Monday, January 30, 2012

Miaow

Är det fel att döma ett lands hela värde genom att bedöma dess populärmusikaliska genomslag? Nej, det är naturligtvis ett helt korrekt tillvägagångssätt.

Det är ju dessutom så enkelt. Se här: USA och Storbritannien = De två absolut bästa länderna. Sverige, helt okej, men inte lika bra som vi själva tror (jämför gärna med skolan och sjukvården som vi också tror är i världsklass). Sedan har vi stora skenbart betydelsefulla länder som Spanien. Nästan inga internationellt gångbara artister och de som finns är helt värdelösa (klanen Iglesias och Heroes del Silencio – om någon mot förmodan minns dem). Landet är helt enkelt bankrutt både ekonomiskt och musikaliskt.

Tyskland säger ni. Ja, det finns en hiskelig massa tyska artister. Men alla (ja, uteslutande ALLA som verkar inom populärmusikfältet – dit jag inte räknar jazz – just nu) är ju fullkomligt värdelösa. Läs den här listan och om du klarar av att inte rysa: Grattis! Du är kliniskt deprimerad och kan antagligen se fram emot ett halvårs avslappnande sjukskrivning:
Scorpions, Helloween, Enigma, Sandra, Michael Cretu, Die Fantastischen Vier, Böhse Onkelz, Destruction, Lacrimosa, Girls Under Glass, Das Ich, Subway To Sally, Tyske Ludder, Scooter, Nina Hagen, Die Toten Hosen, Edguy, Die Ärtze, Die Krupps, Tokio Hotel, Doro Pesch, KMFDM, Modo, Culture Beat, Gamma Ray, Blind Guardian, Freedom Call, Tankard, Heino, Nena, Falco, Primal Fear, Running Wild, E-rotic och Rammstein.

Kraftwerk och Einstürzende Neubauten? Lyssna ni på gymnasial poststrukturalistiskt ickemusik om det får er att känna er smarta. Eller för all del: krautrocka fast träslöjdslärarskägget i brevlådan om ni inte vågar röka hasch och bära bruna manchesterbyxor.

Inget land kommer i närheten av Tyskland när det gäller vedervärdig ”rockmusik”, nej, inte ens Finland! Inte ens Ryssland (då fattar ni att det är illa)!

Vilka länder är då hejdlöst överskattade: Kanada naturligtvis. Precis som Holland är lillebror i musikalisk uselhet till Tyskland är Kanada lillebror till USA – En del okej artister men också en uppsjö pretentiösa och – övervärderade – diton: tänk Leonard Cohen och Joni Mitchell och alla deras efterapare.
Eftersom alla svenskar älskar ALLTING som är italienskt: Från politisk efterblivenhet, tutt-tv och Zlatan till kalvbräss, Amarone och att köra bil utan att använda blinkers är naturligtvis även landets sliskigaste strandraggare populära på de här breddgraderna. Dock är ju musiken inte usel med samma kraftfulla dignitet som den finska eller japanska, utan mer enerverande menlös.

Frankrike är det land som (faktiskt) påminner mest om Sverige i det här sammanhanget. Till Sveriges fördel kan vi dock nämna att vi är nio miljoner människor och har ungefär tre gånger så många ”ovärdelösa” artister som Frankrike (jag orkar inte googla hur många invånare Frankrike har). För varje franskt musikaliskt geni som, eh, Serge Gainsbourg och, eh-öh… Brigitte Bardot får vi stå ut med en Jean-Michel Jarre och en Manu Chao.
Förutom Sverige och Frankrike hör Irland, Brasilien och Australien till länder som är helt okej men ändå övervärderar sin egna förmåga.

Grekland och Turkiet, säger ni. Nej, säger jag. Att analysera den regionens rockmusik kommer bara sluta med att jag beskylls för lyteskomik.

Vilka länder är då bubblare som positiva rockmusikländer, eller kraftigt på gång? Jamaica (och stora delar av Karibien – Pk!), Mali(Pk!), Polen, Kuba, Danmark och Mexiko.

Japan? O, vad svårt. På sedvanligt japanskt manér finns ju inga genomsnittliga, halvbra artister. Antingen är de bra – eller så är de bottenlöst usla på ett närmast tyskt vis. Lite som Norge.

