Jag minns inte om jag har varit inne på det förut, men igår slog det mig - när jag ofrivilligt följde Eurovision Song Contest via Twitter - att Sacha Baron Cohens olika roller vore som klippt och skurna för tävlingen. Nu är ju ESC omöjlig att göra parodi eftersom det omöjligtvis går att göra något som överträffar (läs: underträffar) 90 procent av bidragen.
Nästan varje år finns ju emellertid en rumänsk eller lettisk rappare med som får Baron Cohens Ali G att framstå som en djupt autentisk gangstarappare. Hade Ali G ställt upp hade han kommit topp tre och väldigt få av entusiasterna i tv-sofforna hade förstått att det var "på skoj". Det samma gäller den österrikiske modereportern Brüno. Med en klockas regelbundenhet skickar Ryssland eller Israel en artist som får den svårartat narcissistiske och talanglöse Brüno att framstå som en blandning mellan Bob Dylan och Bertrand Russell. Men brünosarna vinner sällan.
En artist som däremot hade kunnat sopa mattan med tävlingen är Baron Cohens Borat. Den kazakstanske journalisten skulle visserligen näppeligen vara mest smaklös i ett normalt eurovisonstartfält, däremot hade han förmodligen appellerat till alla miljontals eurovisionfans över Europa. Hela Östeuropa hade naturligtvis älskat hans etniska machomanér, nordeuropéer hade älskat hans Freddie Mercuryska utstrålning (både gay-schlager-subkulturen och husvagnsbönderna) medan Sydeuropa hade förmodligen blivit förtrollade av en förmodat burlesk och sexistisk scenshow. en självklar vinnare. Humorn hade naturligtvis gått 90 procent av tittarna förbi också.
Vi kommer då till The Dictator, Sacha Baron Cohens senaste skapelse som jag bloggade om senast. Eftersom Israel och Azerbaijan kan vara med i en till namnet europeisk musiktävling borde vi i det närmaste även kunna låta länder som exempelvis Förenta Arabemiraten (många sköna dollarsedlar!) och Syrien vara lämpliga nya Eurovision-länder. Eurovision är ju inte så nogräknad med mänskliga rättigheter och sådant bjäfs ändå - inte så länge som det bjuds klapp och klang och glitter. Diktatorn skulle säkert klara sig alldeles utmärkt med lite autotune och massa diamanter i ryggen.
Tänk vad härligt med en final i Damaskus 2014!
- Posted using BlogPress from my iPad
Sunday, May 27, 2012
Friday, May 11, 2012
Rotfyllningen
Det är inte så ofta som jag skriver om världspolitiska utspel. Men likt alla fisliberala Facebook-användare jorden över gladde det mig att President Obama uttalade sig positivt om homoäktenskap. Vi delade länkar och lajkade och tjoade som aldrig förr.
Är man liberal är det nämligen väldigt viktigt att visa upp att man inte är homofob.
I USA svarade den ultrareaktionäre radioprataren och debattören Rush Limbaugh med att proklamera att hans lands president minsann hade förklarat krig mot den av Gud instiftade heliga heterosexuella förbindelsen.
Vad Rush inte talade om är att han är gift för femte gången. Så heliga har hans löften varit.
Som latent USA-vänlig ställer den amerikanska idiothögern till ganska stora problem för mig. Det är väldigt jobbigt att alltid behöva bemöta något idiotiskt Tea Party-utspel, något kristet mumbojumbo eller Sarah Palins dotter som blev gravid i tonåren, men inte försatt chansen att efter Obamas uttalande minsann talade om att barn till heterosexuella föräldrar hade större chanser att bli välartade samhällsmedborgare. Vilket ALLA vetenskapliga undersökningar visar är komplett bullshit.
Som vanligt är allt religionens fel. Jo. Allt.
Religion ”uppfanns” (kalla det intelligent design, om ni vill) för att skapa samhälleliga regler. För att total anarki inte skulle råda. Eftersom man inte kunde förklara allt på vetenskapliga, psykologiska eller erfarenhetsmässiga grunder refererade man till det övernaturliga, till magi, till Gud. Det är inget konstigt med det. Grundtanken var ju som sagt ett fungera samhälle.
Många religiösa regler oavsett religion är bara sunt förnuft, sedan har vi alla fullkomligt sinnesjuka förordningar som möjligtvis hade ett korn av relevans för x antal tusen år sedan, men som sedan länge spelat ut sin roll. Exempelvis är det få föräldrar som behöver råd om hur man ska göra om man vill sälja sin dotter som slav, som Gamla Testamentet ger tips och råd om.
I en modern demokrati bör religion och politik vara åtskilda. Det står inskrivet i USA:s grundlag att det ska vara så. I ett modernt land bör religion vara en alternativ instans vid palliativ vård, inget mer. Den stora paradoxen är naturligtvis att religionsfrihet är en självklarhet i alla demokratiska länder.
