camilla Läckberg är ett knappt halvår yngre än vad jag är. Hon är utbildad civilekonomin – och före detta civilekonom. Hon har tre barn. Hon har skrivit nio romaner.
Det är så jävla Ulf Lundell att dissa Camilla Läckberg. Jag tar Camilla Läckberg hellre än Ulf Lundell åtta dagar i veckan.
Camilla Läckberg är ung, begåvad och framgångsrik. Med andra ord: en riktig overachiever. (Hon är dessutom gift för andra gången, låt gå för att hon är gift med en riktigt jycklare – eller som de populärt kallas ”Föreläsare”.

Camilla Läckberg är förtjänt av respekt. Hon må, precis som Nina Simone förövrigt, ha ytterst dåligt omdöme när det kommer till män, men det förringar ju inte på något sätt hennes författarskap.
Att 40-talistmän avfärdar henne är ett illaluktande uttryck för sexism och slentrianmässigt kvinnoförtryck och att avundsjuka 70-talistkvinnor gör samma sak är ett tydligt tecken på, just avundsjuka.

Jag har aldrig läst något av Camilla Läckberg. Jag har aldrig sett någon filmatisering av någon roman av Camilla Läckberg. Jag har Stenhuggaren hemma och jag tänker läsa den någon gång i framtiden – jag är 100 procent säker på att det är betydligt mycket bättre än Sagan om ringen eller Bilbo.

Att jag ändå omnämnde Camilla Läckbergs litteratur som ”undermåliga kriminalromaner” igår berodde uteslutande på att jag var tvungen att svara hennes barbröstade äkta hälft på Twitter när han skrev att AIK skulle värva nummer 25 i GAIS. Det är av med handskarna och rött skynke när någon jävla d-kändis apar sig om att Allmänna Idiotklubben ska värva vår Wanderson. Stanna du hemma och var lyxmake istället, eller ge några föredrag om positivt tänkande för Sollentunas hemslöjdsgrupp.

Jag skulle härmed vilja be Camilla Läckberg om ursäkt å mina och alla andra avundsjuka idioters vägnar.

Friday, September 23, 2011

Blue is the Colour

Det verkar onekligen vara min grej att sparka in öppna dörrar men ändå: Det måste vara seklets hittills främsta händelse för musikhatare att Tomas Ledin ger 6.060 konserter på Rondo i höst och vinter. Om den där amerikanska satelliten prickar Liseberg kommer i alla fall inga musikintresserade människor stryka med.

Det är lågt att ge sig på Ledin. Jag vet. Det är som när GAIS-klacken skanderar ”Andra sidan ge oss ett ’R’” varje gång laget spelar i Malmö, Helsingborg eller Trelleborg.
Men jag kan inte låta bli för det var så oerhört talande när Göteborgs kändis-B-lag intervjuades ”på röda mattan” inför Ledin-premiären. Ja, ni vet, Carl-Einar Häckner och ett par Galenskapare och andra jycklare av tveksam art – på ett uppslag i morgonens Göteborgs-Posten.
INGEN – nej, ingen – kunde svara på vilken som var deras favoritlåt med Ledin. Svaren var undflyende och av typen: ”Eh, jag gillar alla låtar av Tomas” eller ”Tomas har ju gjort så många, han är ju en instans i den svenska musikhistorien”.
Ett betydligt ärligare svar hade varit ”Jag är här för gratisspriten och hoppas på skaldjursbuffé”.

Det är naturligtvis inte bara av skam för att de är där för att mingla och dricka sprit som gästerna blir tagna på sängen av frågan om en favoritlåt med Ledin. Det finns ju ingen människa som har en favoritlåt med Ledin. Att ha Ledin som favoritartist är ju precis samma sak som att säga att man inte är musikintresserad. Jag hoppas att ingen finner det här vara ett provokativt uttalande för det är inte meningen.
Det var lite sött när Tomas Ledin inför valet påpekade att han minsann gör medelklassmusik i kontrast till alla rock- och pop- och kulturmänniskor som vill vara vänster och, i Sverige högst irrelevant – ”arbetarklass”.