Friday, January 13, 2012

Plex Pettersson

Naturligtvis är Lana Del Rey – som när det här året är slut kommer att vara en av världens största popstjärnor – fejk.

Folk som på allvar tror att de mest dekadenta rock- och popstjärna alltid kommer ur en autentisk arbetarklassbakgrund lurar sig själva. Ofta(st) är det precis tvärt om.

Håkan Hellström, Henrik Berggren, Timo Räisänen, de medelålders snorungarna i Hästpojken och Jonas Game med rötter i Bad Cash Quartet, flera av medlemmarna i The Soundtrack Of Our Lives är göteborgsmusiker ur i lägsta fall övre medelklassen, och i många fall rena bourgeoisien.

När jag i Fredrik Strages DN-krönika läser att Lana Del Rey, som hittills släppt de fantastiska singlarna Video Games och Born To Die, inte alls har den white-trashiga uppväxt i en trailer park i New Jersey som hon har låtit påskina, utan är dotter till en superrik IT-entreprenör från snobbiga skidorten Lake Placid blir jag inte det minsta förvånad.

Vilka andra har självförtroende och ekonomiskt kapital att våga åka till Paris i två år och (k)röka ned sig eller våga försöka sig på att bli auteurer?

Feministerna kommer att hata Lana Del Rey (det gör de naturligtvis redan i de fall de känner till henne). Hon har inte alls den autencitet som en kvinnlig artist ska ha. Hon är inte övertydligt teatralisk och gayflirtande som Lady Gaga och inte heller konstnärligt svår och plågad som Feist eller vår egna Stina Nordenstam.
Jag minns fortfarande med stor munterhet hur den alltid makalöst politisk korrekta massan på Twitter förfasat sig över att en musikrecensent omtalat Feist som en av de bästa kvinnliga artisterna. ”Samma sak hade aldrig sagts om en man!” Nej, men nu kanske det är av intresse för folk att få veta att Feist faktiskt är en kvinna – eftersom ganska många (feminister) tycker att det finns ett egenintresse i att gilla kvinnliga artister – hennes artistnamn är ju ganska svårt att genusbestämma. Lägg därtill att Feists musik görs bäst i att beskrivas just som kvinnlig musik, på samma sätt som gubbrock är en genre, ett skällsord och en kliché är ju känsliga kvinnor på gränsen till nervsammanbrott bakom ett piano eller en gitarr en egen genre, för vi vet ju ungefär hur de låter: Frida Hyvönen, Ani DiFranco, Ingrid Olava, Feist, Tori Amos, Regina Spektor, Anaïs Mitchell, Stina Nordenstam, Anna Ternheim, Liz Phair, Kate Walsh, Ane Brun, Jesse Sykes, Heather Nova, Rozi Plain med flera, med flera.
Men om någon skulle få för sig att döpa de här artisterna, som har ungefär lika mycket gemensamt som de som brukar klumpas ihop i begreppet gubbrock, till… säg… PMS-singer/songwriter så skulle hela helvetet bryta loss.

Missförstå mig rätt: Jag högaktar flera av de artister som jag nyss räknade upp.

Lana Del Rey är något helt annat än dem och jag bryr mig intedet minsta om huruvida hon är déclassé, hon har mer gemensamt med Twin Peaks än Rickie Lee Jones och i min bok är det något bra.

Hursomhelst, jag skrev mest den här texten för att ge mitt bifall till fröken Del Reys musikaliska gärning och skryta över det faktum att jag kommer att ha rätt beträffande hennes världsövertagande under 2012, samt – och det här är viktigt – för att besvara er en text som jag skrivit där jag för tusende gången hackade på Bert Karlsson, Lasse Kronér, Göran Johansson och IFK Göteborg och annan västsvensk mygel- och skrävelkultur. Ingen vill läsa mer sådant.

Den 30 januari släpps Lana Del Reys (egentliga) debutfullängdare Born To Die. (Och ungefär i juli kommer jag antagligen ångra att jag någonsin har haft ett positivt ord att säga om henne.)

