Friday, October 28, 2011

Chick-chick-chick

Oh well… Vet inte varför jag inte lyckas kommentera min egna blogginlägg och svara på era frågor.
Jag önskar att jag hade fel i mitt raljerande (det är inte satir, mind, tänk på poststrukturalismen!) om Occupy Nordstan, men jag kunde ha hårdragit det hela ännu mer. Nu släntrar de in när det passar dem, typ vid 13-tiden, dricker Coca-Cola och äter burgare. Jag menar: Hey! Fan försök lite i alla fall! Var är mimarna och den ariska politiska reggaen?
Skit samma. Jag ska inte sparka mer på folk som ligger (utsträckta på golvet i Nordstan i Nike-skor och Levi’s-jeans med en MacBook Air på magen).

Snart ska ni få läsa en sådan där skivrecension som inte en människa bryr sig om – och den innehåller provokativt sprängstoff om varför Italohouse från 1990 är att föredra framför den där gräslige Ryan Adams.

Thursday, October 20, 2011

Dieu sait que je suis malheureux aujourd'hui

Efter att jag äter lunch tar jag oftast en kort promenad i Nordstan. Egentligen går jag bara ut genom Åhléns, rundar hörnet vid H&M och går sedan ”Into the Void” igen (det var den Black Sabbath-låten som passande nog spelades i iPhonen imorse när jag kom till jobbet).
I förra veckan la jag märke till att det satt ett fåtal människor i mitten av Nordstan, alltså där de fyra ”gångarna” möts – där som det snart kommer stå en gigantisk plastgran och sprida falsk gemytlighet bland stressade julhandlare. Första dagen jag såg dem var de bara en handfull och en av dem – en smal tjej i dreads och orange t-shirt var i samspråkade familjärt med två poliser som artigt kvävde gäspningar och snurrade på batongen som i en Charlie Chaplin-film.

De samlar väl pengar, tänkte jag, till Amnesty eller Världens barn eller för att finansiera sin dockteaterturné i Rumänien. (Allt överskott till barnhemsbarnen!)
Nobla syften. Även om det slog mig att det där med överskott kanske var i optimistiskaste laget.

För varje dag blev gruppen i mitten av Nordstan fler och fler. De satt där nu – som hippies i väntan på en Grateful Dead-konsert. De hade vecklat ut flaggor och allsköns parafernalia och lagt bredvid sig på golvet.
Fortfarande skänkte jag dem inte överdrivet mycket uppmärksamhet under min golgatavandring på lunchen.

Igår, när jag gick från arbetet passerade jag dock så nära dem att jag äntligen kunde läsa vilka de var. Vet ni vilka de är? Det kanske ni vet? Det kanske har stått i tidningen (förutsatt att ni bor i Göteborg, förstås)?

De var..: *högtidlig röst* Occupy Nordstan!
Visst är det roligt? De såg inte alls ut som de där gorillorna och zombiesarna som man sett på pressbilder från New York. De såg ut som helt vanliga, eh… hur uttrycker jag mig här utan att bli raljant… sådana som inte tycker att kroppsbehåring är något att skämmas över och frigör sig från ångest genom afrikansk dans.

Nu ska jag inte på något sätt hävda att jag tog mig tid att sätta mig in i deras egentliga budskap, men jag förstod att det var ”hög tid att göra något nu”.
Göra vad? Jag är inte helt säker, men jag kan gissa: Det är högtid att ägna sin tid åt att sitta på golvet i mitten av norra Europas mest deprimerande köpcentrum istället för att vara A. Girig B. Korrumperad C. Fåfäng (samt mån om sin hygien)

Egentligen har jag, som jag sagt i ett tidigare inlägg, inte så mycket emot rörelsens budskap (om man nu kan tala om en enhetlig rörelse). Jag är också heligt trött på pengars makt, korruption, ”mycket vill ha mer”, skuldsättande och vårdslös spekulation.
Problemet är bara att när jag ser de här människorna vill jag genast marschera in i närmaste affär (Design Only) och okynnesköpa en Ralph Lauren-skjorta.

Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag motstod dock impulsen och kom hem med en Konsum-kasse med mat istället.

Jag tror de som ”protesterar” hoppas att de är med om en epokavgörande våg. Vad som avgörs är inte relevant. De vill att 2011 i framtiden ska nämnas på samma sätt som 1968 nämns idag. Vad hände egentligen 1968? Svarta människor protesterade för mänskliga rättigheter i USA (a good thing), tjeckiska studenter protesterade mot en grym oppositionsmakt (inte helt populärt att ta upp i vissa radikalromantiska kretsar), franska studenter kastade rutten frukt (och betedde sig helt sonika så som fransmän oftast gör).
På Kårhuset i Stockholm låste Anders Carlberg in sig på en toalett och surade (tills han kom ut och fick ett högavlönat arbete som dagisfröken till tonåringar på glid).