Faktum är ju det att Ledins publik tillhör en kulturell och intellektuell underklass oavsett vilken ”annan” social tillhörighet de har. Jag vet att den här meningen kan uppfattas som raljant och provocerande, men visa mig en enda människa som gillar Ledin och inte faller in i ovan kategori och jag ska paradera Avenyn ned i en Öis-tröja med texten Lillsnorrarnas Idrottssällskap broderat på ryggen.

Jag närde ett tag en idé om att försöka analysera grundligt varför Ledin är så hatad av människor på höga kulturella hästar – sådana som jag själv. Men, jag la ned planen att göra det när jag insåg att den för att genomföras skulle innefatta att jag var tvungen att lyssna på en massa musik av honom.
Jag tänkte då, vilket alla musikintresserade människor vet, att jag skulle kunna läsa mig till samma slutsatser. (Det är ju som ni vid det här laget vet mycket roligare att läsa om punk, black metal, techno/electronica/IDM, noisecore, frijazz och homosexuell kristen vokal garagehouse-gospel än att lyssna på eländet) men jag var tvungen att lägga ned även de planerna när jag insåg att jag faktiskt inte orkar läsa något om Ledin heller.

Faktum är att jag inte ens orkade läsa sidan i GP om hans premiär på Rondo, med recensionen (Han fick naturligtvis TRE obligatoriska fyrar av fem i betyg) längst ned.
Jag orkade bara ögna igenom omdömena när Ulf Wagner med fru talade om att de inte har någon särskild favoritlåt av Ledin.

Men, svaret ligger väl någonstans just där. Ingen artist bär sin mediokritet så stolt på kavajslaget som Ledin. När alla våra favoritartister ska brinna och vara relevanta och ”mena det” så kommer Ledin och spelar bredbent cheerleader-rock med så breda penseldrag att bara en viss kategori människor – de som hemskt gärna vill vara medelklass – kan uppskatta det. Det finns inget utrymme för trams som tolkning, inkänning eller analys.

Det är falukorv och makaroner med två glas Pripps blå klass III serverat av en man som gifte sig rikt med Stikkan Anderssons dotter och har bott på Strandvägen sedan Ola Ullsten var statsminister. Klart att han är medelklass och ljusblå. Blå som den blaskiga ölen. Blå som... vattnet och... vindarna? Minnena?

Kan det alltså finnas ett mått avundsjuka i hatet mot Ledin? Förmodligen. Det finns ju nästan alltid ett mått av stort mått avundssjuka och missunnsamhet i alla former av hatyttringar.
Fast hatar man Tomas Ledin? Är det inte mer förakt, eller kanske till och med rädsla – rädsla för att själv framstå som alldaglig, medioker och opoetisk? Nej, det är nog hat. Rent och glödgat hat mot en jävel som fått en plattform att göra något extraordinärt och sedan langar upp en bajskorv på piedestal och bjuder in Knut Agnred att titta på det, medan den sistnämnde gör sin Linus-på-linjen-imitation och Berlin-kännare Häckner bjuder upp till lite gorillakabaré.

Thursday, September 22, 2011

Bratya razboyniki

Vad jag saknade det där grabbgänget när jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Högsbo var en kokong från 60-talet – i uttryckets allra mest bokstavliga betydelse – eftersom jag flyttade in i min farmors fullmöblerade lägenhet efter att hon hade drabbats av en stroke. Ingen på Kapplandsgatan tycktes vara en dag under 65, inte ens de som bevisligen var det. Inte ens hundarna, inte bilarna, rakt inte utbudet på Ica Supermarket på Axel Dahlströms torg. ”Supermarket” – vilket underbart ironiskt namn. Det här är affären som långt in på 00-talet inte marknadsförde suspekta livsmedel som pesto, quorn och mejeriprodukter från andra djur än kossor. En vegetarians mardröm. Vi fick vad vi förtjänade. Alla med drömmar om blå himmel är flagellanter i skuggan av höghuset på Axel Dahlströms torg.

