Tuesday, July 31, 2012

Sista fotbollsinlägget med gänget

Fotbollen är grym. Det är mycket mer lidande och ångest än glädje och eufori. Floskler, klyschor och kliché.


Ett bottenlag har inte bara sina nerver emot sig, de har domaren, publiken och själva fotbollen som tycks rulla annorlunda för dem.
Det återstår 13 matcher i Allsvenskan 2012, det innebär 39 poäng att spela om och GAIS har idag sex poäng upp till kvalplatsen.

Jag är övertygad om att GAIS kommer åka ur Allsvenskan. Det är inte slentrianpessimism, jag talar av erfarenhet. Lag som ligger sist när två tredjedelar av säsongen har spelats klarar sig i 99 fall av 100 inte kvar i divisionen.

Varje gång jag tänker på GAIS i år får jag en minnesbild från 1996 i huvudet. 1995 hade klubben överraskat de flesta och tagit en tredjeplats i Söderettan och därmed en kvalplats till Allsvenskan där GAIS mötte Norrköping i två matcher. 1-1 hemma och 1-2 (om jag minns rätt) borta gjorde att GAIS fick spela kvar i Söderettan 1996, men, trodde alla, som ett givet topplag.

Så blev det inte. En tung säsong slutade med degradering till landets tredjedivison. Minnesbilden jag talade om är från Ruddalen efter en förlust mot Frölunda då gaisklacken riktar all sin ångest och vrede mot domaren. Som vanligt i liknande situationer, bör tilläggas. Jag minns inte varför och jag minns inte vad Frölunda vann med. Jag minns inte hur många matcher som återstod av säsongen, men jag minns att det gick upp för mig och förmodligen de flesta andra gaisare på plats att GAIS skulle komma att åka ur serien.

GAIS dåvarande tränare, den supersympatiske Bengt-Arne Strömberg, försökte lugna upprörda supportrar som halvhjärtat försöker ta sig över staket in på planen, eller åtminstone gör sitt bästa för att sparka sönder det samma efter slutsignalen. Jag hör i minnet honom säga: ”Vi kommer ordna det här! Jag lovar! Vi grejar det här!”

Vi visste att han ljög. Jag tror att han själv visste att han förmodligen ljög också.

Det kändes likadant på Rambergsvallen igår. För vad som kändes som tionde gången i år förlorar GAIS i slutminuterna eller på övertid. Övertid förresten, i nionde(!) övertidsminuten gör Häckens Waris Majeed 3-1 och firar målet genom att springa fram till gaisklacken gestikulera yvigt och visa upp t-shirten han bär under den gulsvartrandiga matchtröjan: ”Allah Akhbar” i svart text på vit bomull.

Jag är ateist. Jag skiter i om människor tror på treenigheten, Allah och Muhammed eller Gamla Testamentet. Folk får tro på vad de vill. De bör inte göra det, men de får göra det. Det är lite som rökning – osunt men tillåtet.

Hisingen Hardcore
Poängen är alltså inte att Allah Akhbar skulle vara mer provocerande än, exempelvis, ”Jesus rockar Bankeryd.” Poängen är att alla elitfotbollsspelare vet att man inte springer fram till motståndarsupportrar och firar ett mål. Det är, vare sig det är rimligt eller ej, ett sådant beteende som föder upplopp, slagsmål, skadegörelse eller ”bara” klassiskt läktarhat.

Waris Majeed fortsätter några minuter senare, efter att slutsignalen ljudit, att demonstrativt springa fram till GAIS lagkapten Fredrik Lundgren i uppenbart syfte att provocera honom när Lundgren är på väg fram till gaisklacken. Wajeed gestikulerar återigen yvigt mot gaisklacken. Hans egen klick, 14 inflyttade smålänningar, en trumma och en stackars student i en getingmaskot-kostym har han inte en tanke på att fira segern med.

Men, åh, tänker ni: Vilka rasistiska glåpord utsattes in Waris Majeed för av gaispöbeln tidigare under matchen? Här är det ärliga svaret som jag kan svära vid vilken imaginär gud som helst: Inga. Zip. Null. Nada.
Det buades när han föll, tämligen enkelt (en kraftigare spelare hade inte fått straff) i en duell med GAIS nyinbytte målvakt Henri Sillanpää och ordnade en (förmodligen) – trots allt – riktig dömd straff åt sitt lag i 87:e matchminuten.

Ibland tänker jag att jag verkligen inte hoppas att min son blir fotbollsintresserad. Jag tänker det inte för att jag skäms över fotbollspublikens beteende. Visst, det babianhane-vrålas, svärs, spottas och sparkas på staket. Men det är fotbollsspelarna som är de verkligt usla förebilderna. Dessa bortskämda, överbetalda, illojala, konstant fuskande opportunister.

Inget av det jag vill lära min son om ärlighet, lojalitet och rättvisa finns att hitta på en fotbollsplan.