Thursday, January 5, 2012

Plano, TX

Har ni varit i Plano, Texas? Inte jag heller. Men jag har en återkommande dröm där jag bor i staden med min familj (J och T) och arbetar på Dr. Pepper Snapple Group som någon slags creative director.
I drömmen har jag slips som jag envisas att knyta så att de är för kort, ljusblå kortärmad skjorta och beiga chinos och antracitgrå Nike Ralston-skor på fötterna när jag kör en Dodge Ram och lyssnar på gospelradiostationer på väg till arbetet. Gatan som vi bor på är inte helt olik den som figurerar i Desperate Housewives (den är identisk med den).

Till skillnad mot våra grannar så röstar vi på Demokraterna. Men vi flaggar med stjärnebaneret och lägger högerhanden över hjärtat när Martha Reeves sjunger Star-Spangled Banner under Super Bowl. Vi skjuter inte med automatiska handeldvapen på vägskyltar. Vi äger inte ens en Colt.
Vad J gör? Hon är hemma med T just nu. Annars säljer hon båtar – pendlar till Galveston i en Toyota Prius varannan vecka – det är 45 mil enkel väg. Vi har en tredje bil också – en gammal Saab cabriolet likt den Paul Giamatti kör i filmen Sideways – vi är ju ändå amerikaner. Friheten att inte behöva stanna på ett ställe är djupt nedärvt.

Vi handlar vår mat på Whole Foods Market på Preston Road. Något måste man ju göra. Juicen är tre gånger så dyr, men samvetet fyra gånger så rent. Till skillnad mot våra grannar är vi ateister. Det håller vi tyst om, förutom till våra närmaste vänner. Intelligent design skrämmer oss mer än priset på olja. Trots det sjunger Mahalia Jackson Didn’t It Rain på min radio, jag trummar med på ratten – hypokritiskt måhända. Det har inte regnat på två och en halv månad.

Monday, January 2, 2012

Stay Black

Nytt år och jag hoppas på skärpning, men jag utlovar ingen, när det kommer till uppdaterandet av bloggen. Kanske kommer texten om Black Box upp snart, kanske texten om Saliva och Erik i hängslebyxor, kanske en text där jag listar 2011 års tio bästa plattor – där The Unthanks ”Last” placerar sig på tionde och sista plats: Kul, kul.

Det är så mycket som har hänt medan jag inte uppdaterat bloggen. Jag har blivit en sådan där förälder! Till en liten pojke. Det är fantastiskt – naturligtvis.
Det trodde ni inte om mig, att jag sysslade med sådant!

Kanske kommer jag bli en pappabloggare nu. En sådan som skriver om kall gröt, bilmotorer som inte vill starta när man är sen och sardoniskt självreflekterande texter om hur tvätten åker runt runt i tvättmaskinen medan tiden… Jag ni förstår grejen.
Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det. Men jag kan inte lova något. Huvudsaken är ju att jag skriver något här, tror jag. Inte för er skull utan för min egen.

Nu skulle jag till exempel vilja skriva om nyårsfirande. Inte mitt eget som var väldigt stillsamt och trevligt, utan efterdyningarna som jag vaknade till igår och idag. Ingen baksmälla, absolut inte, om man inte jobbar inom Göteborgs stads Park- och naturförvaltning förstås.

Nyår är högtiden framför andra när vi firar att vi är idioter. En promenad utomhus de första skälvande dagarna på året vidimerar det här påståendes sanningshalt för var och en.
Det är under en sådan promenad uppenbart att vi tycker om att (1.) Spränga saker (även våra egna lemmar om det är det som krävs för att fira in det nya året). (2.) Dricka söta bubblande viner från Ungern när vi egentligen inte borde dricka något annat än vatten. (3.) Låta all skit vi släpat med oss ut vid tolvslaget , från ungerskt glas och plastglas från Ullared till kinesiska pyroteknikrester och smuggel-Marlboro Lights-paket, ligga kvar på marken som en installation över vår idioti.

Min enda tröst när jag ser eländet är att jag hoppas att personen som slängt Chapel Hill-flaskan i sandlådan vaknar med en majestätiskt bakfylla i en solkig säng och med en torftig skivsamling – medan jag försöker dansa med min sex veckor gamla son till Isaac Hayes. Teodor ”står” i mitt knä, medan jag håller honom under armarna, och rör sig rytmiskt till The End Theme från Tough Guys. Men det här är bara början. Även om Teodor tycks vara mer intresserad av tapeten bakom mitt huvud än årgångssoul från Memphis.