I Torslanda hade vi oftast umgåtts på andra våningen hemma hos Pusjkin. Tiden existerade inte där. Det var som ett riktigt casino, utan klockor och utan tidsuppfattning, trots att vi oftast spelade Chicago eller fyrmannawhist utan någon som helst monetär insats. Vissa veckolov var vi hos Ekan – vi spelade ett stort träsjabrakspel – en slags blanding mellan ett primitivt fotbollsspel och ett flipperspel, men man spelade mot varandra och kulan for nästan alltid ur spelet så man fick leta efter den på knä. Hemma hos Björn frodades gästfriheten, Simpson’s var alltid på tv:n och katterna Eskil och Lurvas kelsjuka i knäet. Hos Bobby såg vi Wimbledon, matade fjåkelbjåtingen (en högst ordinär burfågel, med ett extravagant namn – alltså precis tvärtemot dess husse.) och Bobby själv åt pepparbiff varje dag, medan han gjorde kaffe svartare än själen till oss. Daniel hade preussisk ordning på sitt rum och spelade thrash metal på en volym (i vardagsrummet) så att hela radhuslängan skälvde. Good times, good times.

Men det var hemma hos Pusjkin som de flesta episoder utspelade sig. Det finns inte mycket att återge. Det hände liksom inget. Det var bara fin pubertal manlig vänskap. Det var en stressfri tillvaro, en avkopplande – och ibland också – intellektuellt stimulerande tillvaro. LAGOM intellektuellt stimulerande, ska tilläggas – det finns ingen anledning att överdriva.

Hade mitt liv varit en amerikansk situationskomedi hade dekoren sett ut som Pusjkins rum. Pålagda skratt när Bobby kliver in i rummet vattenkammad, när Bjorbster är en usel förlorare (i kortspel) och när texterna på Dios Lock Up the Wolves analyseras och omslaget dissekeras ned på detaljnivå.

Pusjkin är en av de där människorna som man inte behöver säga överdrivet mycket till och ändå ha kvalitetstid med. Det råder någon slags konsensus mellan mig och honom i de flesta lägen, i alla fall är det så jag uppfattar det. Jag är inte säker på att Pusjkin håller med – jag är inte alltid överdrivet betänksam innan jag uttalar mig i olika ämnen. Vill man ha en nykter åsikt i något ämne, nästan vilket som helst, så frågar man Pusjkin – så är det bara – i synnerhet om väsentligheter som fotboll, öl och existentialism.

Tuesday, September 20, 2011

Tio album: 8: Per Henrik Wallin "Tiveden", 2002

Det finns förvånansvärt lite information om en av svensk jazz absolut mest originella musiker på nätet. På Wikipedia beskrivs pianisten visserligen som en svensk Thelonious Monk vars spel var säreget och fritt, men så mycket mer matnyttigt är svårt att gräva fram, förutom att han föddes 1946 i Karlsborg och dog i sviterna av cancer 2005 i Stockholm.

Jag hade biljett till en spelning på Fasching i Stockholm hösten 2005 bara någon månad efter hans bortgång, så jag fick aldrig se honom.

Om man pratar om originella svenska jazzmusiker så är naturligtvis Jan Johansson och Lars Gullin oändligt mycket bredare. Deras originalitet ligger till stor del i sättet de blandade jazz med svensk folkmusik och dessutom gjorde den lättillgänglig för en normalt sätt inte alltför jazzintresserad publik. (När jag arbetade i skivaffär i slutet av 90-talet och början av 2000-talet var Jan Johanssons Jazz på svenska och Lars Gullins Fädbodjazz genrens eviga storsäljarna bredvid Miles Davis Kind Of Blue och Keith Jarretts Köln Concert.)

Fullt medveten om att det på inget sätt gör Per Henrik Wallin till en bättre artist än Jan Johansson eller Lars Gullin är det enkelt att fastslå att Wallin inte hade någon längtan efter att bli ”bred” eller erkänd.

Inom jazzkretsar florerar det en rad rykten om Wallin, vilkas sanningshalt jag inte har en aning om. Vad som är säkert är dock att han tillbringade de sista 17 åren av sitt liv i rullstol efter en olycka. Han var borta från musikvärlden i åtta år. När han återkom var hans spelstil förändrad – den var ännu yxigare än innan och mer avskalad.

Ryktena gäller att olyckan som han råkade ut för i själva verket var ett självmordsförsök efter att hans livskamrat gått bort. Det sägs att han med krossat hjärta kastade sig ut genom fönstret till ett flervåningshus. Det sägs att han överlevde men blev institutionaliserad.