Wednesday, July 25, 2012

Home of the Brave

Den sista helgen juli är proppfull med amerikansk propaganda. Åtminstone om man är det minsta intresserad av vad som brukar kallas rockmusik. Göteborg får besök av en hiskelig mängd grånande farbröder: På fredag och lördag spelar, vilket ingen kan ha missat, Bruce Springsteen på Ullevi och på söndag spelar ett visserligen decimerat, men ändå återförenat Beach Boys på Trädgårdsföreningen (Brian Wilsons bröder Dennis och Carl är båda sedan länge avlidna, vilket ni förmodligen känner till).


Inga riktigt framgångsrika rock/pop-artister har lika uttalat besjungit, beskrivit, hyllat och kommit att symbolisera sitt hemland som The Beach Boys och Bruce Springsteen. När Springsteen besökte Ullevi 1985, för vad som kommit att bli den klassiska konserten som alla andra Springsteen-konserter i Sverige alltid jämförs med, så var han en populär men misstänkliggjord medelstor rockstjärna i mängden. Han senaste skiva hette Born In the USA och konvolutets alla bilder manifesterade så många saker med USA-anknytning (förutom stjärnbaneret, Levi’s jeans, baseballmössa och motorcykelboots med mera) att den genomsnittlige svenske USA-hatar… *förlåt* Imperialist-kritikerns huvud måste gått helt i spinn.

Men Bruce lyckades ju som alla vet att omvända Sverige. Kanske lyssnade nåpgon på texterna som var lika kritiska som glorifierande av sitt hemland. Inte minst var ju den så besvärligt döpta titellåten uppenbart kritisk till Vietnam-kriget. Troligtvis var det första steget mot att Bruce annekterades av en enad svensk socialdemokrati. Sedan 1985 har det varit inskrivet i svensk grundlag att alla människor ska ha minst ett album av Bruce Springsteen i sin skivsamling (gärna någon av de två katastrofala albumen Lucky Town eller Human Touch, men även ovan nämnda Born In the USA är mycket vanlig rapporterar statens kontrollenhet för Bruce-lyssning, vilka brukar genomföra sina kontroller oannonserat i samband med tv-pejling).

Ett mycket populärt uttryck gör gällande att ”Springsteens låtar är ett vykort från den amerikanska drömmens baksida”. Jag vet inte om det är Mona Sahlin eller Leif Pagrotsky eller någon mogen rockjournalist på Dalademokraten i sliten flannelskjorta som har myntat det här uttrycket. Hur som helst så borde det varit någon av dem, kanske alla tre vid ett runda-bordet-samtal om ”rock och solidaritet”.

Jag har sett Bruce Springsteen vid två tillfällen 1999 på äckel-Stadion i Stockholm och 2008 på Ullevi. Det var… okej. Inte mer. Det var rock i svarta jeans och t-.shirt, ibland sprudlande och livsbejakande men lika ofta stelbent och fyrkantig.

Det ändrar ju naturligtvis inte det faktum att Bruce spelat in en väldigt massa bra rocklåtar som de allra flesta handlar om priset på bensin och tjejer som sminkar sig i backspegeln.
Born To Run, Darkness on the Edge of Town och Nebraska är alla lysande skivor som ingår i musiklyssnandets A-kurs

Brian Wilson 1975
Om svenskars förhållande till Bruce Springsteen har varit fullkomligt okomplicerat sedan 1985 kan inte det samma sägas om The Beach Boys. Alla svenskar är medvetna om Beach Boys, deras kändiskvot överträffas väl endast av Beatles och Rolling Stones när det gäller grupper och alla har sin sanning om vad The Beach Boys är.
Jag har träffat musikintresserade människor som dömt ut Beach Boys som ett plojigt strandband med några kitschiga 60-talshits som alla avhandlar surfing och bilar. De här människorna är visserligen ofta människor som övervärderar Depeche Modes inflytande på populärkulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet.

Andra människor dyrkar särskilt Beach Boys tidige arkitekt Brian Wilson som vore han den felande länken mellan Beethoven och Duke Ellington – Albumet Pet Sounds brukar ofelaktigt placera sig topp-tio (precis som Springsteens Born To Run) när historiens bästa album ska listas – och den förra året utgivna ”förlorade mästerverket” SMiLE har omgetts av så mycket rockmytologi, att inte ens gruppens historia med mentalsjukdom, droger, Charles Manson, drunknad snygg-brorsa vars begåvning omvärderats, till det positiva, i efterhand och canceravliden guldstämme-innehavande lillbrorsa, har lyckats överskugga den.

Men visst, det är tidiga 60-talslåtar med Surfin’ och U.S.A. i titlarna som de flesta väljer att associera bandet med. Det är ingen vild gissning att åtminstone 75 procent av den klassiska uppsättningen av bandet både varit republikaner OCH vapenförespråkare. (Alltså, enligt svensk logik, besittandes låg IQ).

Egentligen vill jag ju inte dela de bästa 70-talsalbumen med Beach Boys (eller soloalbum med Dennis, Brian eller Carl) med kreti och pleti. Det är mycket bättre att de går runt och tänker på Kokomo och den där 80-talsfilmen med Tom Cruise där han blandade scientologiska drinkar. Men. Jag säger det ändå och jag tänker säga det klyschigt: Har du ännu inte hört albumen Sunflower och Surf’s Up är jag avundsjuk på dig. Du har stora ögonblick framför dig.