Förhoppningsvis är Obamas uttalande ett steg mot ett mer sekulariserat USA. Det är med allra största sannolikhet det den kristna högern är fruktansvärt rädd för. Att Obama väljs om vore därför det absolut bästa som kan hända i världen.
Men USA är inte hela världen. Det finns andra religioner än kristendomen. Religioner som är lika reaktionära, lika föråldrade och som dessutom har aspirationer att vara politik.
Det är ett stort problem. Ett stort problem som många inte vågar prata om. Ett komplicerat problem. Som liberal finner jag mig själv vara hundra procent för den (relativt) nya moskén på Hisingen, men som demokrat känner jag att islam, likt alla andra religioner, är en stor svulstig lögn.
Och först när vem som helst är tillåten att ha åsikten att religion är lögn och har möjligheten att skrika det från hustak i alla världens städer, utan att bli stenad – bokstavligt eller bildligt – kommer jorden att vara ett ”bättre ställe”.
Apropå religion och politik är jag alldeles oerhört uppspelt inför Sacha Baron Cohens nya film The Dictator som har svensk premiär nästa vecka. Den kommer troligtvis inte vara lika briljant som Borat och Brüno, men är enligt uppgift gjord med så breda penseldrag att till och med den mest humorbefriade svenska kulturklanen inte riskerar att missförstå, vilket de tävlade om att göra när de gäller de två ovan nämnda filmerna.
Läs The Guardians recension här.
Är man liberal är det nämligen väldigt viktigt att visa upp att man inte är homofob.
I USA svarade den ultrareaktionäre radioprataren och debattören Rush Limbaugh med att proklamera att hans lands president minsann hade förklarat krig mot den av Gud instiftade heliga heterosexuella förbindelsen.
Vad Rush inte talade om är att han är gift för femte gången. Så heliga har hans löften varit.
Som latent USA-vänlig ställer den amerikanska idiothögern till ganska stora problem för mig. Det är väldigt jobbigt att alltid behöva bemöta något idiotiskt Tea Party-utspel, något kristet mumbojumbo eller Sarah Palins dotter som blev gravid i tonåren, men inte försatt chansen att efter Obamas uttalande minsann talade om att barn till heterosexuella föräldrar hade större chanser att bli välartade samhällsmedborgare. Vilket ALLA vetenskapliga undersökningar visar är komplett bullshit.
Som vanligt är allt religionens fel. Jo. Allt.
Religion ”uppfanns” (kalla det intelligent design, om ni vill) för att skapa samhälleliga regler. För att total anarki inte skulle råda. Eftersom man inte kunde förklara allt på vetenskapliga, psykologiska eller erfarenhetsmässiga grunder refererade man till det övernaturliga, till magi, till Gud. Det är inget konstigt med det. Grundtanken var ju som sagt ett fungera samhälle.
Många religiösa regler oavsett religion är bara sunt förnuft, sedan har vi alla fullkomligt sinnesjuka förordningar som möjligtvis hade ett korn av relevans för x antal tusen år sedan, men som sedan länge spelat ut sin roll. Exempelvis är det få föräldrar som behöver råd om hur man ska göra om man vill sälja sin dotter som slav, som Gamla Testamentet ger tips och råd om.
I en modern demokrati bör religion och politik vara åtskilda. Det står inskrivet i USA:s grundlag att det ska vara så. I ett modernt land bör religion vara en alternativ instans vid palliativ vård, inget mer. Den stora paradoxen är naturligtvis att religionsfrihet är en självklarhet i alla demokratiska länder.
Förhoppningsvis är Obamas uttalande ett steg mot ett mer sekulariserat USA. Det är med allra största sannolikhet det den kristna högern är fruktansvärt rädd för. Att Obama väljs om vore därför det absolut bästa som kan hända i världen.
Men USA är inte hela världen. Det finns andra religioner än kristendomen. Religioner som är lika reaktionära, lika föråldrade och som dessutom har aspirationer att vara politik. Det är ett stort problem. Ett stort problem som många inte vågar prata om. Ett komplicerat problem. Som liberal finner jag mig själv vara hundra procent för den (relativt) nya moskén på Hisingen, men som demokrat känner jag att islam, likt alla andra religioner, är en stor svulstig lögn.
Och först när vem som helst är tillåten att ha åsikten att religion är lögn och har möjligheten att skrika det från hustak i alla världens städer, utan att bli stenad – bokstavligt eller bildligt – kommer jorden att vara ett ”bättre ställe”.
Apropå religion och politik är jag alldeles oerhört uppspelt inför Sacha Baron Cohens nya film The Dictator som har svensk premiär nästa vecka. Den kommer troligtvis inte vara lika briljant som Borat och Brüno, men är enligt uppgift gjord med så breda penseldrag att till och med den mest humorbefriade svenska kulturklanen inte riskerar att missförstå, vilket de tävlade om att göra när de gäller de två ovan nämnda filmerna.