Det kan tyckas olämpligt av mig att sprida rykten som kanske inte alls stämmer. Och jag gör inte det av någon mytologiserande eller spekulativt autenticitetstörstande.

Men, handikappet och den förmodade hjärtesorgen hjälper till att förklara en delar av hans själfulla pianospel och drivkraften bakom den oerhört begåvad kompositören Per Henrik Wallin. För ingenstans lyckades han visa en så färgrik palett som på storbandsskivan Tiveden.

Tiveden är, för de som inte vet det, en nationalpark mellan Närke och Västergötland i närheten av var Wallin växte upp. Förmodligen är det minnen ur en pastoral barndom som har givit albumet dess namn, men omslaget som är mörkt och klaustrofobiskt minner också om något annat än solsken och sommaräng.

Det är en skiva som gör sig utmärkt att lyssna på när man susar omkring under jorden i tunnelbanan. I synnerhet om man som jag tycker det är ganska obehagligt att åka tunnelbana. Med inledande Kleens Corner i hörlurarna blir den oändliga rulltrappefärden ner i underjorden vid Rådhusets tunnelbanestation ännu mer absurd. Låten är modern storbandsjazz, eller möjligtvis sluggerswing. Efter Bernt Rosengren och Jonas Kullhammars trots allt ganska kontrollerade saxofonsolon släpps Per Henrik själv loss i ett närmast atonalt solo. Det låter som om en aggressiv jazzbacill satt sig på balansnerven och tonerna vinglar ömsom fram för att i nästa stund har amfetaministens målmedvetenhet.
Den traditionella storbandsjazzen fortsätter att krocka med frijazz i Assar 13 Spartakus, medan titellåten är skir jazzlyricism och improvisation av finaste märke. I Wearealighthouse brottas Duke Ellington med Kojak på två skrikande hjul genom kurvorna.

De filmiska kvaliteterna, eller snarare tv-mässiga går igen lite senare på plattan då Bröderna Marx möter Albert och Herbert i Chico Marx Remembered.
Forget It låter som en Zorro-matiné på 50-talet innan en full barpianist drar av honom masken.
Plattan avslutas högtidligt med den skissartade men romantiska Susana, där musiken återigen drar åt fyra olika håll.

Låter det besvärligt? Det är det inte. Pär Henrik smeker dig med högerhanden och ger dig stryk med den högra. Svårare än så är det inte.

Tiveden finns obegripligt nog inte på Spotify.

Spiral Architect

Jo, eh alltså, jag åkte flakmoppe på Donsö igår. Vi satt på flaket, jag och Jenny när Daniel skjutsade oss till färjan på sin elektriska flakmoped. Se där: meningar jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

I vilket fall. Man tar sig med snabbuss och snabbfärja från Gustaf Adolfs-torg till Donsö på 41 minuter. Det är jättesnabbt. Det blåser på Donsö. Och så råder det idyll. En sådan idyll som Viveka Lärn och Camilla Läckberg blivit miljonärer genom att placera illa utmejslade karaktärer i. Hade jag varit kvinna hade jag också placerat fiktiva mord i skärgården och blivit miljonär.

Det regnar alltså och blåser på Donsö och så ska småtjejer spela fotboll. Alla småtjejerna från Eklanda IF måste gå på toaletten innan de går av båten. De köar och kivas i en lång rad. Det gör den gamle öbon med käpp arg: ”Det är upptaget på toaletten, FÖR I HELVETE”, kräker han ur sig där han sitter på yttersta sätet mittemot toaletten och tar upp två tomma platser innanför sig på den fulla båten. (Det hör till ovanligheterna att Donsöbor svär på det sättet då de är mycket gudfruktiga) Småtjejerna gör stora ögon åt den bittre gamle mannen och lommar tillbaka till sina platser. Någon minut senare kommer de tillbaka, trots att Åsa Nisse-Ernest blänger föraktfullt på dem.

På Donsö åker inte bara flakmoppar – golfbilar är också högsta mode. Trafikregler existerar inte. Ingen använder hjälm på mopederna och man kör på den sidan av vägen man känner för i det man upplever som en lämplig hastighet (så fort det går). Det hela påminner ganska mycket om cyklister i stan, fast det går fortare.