Kanske inte vid första lyssningen, kanske inte vid andra heller. Jag är däremot vid ett ställe i mitt liv där jag helt allvarligt inte hade kunnat leva utan låtar som Forever, Tears In The Morning, At My Window, Long Promised Road, Surf’s Up och ’Til I Die bara för att nämna de allra, allra finaste låtarna på de två albumen. Det finns fler. På söndag är det jag som styr kosan på Trädgårdsföreningen och hoppas att få höra åtminstone ett par av dem. Jag tänker stå dig och önska att jag var 17 år i Kalifornien 1961 och det finns ingen i världen som kommer kunna övertyga mig om att det är en larvig åsikt.

Thursday, July 19, 2012

En sida.

Nämen… Heej! Hur har du haft det? Vad har det varit – tolv år? Du är dig lik! Hur går det med honom-eh… Jaså, ja, jo, det är ju så det är… Jaså? Jaså! Vad kul! I april nästa år!? Lycka till då. Det var verkligen kul att höra! Verkligen.


Ja, nej, det är samma gamla vanliga här. Nej, inte… nej. Du vet… Man hankar sig fram, tänker att det ska lossna snart. Ja, nej, man borde väl… ja, nej. Du vet hur det är! Men nog om mig – berätta mer om hur du har det! Vad..?

Men Gud… Men Guuud! Säger du det? Jaa, det var ju något sådant som man förväntade sig… men kanske inte riktigt så… Ja, nej… Nej, det är ju så det är. Mmm.
Tråkigt. Men vad kul att...! Ja! Det får du göra! Ja, ja… det vill jag gärna göra! Nämen… Gud vad söt! Jag får se! Nämen… pappas mun! Men mest lik dig ändå va? Mm. Mm-hm. Haha! Gud. Ja. Vad roligt.

Det vore kul att… Ja… Ska vi göra det! Ja, det måste vi! Okej… Noll-sju-noll-två… Mmm… fyra… Ja. Bra! Jag ringer dig direkt då så får du mitt… Vänta… Så! Haha! Men du… Ja, det måste vi verkligen… Puta Madre, eller något sådant! Ja-a tapas, eller något! Precis! En fredag efter jobbet… det blir väl lättast. Ska vi höra höra med..? Um-hm. Ja, nej, nä precis. Oj… Ja. Nej. Inte henne då.

Aa–men det får vi göra, absolut. Aa. Jag ska göra det – nästa gång jag pratar med henne… Jag vet! Helt sjukt! Högstadiet, ja! …Martha’s Vineyard, sedan Saint Tropéz… Ja. Åklagare, ja. I åttan… det kunde man inte tro. Precis, först i klassen, ja… Men du, Darling, vi får säga så! Måste springa! Hörs, ses!
Puss. Mwah. Ciao.
Maya Rudolph (bilden) har inget med texten att göra. Hon är bara en jättebra skådespelare och, ej att för glömma, dotter till den ljuvliga sångerskan Minnie Riperton (1947-1979).

Wednesday, July 18, 2012

Work is a four-letter word

Man borde inte använda sin plats i cyberrymden för att skriva av sig och jag ska aldrig skriva i affekt – det blir sällan roligt eller bra. Men.


Herrejävlar vilka humorbefriade, intelligensbefriade, inside-the-fucking-box, bittra, projicerande, fantasilösa, skvallrande, sladdrande, tråkiga, obegåvade, mediokra människor man ibland måste le och kuttra mot!

Så. Nu känns det bättre. Hej då.

Tuesday, July 17, 2012

Brutalitet

Hela det förfärliga Landala. Heladet gräsligt perversa nya Masthugget. Högsbo kyrka. Det bruna avskyvärda huset vid Anders Personsgatan/Källhusgatan. Spannmålsgatan öster om Östra Hamngatan.


Fem exempel på vulgär arkitektur i Göteborg. 60-talets arkitektonisk nybrutalism. Det finns så mycket andra exempel. När progressiva socialdemokratiska politiker förblindade av ett modernt folkhem skulle rusta de svenska städerna, sågs till funktion inte till estetik. Den här åsikten lever kvar. Tro inte något annat – Göran Johanssons dotter Anna Johansson, socialdemokratisk politiker, förklarade för mig, i en kort ordväxling på Twitter, att Södra Gårda inte ska rustas upp: ”Det ligger för nära motorvägen, ingen vill bo där”. Det är fel Anna . Jag lovar dig. Jag vill bo där. Jag bor visserligen i Norra Gårda. Det är i cementbunkrar en majoritet av människor inte vill bo i.
Högsbo kyrka: Ritad av Malmö-arkiterkterna Bror Thornberg och Torsten Roos under mottot "Vår Gud är oss en väldig borg". Invigd 1966. Betong.

Den schweiziske arkitekten Le Corbusier hålls ofta ansvarig för den smaklösa arkitekturstil som många bombade andra världskriget-städer valde att bygga upp städerna i igen. Nu blev ju Sverige som bekant i bombat i andra världskriget – våra politiker valde det till oss ändå.