Läs The Guardians recension här.
Wednesday, May 9, 2012
Bland småpåvar och ögontjänare
Den bästa scenen i filmen Office Space från 1999 är när Ron Livingstone berättar för konsulterna, som hans företag hyrt in för att friställa överflödig personal, exakt hur han ser på sitt kontorsarbete. Anledningen till att han gör det är att en hypnotisör som har hypnotiserat honom under en parterapisession dör mitt under behandlingen och Ron fastnar i ett väldigt avslappnat tillstånd där han gör vad han känner för och bara talar sanning.För konsulterna berättar han att han har så många mellanchefer över sig att han inte kan hålla reda på dem; och varje gång han gör ett misstag så kommer var och en av dem och berättar exakt samma sak för honom. Han berättar också att han varje dag brukar komma in lite för sent och låtsas arbeta i ett par timmar, vilket han också gör efter lunch.
Har man någon gång arbetat på ett kontor vet man exakt hur sällsynt sanningen är. Att någon på något av de otaliga proaktivitetsmöten eller arbetsmiljöronder skulle säga något av relevans är ungefär lika stor som chansen att hitta en hantverkare med hygglig arbetsmoral.
Ingen vågar tänka efter. De flesta kan inte ens det. Helt uteslutet är att vara ärlig.
Att säga exakt hur irriterande personen med det tvångsmässiga skrattet och bebisspråket är, hur den tjurige personen som ingen vågar tilltala förstör hela arbetsdagar för alla andra, hur bristen på processer gör att alla famlar i mörkret men ingen vågar erkänna det eftersom det vore ett tecken på svaghet och hur personerna som jobbat på samma ställe sedan kriget aldrig, aldrig kan erkänna när de har fel.
Och så naturligtvis: Ögontjänarna.
Ögontjänarna är ett skadedjur i kontorsmiljö som är lika vanliga som berusade båtförare på Midsommarafton.
Den eviga frågan som vi som inte identifierar oss som ögontjänare (det vill säga: precis alla) undrar är: Genomskådar närmaste chefen ögontjänaren?
Det nedslående svaret är: Nej, förmodligen inte.
OM hon eller han mot förmodan skulle göra det så premieras ändå ögontjänarens lismande eftersom det en mellanchef vill ha över allt annat är en allierad. Någon som förstår exakt hur stressig och intrikat mellanchefens arbete är – klämd både uppifrån och nedifrån. En uppgift ögontjänare tar sig an med stor entusiasm. Ögontjänarens dröm är förstås att en dag bli mellanchef själv – vilket en brist på empati (och intelligens) brutalt kommer att sätta stopp för, i nio fall av tio, något ögontjänaren dock är lyckligt ovetande om.
En kontorsarbetsplats är drömmarnas begravningsplats. Det är naturligtvis en djup tragik för alla som är fast i kontorsmaterialets byråkrati (vid tavelmötet kan ingen höra dig skrika – eftersom ångesten skriker tyst inombords). Vad som emellertid är ännu mer tragiskt är de personer, inte nödvändigtvis ögontjänarna, som verkligen förverkligar sig själv i detta dystra klimat – eller – tror sig förverkliga sig själva. De som brinner för en arbetsuppgift vars filosofiska botten skulle kunna jämföras med en bajskorv som ingrediens i matlagning. De finns. De har skaffat sig ett litet utrymme i universum där ingen anal fråga är för ointressant, där deras själsliga liv stryps vid så unga år att deras hy (nu i 50-årsåldern – de är alltid diffust i 50-årsåldern – även när de var 33) antagit en gråbeige ton. En gråbeige ton som går utmärkt till kontorsmöblernas oljade bok och arbetsplatsens oklanderliga ordning, vare sig det gäller papper, pennor eller humoristisk folklore utskriven i anarkistiskt svartvitt på vitt A4-ark.
En dag ska också livsglädjen sugas ur era barn och de placeras på dylika ställen. Tryggade från fritt tänkande och kreativ fantasi, där humor är en krånglande takprojektor ovanför en torr vetekrans i ett väldigt vitt konferensrum och frihet är fyra veckor lång, varje sommar.
Friday, May 4, 2012
Präktigare än Thou
Borgarpiñata är mitt nya favoritord. Det är inte min nya favoritföreteelse, men väl som sagt mitt nya favoritord.
Ni känner till bakgrunden till ordet, eller hur? Jag återger från minnet, för säkerhets skull: Vänsterpartiet i Malmö skojade till Första maj-firandet genom att låta barn slå med slagträ på piñatas föreställande borgliga partiledare, ur partiledarna trillade godis och papperspengar.
