Thursday, August 9, 2012

Oh, Carol

Jag föraktar mig själv lite för vad jag nu ska skriva.


Nätverket 50/50 ondgör sig, i en obligatorisk artikel i dagens Göteborgs-Posten, över det faktum att 75 procent av artiserna på Way Out West är män. Jag vet att jag kommenterat det här tidigare. Jag vet att jag borde släppa det. Jag vet att yadda-yadda-yadda för-ett-gott-skäl.

Men vi gör så här istället. Lite interaktivitet, du som läser det här kan göra det själv eller du säga till en vän att göra det: Sätt ihop en egen fiktiv festival där 50 procent av musikerna som framträder ska vara kvinnor. Titta på Way Out Wests hemsida och räkna hur många artistnamn som deltar.

Inte så svårt?

Okej.

Men reglerna är så här: 50 procent av ALLA musiker på scenen ska vara kvinnor alltså inte bara de i rampljuset. Att hitta 50 procent kvinnor som sjunger är kanske inte så svårt, men i den här festivalen ska 50 procent av alla gitarrister, basister, trummisar, klaviatursspelare, DJ:s, vilka instrument ni vill vara kvinnor.

Okej. Sätt igång. Kommentatorsfältet här nedan är öppet! Spread the Word!

Jag ska inte säga att er festival (glöm inte att den ska sträcka sig över fyra dagar och innehålla lika många artister som Way Out West gör!) kommer bli ganska kass.

Ni kanske har järnkoll. Sheila E är ju given, eller hur. Hur får ni hit Carol Kaye förresten? Världens bästa elbasist. Hon är 77 år gammal. Ni känner väl till Carol Kaye? Inte? Vad genant.

Tuesday, August 7, 2012

På hur många sätt kan man uppskatta en person som hoppar?

Mats Nyström – denna tv-sportens Fjant (Fjant, som trollet i Trolltider i tomteskogen) – till Mats Olsson – musikjournalistikens Leif GW Persson fast med populistiska tv-soffåsikter om idrott:


”Mats, varför har du tidigare uppskattat Isinbajeva så mycket?”

Vi stannar där. Mats O:s svar är ointressant. Naturligtvis är det ointressant. Av två skäl:

1. Svaret är uppenbart

1½. På hur många sätt kan man uppskatta en stavhoppare?

Svaret är uppenbart där att Jelena Isinbajeva fram tills alldeles nyligen har varit en fullkomligt överlägsen idrottare i en tämligen endimensionell idrott. Hon har sedan 2003 28 världsrekord, 2 OS-guld, 2 VM guld och EM guld. Lägg därtill ett antal guld från olika tävlingar inomhus vilka inte värderas lika högt.

DÄRFÖR, Mats N; har folk som är intresserade av stavhopp uppskattat Isinbajeva så mycket…

Carolina Klüfts man höll på med stavhopp. Kommer ni ihåg det. Patrik heter han. Han misslyckades, svor, bröt stavar och gjorde sitt bästa för att synas snett bakom sin gulligulliga flickvän, sedermera fru. Få uppskattade honom. Förutom Carolina då, får man anta.

Återigen: En stavhoppare uppskattas för hur högt hon eller han hoppar med den där jävla staven – Ännu mer uppskattas de om de hoppar högst på tv-sända stora mästerskap – samt gärna flera mästerskap i rad!

Mer magi än så finns det inte. Jag är ledsen. Är man djupt nere med stavhoppet (vilket ingen av Facebooks nationalistiska flaggviftarsupportrar är) kan man naturligtvis uppskatta hennes perfekt tajmade löpningar, hennes sätt att sätta i staven och, eh ja, svinga sig högt upp i luften och – occasionally – över ribban. Jag antar att man till och med kan uppskatta hennes landningar, men då tror jag att vi närmar oss beachvolleyboll-estetik.

Måste jag dissa friidrott? Ja. Det är en osund och fascistoid kroppsdyrkan som ligger till grund för den sortens idrott, sedan får ni säga vad ni vill.

En fotbollsspelare kan uppskattas av tusen anledningar. Att han gör mål, att han är teknisk, hans passningar, löpningar med eller utan boll, hans nickar, försvarsspel, räddningar… Du kan vara 1.60 eller 2.10 och vara en bra fotbollsspelare. Det kan du inte vara om du springer 100 meter.

På fredag klockan 23.59 avgår Gårdakvarnens buss till Sundsvall på lördag eftermiddag. 39 personer hade igår tecknat sig för att åka med när Allsvenskans bottenlag möter tråk-gifarna på plastmattan i Sundsvall. GAIS kommer naturligtvis förlora. Magsura människor som jag kommer twittra om renskändare.

De här 39 personerna har inga blodsliga band till någon i fotbollslaget GAIS. Det är inte Johnny Holm eller några morsor från Bjärehalvön vars döttrar rider.

Samtliga 39 borde tilldelas en medalj av Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, samt, tvingas att göra en större sinnesundersökning. Men det är där passionen ligger.

Inga bussar avgår till tävlingar i stavhopp, judo, ridning eller curling drygt hundra mil bort. Inte om inte släktingar till de tävlande arrangerar dem. I synnerhet inte om laget ligger sist i fucking curling-allsvenskan eller vad det kan heta.
Den här typen av nationalistiskt flaggviftande som folk ägnar sig åt när en person vi aldrig hört talas om vinner en gren vi aldrig brytt oss om tidigare BARA FÖR ATT PERSONEN TÄVLAR FÖR SVERIGE är värt förakt.