Men tittar man närmare på Le Corbusiers byggnader ser man att trots att stilen ofta är extremt modernistisk är den oftast inte smaklös på det där 60-70-tals-svenska viset. Man får snarare gå till de sovjetiska konstruktivisterna för att hitta fröet till arkitekten och stadsplaneraren Lennart Holms Miljonprogrammet i vilket han till stor del tog hjälp av kollegorna Klas Anshelm, Bengt Edman, Bernt Nyberg och Sigurd Lewerentz.

Igår gick filmaren Anders Wahlgren dokumentär När Domus kom till stan från 2004 på SVT igen.
Jag vet att jag sett delar av den förut. Den har lite samma effekt som den sista ölen en sen våt krogkväll. Illamåendet kommer lite fördröjt – men obönhörligen och med en överraskande kraft.

Dokumentären nämner ingeting om förhållanden i Göteborg. Den handlar om små till medelstora svenska städer i företrädesvis östra Syd- och Mellansverige. Den handlar om hur Kooperationen köpte hela kvarter i den centrala delarna av städer – helst vid det största torget och helt osentimentalt och historielöst rev byggnader från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-tal för att bygga bruna eller gråa gigantiska cementlådor för sina varuhus Domus mitt inne i städerna. Till varuhusen såg man sig också tvungna att bygga nästan lika stora parkeringshus i samma vämjeliga stil. Konkurrenten EPA följde i många städer efter och gjorde precis samma sak – på andra sidan stora torget.

Jag tillhör de människor som tror att miljön som en människa befinner i påverkar henne. Att svenska städer, i synnerhet mindre städer, har en stadskärna fortfarande idag som är makalöst ful påverkar knappast de boende positivt.
I förlängningen leder ett nedklottrat parkeringshus till mer vandalism – mer utanförskap – även om det här blogginlägget inte riktigt orkar gå hela den vägen och ta upp den tråden.

Jag brukar handla på Konsum. Jag gillar deras ekologiska sortiment – deras Änglamark-produkter och deras utvalda Coop-produkter överträffar Ica:s motsvarande med hästlängder.
Dessutom finns den obehagliga konnotationen mellan Ica och det sataniska blåvit-randiga fotbollslaget ända tillbaka till 1970-talet, vilket alltid har medfört et själväckel när jag handlat på Ica.
Jag antar att jag får börja handla på Willys och Hemköp, trots att de förmodligen betalar sina anställda 50 spänn i timmen.

En annan våldsam tråkighet: Spiritualized kommer inte till Göteborg i november. Det hela verkar vara en anka från gaffa.se. Det bekräftade Llamadjuren på Luger efter lite Twitter-Tourettes från min sida.Vill man se Jason Pierces rymdgospel i Sverige får man bege sig till Tjockhult. I sanning deprimerande.

För att ni inte totalt ska bryta ihop av allt depp idag sätter jag in en bild på en ung, tjusig och begåvad Stevie Nicks här. Varsågoda:


Stevie Nicks. Ej betong.

Friday, July 13, 2012

Atychiphobia

Louise Johansson. Vet ni vem det är? Det något, ursäkta, anonyma namnet har varit upphovet till en explosion på Twitter de senaste dagarna. Louise Johansson vann Svenska Mästerkocken i TV4 förrförra säsongen (”Matlagnings-Idol”, som Jompy kallade det).


Föga visste den sävliga Louise från Kungälv att hon inte bara skulle bli en kock-idol, utan även en cock idol.
I en tidning som – om jag förstår det hela rätt – delas ut till personer på Arlanda flygplats har Louise fått posera i suggestiva poser – bland annat greppandes en duschhandtag med våt blick.

Det fick naturligtvis en bloggosfärens genussuperhjälte med aliaset Genusfotografen att gå i taket. Per Morberg hade aldrig fotograferats gränslandes metallklingan på ett charkuteriverktyg (även om vi är många som hade velat se just det) och Marcus Samuelsson hade aldrig ombetts att böja sig framåt över spisenför att visa lite hud!
Genusfotografen skrev ett syrligt blogginlägg och talade om för Arlanda och byrån/fotografen att det här minsann var fotograferande från 40-talet – alltså långt innan digitalfoto och mobilkameror.

Arlanda bad om ursäkt, utan tvivel rädda för att ingen skulle vilja landa eller lyfta från deras anläggning om de visade sig vara pervon som kanske tafsar på en i säkerhetskontrollen.

Men fotografen, som mitt lata researchande förbjuder mig att leta upp namnet på, blev ursinnig och fabricerade inlägg i olika namn på Supergenusfotografens blogg. På något sätt som jag inte fattat riktigt lyckades Bingo Rimér-imitatören dessutom få Spindelhens-fotografen att behöva betala 15000 kronor i böter.
På Twitter gick indigationsvågorna höga. Vi (på Södermalm och i Majorna) måste samla ihop till vår vän Captain Genusfotografs ”böter”. Sagt och gjort.

Alla glada.