Osmakligt? Roligt? Oförargligt? Sjuk människosyn?
Ni får välja själva. Jag ägnade gårdagen med att leka med tanken om hur det låtit i vänsterkretsar om några moderater låtit sina bryggseglar-klädda ungar smiska piñatas föreställande Sjöstedt, Ohly, Schyman och Jong-Il och det runnit sötsur sås och rysk smuggelvodka ur dem.
Ni kan räkna ut med valfri skinka att det hörts brösttoner över hela Södermalm, Majorna och, ja, valfri norrländsk glesbygdshåla med ett kluvet förhållande till Sovjetunionen.
Men sedan kom jag att tänka på att om det hela hade utspelat sig i Storbritannien och skotska musiker piskat piñatas föreställande David Cameron, Maggie Thatcher och kungafamiljen hade jag förmodligen tyckt – i brist på ett bättre uttryck – var helt i sin rock n’ roll-ordning.
Vad beror det på?
Jag vill ju tro att det beror på att Storbritannien trots allt är en nation där klasskillnaderna är påfallande stora, där toryregeringar prenumererat på statsmakten nästan i samma utsträckning som Socialdemokraterna har gjort i Sverige och tagit beslut som inte alltid varit till godo för majoriteten av befolkningen. Men, jag tror inte det är hela sanningen.
Det som jag tycker är comme-il-faut någon annanstans är det inte här hemma hos mig.
Det är sanningen.
På avstånd är rock n’ roll-revolution, kungahuvuden som rullar och en sadistisk hämnd mot traditionspennalisterna en om inte lockande, så åtminstone underhållande tanke.
För att det inte sker här.
Sunt förnuft och rock n’ roll har väldigt få referenspunkter. Det är inte helt ovanligt att folk blandar ihop sin musiksmak med sina politiska idéer. Jag klandrar autencitetshetsen.
Vem vill du – helt seriöst – ska leda landet: Fredrik Reinfeldt eller Dennis Lyxzén?
Det är inte fel när politik är tråkig, saklig, bär trista kläder och inte bara uttrycker sig i uppviglande slogans – det är tråkigt när rockmusik är sådan.
Det är okej att en musiker gapar om att storma slottet och bränna ned riksdagen (även om musikanterna ifråga bör vara beredda på att betraktas som gravt infantila under en lång tid framöver).
Demokratiska(?) partier borde däremot ha bättre vett i skallen än att indoktrinera barn med våldsflirtande lekar – hur ironiska de än ter sig för vuxna människor.
Ni känner till bakgrunden till ordet, eller hur? Jag återger från minnet, för säkerhets skull: Vänsterpartiet i Malmö skojade till Första maj-firandet genom att låta barn slå med slagträ på piñatas föreställande borgliga partiledare, ur partiledarna trillade godis och papperspengar.
Osmakligt? Roligt? Oförargligt? Sjuk människosyn?
Ni får välja själva. Jag ägnade gårdagen med att leka med tanken om hur det låtit i vänsterkretsar om några moderater låtit sina bryggseglar-klädda ungar smiska piñatas föreställande Sjöstedt, Ohly, Schyman och Jong-Il och det runnit sötsur sås och rysk smuggelvodka ur dem.
Ni kan räkna ut med valfri skinka att det hörts brösttoner över hela Södermalm, Majorna och, ja, valfri norrländsk glesbygdshåla med ett kluvet förhållande till Sovjetunionen.
Men sedan kom jag att tänka på att om det hela hade utspelat sig i Storbritannien och skotska musiker piskat piñatas föreställande David Cameron, Maggie Thatcher och kungafamiljen hade jag förmodligen tyckt – i brist på ett bättre uttryck – var helt i sin rock n’ roll-ordning.
Vad beror det på?
Jag vill ju tro att det beror på att Storbritannien trots allt är en nation där klasskillnaderna är påfallande stora, där toryregeringar prenumererat på statsmakten nästan i samma utsträckning som Socialdemokraterna har gjort i Sverige och tagit beslut som inte alltid varit till godo för majoriteten av befolkningen. Men, jag tror inte det är hela sanningen.
Det som jag tycker är comme-il-faut någon annanstans är det inte här hemma hos mig.
Det är sanningen.
På avstånd är rock n’ roll-revolution, kungahuvuden som rullar och en sadistisk hämnd mot traditionspennalisterna en om inte lockande, så åtminstone underhållande tanke.
För att det inte sker här.
Sunt förnuft och rock n’ roll har väldigt få referenspunkter. Det är inte helt ovanligt att folk blandar ihop sin musiksmak med sina politiska idéer. Jag klandrar autencitetshetsen.
Vem vill du – helt seriöst – ska leda landet: Fredrik Reinfeldt eller Dennis Lyxzén?
Det är inte fel när politik är tråkig, saklig, bär trista kläder och inte bara uttrycker sig i uppviglande slogans – det är tråkigt när rockmusik är sådan.