På Ica på Donsö säljs ingen folköl. Donsöbor gillar inte alkohol. Inte ens lättöl serveras på bröllop där. Det verkar praktiskt. Kanske blir inte de bottenlöst tråkiga talen så långa då. Kanske måste inte alla ränna på toaletten hela tiden. Kanske inte ens bruden och brudgummen så att man slipper den där tramsiga seden med att springa fram och kyssa den av dem som är kvar i rummet.

Det är vackert på Donsö. Det är en klippa i havet och det är kargt på ett bohuslänskt vis. Det vilar ett lugn över ön trots den vansinniga trafiken på de säregna farkosterna. Det är sinnebilden av vad barn borde växa upp om man tar fram den där manualen som de flesta föräldrar verkar ha inopererad i pannloben. Fast det är farligt mycket vatten runtomkring. Är det inte trafik eller skog så är det mörk vatten som hotar när man vänder blicken från ungarna. Och finns inte något av det finns väl fula gubbar och haschtristess runt hörnet. Inte på Donsö förstås.

Donsö är ett ställe att fly till eller fly ifrån. Som alla andra ställen, kanske någon säger. Men Donsö är den andra sidan där gräset är grönare – eller precis tvärt om, stället där gräset inte alls är grönt om man är 16 år och gillar Black Sabbath.
(Black Sabbath? Ja, Black Sabbath.)

Thursday, September 8, 2011

Vad ingen vill läsa

Jag arbetar på en kvinnodominerad avdelning. Jag är inte yngst och jag är man, jag har inte arbetat där kortast tid.
Jag har mer än vad som kan betraktas som indicier som tyder på att jag har sämst betalt på min avdelning.
Det är inget särskilt anmärkningsvärt med det här faktumet.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att om jag skulle ifrågasätta det hela så skulle jag få förklaringen att min utbildning inte är inom rätt område, att min löneutveckling ”följer kurvan” och att jag någonstans mellan raderna har mig själv att skylla eftersom jag inte har den rätta passionen och drivkraften.

För så är det: Är man man och ”misslyckas” eller underpresterar är det ens eget fel, det är till och med milt humoristiskt och kan kategoriseras i under epitetet ”poetisk rättvisa”.
Är man kvinna så har det med patriarkala strukturer och förtryck att göra.

Man=Underachiever
Kvinna=Offer

I hela mitt liv har jag fått höra hur pojkar och män tar plats på flickor och kvinnors bekostnad. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Till 50 procent ungefär.
Som närmaste sjukligt blyg som ung ställer jag mig dock frågan: Tar inte de gapiga MÄNNISKORNA plats från de tystare MÄNNISKORNA, har det verkligen med könstillhörighet att göra?

I min gymnasieklass var VISSA tjejer de som tog plats inte från killarna per se, men från oss tystare: Vilket råkade innefatta i stort sett alla killar (vilka var i minoritet) och en majoritet av de andra tjejerna.

På min arbetsplats nu är det likadant. Killarna är tysta och försynta (jag ber om ursäkt för den här fasansfulla språkliga klyschan, men det är verkligen så), medan ett antal kvinnor är väldigt dominanta.

Men hav förtröstan, om du likt mig inte alltid känner igen dig i de könsstereotyper du tillskrivs.
Minns ni den gamle backhopparen Jan Boklöv? Med sin svåra stamning, epilepsi och en blyghet som nästan gick att ta på genom tv-rutan har han i tio år levt som lyxmake, först i Luxemburg och sedan i, ehem, Skellefteå.
Backhoppare turned lyxmake. Jag är så avundsjuk att jag gnisslar tänder, inte på Skellefteå-biten naturligtvis, det låter vansinnigt hemskt att behöva spendera tid på ett sådant ställe.
Men att kunna bryta sig in på ett sådant kvinnodominerat gebit, oftast förunnat människor som Kajsa Anka och Maria Montezuma, eller vad de heter.
Det är 13 rätt – det är Respekt.

Wednesday, September 7, 2011

31

En flanör. En ordens man som strosar boulevarder ner, dricker sitt kaffe svart och skriver ned tankarna som susar genom hjärnans tunnlar i en oxblodsfärgad inbunden anteckningsbok. April i Paris. Käpp med förgyllt handtag. Aldrig rik, aldrig pank. Köpenhamn. Charma änkan på andra våningen och lämna blommor till den blyga flickan i bageriet. Mustaschvax och linnekostym. Löjlig hatt. Dricka pastis och spela kort.