Samtidigt i Skåne.

Tommy har en korvkiosk. Han säljer korv. Tommy vill pimpa sin korvkiosk och skrider till verket som den sanne entreprenör man får förutsätta att en korvkioskinnehavare är. Han fixar en reklamkampanj. Affisch(er) i profil föreställandes en kvinna med skarpt rödmålade läppar som omsluter en kokt wienerkorv, av förmodat tveksam kvalitet, trycks upp och häftstiftas fast på korvkiosken.

Gudrun Schymann avbryter sitt semesterfirande (har pågått sedan 2009) på Österlen och fördömer i starka ordalag korvmånglaren, bloggosfären exploderar och Ring P1och Twitter fylls av rätthaverister maskerade i den politiska korrekthetens fladdrande cape. Alla redo att rycka ut och trycka till Den Sexistiske Nitratförsäljaren (som förmodligen använder tarmar från mördande jungfruer som korvskinn, eller, ännu värre syntetiskt material).

En aktiv Kd-ungdom, som vanlig med örat mot rälsen, protesterar mot protesterna(!) genom att säga att den läppstiftsbärande figuren vars läppar omsluter korven ,likaväl kan vara en mans (kd-ungdom knows their shit – de har varit på klassresa i Stockholm och passerade då ett gäng punkare vid Gamla stans tunnelbanestation) och den djuopt geniala (det måste medges) sloganan: ”Här får ni något att suga på – genuspedagoger!”

Någonstans västerut, i den nedlagda hamnstaden Göteborg sitter en halvbitter, halvgammal, halvtjock man och funderar. Han funderar på om det verkligen är så mycket att uppröras över – affischerna, vars genomslag hade varit tämligen minimalt om inte PK-kavalleriet skrittat in och skjutit i luften med sina musköter och gett den utrymme all over the place.
Visst är Tommys reklam smaklös – lite som en kokt wienerkorv – men är den verkligen ett hot mot demokratin och jämnställdhetsarbete?

Jag må vara naiv, men jag tror inte det.

Och Louise. Louise är en människa. Louise kan själv ta sina beslut om det är förnedrande att posera med ett duschhandtag i handen. Jag är säker på hon att känner sig väldigt hedrad av alla som tagit anstöt å hennes vägnar – Christ! – Å ALLA KVINNORS vägnar.
Men jag tror också att Louise skakar lite på huvud och tänker: ”De där hjärnorna skulle man inte ens kunna använda till aladåb”.


Thursday, July 12, 2012

Come friendly bombs and fall on Slough

Jo fan – jag köpte biljett till Ricky Gervais på Scandinavium, förhandsbokade via någon like-sida på Facebook till och med.

Jag var tvungen. Jag har alla hans officiella standup-dvd:er, självklart också alla de klassiska tv-serierna, några av filmer, podcasts, böcker… I need to go. Buy the fucking t-shirt too, I pressume. Trots… Ja, ni vet… trots att, eh…

The Office (som ni naturligtvis inte blandar ihop med den monumentala amerikanska långfilmen Office Space, den amerikanska tv-serien The Office eller Henrik Dorsins genanta buskiz under aliaset Ove Sundberg) var en milstolpe (bara Seinfeld kommer i närheten). Inte bara i tv-komedigenren, utan i kulturen överhuvudtaget.
Aldrig någonsin hade något varit lika skruvat, men samtidigt lika sant, lika pinsamt att beskåda men också hjärtvärmande (kärlekshistorien mellan Dawn och Tim!).

Jag förutsätter att ni alla har den kompletta The Office-boxen på dvd och ni memorerat alla repliker. Annars vet jag allvarligt talat inte vad ni är för människor. Allt har liksom sagts om den tv-serien – ändå går den inte att tjata eller analysera sönder – och – ovanligt nog i komedisammanhang – den håller fortfarande över tio år sedan den producerades. Maybe even more so.

Där amerikanska tv-serier och filmer vars raison d’être är att beskriva kontorsarbetsplatsens leda, ritualer och tragiska kommunikation i europeiska ögon alltid får ett glamoröst skimmer som förstör illusionen av tristess… Office Space utspelar ju i Kalifornien, för guds skull! Hur tråkigt kan man ha där? (Förmodligen jättetråkigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar).

Engelska The Office utspelar sig i Slough – en förort till London, enligt utsago så trist att den adlade poeten Sir John Betjeman i sin kändaste dikt, betitlad just ”Slough” bad att bomberna skulle regna över. En dikt David Brent – chefen, också med illa dold avsky läser upp och kritiserar i serien.

David Brent, ja. Den avskyvärda lilla mellanchef, tragiska människospillra och svårartat narcissistiska clown – som man när han i sista avsnittet ändå hittar kärleken inte kan låta bli att glädjas oerhört med. För så stark är serien. Som jag hoppas att ni vet.