Det är okej att en musiker gapar om att storma slottet och bränna ned riksdagen (även om musikanterna ifråga bör vara beredda på att betraktas som gravt infantila under en lång tid framöver).
Demokratiska(?) partier borde däremot ha bättre vett i skallen än att indoktrinera barn med våldsflirtande lekar – hur ironiska de än ter sig för vuxna människor.
Tuesday, May 1, 2012
Shock Me
Inlägget som följer kan mycket väl vara det inlägg på den här bloggen som innehåller minst information av allmänintresse hittills.
Jag tänkte lista de fem gitarrister som har haft störst inflytande på mitt eget sätt att spela gitarr.
Jo, ni läste rätt.
Så svårt narcissistiskt kommer det här inlägget att vara. ”Mitt sätt att spela gitarr”. Det är närmast komiskt, med tanke på att jag inte har någon gitarristkarriär att tala om.
Men jag vill ändå hylla strängbändare. Det har inte varit modernt med gitarrhjältar sedan 80-talet. Ordet gitarrsolo är ett skällsord. När man skriver om musik skriver man om låtskrivarna, visionärerna, producenterna, de galna genierna. Jag vill inte skriva ännu en text om Phil Spector, Holland-Dozier-Holland eller Brian Wilson. Jag ville hylla gitarristerna, rockmusikens grundämne. De sanna rockstjärnorna.
På inget sätt vill jag sticka under stol med de gitarrfantomer som jag själv dyrkade under det sena 80-talet Steve Vai, Yngwie Malmsteen, Tony MacAlpine och Zakk Wylde med flera, men de får inte plats på min lista. Inte så mycket för att jag skulle skämmas över att ha gillat dem som att jag aldrig riktigt lyckades härma deras fingerfärdighet.
Det får inte heller stora gitarrhjälte namn som Jimi Hendrix och Randy Rhodes (båda för gnissliga), Eric Clapton och Carlos Santana (för mycket Janne Schaffer-grimaser). Det blir inte heller några Jeff Becks, Jimmy Pagear eller Tony Iommisar. Och inte heller finns det någon kvinna i närheten. Trist såklart, men det vore bedrägeri att låtsas som om någon kommit i närheten. Förhoppningsvis ändrar det sig i framtiden.
Listan innehåller bara fem gitarrister, därför måste jag ge några hedersamma omnämnanden till dem som hamnade precis utanför: Tommy Bolin, Eddie Van Halen, Paul Weller, Scott Gorham/Brian Robertson och Jimmy Nolen.
5. Paul Kossoff
De har många saker gemensamt; Paul Kossoff och Tommy Bolin. Båda dog de 1976, 25 år gamla i de sorgliga sviterna av ett rock and roll-liv de hade vridit upp till elva. Engelsmannen Kossoff som spelat med Free, en grupp som till slut imploderat av Kossoffs missbruk och nödgat sångaren Paul Rodgers att istället bilda (det i mångt och mycket identiska bandet) Bad Company. Bolin som spelat med James Gang, Billy Cobham och Deep Purple.
Men i gitarrspelet där Bolin är äventyrslysten, flyhänt och smakfull är Kossoff nästan alltid kärv, grinig och konsekvent. Amerikanen Bolin, en extravagant stjärna: snygg och extrovert. Engelsmannen Kossoff: inåtvänd, en grovarbetare i rockens maskinrum. Men kolet som Kossoff hanterar visar sig vid noggrannare lyssning innehålla spår av diamanter. Den till synes statiska bluesrocken visar sig innehålla en hel massa själ och hans vibrato påminner om de allra skickligaste jazzsaxofonisternas. Paul Kossoff är en minimalist i ordets allra mest positiva betydelse. En gitarrist som aldrig ställer sig i vägen för låten, utan istället smyckar ut den så att man som lyssnare andäktigt inväntar nästa ton med spänning.
Lyssna på: Free - "Fire and Water" (1970), "Heartbreaker" (1973), Paul Kossoff -"Back Street Crawler" (1973)
4. Johnny Marr
Den prestigefyllda amerikanska musiktidningen Rolling Stone listade 2003 världens 100 bästa, eller snarare "betydelsefulla" (ordet de använde var "greatest") gitarrister. Listan är intressant om man är gitarrnörd. Att gitarrister som Steve Vai och Yngwie Malmsteen lyser med sin frånvaro till skillnad exempelvis från BÅDA fåntrattarna i Radiohead och gitarristerna från Quicksilver Messenger Service och Tool, kan jag ha visst överseende med. Ingenting åldrades så snabbt som det sena 80-talets shreddarhjältar. Över en natt var de hjälplöst passé. Tyvärr blir listan tristare och mer förutsägbarhet ju högre upp man kommer på den och de sista tio namnen är sövande tråkiga. Vad som däremot är en skandal är att The Smiths-gitarristen Johnny Marr inte är med. Alltså, han är inte bara inte med topp tio. Han är inte med bland de hundra greatest guitarists. Tankepaus.