Jag hade blivit en utmärkt flanörprosaist. Om jag slapp vara särskilt produktiv förstås. Eller, kanske hade jag blivit produktiv om omständigheterna var de rätta? Jag tror att stress är helt och hållet kontraproduktivt för mig. Vi lever i ett samhälle där det talas om positiv stress. Jag tror inte på det. Ett samhälle där positiv stress verkligen behövs är ett där man klär sig i djurhud, bor i grottor och jagas av sabeltandade tigrar.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan stress. Och det tror jag ärligt talat att 95 procent av mina medmänniskor också gör. De som inte gör det är dem som måste kasta sig ur flygplan eller fridyka. Light-psykopater, med andra ord.
När GAIS har 1-0 och det återstår tio minuter av matchen plus övertid – det är så mycket stress jag vill uppleva – om jag fick välja själv. Det får jag inte.

Var Hjalmar Söderberg stressad? Det måste han ju ha varit ibland. Kärleksaffärer hit och sexiga danskor dit. Många bollar att hålla i luften. Fin du siècle-stress. Men vid förförra sekelskiftet kunde man inte alltid bli nådd, överallt hela tiden. Ingen pingade en på Twitter om en ny ännu så länge outgiven låt med den briljante sångaren Michael Kiwanuka – men å andra sidan jagade inte galna människor på en företagsmobil, land och flyghamn runt. Dag och natt, den 6 juni och den 24 december.

I mindre nogräknade människors liv är idag första dagen i resten av deras liv.

Sunday, September 4, 2011

Tio album: 9: Spacemen 3 "The Perfect Prescription", 1987

Det är lika bra att säga som det är med en gång: Spritualized, gruppen som Jason Pierce bildade efter Spacemen 3, är ett oerhört mycket bättre band än just Spacemen 3. Spiritualized spelning inför ett halvt om halvt öde Trädgårn 2008 tillhör utan tvekan bland de absolut mest fulländade konserter som jag sett och deras album Let It Come Down från 2001 (målande, men elakt beskriven av herr Norinder som "ett luftslott") är förmodligen den skiva som jag hade valt att kremeras tillsammans med.

För varje skiva som Jason Pierce gör (jag har fortfarande svårt att skriva ut hans abnormt löjliga artistnamn: Jason Spaceman) så lyckas han komma lite närmare essensen av vad hans musikaliska universum består av, det är gospel, soul, Rolling Stones, frijazz, Brian Wilson och hans alldeles egna patenterade recept av laserblinkande vaggvisor fulla av pharmaceutiska referenser).

Det är en smula anmärkningsvärt att allt egenligen har funnits på plats ända sedan Spacemen 3:s första lulliga steg i mitten på 1980-talet. Det är bara framförandet som har blivit bättre och bättre för att slutgiltligen nått sin perfektion under Spriritualized-eran.
Spacemen 3 var trots namnet inte en trio, det var en kvartett, men som omslaget till albumet avslöjar var det två personer som var bandets självklara ledare: Pierce och Pete Kember, vars alias Sonic Boom var lika larvigt som sin låtskrivarpartners. Kembers låtar är alla mer tydligt influerade av Velvet Undergound, något som direkt gör dem mer ointressanta än de kompositioner där Pierce sjunger (Ode To Street Hassle låter närmast som en Lou Reed-parodi).

The Perfect Prescription är en obehaglig skiva. Det är en skiva som jag föräldrar bör oroa sig mycket mer om deras tonåriga barn lyssnar på en någon ganstarappare eller några norska kyrkbrännare. Spacemen 3:s revolution är inte utåtagerande våldsam, den är självförbrännade och destruktiv. De vill ingenting. Alla känslor, allt av värde går bara att uppleva genom kemikalier. Kemikalier och rundgång. Deras moto var: Taking drugs to make music to take drugs to. Och låtarna på the Perfect Prescription är menade att beskriva alla stadier i en drogtripp.