I den lika briljanta – men i Sverige inte riktigt lika uppmärksammade serien – Extras spelar Gervais Andy Millman. Även han en förlorare, men med ett mer uppenbart gott hjärta än David Brent. Andy hankar sig fram som statist i diverse tv-produktioner och drömmer naturligtvis om det stora genombrottet, primetime, BBC och sedan Hollywood. Oftast klipps han dock bort ur kostymdramat utan att ha fått yttra en enda replik.
(En liten utvikning är att Kate Winslet i ett av avsnitten, där hon spelar sig själv, är så rolig, förtjusande och allmänt briljant att man som heterosexuell man som inte ens sett filmen Titanic, blir vansinnigt förälskad i henne. På riktigt. Och likear henne på Facebook och sådant. True story.)

Jag hoppas innerligt att ni är så old school att ni genast beställer den kompletta Extras-dvd-boxen NU, om ni inte redan har den. Gillar ni inte Extras är det fel på er. Det är sant. Det är en beprövad metod på många vårdinstanser att undersöka en patients sjukdom genom att se hur de reagerar på Extras. Föredrar patienten Solsidan är det bara att skeppa iväg dem till närmaste förort, där de får mentalt ruttna vid en Weber-grill med en frozen Daquiri i näven samtidigt som Lotta på Liseberggår på oändlig repeat på ett hackigt TV4 Play.

Efter Extas hände något med Ricky Gervais.

Vi fick lära känna personen Ricky Gervais: Superkomikern, den geniala manusförfattaren. Via podcasts och mer dokumentära tv-serier växte en person som vi åtminstone misstog för Den Riktige Ricky fram.

Och… eh… Han verkade inte så sympatisk. Till och med mindre sympatisk än den parodiske David Brent i vissa sammanhang. En mobbare med hysteriskt gapskratt, en lyteskomiker och självgod besserwisser.
Ibland glimtade genialiteten igenom – i Oscarstal, Hollywood-filmer och på Twitter (där han är oerhört aktiv).

Det har varit plågsamt, av helt fel anledning, att se Ricky plåga den ynklige Karl Pilkington i andra säsongen av An Idiot Abroad (Jag gillade pliktskyldigt den förtsa säsongen, som minnesgoda läsare minns). Och den senaste serien – Life Is Short med den kortvuxne Warwick Davis i huvudrollen har jag bara kunnat titta på sporadiskt. Gränsen för när dvärgskämt blir billiga kommer liksom ganska fort – även om serien är gjord utifrån Warwicks perspektiv.

Men, naturligtvis var jag tvungen att köpa biljett. Hur osympatisk han än ser ut på bilden som gör reklam för framträdandet.
Om Jerry Seinfeld är sitcomens Elvis Presley är Ricky Gervais komediseriernas The Beatles. Ett tidigt peakande The Beatles. Och ingen som hade chansen vill ha missat The Beatles.

Wednesday, July 11, 2012

En omväg via Milano

Det vore lite konstigt om den här bloggen helt plötsligt blev en modeblogg, eller hur? Jag har liksom – how to put this – ”lite för kraftig benstomme för att vara modeintresserad”. Och jag är inte heller särskilt modeintresserad. Däremot är jag ganska stilintresserad. Kläder med stil blir aldrig omoderna. Det är liksom aldrig mer eller mindre inne med rutigt, randigt eller marinblått och mossgrönt i stilvärlden.


Det finns en ganska vedertagen sanning om män och kvinnors klädshopping. Kvinnor köper kläder som de tycker är snygga, män köper vissa märken, som de någon de senaste tio åren bestämt sig för gör snygga kläder.

När jag kollar kläder på nätet så browsar jag olika klädmärken. Det här är lite stört. Det är en märkesfixering – men den behöver inte nödvändigtvis vara de dyraste märkena. Under tidigt 90-tal var Fred Perry-pikéer, Ben Sherman-skjortor och – i något mindre utsträckning – Lonsdale-munktröjor något man nästan var tvungen att åka till England för att lägga vantarna på . Åtminstone till Stockholm – vilket av förståeliga skäl var plågsamt för alla inblandade.

Nu kan man köpa Fred Perry på MQ. Det gör att ett varumärke devalveras, inte riktigt som när Chevrolet började bygga gräsliga småbilar – men nästan.

Som en svårt Dorian Gray-skadad person kan jag inte låta bli att nämna de klädmärkena som jag tycker är bäst på att göra herrkläder (i väldigt varierande prisklasser):
Brooks Brothers, Acquascutum, ONETrueSaxon, American Apparel, Polo Ralph Lauren, Samsöe&Samsöe, Duffer (tillbaka på jdsports.co.uk), Faconnable, Sergio Tacchini,  Henri Lloyd, Hackett och Clark's.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att ni ska göra med den informationen. Kanske printa den och hänga upp den inramad ovanför er huvudkudde. Annars kan ni hålla den emot mig och ha som trumfkort någon gång ni vill dra upp något pinsamt som jag har gjort.

Kjamiz,
H

Monday, July 9, 2012

Death by floskelklubba

Det här med att leva i nuet – vilken bullshit det är. Hela vår tillvaro är ju uppbyggd för att inte leva i nuet. Att leva i nuet är att inse att vi arbetar sisådär elva månader om året, att vi spenderar fem av sju dagar i veckan på arbetet – åtminstone de användbara timmarna. Att alla vi känner och älskar en dag kommer att dö. Att människor i detta nu får dödliga sjukdomar, lemlästas, fråntas sina rättigheter, våldtas och lyssnar på E-Type.