Att säga att alla idrotter är värt lika mycket utrymme i media är som att säga att Markoolio är värd lika mycket uppmärksamhet inom musikvetenskap som Beethoven. Och, ja, det är fotbollen som är Beethoven här.

Friday, August 3, 2012

Tänk om.

Jag hörde alldeles nyss den mest upplyftande och sunda historia – och samtidigt, sett ur ett egoistiskt perspektiv, djup deprimerande utsaga – som de här trötta öronen hört på länge.


Två kollegor till mig talade om London. En av dem umgås med en familj där föräldrarna är svenska, men numera engelsmän och de två döttrarna födda tidigt 80-tal är engelska medborgare. Dessa döttrar har läst ämnen som historia och filosofi på universitet, fristående kurser i sådant de tyckt varit kul. Den ena arbetar just nu som butiksansvarig i en Ralph Lauren-butik i New York och den andra på brittiska turistrådet i Dubai.

Min andra kollega (ung sommarvikarie född 1989) fyllde i att han hade flera vänner som arbetar i London och sa: ”På deras arbeten betyder inte VAD man läst så mycket, vid anställningsintervjuer tar de oftast in personer som de tycker verkar smarta!”
Vilket enastående osvenskt tillvägagångssätt. Jag blir alldeles häpen. Jag blir glad och ledsen på samma gång. Här – i Göteborg, en nedlagd hamnstad med grava lillebrorskomplex är nepotism A och O. Du kommer ingenstans utan kontakter. Det är marginellt bättre i Stockholm – men där finns det åtminstone oerhört mycket fler arbetstillfällen att söka.

I Sverige bygger vi människan efter arbetsplatsen. Vi skiter fullständigt i vilka kvaliteter en människa har, utan vi bestämmer vad vi vill ha, hur det ska vara – sedan låtsas vi att en sådan människa finns och tvingar den nyanställde att låtsas brinna för sina idiotiska arbetsuppgifter.

Tänk att de vågar göra tvärtom? Använda sig av personers bästa sidor för ett företags vinning! Det borde vara så självklart, fast jag har fortfarande inte hört talas om något svenskt företag som vågar göra så. Visserligen har jag mest rört mig i strängt reaktionära och kompetativa branscher där det mest handlar om att sänka sina medarbetare för egen vinning.

Tänk en arbetsgivare som vågar tro på sina anställda. Som på allvar vill utnyttja deras kvaliteter och få dem att prestera så bra som möjligt och inte bara fjättra dem!?

Är det möjligt i Sverige? Förmodligen inte. Här hatar vi människor som är bra på något. Alla ska ha det lika halvbra – lika mediokert. De som tillåts vara bra på något ska vara det inom starkt begränsade och kontrollerade regelverk. Affärsmannen. Virituosen. ”Duktiga flickan”.

Att ta tillvara på ”vanliga människors” kvaliteter ska inte göras – Det tillåter inte jante.
I Sverige får alla lov att utbilda sig på universitet och högskola, men utbildningen värderas sedan inte överhuvudtaget så länge den inte är extremt konventionell och pekar med hela armen i en särskild kritstrecksrandig riktning.

Wednesday, August 1, 2012

Silly Wasn't I?

Igår:
– Varför lyssnar du på så hög musik i din hörlurar, frågar Jenny.
– Eh. Vet inte… Måste… Eh… *sänker volymen*

Idag:
– Vad är det för elände du lyssnar på, frågar kollega.
– Hörs det?
– Jaa! *skratt*
– Det hörs ända hit, säger annan kollega.
– Du förstör din hörsel, säger tredje kollega.
– Jag vill inte höra mina egna tankar…
Fjärde kollega ler.

Innan iPods och iPhones, eller ännu hellre innan cd-walkmen eller kassett-walkmen. Vilken hemsk tid. Jag vet, för jag orkade inte alltid bära omkring på otympliga spelare och diverse ljudbärare.
Tvungen att lyssna på snorande, hostningar, harklingar och värst av allt: plattetyder. Jag vill inte höra bilar. Jag vill inte höra hundar. Jag vill inte höra prasslet av Metro eller vilken som är nästa hållplats. Jag vill inte höra vad du gjorde i helgen. Jag vill inte veta vad du ska göra i helgen. Jag vill inte veta var du köpt din tröja (Ullared, no doubt). Jag vill inte höra om Spanien, inte om Chamonix, inte om vädret, din middag eller dina barn. Jag känner inte dig och jag vill fortsätta så.

Du skulle inte tycka om mig ändå.

Jag ser inte på OS. Jag ser inte på schlagerfestivalen. Jag ogillar Glenn Hysén. Fel, jag ogillar alla Hyséns. Jag tycker inte att det känns skönt efter man har tränat. Jag tycker inte våldtäktsmän ska avrättas. Jag tycker inte vi ska hjälpa svenskar först. Jag tycker inte att det inte finns något dåligt väder. Jag tycker inte att Zlatan är ett geni. Jag tycker inte att Kent, Coldplay, The Cure, Depeche Mode, U2, Laleh eller Leonard Cohen säger ett smack om mitt liv. Jag tycker att Anna Ternheim och Marcus Krunegård är obegåvad. Jag tycker att böcker om – och fascination för – massmördare avslöjar dålig smak. Jag tycker att bilder på din lunch är tämligen ointressanta. Jag tycker att Carolina Klüft är en usel förebild för unga flickor. Jag tycker att Charles Bukowski är en utmärkt förebild för unga pojkar.
Jag skäms när jag tänker på saker som jag sagt och gjort.

Du skulle inte tycka om mig alls.

Jag vill lyssna på Sharon Forrester.

Fröken Forrester