Johnny Marr har påverkat all gitarrister som har försökt att göra poplåtar istället för rocklåtar. Johnny Marr har - i stort sätt - påverkat alla gitarrister som någonsin lyssnat på The Smiths. Man kan, om man är lagd åt det känslokalla hållet, avfärda Morrisseys poplyrik som pubertal och hans röst som endimensionell, men man kan inte avfärda Johnny Marrs gitarrspel. Han är inte bara den överlägset bästa låtskrivaren på min lista, han är också en glimrande stilist, som i 20-årsåldern behärskade janglig Byrds-pop, rockabilly, fet glamrock, stonesig soulpop och en helt egen virtuos form av pop. På samma gång traditionell, som revolutionär. På samma gång bastant och fjäderlätt. Att folk ibland beskyller The Smiths för att låta på ett visst sätt beror mer på bristfällig produktion än på Marrs talang att behärska all populärmusik som kommit innan honom.
Lyssna på: The Smiths - "Hatful of Hollow" (1984), "Meat Is Murder" (1985), "The Queen Is Dead" (1986)
3. Prince
Det finns två läger: De som tycker att Prince ägnar sig åt kitschig aerobicspop, som i bästa fall tangerar några av de tristare singlar Michael Jackson eller Madonna spelat in. Sedan finns det de som håller Prince som världens främste populärmusikaliska artist någonsin. Jag tillhör den andra gruppen, även om jag vet att det kan dröja tio år mellan gångerna Prince verkligen har lust att visa upp sin genialitet. Han har ju fullt på med all musik han hör i sitt huvud. Den som bara måste ut, oavsett om ingen annan orkar med den. Själv sållar jag igenom det mesta jag kommer över med honom. När som helst kan den gudabenådade talangen dyka upp, men oftast lämnas man en smula besviken över att han gjort ännu en märklig hiphop-rock-låt utan vare sig refräng eller bärande melodi. Ibland ägnar han sin tid åt oändliga funkjam och ganska besvärlig fusionjazz. Många Prince-älskare har som svårast för det. Jag älskar Prince falsettsång i pianoballader - samt - hans besvärligaste funkfusion mest av allt. När Prince likt en modern (eller snarare tidlös) James Brown löper amok på gitarren över 15 minuter strypkoppelhållen funk.
Lyssna på: Prince - "Prince" (1979), "Diamonds and Pearls" (1991), "Emancipation" (1996)
2. Pat Metheny
Vissa avfärdar Pat Metheny för att han är för virtuos för sitt eget bästa. Det är onödigt. Ingen gitarrist, oavsett genre, har lika brett register som Pat Metheny. Ingen är lika lyrisk, lika sparsmakad när han ska vara det och lika vräkig när det passar musiken. Han har gjort musik som är sval, intellektuell och spartansk och musik som är glödhet, svängig och inbjudande generös. Ingen är ovälkommen att lyssna på Pat Metheny. Det är enkel musik - om man börjar på rätt ställe.
Som gitarrist är han den som lyckats förena traditionalism med en nyskapande totalt egen stil på det mest lyckade sättet. Där andra är mekaniskt precisa låter alltid Pat Metheny den där grundläggande förälskelsen i musik lysa igenom.
Lyssna på: Pat Metheny - "Watercolors" (1977), "Pat Metheny Group" (1978), "Question and Answer" (1989)
1. Ace Frehley
Hade det inte varit för Kiss originalgitarrist är jag inte säker på att jag hade velat spela gitarr. Egentligen tror jag att jag var mer fascinerad av trummor som riktigt ung. Men allt som behövdes var egentligen en bild på Ace för att jag skulle förstå att han spelade den allra häftigaste musik man kunde tänka sig. Tillbakalutad, på gigantiska vita platåskor, med munnen suggestivt öppen, sminkad med silvermake-up, ögonen halvslutna i intergalatisk sex-extas (sug på det ordet, Aftonpressen.) Med en vacker gulröd (cherry sunburst) bullig gitarr (Gibson Les Paul Custom) mellan benen.
Det var helt irrelevant att höra honom spela. Eller det var det inte alls. Kiss-skivorna Dynasty och Alive II var och är fortfarande precis allting en tioåring kan önska sig av musik.
Som gitarrist är Ace Frehley starkt begränsad, men hans sound är bland de mest lättidentifierade i rockvärlden. Blandningen mellan staccato-riffande och ett bluesigt vibrato är lika enkel som genial, och Frehleys gitarrspel kommer fortsätta att inspirera unga människor att ta upp en gitarr långt efter att dagens djupt tragiska upplaga av Kiss stapplat omkring bland bomber och granater och yxat ur sig versioner av 40 år gammal grottmannarock.