Det är obegripligt hur lejonparten av oss skulle orka med att existera om det inte var för sången, för matchen, för semestern, för fyllan, för helgen, för den där fantasin – den där du börjar arbeta på en oljeranch i North Dakota.

Eller är det pensionen vi ska drömma om? En trädgård att påta i medan ryggen värker och vi får gå upp och kissa tre gånger per natt. Vi män då. Om vi lever.

När vi sitter på jobbet (förutsatt att du sitter och arbetar) – exakt vad är det du ska leva i medan du stressar? Du ska leva och INTE stressa – är det det som är poängen? Men om jag lever och inte stressar så hinner jag inte göra det som jag måste göra och då får jag minsann – pun intended – veta att jag lever.

Nej, vi måste leva mindre i nuet. Det har religionen lärt oss sedan tusentals år tillbaka. Det säger heroinistens ögon i Vasagatans tunnelbaneuppgång (den mitt emot Nordic Light). Det säger chefen och politikern och varenda jäkla krogkö i varenda tragisk svensk stad.

Musik, film, tv, sociala medier, böcker, tv-spel, datorspel, glossiga magasin, reklam. Mindre nu. Helst inget alls.
Arbete, projekt, styra upp, renovera, make-over, proaktivitet, ta höjd, spekulera, planera, spara.
Inget nu. Bara sedan.

När?
Vet inte.
Var?
Någon annanstans! Inte här!
Hur?
Vadå? Carpe diem för fan.

Thursday, July 5, 2012

Ännu mer - men inte så mycket - årlig Way Out West-ångest

Afghan Whigs, Billy Bragg, Blur, Bobby Womack, Bon Iver, Frida Hyvönen, Here We Go Magic, Hot Chip, Jonathan Richman, Kindness, Korallreven, Mazzy Star och Rodriguez.

Okej namn – band jag skulle kunna tänka mig att se men inte helt säkert hade gått och sett om de kom ensamma till Göteborg – inte mer.

Jag har sett Blur, Bon Iver och Frida Hyvönen. Eftersom Kindness, Korallreven och Rodriguez spelar på klubbscenerna som jag aldrig orkar gå på igen – faller de bort.

Hope Sandoval och den där killen i Mazzy Star
Egentligen är det bara Jonathan Richman, Mazzy Star och i viss mån Bobby Womack som gör mig riktigt entusiastisk av artisterna ovan.

Det behövs verkligen att Saint Etienne, Lightships och gärna Steve Mason bokas omgående för att jag riktigt ska få den där ”måste-ha-biljett-paniken”. (Det är nästan så att jag hoppas att de inte bokas in…)

Wednesday, July 4, 2012

Meningitis

Att åldras är att… Nej, förlåt.


Att bli äldre är att… Nä.

Att plötsligt befinna sig i 40-årsåldern – är – att godmodigt vänja sig vid att ha gjort vissa saker för sista gången, och, att man troligtvis aldrig kommer att göra eller uppleva vissa saker.

Jag har en textrad som snurrar i huvudet vissa kvällar när jag försöker att somna utan att lyckas särskilt väl:

”I proclaimed myself a failure at 23 / So that I wouldn’t be a liar at 40.”

(Ni har inte hört låten, det har ingen.)

Men i mitt fall tror jag inte att det kommer vara mer traumatiskt att fylla 40 än vad det var att fylla 30 eller 25. När jag fyllde 25 satt jag på en träpall i damm och sorterade in tusentals cd-skivor i risfickor bland hundratusentals andra cd-skivor i rispapper – och fick migrän så att mina gäster fick vända i dörren. Good times.

Min 30-årsdag firade jag i en nordengelsk industristad (självmytologiseringen!) med att äta kinamat med min far och sedan gå ut på pubrunda ensam. På 90-talstemaklubben spelade de Loaded med Primal Scream som var fjärde låt. Vi var fem stycken där. Jag gick vidare till en vanlig pub där stämningen var så dyster att till och med jag kände mig malplacé. Good times.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Det är inte av självömkande. Jag hade gärna bott i en nordengelsk industristad omgiven av dammiga cd-skivor – bara jag slapp att sortera dem på en liten träpall.

Jag skriver det här för att när jag tänker på det kan min hjärna omöjligtvis bestämma sig för om jag har förändrats radikalt sedan jag var 20, 25 och 30, eller om jag inte förändrats någonting. Har världen runt omkring mig förändrats? Ja! Eller nej.

Vad markerar förändring? Förutom de uppenbara sakerna: grått hår, familjebildande och att Madonna känner sig nödgad att komma med drogliberala uttalanden för att ”vara relevant”.