Hittills under 2011 har engelska ungdomar plundrat sin lokala tvspels-affär, folk sminkade till Frankenstein har spelat gatuteater på Wall Street och du har gått med i en Facebook-grupp som heter ”Vi är 99 procent”. Radikal skit.
Och, nu har några Albert och Herbert-lookalikes satt sig i mitten av Nordstan.
Jag hoppas att det hjälper. Jag hoppas samhället blir mer solidariskt, generöst, öppet, tolerant och mindre byråkratiskt (fast det sista är jag inte säker att sittprotesterarna håller med om), men jag är lite skeptisk på att strategin fungerar som något annat än distraktion för dem som deltar. Men låt inte mig komma och störa, jag är bara på väg tillbaka till min plats i hamsterhjulet. Ni får gärna befria mig.

Monday, October 17, 2011

Rubber Soul

Jag har få övermän i min bekantskapskrets när det gäller att uttrycka sig kategoriskt. Men jag har två. Vi kan kalla dem bröderna Svensson, trots att de inte är bröder och att bara en av dem heter så. Fortfarande.

Men där det kategoriska är oftast negativt – i mitt fall – är det ofta till ”brödernas” fördel eftersom det är ett uttryck för deras allkonsumerande passion.
Jag känner inga människor som kan så helhjärtat gå in för saker. När jag skriver saker menar jag musik. Åka till Vilnius en tisdag i november för att basisten i Radiohead har släppt en ny soloskiva? Inga problem! Ska du med?
Nej tack. Jag sitter hellre i min gröna stol och teoriserar om musik. Men det är kul att ni orkar explodera hela tiden.

När något är bra – är det bäst – det enda som gäller, absolut toppen. Herregud! En stund i omloppsbana kring jorden. Inga argument från surmagade teoretiker biter. Hellacopters har uppfunnit hjulet! De fyra hjulen – gjorda i olikfärgad vinyl!
Man behöver inte vara nyanslös bara för att man är kategorisk – man har bara väldigt effektiva skygglappar.

”Bröderna Svensson” är de mest entusiastiska människorna jag känner, dessutom är de sociala genier. Kan skeva upp till vem som helst och föra en begåvad konversation. Själv är jag lika duktig på kallprat som en magsjuk stammare som glömt ta på sig byxor på nyårsbalen. Att ”prata inför grupp” ger mig yrsel bara jag skriver orden här nu (även om det har blivit bättre med åren). Jag misstänker att Svenssons är enigmatiska showmen och publikdomptörer i samma situation: Lite av David Lee Roth möter Steve Jobs (fast inte judiska respektive – i allra högsta grad – levande).

Ibland lånar jag lite av deras entusiasm – drar i mig det som ur en heliumbalong – men det är svårt att lära gamla byrackor att gå fot.

Friday, October 7, 2011

Only Women Bleed

Vet ni vad jag är för något? Jag är en Vardagsföreläsande man. Det är ett nedsättande uttryck, som man med fördel kan använda på ett klassiskt härskartekniskt sätt, om man vill trivalisera en någons åsikter. Förutsatt att denne någon är en man förstås.

För så här är det: Alla vita män befinner sig i toppen av en maktstruktur, under dem befinner sig alla kvinnor. Lägg särskilt märke till att en man som städar toaletterna på Institutionen för genusvetenskap vid Umeå universitet befinner sig högt över Hillary Clinton i den maktstruktur vi talar om här. Om städaren är av utländsk härkomst och det faktum att Hillary Clinton är amerikan problematiserar visserligen resonemanget något, men inte tillräckligt mycket för att det ska vara relevant.

Tillbaka till Den Vardagsföreläsande Mannen: Han finns på bloggar, han är kanske journalist, han är medelålders och han är HELT ointressant. Anledningen till att han är helt ointressant är att han inte befinner sig underst i den, till stora imaginära, maktstrukturen. Bara människor i botten av maktstrukturen är (i princip!) intressanta, angelägna, roliga, älskvärda och goda. Vilka är de då – De som befinner sig längst ned i maktstrukturen? Är det den hemlöse heroinisten i parkeringshuset som huttrar bakom den tyska bilen i parkeringshuset, utan lägenhet, inkomst och framtid, men med en sjukdom som kommer att döda honom – eller henne? Nej, Han har haft sitt roliga. För mycket Ulf Lundell där. Hajtandshalsband och dunka-dunka. Är det den papperslöse flyktingen. Han (eller hon) som flytt från krig och tortyr eller ”bara” från utsiktslös fattigdom och hunger i sitt födelseland? Nej, naturligtvis inte.

Underst i maktstrukturen befinner sig, tämligen överraskande kan man tycka, personen som dikterat principerna över hur maktstrukturen (och ej att förglömma: Satir) fungerar: Kulturtanten.
Kulturtanten är högutbildad, men underbetald. Hon är naturligtvis inte lika underbetald som många andra kvinnor och för den delen män. Men hon är likväl en person vars inneboende potential förvägras av hälften av befolkningen.
Ja, av mig. Och – naturligtvis – alla andra män.