Lyssna på: Kiss - "Alive!" (1975), "Ace Frehley" (1978), Ace Frehley - "Anomaly" (2009)
- Posted using BlogPress from my iPad
Jag tänkte lista de fem gitarrister som har haft störst inflytande på mitt eget sätt att spela gitarr.
Jo, ni läste rätt.
Så svårt narcissistiskt kommer det här inlägget att vara. ”Mitt sätt att spela gitarr”. Det är närmast komiskt, med tanke på att jag inte har någon gitarristkarriär att tala om.
Men jag vill ändå hylla strängbändare. Det har inte varit modernt med gitarrhjältar sedan 80-talet. Ordet gitarrsolo är ett skällsord. När man skriver om musik skriver man om låtskrivarna, visionärerna, producenterna, de galna genierna. Jag vill inte skriva ännu en text om Phil Spector, Holland-Dozier-Holland eller Brian Wilson. Jag ville hylla gitarristerna, rockmusikens grundämne. De sanna rockstjärnorna.
På inget sätt vill jag sticka under stol med de gitarrfantomer som jag själv dyrkade under det sena 80-talet Steve Vai, Yngwie Malmsteen, Tony MacAlpine och Zakk Wylde med flera, men de får inte plats på min lista. Inte så mycket för att jag skulle skämmas över att ha gillat dem som att jag aldrig riktigt lyckades härma deras fingerfärdighet.
Det får inte heller stora gitarrhjälte namn som Jimi Hendrix och Randy Rhodes (båda för gnissliga), Eric Clapton och Carlos Santana (för mycket Janne Schaffer-grimaser). Det blir inte heller några Jeff Becks, Jimmy Pagear eller Tony Iommisar. Och inte heller finns det någon kvinna i närheten. Trist såklart, men det vore bedrägeri att låtsas som om någon kommit i närheten. Förhoppningsvis ändrar det sig i framtiden.
Listan innehåller bara fem gitarrister, därför måste jag ge några hedersamma omnämnanden till dem som hamnade precis utanför: Tommy Bolin, Eddie Van Halen, Paul Weller, Scott Gorham/Brian Robertson och Jimmy Nolen.
5. Paul Kossoff
De har många saker gemensamt; Paul Kossoff och Tommy Bolin. Båda dog de 1976, 25 år gamla i de sorgliga sviterna av ett rock and roll-liv de hade vridit upp till elva. Engelsmannen Kossoff som spelat med Free, en grupp som till slut imploderat av Kossoffs missbruk och nödgat sångaren Paul Rodgers att istället bilda (det i mångt och mycket identiska bandet) Bad Company. Bolin som spelat med James Gang, Billy Cobham och Deep Purple.
Men i gitarrspelet där Bolin är äventyrslysten, flyhänt och smakfull är Kossoff nästan alltid kärv, grinig och konsekvent. Amerikanen Bolin, en extravagant stjärna: snygg och extrovert. Engelsmannen Kossoff: inåtvänd, en grovarbetare i rockens maskinrum. Men kolet som Kossoff hanterar visar sig vid noggrannare lyssning innehålla spår av diamanter. Den till synes statiska bluesrocken visar sig innehålla en hel massa själ och hans vibrato påminner om de allra skickligaste jazzsaxofonisternas. Paul Kossoff är en minimalist i ordets allra mest positiva betydelse. En gitarrist som aldrig ställer sig i vägen för låten, utan istället smyckar ut den så att man som lyssnare andäktigt inväntar nästa ton med spänning.
Lyssna på: Free - "Fire and Water" (1970), "Heartbreaker" (1973), Paul Kossoff -"Back Street Crawler" (1973)
4. Johnny Marr
Den prestigefyllda amerikanska musiktidningen Rolling Stone listade 2003 världens 100 bästa, eller snarare "betydelsefulla" (ordet de använde var "greatest") gitarrister. Listan är intressant om man är gitarrnörd. Att gitarrister som Steve Vai och Yngwie Malmsteen lyser med sin frånvaro till skillnad exempelvis från BÅDA fåntrattarna i Radiohead och gitarristerna från Quicksilver Messenger Service och Tool, kan jag ha visst överseende med. Ingenting åldrades så snabbt som det sena 80-talets shreddarhjältar. Över en natt var de hjälplöst passé. Tyvärr blir listan tristare och mer förutsägbarhet ju högre upp man kommer på den och de sista tio namnen är sövande tråkiga. Vad som däremot är en skandal är att The Smiths-gitarristen Johnny Marr inte är med. Alltså, han är inte bara inte med topp tio. Han är inte med bland de hundra greatest guitarists. Tankepaus.