Kraftwerk på Way Out West markerar inte förändring. Inte för att det nödvändigtvis är något positivt med förändring inom musiken. Popmusiken – alltid upp över öronen förälskad i sitt egna förflutna. Kraftwerk, som släpper ett ”halvnytt” album per decennium. Kraftwerk som förmodades vara framtiden 1981, men egentligen bara var kitsch från mitten av 70-talet. Eller, om man så vill falla in i musikjournalistjargongen: ”Kraftwerk transcenderar hela den populärmusikaliska utveckling under 40 år…” Bullshit. Kraftwerk må åldras med mer värdighet än Ted Nugent, men det gör dem inte särskilt mycket mer relevanta musikaliskt än The Motorcity Madman.

Way Out Wests systerfestival, som den brukar omnämnas som, är Öya-festivalen i Oslo. Där spelar många av de artisterna som senare kommer till Way Out West. Men, eftersom Way Out Wests bandbokare är nervöst tunnhåriga hipsters i 28-årsåldern som hatar ”rock” men älskar ”konceptuell rock” så kommer inte The Devil’s Blood, Baroness, Entombed till Way Out West och eftersom samma människor ogillar pop och älskar ”poppens idé” så är varken Saint Etienne, Lightships eller Steve Mason klara för Way Out West. Det är inte heller The Congos med Lee Perry i ledband, vilket bara är jäkligt konstigt.

Monday, July 2, 2012

Tillgång och efterfrågan

Fotboll suger. Det tror fan att den moderna fotbollen suger.


För exakt två år sedan värvades den ivorianska mittfältaren Yaya Touré från FC Barcelona till Manchester City. Yaya Touré är en extremt duktig fotbollsspelare, men du måste ändå vara hyfsat fotbollsintresserad för att vara familjär med hans namn. Yayas lön var 2010, den är med största sannolikhet högre idag, £ 221.000,00.

Om året? Nej, i veckan. I VECKAN! Ungefär två och en halv miljoner svenska kronor I VECKAN!

Visserligen är Yaya Tourés hemland, Elfenbenskusten, en av världens största producenter av kaffe och kakao – överhuvudtaget har landet enastående naturtillgångar (olja, diamanter med mera) och var väldigt länge Afrikas rikaste land, men det är ett land plågat av inbördeskrig och oroligheter fortfarande in på 2010-talet. Tro inte att det är särskilt många ivorianer som skor sig på landets tillgångar. Landet blev självständigt från Frankrike 1960, men de cirka 14000 fransmän som idag bor i landet äger en absolut majoritet av tillgångarna.
2011 hamnade landet på plats 170 av 187 på UNDP:s utvecklingsindex. Vad innebär det? Ja, bland annat att 50 procent av befolkningen lever på under USD 2,00 om dagen.

Det blir alltså med dagens dollarkurs nästan exakt hundra svenska kronor i veckan.

Men, visst, Yaya Touré har en av de absolut högsta lönerna i hela Premier League. Medellönen för en fotbollsspelare i Manchester Citys a-lag ligger på £86.280,00. I veckan. Det blir med dagens pundkurs drygt SEK 983.000,00, ja, i veckan då.

Men som ni sett i EM, engelsmännen (även de bästa såpelarna i engelska ligan är importer) är lite halvdana på att spela boll. Spanjorna är bäst i världen. Det såg man tydligt när de lekte hem finalen mot Italien med 4-0 (Nej, jag är inte ironisk nu - jag har aldrig sett en bättre fotbollsmatch som neutral åskådare ).

Men visst måste ett land med de näst högsta skulderna och bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i EU vara försiktigare med sina pengar?
Nja. Smakar det så kostar det, som den avskyvärda gamla klyschan lyder.
Manchester City har sportvärldens tredje högsta genomsnittslöner för idrottsföreningar inom lagsporter. På andra plats kommer Real Madrid och ohotad etta är alla semifotbollsintresserade människors älsklingslag FC Barcelona.
Den genomsnittlige a-lagsspelaren i Real Madrid tjänar SEK 1.035.556,37, i veckan – naturligtvis.
För Barcelona är medellönen i veckan per a-lagsspelare… Vill ni verkligen veta? Ni borde inte vilja veta…

En miljon etthundrafemtiotretusen svenska kronor.

Kan man vara värd så mycket pengar? Nej, det kan man inte. I synnerhet inte om du är verksam i underhållningsindustrin – till vilken den modern fotbollen nu måste räknas. Var kommer pengarna ifrån?

Från shejker som bestämmer att det är en kul grej att köpa Manchesters näststörsta fotbollslag och försöka vinna lite saker med det under några år. Och från dig som klär din son och dotter i en Barcelona-tröja med namnet Messi på ryggen.
Vad hade man kunnat göra åt svälten i världen och forskning om cancer, alzeimers, HIV och hjärt- och kärlsjukdomar om pengarna på jorden användes lite visare? Och då är bara fotbollen en piss i Norde älv. Tänk alla sporter, filmstjärnor, musiker, all Dubai-lika städer, vapenrustningen, rymdprogram… dina semesterpengar till diktaturer när du semestrar i Thailand och Egypten.

Jag älskar fotboll. Men den moderna fotbollen är galen. Galen… – den är äcklig, sjuk, korrupt, självgod, pompös och mer än något annat – världsfrånvänd.