För när jag går på arbetsintervju som kommer jag att få jobbet. Det kommer inte kulturtanten. Jag har aldrig fått ett nej, ett avslag, en refusering, eller ett ”Ring inte oss, vi ringer dig”. Det är därför exempelvis biblioteksvärlden formligen kryllar av buffliga svinaktiga män som verbalt och fysiskt misshandlar sina fåtaliga kvinnliga kollegor. (Visste ni att lila – den officiella kulturtantsfärgen – från början antogs för att kamouflera de blåtiror och blåmärken som kulturtanter fått när de misshandlats svårt av de notoriska band av kapitalist-våldtäktsmän som ofta frekventerade bokcirklar och näverslöjdsfestivaler på 1970-talet?).

Som man, i synnerhet som vardagsföreläsande man, gör jag mig alltid hörd på en kvinnas bekostnad. Varje gång jag uttalar mig – tvingas en kvinna till tystnad. Varje gång jag skriver att jag gillar något, så tvingas en oskyldig oskuldsfull kvinna att prostituera sig. Varje gång jag säger att jag ogillar något darrar alla kvinnor av skräck på grund av min oberäkneliga och okontrollerbara vrede. Det är så världen fungerar: Jag tar för mig, skrattar högt, skiter i konsekvenser, tar till våld, mördar, vältrar mig i rikedom, svullar. Inte bara jag. Alla män. Den där tyste stammande killen som lever mellan sina hörlurar, han vars huvud spolas i toaletten i maktlekar med deltagare av båda könen – han med. Gå fram till honom och spotta på honom, kvinna! Det har han gjort sig förtjänt av! För vet du, han skriver saker. Saker han känner, som han inbillar sig har relevans – för att överleva. För att orka. För att de ger resonans mot revbenen i en värld där inget han någonsin har yttrat har gjort något avtryck.
Precis de sakerna som kulturtanterna har patent på.

Tuesday, October 4, 2011

Pasolini is me

Jag har följt rapporterna om gruppen med det självförklarande namnet Occupy Wall Street med öppen mun. Det är inte det att jag nödvändigtvis vänder mig emot deras idé att ockupera finansdistrikten i amerikanska städer i protest mot storbanker, kapitalister och orättvisa – utan det är sättet de gör det på: genom spontanteater, som förbluffar mig. Sminkade till zombies med låtsaspengar i munnen och kontorsklädsel poserar de villigt inför fotograferna.

Det hela känns… väldigt europeiskt. Jag trodde att progressiva amerikaner var mer som i filmer av Woody Allen, vältaliga, neurotiska och sexuellt frustrerade. Men tydligen beter sig även de som huvudrollsinnehavare i fransk/spansk/italienska lustspel. Väldigt oväntat.

Men den sydeuropeiska trenden att agera innan man tänker har också varit högst påtaglig i Sverige de senaste dygnen. I ett slutgiltigt bevis över hur hetlevrat italiensk och, skulle man kunna argumentera, omdömeslös han är har Marcus Birro under loppet av ett dygn kandiderat till partiledare för Kristdemokraterena (påven nickar gillande), dragit tillbaka sin kanditatur, fått sparken från ett välavlönat TV4-sidekick-programjobb, idiotförklarat hela TV4 (jag nickar gillande) på ett konstnärligt sätt, kommit på att han är anställd på Fotbollskanalen som ägs av TV4 och följdriktigt börjat slicka *BK Häcken* på TV4. Dagen efter träder han fram i kvällstidningarna (varav han är medarbetare i en av dem) och berättar om hur orolig hans fru är – det vill säga: Värnar om familjen.
Med andra ord: Han har agerat högst normalt – i Italien.

Kan man se andra tecken på latinsk tänkande i traditionellt protestantiska samhällen? Ja, Socialdemokraterna har en partiledare som ser ut som om han sysslar med egenföretagande i sopbranschen i New Jersey, if you know what I mean.
Anders Borg är värd en helt egen bloggpost för sina tjänster för hästsvansen och nyliberala bakgrund, men det känns också oerhört uttjatat.
Nu väntar jag otåligt på att Annie Löf gör en Ciccolina för att kickstarta igång en sömnig allians: Hon är väldigt aktiv på sociala medier: Kanske kan hon läcka en hemmagjord gymnastikfilm där hon själv är stjärnan?
Vänsterpartiet vill ha bort Lars Ohly och ett helt serietidningsgalleri av populister har föga oväntat anmält sitt intresse. Det kommer att bli fars vem det än blir, det vet vi ju av gammal vana, V släpper inte fram en partiledare som inte har någon slags bokstavskombination eller är fast i gravt missbruk – helst båda två.

Stackars Jan Björklund och Jimmie Helsvensk bara. Så tappert protestantiska i en värld av vindflöjlar – i sina Dressmann-kostymer och geografilärarfrisyer står de myndigt och predikar tråkigheter som snart inte en människa är intresserad av. Får man föreslå druvätande på divan med en klase rentboys för att piffa imagen? Gärna tillsammans, medan Alex Schulman refererar det hela live.