Johnny Marr har påverkat all gitarrister som har försökt att göra poplåtar istället för rocklåtar. Johnny Marr har - i stort sätt - påverkat alla gitarrister som någonsin lyssnat på The Smiths. Man kan, om man är lagd åt det känslokalla hållet, avfärda Morrisseys poplyrik som pubertal och hans röst som endimensionell, men man kan inte avfärda Johnny Marrs gitarrspel. Han är inte bara den överlägset bästa låtskrivaren på min lista, han är också en glimrande stilist, som i 20-årsåldern behärskade janglig Byrds-pop, rockabilly, fet glamrock, stonesig soulpop och en helt egen virtuos form av pop. På samma gång traditionell, som revolutionär. På samma gång bastant och fjäderlätt. Att folk ibland beskyller The Smiths för att låta på ett visst sätt beror mer på bristfällig produktion än på Marrs talang att behärska all populärmusik som kommit innan honom.
Lyssna på: The Smiths - "Hatful of Hollow" (1984), "Meat Is Murder" (1985), "The Queen Is Dead" (1986)
3. Prince
Det finns två läger: De som tycker att Prince ägnar sig åt kitschig aerobicspop, som i bästa fall tangerar några av de tristare singlar Michael Jackson eller Madonna spelat in. Sedan finns det de som håller Prince som världens främste populärmusikaliska artist någonsin. Jag tillhör den andra gruppen, även om jag vet att det kan dröja tio år mellan gångerna Prince verkligen har lust att visa upp sin genialitet. Han har ju fullt på med all musik han hör i sitt huvud. Den som bara måste ut, oavsett om ingen annan orkar med den. Själv sållar jag igenom det mesta jag kommer över med honom. När som helst kan den gudabenådade talangen dyka upp, men oftast lämnas man en smula besviken över att han gjort ännu en märklig hiphop-rock-låt utan vare sig refräng eller bärande melodi. Ibland ägnar han sin tid åt oändliga funkjam och ganska besvärlig fusionjazz. Många Prince-älskare har som svårast för det. Jag älskar Prince falsettsång i pianoballader - samt - hans besvärligaste funkfusion mest av allt. När Prince likt en modern (eller snarare tidlös) James Brown löper amok på gitarren över 15 minuter strypkoppelhållen funk.
Lyssna på: Prince - "Prince" (1979), "Diamonds and Pearls" (1991), "Emancipation" (1996)
2. Pat Metheny
Vissa avfärdar Pat Metheny för att han är för virtuos för sitt eget bästa. Det är onödigt. Ingen gitarrist, oavsett genre, har lika brett register som Pat Metheny. Ingen är lika lyrisk, lika sparsmakad när han ska vara det och lika vräkig när det passar musiken. Han har gjort musik som är sval, intellektuell och spartansk och musik som är glödhet, svängig och inbjudande generös. Ingen är ovälkommen att lyssna på Pat Metheny. Det är enkel musik - om man börjar på rätt ställe.
Som gitarrist är han den som lyckats förena traditionalism med en nyskapande totalt egen stil på det mest lyckade sättet. Där andra är mekaniskt precisa låter alltid Pat Metheny den där grundläggande förälskelsen i musik lysa igenom.
Lyssna på: Pat Metheny - "Watercolors" (1977), "Pat Metheny Group" (1978), "Question and Answer" (1989)
1. Ace Frehley
Hade det inte varit för Kiss originalgitarrist är jag inte säker på att jag hade velat spela gitarr. Egentligen tror jag att jag var mer fascinerad av trummor som riktigt ung. Men allt som behövdes var egentligen en bild på Ace för att jag skulle förstå att han spelade den allra häftigaste musik man kunde tänka sig. Tillbakalutad, på gigantiska vita platåskor, med munnen suggestivt öppen, sminkad med silvermake-up, ögonen halvslutna i intergalatisk sex-extas (sug på det ordet, Aftonpressen.) Med en vacker gulröd (cherry sunburst) bullig gitarr (Gibson Les Paul Custom) mellan benen.
Det var helt irrelevant att höra honom spela. Eller det var det inte alls. Kiss-skivorna Dynasty och Alive II var och är fortfarande precis allting en tioåring kan önska sig av musik.
Som gitarrist är Ace Frehley starkt begränsad, men hans sound är bland de mest lättidentifierade i rockvärlden. Blandningen mellan staccato-riffande och ett bluesigt vibrato är lika enkel som genial, och Frehleys gitarrspel kommer fortsätta att inspirera unga människor att ta upp en gitarr långt efter att dagens djupt tragiska upplaga av Kiss stapplat omkring bland bomber och granater och yxat ur sig versioner av 40 år gammal grottmannarock.
Lyssna på: Kiss - "Alive!" (1975), "Ace Frehley" (1978), Ace Frehley - "Anomaly" (2009)
- Posted using BlogPress from my iPad
Subscribe to:
Posts (Atom)