Inledande Take Me To the Other Side är både frustande, vildsint och oberäkneligt krängande samtidigt som den är strikt och monoton.
Den följs av plattans höjdpunkt, den finstämda balladen Walkin' With Jesus, där de religiösa liknelserna hela tiden syftar till något annat (musikens helande kraft, droger, kärlek), något som de bästa Spiritualized-låtarna fortfarande nästan alltid fortfarande gör.
Kembers Ode To Street Hassle följs av den instrumentala Ecstasy Symphony som klockar in någonstans mellan Brian Eno och ECM-jazz och som i sin tur mynnar ut i Red Krayola-covern Transparent Radiation, där Kember låter mer som John Cale än Lou Reed.
I Feel So Good trippar enmutade trumpet runt bland opålitliga akustiska gitarrer som sjunger hedonismens lov.
I efterföljande Things'll Never Be The Same är det stora vita oväsendet tillbaka, en fuzzad bas spelar två toner medan rundgång och wah-wah-pedaler ylar, det intressanta är att alla former av trummor lyser med sin frånvaro vilket ger låten en närmast sjösjuk kvalitet(!) - eller om man så vill - när ruset övergår i illamående.
Come Down Easy är närmast en brittisk countryballad. Det låter som The Verve skulle komma att låta tio år sedan, men hotfullt sönderfallande istället för polerat och välproducerat.
I avslutande Call the Doctor har något gått oerhört fel och även om låten tillhör plattans bästa, är det knappt så att man orkar lyssna. Allt är smutsigt och solkigt och solen som lyser genom de neddragna persiennerna blottlägger en syn vi helst vill vara utan.

När skivan är slut vill man förbjuda alla sorters droger och spärra in alla knarkproducenter, langare och nyliberala och kasta bort nyckeln. Efter man gjort det vill man sätta på skivan igen, på ytterligare lite högre volym.

The Perfect Prescription finns inte på Spotify, den första trippen är alltså inte gratis i det här fallet.

Friday, September 2, 2011

The Sound Of Young Torslanda, del fyra

De hette CT och Kenneth.
CT (Carl-Tore!) var pudelrockande gitarrist i göteborgsbandet Million och Kenneth var, eh, ”en kenneth” (med allt det innebär). Båda var urtrevliga musiktyper – en extrovert och en introvert – och det var de två tillsammans som skulle producera Saliva till den Rockslaget-skiva som 1994-års finalister fick spela in två låtar var till. Låtarna – vi valde Twinsoul Lulu och Coming Home Being Good – skulle spelas in i Ace Of Bases studio i Gamlestan, vägg i vägg till Bingolotto-tvstudion. Verkligen rock n’ roll.

Vi hade spelat in demotejper tidigare, men på den här tiden var inspelningen av musik fortfarande något som var väldigt högtidligt och ackompanjerades av många ”ooooh” och ”aaaah” från de beundrande unga musikerna som trädde in i en riktig inspelningsstudio. Nu för tiden kan man göra en världshit i sovrummet, man behöver bara en dator och lite bra musikprogram. På den här tiden tog det en halv dag att få rätt ljus i baskaggen. När bastrumman lät bra fortsatta man till nästa trumma i trumsetet. Det hela hade vissa likheter med att titta på färg som torkar, förutom att unga långhåriga män då och då utbrast ”ooooh” och ”aaaaah” när några stamp med baskaggepedalen förvandlades till särdeles häftiga ”klick” i studiohögtalarna.

När allt var uppriggat och klart skulle vi spela lite testomgångar. Vi spelade live som i en replokal (förutom trummorna, som får vara i ett ljudisolerat rum) men det är bara trummorna och, kanske, basen man spelade in. Sedan lyssnar man och ser om det går att behålla. Gör det det så spelar man sedan in olika gitarrer var för sig, kanske till och med del för del. Spela några ackord, stopp, stanna, spola tillbaka, lyssna, göra om. Så höll det på. Det här var innan trenden att allt skulle låta autentiskt och levande återerövrat musikinspelningstekniken.

När vi repeterade inför inspelningen av (i första hand) trummorna tror jag att CT och Kenneth blev lite bekymrade över om vi skulle klara att ”sätta” låtarna. Det här är musikerlingo och betyder helt enkelt att ingen skulle spela så ur rytmen, eller fel toner så att det helt enkelt inte gick att använda.
Vi lyckades dock överraska våra Toto-älskande perfektionister till medhjälpare genom att inte bara spela komplicerat utan även om inte snortajt, så åtminstone salivsäkert!

Att spela in musiken gick med en rasande fart. Trummor, bas och flera gitarrpålägg sattes på första, andra eller i undantagsfall tredje tagningen. Vi var mycket imponerade av oss själva. Det var som sagt CT och Kenneth också. Vi var så imponerade av oss själva att vi under ett matbreak då vi åkte till Burger King tog med oss en gatumusiker från Avenyn tillbaka till studion tillsammans med hamburgarna för att lägga lite saxofon på båda låtarna. Han hette Christer och var jävligt cool. Dessutom la han sina partier blixtsnabbt och snyggt och försvann.

När Patrik sjöng in den ganska teatraliska sången steg vårt självförtroende ytterligare. Vi var nu övertygade om att de två låtarna vi spelat in inte bara var extremt originella och nyskapande, utan också att de var ljusår bättre än något av vad de andra banden i finalen skulle lyckas mäkta med.

Om man nu 17 år senare lyssnar på våra två låtar på den gräsligt formgivna cd:n Rockslaget ’94 slås man av att musiken visserligen är ganska originell. Det som brister är i första hand – faktiskt – produktionen som låter tungfotad och tunn på samma gång. Framförandet är faktiskt fortfarande bra. Låtarna, däremot, är alldeles för överlastade. Idén om att slänga in ett nytt oväntat parti en halv takt innan det gamla är färdigspelat fungerar utmärkt en eller möjligtvis två gånger per låt. Problemet är bara att vi gör det femtioelva gånger per låt. De två låtarna innehåller material till vad som kanske hade kunnat bli sex-sju olika låtar (för sex-sju olika band…) och en hel del ren skit. Faktiskt.

Det var väldigt synd att vi inte vässade vårt uttryck(!) och istället kastade oss in i någons slags Tom och Jerry möter Basil Fawlty-hetsig musik. Men, det var ju faktiskt det vi gillade, just då. Tror jag. Glöm inte att det här utspelar sig i en tid då ironin stod högt i kurs bland svenska ungdomar av manligt kön.

Tillbaka till dåtiden: Styva i korken äntrade vi Lisebergs stora scen en sprakande försommardag 1994. Publiken sträckte sig faktiskt flera hundra meter bort. Patrik hade lite trassel med sin gitarr men förutom det gjorde vi en bra spelning. Erik hade liljor i bakfickan av jeansen som Morrissey hade när The Smiths uppträdde på Top of the Pops för första gången och jag och Fredrik var väl mest statister, medan Patrik (iklädd en 70-talskostym vars tyg påminde om heltäckningsmattan på ett Bed& Breakfast som jag bodde på i september 1985) gjorde sitt bästa för bjuda publiken på något extra, och stackars Per var fången bakom sina trummor som vanligt.

Jag minns inte om vi trodde att vi skulle vinna när vi väl kommit av scenen. Vi var så att säga allas favoriter på ett ryggdunkarvis. Men juryn ville naturligtvis belöna sina polare såvi kom varken etta eller två, utan på en delad tredje plats (med resten av förlorarna). Jag minns att jag blev besviken och jag tror alla i bandet blev det. På efterfesten sa alla pliktskyligt att vi borde vunnit och vi var nog tillräckligt självgoda för att tro att det var sant.

Nu spelar ju det verkligen ingen roll. Verkligen inte. Jag är inte ens säker på att det gjorde det då. En sak som är uppenbar är att det gjorde oss mer cyniska än vad vi var innan. Vi kände oss inte besläktade med några andra Göteborgsband – och beskrivningen av Göteborg som en musikstad där alla hjälps åt och håller varandra om ryggen hatade vi – Vi ville vara den fula ankungen, även om vi kanske inte var det.

Vem går man till om man är förbittrad? Precis. Morrissey. Hans texter skulle snart influera Salivas i en så hög utsträckning som ingen annan influens lyckats göra sig gällande. Bra eller dåligt? Det diskuteras i nästa del (då Erik N kanske äntligen – som tidigare utlovats – dyker upp all commando in his snickarbyxor).

Kjamizar,
H